Vem forskar på våra lärosäten?

För att skapa kreativa miljöer för forskare krävs ett öppet förhållningssätt och transparens i rekryteringsprocessen. Inte kortsiktiga forskningsprojekt eller bristande mobilitet och nytänkande som verkar vara fallet på en del lärosäten idag. Det skriver gästbloggaren Annette Granéli, ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet.

I höstas presenterade Kungl. Vetenskapsakademien en rapport (Excellensutredningen) som framhöll att svensk akademisk forskning i naturvetenskap och medicin tappar mark gentemot jämförbara länder. Mest oroande är att tillväxten av forskning med störst genomslagskraft är lägre än på andra håll. Siffrorna pekar alltså inte direkt uppåt, det riskerar att bli värre innan det blir bättre. Ändå satsas stora summor på forskning och betydelsen av naturvetenskaplig och medicinsk forskning lyfts fram som aldrig förr.

Jag tror att de flesta är överens om att en bra forskningsmiljö kännetecknas av öppenhet, ett inflöde av både personer och idéer och en viss brokighet i forskarnas bakgrund. Framför allt måste forskarna väljas på grundval av meriter.

Hur ser det ut på de svenska lärosätena? Har vi förutsättningar att skapa denna typ av kreativa miljöer? Vilka blir forskare och professorer?

Statistiken är tyvärr nedslående. 29 procent av forskarassistenterna inom naturvetenskap och teknikområdet är kvinnor, men kvinnor utgör blott 12 procent av professorerna. Skillnaderna tycks inte växa bort av sig själv.

Män blir i dubbelt så hög utsträckning som kvinnor professorer tidigt i karriären. Dessutom visar statistik att forskare som inte är födda i Sverige i större utsträckning är verksamma som postdoc-forskare och forskarassistenter än som professorer och lektorer. Ju högre i den akademiska hierarkin vi tittar, desto tunnare blir det alltså med personer som inte är svenska män. Väldigt många professorer och lektorer har dessutom blivit kvar vid samma lärosäte där de doktorerade – på Lunds och Göteborgs universitet gäller detta 70 procent av professorerna och 80 procent av lektorerna. För att citera Bo Rothstein (statsvetare från Göteborgs universitet): ”Hemkära forskare skapar slutna miljöer”.

Strukturen skapar alltså motsatsen till de öppna och kreativa miljöer vi vill ha. Hur har det blivit så här tokigt? Många faktorer spelar in men detta är några av de viktigaste:

  1. Avsaknad av ett transparent karriärsystem.
  2. Kortsiktiga forskningsprojekt på grund av ett alltför stort beroende av externa anslag.
  3. Forskare som verkar tycka att mobilitet, jämställdhet och nya idéer inte är så väldigt viktigt.

Punkt tre är nog mest förvånande. Det är häpnadsväckande att lärosätena anser sig ha råd att hålla sig med sådana attityder i en forskningsvärld vars själva essens är nytänkande.

För attityder formar forskningsmiljöerna. Våren 2012 presenterades en utredning (Jämställda fakulteter, hsv) kring jämställdhet. Som förklaring till varför det är en så liten andel kvinnor inom vissa delar av naturvetenskapen anförde en manlig professor följande:

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakt tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det. Det går överhuvudtaget inte att prata med flickor under den här tiden. Runt arton års ålder börjar de komma tillbaka, men då har de ju tappat så mycket att de aldrig riktigt kommer i kapp killarna.”

Svaret är så remarkabelt att jag först trodde att det hade författats av en stor humorist, men så var nog tyvärr inte fallet.

Jag är ganska säker på att sådana attityder, jämte kortsiktigheten, bär ett stort ansvar för de resultat som visades i Excellensutredningen.

Vi har alltså mycket att ta itu med. Vi måste skapa rätt förutsättningar för lärosätena att vara de myllrande, kreativa, ifrågasättande och nyskapande institutioner de är tänkta att vara.

Vi måste bli öppnare. Vi måste rekrytera transparent och inte anställa den käcka nydisputerade killen eller tjejen i rummet bredvid, oavsett hur duktiga de än är. Vi ska premiera mobilitet, nytänkande och självständighet. Vi kan motverka kortsiktighetstänkandet genom att betala forskarens hela lön tillsammans med projektmedel, så att inte hela verksamheten bygger på externa medel.

Politiskt innebär detta att mer pengar bör direkt till lärosätena utan att passera forskningsråden.

Jag är optimistisk. Jag tror att vi kan lyckas vända denna oljetanker. Vi måste helt enkelt göra det. Men vi har långt kvar. Är ni med?

Annette-Granèli-färg_80pxAnnette Granéli är ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet. Hon fascineras av proteiner och DNA som hon studerar både på längden och på tvären.

Sveriges unga akademi är en fristående akademi vars syfte är att fungera som ett tvärvetenskapligt forum och ge en forskningspolitisk plattform för unga forskare i Sverige.

Nytt år, nya aktiviteter…

Aldrig är det så många som är så engagerade i så mycket som i början av januari. Ett nytt år innebär en chans till nystart: kalendrar går åt som smör, tidningarna fylls med tips om hur man kommer igång med ”sitt nya hälsosamma liv”, gymmen är fullbelagda och Facebook fullkomligen svämmar över av ”nu kör vi-”statusuppdateringar. Det är något på en gång fint och sorgligt i det här. Å ena sidan hoppet och ambitionerna, å andra sidan vetskapen om att kalendrar glöms bort, gymmen töms och att bullbilder åter blir vanligt förekommande i Facebookflödet… För tricket är ju inte att komma igång; den verkligen utmaningen ligger i att hålla i och att hålla ut. Att realisera, helt enkelt.

Forskningspolitikens 2013 går i realiserandets tecken. Med forskningspropositionen på plats är det dags att se till att regeringens satsningar – för det är verkligen satsningar det är fråga om – för de kommande fyra åren får full utväxling. De nya miljonerna till life science-sektorn ska hitta rätt, universiteten och högskolorna anpassa sig till höjda basanslag och Vetenskapsrådet står inför den grannlaga uppgiften att hitta sätt att öka rekryteringen av internationellt framstående forskare.

Naturvetarna då? För vår del kommer mycket att handla om att följa och att följa upp arbetet med forskningspropositionen. Vilka effekter får det faktum att en större andel av forskningsresurserna fördelas på basis av kvalitet? Kommer storsatsningen på Sci Life Lab leda till att forskningsinfrastrukturen och -kompetensen från det numera nedlagda Astra Zeneca i Södertälje tas till vara? Och kommer universiteten och högskolorna att använda sina utökade resurser till att satsa på att skapa förutsättningar för långsiktighet i sin forskning och utbildning?

Vår ambition är naturligtvis att också hjälpa till att underlätta att de nya satsningarna får så god effekt som möjligt. Av denna anledning arrangerar vi exempelvis ett seminarium för att diskutera ledarskap inom svensk forskning i slutet av januari Var är vi påväg och vem styr? och inom kort kommer vi att genomföra undersökning om just det akademiska ledarskapet.

Vi kommer också att följa upp diskussionen om rörlighet som vi startade i höstas med publiceringen av Jag kan inte men andra borde – en undersökning om rörlighetens status bland svenska forskare. Förra veckan var jag tillsammans med Frida Lawenius (chef för kommunikation och samhälle på Naturvetarna) och Sanna Johansson (ombudsman på Naturvetarna) på Utbildningsdepartementet för att diskutera hur vi kan förbättra förutsättningarna för svenska forskare att röra sig och samverka mer med statssekreterare Peter Honeth. Den 17 april arrangerar vi seminariet Bubbel & Debatt på samma tema (mer information publiceras på vår webb inom kort).

Januari och dags för omstart och nystart men också för uppstart. Hur det går och om vi håller ut längre än alla stolta ägare till nyinköpta gymkort kan du följa här på bloggen…

Sofie Andersson

 

 

 

 

 

Tveksamt om forskningspropositionen blir den energiinjektion som behövs

Så kom den äntligen, forskningspropositionen.  Fyra år har gått sedan sist och förväntningarna var höga. I debatter, i artiklar och i intervjuer har utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund (FP) och (oftare) statssekreterare Peter Honeth upprepat mantrat om att allting snart faller på plats. Bara proppen kommer så löser den allt. Men gör den verkligen det, fixar allt?

De drygt 200 sidorna innehåller onekligen många bra förslag. Inte minst finns där några symboliskt mycket viktiga skrivningar: om sambandet mellan kunskap, forskning och tillväxt, om nödvändigheten i att skapa ett forsknings- och innovationsfrämjande klimat som lockar utländska forskare och företag att etablera sig i Sverige och om kopplingen mellan karriärvägar och rörlighet. (Just denna sista detalj läste jag med lika delar tillfredsställelse och förvåning: behovet av tydliga karriärvägar för forskare är en av Naturvetarnas absolut viktigaste käpphästar. Dessvärre har vi länge talat för döva öron. Innebär det faktum att man nu skriver att det inte finns någon motsättning mellan tydligt definierade karriärvägar å ena sidan och rörlighet å den andra att regeringen äntligen förstått att trygghet inte är detsamma som stagnation? Man kan ju hoppas…) Uppmuntrande är också att kvalitetsbegreppet ges en tydligare plats i det framtida forskningsfinansieringssystemet. Förutom att storleken på den andel resurser som fördelas utifrån kvalitet fördubblas från 10% till 20% kommmer sättet att mäta kvalitet att förändras. Dagens modell med bibliometriska mått kompletteras med det kvalitativa kollegial bedömning (oftare kallat peer review).

Men forskningspropositionen väcker också en del frågor. Vem ansvarar egentligen för att identifiera vilka konkreta åtgärder som behövs och, än viktigare, vem ansvarar för att genomförandet? Regeringen med Jan Björklund i spetsen säger ofta att Sverige i allmänhet och universitetsvärlden i synnerhet mår bra av mer frihet och mer självbestämmande. Jag håller helt med. Jag tror att de flesta både vill och motiveras av att själva kunna kontrollera sin tillvaro, oavsett om det gäller individ- eller organisationsnivå. Givet regeringens starka tro på självbestämmande skulle man ju kunna tro att det naturliga vore att bolla över ansvaret för att organisera forskningsverksamheten till lärosätena själva. Men proppen blir tyvärr bara en halvhjärtad spark i den riktningen. Visserligen inrättas ytterligare några incitament för lärosätena att satsa på kvalitet. Men lärosätenas möjlighet att faktiskt styra verksamheten fortsätter att vara begränsad. Nu undrar kanske vän av ordning om jag är helt ute och snurrar: borde inte universitetens inflytande vara större nu än nånsin förr med ökade basanslag och en nyligen genomförd autonomireform? På ett sätt ja, men detta är en sanning med modifikation. För samtidigt som mycket av detaljstyrningen av universitetens verksamhet flyttats från politiken till lärosätena själva så har det parallellt skett en minskning av den totala potten inflytande – dvs. de forskningsmedel som riktas direkt till universitet/högskolor.

Vetenskapens Värld i SVT hade igår ett både intressant och pedagogiskt inslag om forskningspolitik där de bl.a. intervjuade ekonomiprofessor Mats Benner om den s.k. Excellensutredningen. Excellensutredninen handlar om hur svensk forskning står sig i ett internationellt perspektiv och hur detta förändrats över tid. På 1980-talet bestämde svenska universitet och högskolor över ca 80% av forskningsmedlen. Idag är motsvarande andel lägre än 50%.

Basanslagens andel av den totala andelen forskningsmedel

När Björklund säger att universitetens inflytande är större nu än tidigare eftersom de idag bestämmer över mer pengar har han visserligen rätt på ett sätt. Det har skett en ökning av basanslagen i absoluta tal och förr bestämdes även fördelningen mellan fakulteter politiskt. Men eftersom det samtidigt skett en urholkning av samma resurser så har lärosätens relativa inflytande minskat.

Björklund och resten av regeringen försvarar minskningen av direkta anslag med hänvisning till att man inte vill styra forskningen. Också detta är en sanning med modifikation: på ett sätt kan man nämligen säga att den politiska styrningen ökat. Trenden är nämligen att en allt större andel forskningsmedel riktas till specifika områden. Vad svenska forskare ska forska om bestäms alltså i allt högre grad från politiskt håll; genom riktade satsningar via bl.a. Vetenskapsrådet. Meningen här är inte att ifrågasätta satsningarna som sådana (jag tror t.ex. att det är helt nödvändigt att stärka svensk life scienceforskning). Poängen är att det finns mer än ett sätt att se på frågan om politisk styrning av forskningen. Björklund vill gärna framhålla hur alliansregeringen ökat universitetens självbestämmande och vill inte alls kännas vid att politisk styrning fortfarande är ett faktum – bara på ett annat sätt än tidigare.

Frågan är om detta har någon betydelse: hur stor roll spelar politikens inblandning, egentligen? Mycket stor, visar det sig. En av Excellensutredningens viktigaste slutsatser är nämligen att den svenska av Benner kallad ”utspelsinriktade forskningspolitiken” riskerar att försvåra för nytänkande forskning. När forskningen är beroende av att forskarna ansöker om medel är det främst ”modern” forskning som premieras. Kontroversiella idéer och projekt faller ofta utanför ramen för externa anslag.

När vi tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien och Vetenskap & Allmänghet arrangerade det forskningspolitiska seminariet Stockholm Meeting för några veckor sedan var Gunnar Öquist, huvudsekreterare för Excellensutredningen på plats för att berätta om studien. Han berättaade att deras kanske viktigaste slutsats efter att ha jämfört situationen i Sverige med hur det ser ut i några andra europeiska länder är att långsiktighet och en god organisatorisk grund är nyckelfaktorer för högkvalitativ och framåtsyftande forskning. Det som behövs är således inte i första hand fler strategiska satsningar som är så populära i Sverige utan ett gott akademiskt ledarskap – något som i sin tur förutsätter ett tydligt mandat och resurser.

Sammanfattningsvis ger forskningspropositionen alltså anledning till både hopp och oro. Den huvudsakliga inriktningen är bra, men det är oklart om den kommer att bli den energiinjektion som det svenska forskningssystemet så väl behöver.

Sofie Andersson

Ps. Jag är egentligen inget stort fan av särskilda dagar (utom möjligen Kanelbullens dag) men jag kan ändå inte låta bli att nämna att det idag är Ada Lovelace-dagen –  en dag för att uppmärksamma kvinnliga naturvetenskapliga forskare. Läs mer om vem matematikern Ada Lovelace var eller lyssna på Vetenskapsradions inslag!