Intressant med jobbpeng men hur var det nu med politiskt ansvar?

Centern skriver idag på DN debatt om sitt nya jobbpaket. Framförallt förslaget med jobbpeng är väl det som främst väcker intresse. Arbetsförmedlingen har problem med matchningen och helt klart är att något behöver göras. Detta är inte minst sant när det gäller naturvetenskaplig kompetens. Är jobbpeng då rätt väg? Tveksamt, men det är ändå bra att man problematiserar över detta och försöker hitta konstruktiva lösningar.

Men det är vare sig jobbpeng eller något av de andra förslagen som etsar sig fast hos mig efter att ha läst artikeln. Jag tar istället fasta på att C som utgångspunkt i sin artikel skriver följande om jobbpakten mellan LO, Svenskt Näringsliv och regeringen: ”att LO dödförklarat pakten är allvarligt när svenska folket förväntar sig ansvarstagande och konstruktiva resultat för fler jobb i kristider.”

C lägger förvisso fokus på att det är LO som dödat pakten men det rimmar ändå illa med vad finansminister Anders Borg (M) sa häromdagen. Borg försökte då tona ner att jobbpakten hade kraschat, att regeringen inte tänker lägga ner sin del av arbetet och att ”tumultet” berodde på tillfälliga motsättningar under avtalsrörelsen.

Att ett parti som ingår i regeringen dagen efter Borgs försvarstal går ut i media och pratar om att jobbpakten är död är naturligtvis förvånande. Inte minst när Borg apropå kritiska kommentarer från Stefan Löfven (S) sa följande igår avseende att jobbpakten är en lång process ”- Då är det viktigt att vi från politisk sida gemensamt stöttar processen och inte politiserar den eller använder den för kortsiktiga politiska utspel”.

Om inte det som skrivs idag på DN debatt är att politisera processen och använda den för kortsiktiga politiska utspel så vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Nog måste man kunna förvänta sig ett ansvarstagande och konstruktiva resultat för fler jobb i kristider (för att återanvända vad som skrivs om LO i debattartikeln) från regeringen…även om ett parti befinner sig i kris?

Naturvetarna är partipolitiskt obundna och det här handlar inte om kritik mot något visst politiskt parti eller försvar av LO utan om det ansvar ”politiken” har. Arbetsmarknadens parter har ett ansvar, och tar ett stort ansvar på den svenska arbetsmarknaden, men att regeringsrepresentanter har så olika uppfattningar om jobbpakten är nog mer skadligt, lär inte göra krisen mindre…och lämnar en fadd smak i munnen.

Jag menar, hur lätt kan ett trepartssamtal vara när en av parterna uppträder så här splittrat?

Förmår det politiska systemet att svara?

Jag skrev här på bloggen för lite drygt två veckor sedan om gott kaffe, god fika, webbsändningar av konferenser och andra intressanta iakttagelser av världen vi lever i. Själva kärnan i inlägget var dock att det är tragiskt att se hur långt de politiska partierna står ifrån varandra när det gäller a-kassan.

Mitt resonemang gick ut på att någon form av politisk enighet måste uppnås för att det ska bli en långsiktigt hållbar lösning, därav tillsättandet av en parlamentarisk utredning. Häromdagen skrev våra vänner i Saco-federationen Jusek ett inlägg på exakt samma bana på DN debatt.

Det är intressant läsning (så klart eftersom man är inne på samma linje som oss)! Man avslutar debattartikeln med att skriva att det ”stärker förtroendet för det politiska systemet” om man når en politisk kompromiss kring a-kassan. Det är inte det viktigaste, för det är självfallet att ta ett helhetsgrepp om socialförsäkringarna och komma fram till en bra lösning kring a-kassan, utan det är en bonus som det politiska systemet får på köpet.