Prognoser – vi vet med säkerhet att vi inte vet något med säkerhet

Var igår på SCB:s Prognosdagen 2014 – Framtida utmaningar – Jobb, utbildning och arbetslöshet. Det var en mycket lärorik dag där författare bakom olika prognoser från myndigheter i samhället; SCB, Arbetsförmedlingen, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor med flera; var representerade.

En av presentationerna hölls av Anders Ekholm, vice VD för Institutet för Framtidsstudier. I programmet var det skrivet att Ekholm skulle prata om Framtidens arbetsmarknad…icke så. Istället började han med att gå igenom att samhället är komplext, vilket väl inte direkt chockade någon av de närvarande. Men när han sedan gick in på att det i praktiken inte är någon idé att människor gör några prognoser (avancerade datorer bör istället göra det i framtiden) klev han säkerligen på en del ömma tår och gav en intressant dimension till en dag som alltså kallas för Prognosdagen 2014. Indirekt gav han alla oss som var där en frisedel att lämna auditoriet direkt då resten av föredragningarna skulle vara totalt intetsägande eftersom de aldrig kan fånga upp denna komplexitet. Men för analytiker, statistiker, utredare (som de flesta som var där är) kan inte ens sådana dystopiska presentationer lägga sordi på en sådan här högstidsdag…merparten stannade kvar även efter föredragningen.

Som sagt, det var väl egentligen inget nytt i sak och de allra flesta som försöker prognostisera (även undertecknad) är smärtsamt medvetna om det här men Ekholms presentation kom mitt i mellan alla andra prognosmakares prediktioner. Det gav en otroligt intressant twist på hela dagen och om SCB var medvetna om att hans presentation skulle ta den här vägen måste jag applådera deras mod. Oavsett måste jag applådera presentationen. Äntligen någon som tar bladet från munnen och säger det som vi alla (som arbetar med arbetsmarknadsfrågor och prognoser kanske ska tilläggas…då det säkerligen inte är någon annan som ligger sömnlös över sådana här frågor:) brottas med. Jag kan personligen tycka att det är fel att prognoser i så stor utsträckning framhålls som någon sorts sanning när media rapporterar om dem. När jag själv har gjort en prognos kan jag tycka att det känns som ett stort ok på axlarna när någon lyfter fram dem ”fel” i media.

Jag blev kontaktad av en journalist när förra årets Framtidsutsikter släpptes där vederbörande upprepade gånger ville lägga orden i min mun. ”Ni har sagt att det är en bra idé för folk att utbilda sig till kemist i framtiden…”. Varpå jag varje gång svarade att ”Nej, vi har inte sagt att det är en bra idé för alla att utbilda sig till kemist utan valet av högskoleutbildning bör man främst göra utifrån intresse. Däremot har vi gjort en prognos där vi förutsäger att det kommer att råda brist på kemikompetens år 2018, utbudet motsvarar inte efterfrågan, om man utgår ifrån utbildningsdimension, hur många som söker utbildningarna, genomströmning, pensionsavgångar och andra variabler i dagsläget”. Journalisten ”Just det, ni har sagt att fler borde utbilda sig till kemister i framtiden”. Den torre utredaren/prognosmakaren ”Ehhh, nej vi har inte uttryckligen sagt att fler borde utbilda sig till kemister i framtiden. Vi har gjort en prognos utifrån…” Osv, osv in absurdum. Vad skrevs det sen i slutändan? Självklart skrevs det att vi hade sagt att det är en bra idé för folk att utbilda sig till kemist i framtiden…helt oavsett.

När Naturvetarna gör prognoser försöker vi att ta oss bort från att tänka statiskt och att ha med att samhället (förhoppningsvis) ständigt utvecklas. Därför var kontrasten lite intressant igår när SCB först föredrog Trender och Prognoser 2014; där man tar sikte på att förutspå befolkning, utbildning och arbetsmarknaden 2035; och Institutet för Framtidsstudier talade strax därefter. Jag är som sagt en djupt rotad skeptiker och hade själv börjat fundera över det som sades om 2035 där framme vid podiet från SCB. Man pratade bland annat om gymnasieingenjörer. Prognosen var att efterfrågan på gymnasieingenjörer skulle minska men inte så kraftigt och framförallt var man inne på att det ändå borde vara ett mycket större utbud (än vad man räknat på att det kommer att bli). Tillåt mig att tvivla på att efterfrågan kommer att vara så stor som man räknar med.

Samhället blir alltmer kunskapsintensivt och som sagt förutsätter jag att det kommer att fortsätta utvecklas och vara innovativt (inte minst tack vare akademiker). I en rapport som kom från Stiftelsen för Strategisk Forskning tidigare i höstas sägs att ingenjörer/tekniker kommer att automatiseras till 56 procent på 20 års sikt och de som arbetar med drift i betydligt högre utsträckning…därtill lär nog många gymnasiekompetenser ersättas med högskolekompetenser framöver…

Det finns en person från ett annat förbund inom Saco som gör arbetsmarknadsprognoser och också är en smått fantastisk människa (det är för övrigt så klart alla mina kollegor inom Saco-federationen och Naturvetarna:). Nu vill jag inte hänga ut vederbörande på den här bloggen så jag nämner vare sig namn, förbundstillhörighet eller kön. Men hen har alltid fantastiskt långa utläggningar vid möten som börjar i ett resonemang om olika statistik som har legat till grund för prognoserna…ett resonemang som brukar pågå i 5-10 minuter…och alltid brukar mynna ut i att ”…så egentligen är det ingen idé att vi gör prognoser”. Hen har naturligtvis delvis rätt men i brist på annat är det klart att prognoser är bättre än inget, speciellt om folk inser att man inte kan ta det som en spådom utan för vad det är. Sen finns det en annan person som är disputerad i nationalekonom som står mig nära. Hen blir alltid arg när jag använder begreppet som finns i Sacos Framtidsutsikter om att prognoser är ”kvalificerade gissningar”. Hen menar att det visst kan vara mycket mer än kvalificerade gissningar om man gör det på ett djuplodande ”nationalekonomiskt” sätt. Tillåt mig att tvivla även på detta.

Vad prognoser däremot kan göra är att belysa trender och tendenser, speciellt om olika prognoser sammantaget säger samma sak. Det som var positivt med gårdagens olika prognoser ur denna aspekt var att alla konstaterade (inte heller detta särskilt förvånande egentligen) att Sverige behöver invandring framöver för att klara våra utmaningar i samhället. Det känns som en väldigt positiv sak att ta med sig i det hårda och kalla klimatet i Sverige för närvarande…

Bostadsbristen gör att de stora motorerna hackar

Bostadsbristen i Stockholm, vissa universitetsstäder, och andra storstadsregioner hämmar tillväxten. Yrkesverksamma och högskolestudenter styrs i nuläget i alltför hög utsträckning av bostadssituationen. Politikerna måste åtgärda bostadsutbudet i dessa regioner för att främja rörligheten och den potentiella utvecklingen på arbetsmarknaden.

Det kom en inbjudan på FB från en gammal utredarkollega i Sundbybergs stad. Han har liksom jag själv gått vidare mot nya utmaningar och arbetar numera på Hyresgästföreningen region Stockholm. Henrik, min f.d. kollega, bjöd in mig till frukostseminariet ”Bostadsbristens Stockholm och välfärdssektorns utmaningar” i måndags morse. Min egen tolkning av temat var dock kopplingen mellan arbetsmarknad och bostadsbrist. Följande skrev jag in i min kalender när jag la in att jag skulle gå på seminariet ”Hur påverkar bostadsbristen i Stockholm valet av utbildning och framtida arbetsmarknad.” Ingen klockren titel men för mig är det detta det ytterst handlar om, vilket seminariet i viss mån bekräftade.

Den nuvarande bostadssituationen hämmar den potentiella utvecklingen/tillväxten i Stockholm, vissa universitetsstäder och de andra storstadsregionerna som har liknande problematik. Dessutom kan det bli så att man inte väljer den studieort eller den utbildning man helst vill påbörja vid universitet/högskola på grund av detta. Den gode Henke föredrog förtjänstfullt hur rekryteringsbehovet inom kommuner och landsting är runt 420 000 individer under 2010-19 och att ca en fjärdedel av dessa behöver rekryteras till Stockholm. Utbudet av arbetstagare hämmas i nuläget av bostadsbristen. Glesbygd brottas med en delvis annan problematik, som är värt ett helt eget blogginlägg, men givet att storstadsregionerna är starka motorer i ekonomin är det oroande när de hackar.

Att kommuner och landsting kan få problem att rekrytera personal är naturligtvis problematiskt även för alla andra i dessa regioner som är beroende av att barnomsorg, skola, äldreomsorg, vård m.m. fungerar. Dessutom är problemet lika påtagligt för ett privat företag som vill expandera. Men det gäller också att se vad man kan påverka genom att åtgärda bostadsproblematiken. En personalchef från en kranskommun i Stockholm drog nämligen en väldigt underlig slutsats. Utgångspunkten var att de som arbetar i denna kommun i regel rör på sig efter ca 2-3 år. Kommunen vill att medarbetarna ska stanna kvar längre. Då tänker sig denna kommun att de ska konkurrera med bra arbetsvillkor, löner och löneutveckling kanske? Nej, analysen var att det ska lösas genom att lösa bostadssituationen.

I min värld handlar det nog faktiskt mer om hur kommunen är som arbetsgivare än hur bostadssituationen specifikt ser ut i kommunen (speciellt i Stockholm där möjligheterna att pendla mellan olika kommuner är väldigt goda). En annan fråga som lyftes frekvent var att det är viktigt att det finns hyresrätter då individer som arbetar i kommuner och landsting har dåliga löner. Arbetsgivarna, olika företrädare för kommuner, var inne på de dåliga lönerna och den fackliga representant som talade, från Kommunal, var också inne på det som ett argument för hyresrätter. Ett dåligt argument enligt mig. Jag låter det vara osagt vad det ska vara för upplåtelseform förutom att konstatera att det verkar bäst att ha en blandning och att det främst behövs fler bostäder.

Studenter vid universitet/högskola har det allt som oftast väldigt knapert och för dem är det bra med hyresrätter. En annan orsak till att det behövs hyresrätter är för att det finns människor som vill bo i hyresrätt. Inte minst när man tar chansen och flyttar från ett ställe man är rotad på för att man har fått ett intressant jobberbjudande kan det vara så att man inte vill investera i en bostadsrätt (åtminstone inte initialt). Vad jag däremot vänder mig emot är att hyresrätter ska vara något sorts försvar för framförallt kommuner (då de såväl upplåter mark för byggande, har kommunala hyresbolag och är arbetsgivare) att betala ut dåliga löner. Speciellt i storstadsregionerna måste kommuner och landsting kunna konkurrera om kompetensen, som i allt högre grad har högskoleutbildning, med andra sektorer och arbetsgivare inom samma sektor. Att de skulle konkurrera främst genom att erbjuda en billig hyresrätt; istället för bra arbetsvillkor och lön; känns…tragiskt!

När så Kommunal fick frågan om varför man inte driver bostadsfrågor var svaret ”- För att vi är ett fackförbund”. Touché! Nu vill jag inte såga Kommunal för detta uttalande, även om jag tycker att resonemanget hade kunnat utvecklas något, för det är naturligtvis så att det är upp till politiker att lösa bostadsproblematiken. Men det är likväl en viktig fråga för fackförbund och då inte som ett argument för någon viss upplåtelseform utifrån att kunna upprätthålla dåliga löner. Nej, snarare borde argumentet vara rörlighet och att möjliggöra för att våra medlemmars val (yrkesverksamma eller studenter) inte styrs av bostadssituationen.

Naturvetarna förespråkar stor rörlighet på arbetsmarknaden och har nyligen haft en krönika i vårt magasin som hyllar ”hoppjerkan” som byter arbete efter 2-3 år. Därför är bostadsproblematiken i tillväxtregioner i högsta grad problematisk för oss. Då tänker jag främst på de akademiker som aldrig tar ett jobb i storstadsregionerna därför att bostadsbristen utgör ett hinder. De som har rätt kompetens, bor någon annanstans och saknar rätt kontakter på bostadsmarknaden i dessa regioner. Jag tänker också på de högskolestudenter som inte studerar där, eller kanske inte ens det, de egentligen vill för att de inte kan hitta en bostad.

Politikerna måste ta denna problematik på allvar och försöka att se kopplingen mellan utbud på bostäder (oavsett upplåtelseform!) och potentiell utveckling/tillväxt i en region. Ekonomiska incitament brukar ju ta skruv…

Matchningsbegreppet är för trubbigt för akademiker!

Ni vet hur det är när man ska göra någonting som man har prioriterat men där det hela tiden dyker upp andra saker man måste ta tag i. Jag tror bestämt att det kallas för livet..och det hände mig ständigt i förra veckan. Jag ville nämligen kommentera Framtidskommissionens rapport om matchning på den svenska arbetsmarknaden. Innan jag hann göra det så kom dock den här ledaren i DN i ämnet och jag tänkte att då borde jag ju rimligtvis kommentera den. Men innan jag hann med det så dök andra arbetsuppgifter upp och min ångestnivå steg och steg, då en blogg ska vara snabb i sina reflektioner. Därför blev jag väldigt glad när jag till morgonkaffet i söndags läste den här artikeln i The Economist då den återigen satte ämnet på agendan för dagen.

Vad är det då allt handlar om? Jo, det handlar om matchning på arbetsmarknaden mellan utbud på arbetskraft och efterfrågan på densamma. Alltså om kompetensen som arbetskraften har är det som arbetsmarknaden efterfrågar. Om man då tar sin utgångspunkt i artikeln i The Economist så kan man börja med att konstatera att Sverige har relativt små problem med missmatchning i en internationell jämförelse. Vi har relativt få hikikomori, det japanska ordet för unga människor som har dragit sig tillbaka från samhället in i ett leverne i kukonger i sina hem (eller snarare sina föräldrars hem). Att man har en otroligt hög arbetslöshet bland unga, som i t.ex. Spanien, är naturligtvis en signal på att någonting är väldigt fel i samhället. I Spanien har man en ekonomi som milt uttryckt inte mår så bra och det är naturligtvis den största förklaringen till ungdomsarbetslösheten, inte missmatchning. Spanien nämns nämligen i texten om missmatchning i The Economist.

I The Economist konstaterar man att det behövs fler yrkesutbildade inom industrin och ger exempel på ekonomier där regeringar har investerat pengar i detta och lyckats relativt väl. Jag argumenterar inte emot The Economist (vem vågar göra det) då det säkerligen finns behov för bättre yrkesutbildningar, som regering och näringsliv kommer överens om formerna för, och att fler unga väljer detta även i Sverige. Men på den här bloggen pratar vi faktiskt om naturvetenskapliga akademiker och när det gäller Framtidskommissionens rapport finns det en fråga som är högst relevant att ställa innan man analyserar rapporten: Är matchning ett bra mått att använda sig av när det gäller akademiker?

Data utgörs av jobb förmedlade av arbetsförmedlingen och till att börja med är det verkligen inte alla jobb som förmedlas denna väg längre, speciellt inte kvalificerade arbeten. Vidare så utgår utbildnings- och kompetensmatchningen från Standard för svensk yrkesklassificering (SSYK) som är ett trubbigt instrument för alla som inte har renodlade yrken. En naturvetenskaplig högskolekompetens kan användas väldigt brett och för många som är utbildade till naturvetare uppstår en missmatch i arbetsförmedlingens värld. Problem kan dessutom uppstå när man ska kodas in av handläggare på arbetsförmedlingar runtom i landet som kanske inte alltid har full förståelse för den kompetens man har.

Det framstår inte som särskilt konstigt att rapporten visar att matchningen är allra sämst i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och andra regioner med starka universitet som utbildar många på teoretiska program inom exempelvis naturvetenskap. Samtidigt är det logiskt att mindre regioner med mindre högskolor med yrkesutbildningar visar en bättre matchning. Yrkesutbildningar matchar bättre mot renodlade yrken och orter som är homogena i utbud och efterfrågan får en bättre matchning. Detta är inte nödvändigtvis av godo! DN argumenterar också för att matchningsbegreppet är svajigt för akademiker och att det är möjligt att en sämre matchning med en mer differentierad arbetsmarknad och större andel högutbildade kan vara att föredra för samhällets ekonomiska utveckling. Jag instämmer, för att ett samhälle ska kunna vara innovativt och i utveckling krävs en stor andel högutbildade människor och en differentierad arbetsmarknad!

Slutsatserna i rapporten är att fyra områden behöver ges större uppmärksamhet för att bättra på matchningen: anställningsskyddet, ingångslönerna, lönebildningen samt utbildningssystemets kvalitet, effektivitet och relevans. Naturvetarna anser att arbetsrätten måste utvecklas och anpassas till arbetsmarknadens nya former och att arbetslivsanknytningen i naturvetenskapliga högskoleutbildningar måste öka. Där delar vi alltså i viss mån slutsatserna i rapporten men de andra slutsatserna delar vi inte alls, och som sagt så delar vi inte ens grundtesen att matchning per definition är en god sak när det gäller akademiker.

Själva matchningsidén bygger på nationalekonomisk teori. Mot nationalekonomiska teorier bör man alltid ha en sund skepticism om man inte har forskning som stödjer teserna. I rapporten konstaterar man att det finns forskning som tyder på överutbildning och att det finns forskning som tyder på underutbildning i Sverige. Ingen solklar slutsats där alltså! Man hänvisar till enkäter bland företag i Sverige där de säger att det är svårt att hitta personer med rätt kompetens. Men det som uppges som främsta anledningen till svårigheter att rekrytera medarbetare i dessa undersökningar är ”brist på personer med rätt yrkeserfarenhet”. Dessa resultat bekräftas också av forskningen om kompetensmatchning. Slutsatsen är alltså att det är yrkeserfarenhet som saknas och därför framstår arbetslivsanknytning med någon form av praktik inom utbildningar som ytterst relevant. Att det däremot är ”fel” utbildning som personer i samhället har är ingen slutsats som man per automatik kan dra utifrån detta.

Hur man sedan kan landa i att detta skulle ha något med ingångslöner och lönebildningen att göra är mer oklart. Men när man så flitigt använder sig av diagram m.m. från Svenskt Näringsliv i rapporten är det föga förvånande att man landar i samma slutsatser som de alltid gör, även om man inte har något som direkt stödjer slutsatserna. Men för att inte göra om samma misstag som rapporten, och hävda en massa saker som det finns väldigt lite underlag som stödjer, så vill jag hänvisa till denna reflektion i SvD från i mars i år om sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Den har som sagt mer än ett halvår på nacken men den belyser på ett tydligt sätt att man bör ha ordentligt på fötterna innan man börjar uttala saker som sanningar…speciellt om dessa sanningar inte har någon grund i forskning utan snarare bygger på någon form av politisk retorik. Detta är än viktigare om man arbetar med att göra underlag till regeringen…