Drivs du av passion?

Inifrån Convention Centre Dublin
Inifrån Convention Centre Dublin

Jag befinner mig alltså på ESOF 2012, Eurosciences internationella – och enligt organisationen själv största och mest inflytelserika – konferens om forskning och vetenskap.  På ett seminarium om forskarrörlighetsförebilder slår det mig att jag nog aldrig hört ”passion” nämnas så ofta som under de senaste dagarna. Många av de medverkanden tycks inte se forskarrollen som ett yrkes- eller karriärval utan snarare som ett givet nästa steg efteravslutad utbildning. Att forska är helt enkelt det (enda) de vill göra. Kanske är de medverkande vid en stor internationell konferens inte helt representativa för hela forskarkåren (!) men jag misstänker ändå att passion som motiv är något mer vanligt förekommande bland forskare än inom många andra yrkesgrupper. Visst är det många som tycker om och stimuleras av sitt arbete men jag har i alla fall inte stött på så många ekonomer eller ingenjörer som förklarar sitt yrkesval med hänvisning till just passion.

En tolkning är givetvis att vi som inte sysslar med forskning inte fattat grejen: vi har inte förstått hur kul det är att forska!  En annan betydligt mörkare men tyvärr mer sannolik förklaring är att överrepresentationen av ”passionerade” forskare hänger samman med hur villkoren för att bedriva forskning ser ut idag. Att så många är så djupt engagerade kan helt enkelt vara ett utslag av att det bara är dessa personer som vågar satsa på forskning.  Att välja att bli forskare idag är ju som bekant förenat med en hel del kompromisser och kan knappats beskrivas som ett ”karriärval” i traditionell mening (dvs. synonymt med en positiv karriärutveckling i termer av t.ex. status och pengar).

I maj genomförde vi en undersökning om hur erfarenheterna av bl.a. rörlighet och samverkan ser ut bland Naturvetarnas forskarutbildade medlemmar (sammantaget drygt 5700 personer). En tendens som blir mycket tydlig när man tittar på resultatet är att många upplever att forskarutbildningen inte är särskilt meriterande, varken inom eller utanför den akademiska världen. Detta är oroväckande. Visst vill vi att forskare ska brinna för och vara engagerade I sitt arbete men forskarrollen bör inte vara förbehållet en liten superdedikerad elit – då riskerar vi att gå miste om stora talanger. Slutsats: forskningens villkor måste förbättras och forskarrollen (åter) ses som ett statusyrke! För om det är någonting som går som ett mantra genom hela ESOF – utöver graden av passion hos forskarna! – så är det att vi måste ha mer forskning och fler forskare för att klara framtidens utmaningar.

 

Sofie Andersson

Ps. Resultatet från Naturvetarnas nya undersökning presenteras i samband med Stockholm Meeting och Universitetsturnen i höst. Temat för årets upplaga är mobilitet och samverkan. Är det något särskilt du tycker att vi borde ta upp? Kommentera gärna!