Drivs du av passion?

Inifrån Convention Centre Dublin
Inifrån Convention Centre Dublin

Jag befinner mig alltså på ESOF 2012, Eurosciences internationella – och enligt organisationen själv största och mest inflytelserika – konferens om forskning och vetenskap.  På ett seminarium om forskarrörlighetsförebilder slår det mig att jag nog aldrig hört ”passion” nämnas så ofta som under de senaste dagarna. Många av de medverkanden tycks inte se forskarrollen som ett yrkes- eller karriärval utan snarare som ett givet nästa steg efteravslutad utbildning. Att forska är helt enkelt det (enda) de vill göra. Kanske är de medverkande vid en stor internationell konferens inte helt representativa för hela forskarkåren (!) men jag misstänker ändå att passion som motiv är något mer vanligt förekommande bland forskare än inom många andra yrkesgrupper. Visst är det många som tycker om och stimuleras av sitt arbete men jag har i alla fall inte stött på så många ekonomer eller ingenjörer som förklarar sitt yrkesval med hänvisning till just passion.

En tolkning är givetvis att vi som inte sysslar med forskning inte fattat grejen: vi har inte förstått hur kul det är att forska!  En annan betydligt mörkare men tyvärr mer sannolik förklaring är att överrepresentationen av ”passionerade” forskare hänger samman med hur villkoren för att bedriva forskning ser ut idag. Att så många är så djupt engagerade kan helt enkelt vara ett utslag av att det bara är dessa personer som vågar satsa på forskning.  Att välja att bli forskare idag är ju som bekant förenat med en hel del kompromisser och kan knappats beskrivas som ett ”karriärval” i traditionell mening (dvs. synonymt med en positiv karriärutveckling i termer av t.ex. status och pengar).

I maj genomförde vi en undersökning om hur erfarenheterna av bl.a. rörlighet och samverkan ser ut bland Naturvetarnas forskarutbildade medlemmar (sammantaget drygt 5700 personer). En tendens som blir mycket tydlig när man tittar på resultatet är att många upplever att forskarutbildningen inte är särskilt meriterande, varken inom eller utanför den akademiska världen. Detta är oroväckande. Visst vill vi att forskare ska brinna för och vara engagerade I sitt arbete men forskarrollen bör inte vara förbehållet en liten superdedikerad elit – då riskerar vi att gå miste om stora talanger. Slutsats: forskningens villkor måste förbättras och forskarrollen (åter) ses som ett statusyrke! För om det är någonting som går som ett mantra genom hela ESOF – utöver graden av passion hos forskarna! – så är det att vi måste ha mer forskning och fler forskare för att klara framtidens utmaningar.

 

Sofie Andersson

Ps. Resultatet från Naturvetarnas nya undersökning presenteras i samband med Stockholm Meeting och Universitetsturnen i höst. Temat för årets upplaga är mobilitet och samverkan. Är det något särskilt du tycker att vi borde ta upp? Kommentera gärna!

Det är inte bara på seminarier som man kan få höra intressanta saker…

Jag sitter i loungen utanför ett av de stora auditorierna vid ESOF 2012 och pustar ut några minuter mellan möten och seminarier när jag plötsligt hajar till. Mitt emot mig sitter en kvinna och en man mycket nära varandra, djupt inbegripna i ett samtal.  De pratar så förtroligt och verkar känna varandra så väl att jag tagit för givet att de är kollegor. När jag hör kvinnan säga ”It’s a girl thing” för tredje gången slutar jag läsa min tidning. Personerna mitt emot är inte alls kollegor. Tvärtom: kvinnan försöker få mannen att ta ett uppdrag. Jag förstår snart att kvinnan representerar kommunikationsenheten på EU-Kommissionen och uppdraget som hon vill övertyga mannen om att ta är att vidareutveckla  ”It’s a girl thing”. Mannen, som är någon form av reklamare, känner tydligen inte till kampanjen sedan tidigare och lyssnar mycket intresserat på beskrivningen av filmen som ”… ett nytänkande, initierat och engagerat försök att få fler tjejer intresserade av naturvetenskap och forskning”.  Hon verkar inte tycka att det faktum att filmen mött så mycket kritik inom den akademiska världen såväl som i traditionella som sociala medier att Kommissionen beslutat att dra tillbaka den är värd att nämna (läs mer i tidigare blogginlägg). Det kanske kommer senare, när han gått med på att ta sig an uppdraget?

Efter min paus fortsätter jag till en workshop om hur man får fler kvinnor att välja att satsa på en forskarkarriär dit fem kompetenta och framgångsrika kvinnor pratar om hur man skapar miljöer som lockar kvinnor. Tidigt imorse hölls ett seminarium på ett liknande tema, nämligen kvinnor, forskning och entreprenörskap. Både ”Creating the ideal workplace for women” och ”Female Researchers and Entrepreneurship: why does gender matter?” understryker något jag tycker  är ett grundläggande problem med hela diskussionen om könstillhörighet och forskning: nämligen att kvinnor och kvinnors intressen och motiv ses som väsenskilda mäns. Frågor om varför inte fler kvinnor intresserar sig för naturvetenskap och hur vi ska bära oss för att få fler tjejer att vilja och våga satsa på en forskarkarriär är ständigt återkommande. Jag menar inte att antyda att det inte är ett problem att det fortfarande är fler män än kvinnor som fortsätter med en forskarkarriär (en skillnad som dessutom blir allt större ju högre upp i hierarkin man kommer) men jag motsätter mig att förklaringen alltid söks föreställningar om kvinnors bristande intresse för vetenskap. Varifrån kommer den här iden om att kvinnors syn på forskning skiljer sig så från mäns? Och varför är det så många som tror att det behövs särskilda strategier, enbart riktade till tjejer? Ingen av diskussionerna gav något svar på dessa frågor kanske kan det faktum att de alls anordnades i kombination med deras upplägg  (vid båda tillfällen medverkade bara kvinnor och männen lös med sin frånvaro även publiken) ses som en förklaring. Att diskussionen om kön och forskning alltid tar sin utgångspunkt i kvinnors intressen, position och problem innebär att analysen blir snävare än vad den egentligen är. För frågan om varför det är så stor diskrepans mellan antalet kvinnor respektive män som håller på med forskning är ju ingen kvinnofråga:  snarare är det en fråga för alla som bryr sig det allra minsta om demokrati såväl som framtida konkurrenskraft. Visst behöver vi prata mer om kön, karriär och forskning men inte i termer av ett (kvinnligt) särintresse!

 Så hur slutade Kommissionskvinnans pitch? Efter mycket dividerande om datum fram och tillbaka har de bokat in ett möte i Bryssel i september.  Återstår att se om det betyder att det blir en ”It’s a girl thing 2”…

Sofie Andersson

Ps. Du kan läsa mer om könsskillnader bland svenska forskare i Högskoleverkets rapport från 2011.