Om att dansa forskning och akademisk talkshow

Akademisk talkshow… En omöjlig ekvation? Inte enligt KTH och Stockholms Universitet. De har nämligen startat just detta: en akademisk talkshow där svenska toppforskare diskuterar brännande forskningsfrågor, med varandra och med tittarna. Eftersom programmet är på engelska och sänds live via webben kan vem som helst, var som helst i hela världen delta i diskussionerna.

Crosstalks är ett både spännande och potentiellt viktigt initiativ. Inte bara ger det fler människor möjlighet att få ta del av och reflektera kring aktuell forskning – det innebär också att svensk forsknings räckvidd breddas avsevärt, åtminstone potentiellt. Visst kan man argumentera för att nya forskningsresultat länge varit tillgänglig för alla. Med de allra flesta akademiska (och populärvetenskapliga) tidskrifter tillgängliga online är ju ny kunskap bara ett par knapptryckningar bort… Men nyttjar folk denna möjlighet? Knappast. För den som saknar kunskap om och inte är van vid hur den internationella forskningsdebatten fungerar idag är steget mellan intresse och att faktiskt hitta svar på frågan mycket stort; hur stort intresset än må vara. Det Crosstalk gör är att erbjuda en plattform för forskare att kommunicera forskning på ett mer effektivt sätt, genom att använda ett medium som många känner till och behärskar.

Förra veckan var jag på TCO:s årliga konferens om högre utbildning. Bland alla intressanta seminarier och debatter fanns ett något okonventionellt inslag: Vi dansar din avhandling. Inspirerade av amerikanska Dance your PhD lät TCO i samarbete med Vetenskap & Allmänhet ”danstolka” några av Forskar Grand Prix-finalisternas forskning. I tur och ordning fick författarna till avhandlingarna ”Mis-movements: The Aschetichs of gesture in Samuel Beckett’s drama”, ”Phylogeny, historical biogeography and phylogeography of Selaginella” , ”On the role of transversus abdomins in trunk control” och ”En kompispappa och en ytlig djuping. Partieliters ambivalenta partiledarideal” se sin forskning gestaltad i dans. Låter det onödigt eller t.om. omöjligt? Det tänkte jag också – innan. För det gick faktiskt att förstå vad dansen handlade om och när publiken fick svara på vilken avhandling som dansades så blev svaret rätt fyra gånger av fyra.

Ytterligare ett exempel på att forskare tar till nya grepp för att nå ut till fler och kanske framförallt andra grupper är inititativet Two minutes thesis som jag skrivit om här tidigare. Forskarna ska på två minuter beskriva sin forskning så att den blir begriplig också för den som inte är insatt i ämnet…

Initiativ som Two minutes thesis, Forskar Grand Prix och Crosstalks kritiseras ibland för att leda till att forskningen förenklas. För är det verkligen möjligt att sammanfatta något som tar år att komma fram till och hundratals sidor att beskriva genom en dans eller en två minuter lång presentation? Naturligtvis inte. Att på två minuter ge en heltäckande bild av en hel avhandling är inte görligt;: vore det det vore det nog inget avhandlingsämne i första taget…  Men att beskriva vad forskningen handlar om och vad den betyder i ett större sammanhang är däremot långt ifrån omöjligt.

En annan kritik som ofta hörs är riktad mot själva grundidén; dvs. behöver ”vanliga människor” verkligen förstå vad forskarna sysslar med? Svaret är enkelt: visst behöver vi det. Om vi inte förstår vad forskningen handlar om förstår vi svårligen varför den behövs. Och förstår vi inte varför den behövs är vi naturligtvis mindre villiga att lägga pengar på att finansiera forskning… Forskningskommunikation är med andra ord tätt knuten till frågan om legitimitet.

Tyvärr är svenska forskare (med några undantag) generellt rätt avvaktande till att delta i samhällsdebatten. Anledningen? De menar att dagens medieklimat tvingar dem att sammanfatta och förenkla forskningen så till den grad att det riskerar att leda till missuppfattningar. Även om jag håller med om att det finns en sån risk och att forskarnas förhågor för förenkling bör tas på allvar så tycker jag inte att det är skäl nog att avstå från att försöka. Samverkan mellan forskning och samhället i övrigt (den s.k. tredje uppgiften) ingår faktiskt i akadmeins uppdrag. Och vem är egentligen bättre lämpad att föra ut nya forskningsrön på ett korrekt och begripligt sätt om inte forskarna själva..?

Sofie Andersson

Är du skeptisk till att det går att beskriva en avhandling med dans? Döm själv! På TCO:s webbplats kan du bl.a. se ”Mis-movements: The Aschetichs of gesture in Samuel Beckett’s drama”, och ”On the role of transversus abdomins in trunk control”.

 

Det grå, gubbiga facket?

Varför ska man vara med i facket? Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan sedan jag började på Naturvetarna i början av februari. Många verkar se fackligt medlemskap som en onödig utgift och fackföreningar förknippas ofta med tråkiga äldre män, skepsis mot förändring och, ironiskt nog, med både syndikalism och konservatism. Mer sällan tänker man på sånt som friskvårdsbidrag, god arbetsmiljö och rätt till utökad föräldrapenning. Det som är själva målet med Naturvetarnas och alla andra svenska fackförbunds arbete – dvs. bättre villkor i arbetslivet – verkar med andra ord inte vara det som ”vanliga” människor i första hand förknippar med facket.

Jag börjar fundera på varför det är så många som har så dålig koll på vad fackligt arbete egentligen handlar när jag sitter och lyssnar på kongressförhandlingarna vid Naturvetarnas kongress 2012. I tur och ordning klubbas beslut om ökat globalt samarbete, trygghetsförsäkringar, vidareutbildning och mycket mer. Viktiga frågor men framförallt en viktig process. Här blir det nämligen ytterst tydligt att Naturvetarna är en demokratisk organisation vars arbete beror av medlemmarnas engagemang.

Ur detta perspektiv är den rådande trenden med minskande intresse för fackligt arbete oroande: vad händer med legitimiteten om ingen engagerar sig? En av statsvetenskapens sanningar är att människor bara engagerar sig i frågor som verkligen berör dem.  Sånt som ligger långt från människors vardag tenderar att falla bort; människor har helt enkelt varken tid eller ork. Givet att merparten av det som svenska fackförbund sysslar med idag faktiskt har konkret, daglig betydelse för de flesta av oss framstår ointresset som lite märkligt. Bryr man sig verkligen inte? Jag tror inte att det handlar så mycket om bristande intresse som bristande kunskaper. För hur mycket kan egentligen en genomsnittlig svensk idag om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar och vilken roll fackförbunden respektive arbetsgivarorganisationerna har? Min gissning är ganska lite. Begrepp som Saltsjöbadsavtalet, partssamtal och kollektivavtal är idag inte så självklara som de en gång var…

En orsak är att skolorna lägger mycket lite tid på att lära ut hur allt hänger ihop: hur funkar det med avtalsrörelser, förhandlingar etc.? Ett annat problem är att när vi pratar om facket så gör vi det nästan alltid i anknytning till specifika frågor (typexemplet är pågående avtalsrörelser). Mer sällan handlar det om varför vi behöver aktiva fackförbund och, framförallt, fackligt engagemang. Det är synd. Fackförbunden tillsammans med arbetsgivarorganisationerna är nämligen förutsättningar för den svenska arbetsmarknaden – utan dem skulle den svenska modellen inte fungera.

En engagerad Kongress röstar
En engagerad Kongress röstar

Svaret på frågan om den svenska arbetsmarknaden kräver fackligt engagemang är alltså ett klart och tydligt ja. 2012 års kongress har visat att det inte råder brist på engagemang bland Naturvetarnas förtroendevalda. Tvärtom har de senaste dagarna varit fyllda av åsikter och diskussioner. Detta är emellertid inte nog. Lika viktigt som att det finns engagerade företrädare är ju att det finns en engagerad bas, inte minst för att säkerställa att vi får engagerade förtroendevalda även i framtiden. Jag vill därför instämma i det Göran Arrius, ordförande för Saco, sa vid Kongressens inledningsanförande igår, nämligen att det måste vara en kärnuppgift för alla som arbetar inom den fackliga sfären att både förklara och motivera det vi gör.

 

Sofie Andersson

Slutligen kan jag inte låta bli att konstatera att det är ett ytterst passande sammanträffande att Naturvetarna håller kongress i samband med att UNESCO firar Världsvetenskapsdagen. 

Pensionssystemet ska vara som ljuv pianomusik med bra akustik!

Så var den då här, dagen med stort D. D som i Delbetänkande från pensionsåldersutredningen, D som i Dags att yttra sig över sagda delbetänkande, D som i Det bidde inget med det…

Anledningen är helt enkelt då Naturvetarna väljer att ställa sig bakom Sacos yttrande till fullo. I slutändan blev det en väldigt svår affär att få ihop ett eget svar på en remiss som i stort är deskriptiv och bara ger förutsättningarna för det fortsatta utredningsuppdraget. Det finns knappt något konkret att yttra sig över! Vi sparar vårt krut till dess att slutbetänkandet kommer med riktiga slutsatser. Dessutom delar vi så klart Sacos ståndpunkter, det är liksom grundförutsättningen för att ställa sig bakom svaret. Som om inte detta vore nog så är Sacos svar på remissen smått poetiskt stundom med formuleringar likt dessa:

”Saco vill mot bakgrund i detta understryka att det är viktigt att utredningen i sitt fortsatta arbete lär sig spela pensions- och socialförsäkringspianot utan att rucka den viktiga balans som utgör den svenska modellen”.

”Saco anser dock att ett viktigt forsknings- och utredningsområde gäller utforskandet av det eller de osynliga glastak som håller äldre arbetskraft tillbaka.”

Det är en konst att få folk att läsa saker som de har ett naturligt motstånd emot och konstigt nog så verkar alla frågor kring pensioner vara ett sådant ämne, fast det angår de allra flesta av oss (att barn och ungdomar inte är otroligt intresserade av pensionssystemet kan jag någonstans köpa). Saco, TCO och LO gick för ett par veckor sedan ihop och skrev ett gemensamt debattinlägg om den kommande livförsäkringsutredningen. Det är väldigt viktiga frågor, kring tjänstepensionsförsäkringar, som tas upp i debattinlägget och trots det blev det endast 2 kommentarer på DNs hemsida. 2 kommentarer!? Det är anmärkningsvärt lite för att vara en debattartikel i DN.

Det kan ha att göra med att man i debattartikeln skriver saker som ”pensioner är ett erkänt svårt område.” Kanske inte den mest säljande formuleringen och det blir väldigt svårt att skapa ett engagemang och en debatt kring frågan med sådana formuleringar. Då är det nog faktiskt bättre att likna det system som man vill se vid ett med ljuv pianomusik utan osynliga glastak som pajar akustiken…eller liknande kreativa språkliga förstärkningar. Hade du t.ex. börjat läsa den här texten om jag hade börjat med att säga att det jag nu ska skriva om har du nog ett naturligt motstånd emot eftersom det är ett erkänt svårt område?

Vad kan man mer säga om pensionsåldersutredningens delbetänkande då samt Sacos yttrande över detsamma? Ordet kompetens nämns bland annat 36 gånger i utredningen. Det är egentligen rätt lite med tanke på att utredningen är 528 sidor och man lyckas aldrig riktigt beröra hur det skiljer sig åt på arbetsmarknaden för äldre som är akademiker och de som inte har en akademisk utbildning. Däremot tar såväl utredningen som Saco upp hur viktig kompetensutveckling för äldre är för att motverka åldersdiskriminering. Likaså betydelsen av en god arbetsmiljö lyfts och där är Saco mer proaktiva än vad man är i delbetänkandet då Saco menar att man måste skapa en god arbetsmiljö genom hela livet för att verka för ett hållbart och uthålligt arbetsliv. Det räcker inte med att fokusera endast på arbetsmiljön för äldre utan man behöver satsa mer på förebyggande arbetsmiljöarbete genom hela arbetslivet!

Nu är du väl förresten sugen på att läsa mer om pensionssystemet som det ser ut idag? Så här har vi uttryckt det på vår hemsida. Ok, vi pratar inte om musik och sådant i denna text men den är väldigt lättförståelig, informativ och sidan innehåller dessutom bra länkar med mer information kring pensionssystemet. Om du inte riktigt har koll på hur det hela hänger ihop så ta dig en titt och bli inte förvånad om du finner att det inte är fullt så svårt som det ofta ges sken av…

Loreen, kollektivavtal och Sveriges landslag i fotboll?

Tog mig en funderare på den 6 juni om vad vi kan vara stolta över i Sverige, då den där riktiga euforin inte riktigt ville infinna sig hos mig nationaldag till trots. Det är så klart massor med saker kom jag fram till och just då kändes Loreen nära till hands, inte minst då det var lite eufori som jag var ute efter. Sömndrucken satte jag mig vid datorn med en kopp kaffe i handen och satte på ett youtube-klipp av krossen i Baku i bakgrunden samtidigt som jag scannade av dagstidningarnas debattsidor på webben. Som av en händelse fick jag syn på en artikel där bemanningsbranschen uttalade sig på SvD:s debattsidor om att villkoren ser väldigt bra ut för de anställda inom branschen.

Det man tog som en måttstock på goda villkor var att 97 procent av de anställda inom branschen har kollektivavtal. Jag är inte ute efter att försvara bemanningsbranschen eller de villkor som råder för de anställda där (vilket var syftet med debattartikeln) men i min stilla, nåväl inte så stilla då Loreen sjöng för full hals i bakgrunden, kontemplation gick ett ljus upp för mig. Den svenska modellen är något som vi kan vara riktigt stolta över, det visste jag så klart redan med tanke på var jag arbetar, men mitt första inlägg på Naturvetarnas blogg kändes plötsligt givet. Dags att prata kollektivavtal och fackliga kärnvärden i nationaldagens svallvågor!

Den svenska modellen med kollektivavtal är överlägsen lagstiftning! Det leder till få konflikter på arbetsmarknaden, ett tryggt företagsklimat och förhoppningsvis till lokala överenskommelser som är anpassade till förutsättningarna på en given arbetsplats. Ett modernt utformat kollektivavtal ska enligt Naturvetarna vara flexibelt, både i relation till individens förändrade behov över tid och till förändringar som sker på arbetsmarknaden och i de enskilda verksamheterna.

Ibland händer det att någon part på arbetsmarknaden eller en politisk företrädare gör ett uttalande om att vi måste lagstifta om minimilön, arbetsgivares skyldighet att ha försäkringar för sina anställda m.m. Jag skulle vilja påstå att de i dessa fall gör en groda och borde, och oftast gör, en pudel! Den svenska kollektivavtalsmodellen är överlägsen lagstiftning då de lokala kollektivavtalen är anpassade till lokala förutsättningar.

Loreen och den svenska modellen, två orsaker att brösta upp sig så här ett par dagar efter den 6 juni. Nu får vi se om Z och hans gäng kan leverera i fotbolls-EM som börjar idag också och göra oss stolta. Ni vet väl förresten att de fotbollsspelare som spelar i fotbollsallsvenskan i Sverige omfattas av kollektivavtal. Naturvetarna är av förklarliga skäl inte part i målet men ändå…visst känner man sig väldigt stolt över en sån sak.

Läs mer om vad Naturvetarna tycker om kollektivavtal här:
http://www.naturvetarna.se/anstallning_avtal/Kollektivavtal/

Kristofer Jervinge

Är vi redo för den kommunikationella revolutionen?

Frågan ställdes av Marie Demker vid Högskoleverkets årliga konferens om högre utbildning som avslutades idag. Demker är statsvetare vid Göteborgs Universitet och driver tesen att dagens samhälle är så präglat av olika former av informationsutbyten att vi faktiskt står inför en reell revolution. På samma sätt som övergången från feodalsamhällen till nationalstater och nittonhundratalets industriella revolution förändrade själva grunden för vårt sätt att leva står vi nu inför ett nytt vägskäl. I en framtid där alltmer handlar om att producera, och kommunicera kunskap ställs nya och högre krav på människors förmåga att ta till sig och bearbeta information. Makt kommer att i högre grad än idag hänga samman med rätten att definiera vad som är ”sann” kunskap än tillgången till traditionella (finansiella) resurser. Vinnare blir så den som utöver förmågan att ta till sig nya kunskaper också kan sortera och prioritera i det gigantiska informationsflödet.

Demkers föreläsning om sambandet mellan demokrati och kunskap var bara en av många intressanta under de tre dagar som konferensen pågått. Hans Rosling (professor i Internationell hälsa vid Karolinska Institutet) diskuterade vikten av att ha en faktabaserad världsbild och Martin Wikström (tidigare forskningspolitik-ansvarig på Naturvetarna och numera analytiker på Tillväxtanalys) pratade om hur den accelererande internationaliseringen ställer nya krav på forsknings- och innovationspolitiken. Karin Röding (rektor vid Mälardalens Högskola) berättade om hur de använder samverkan för att öka studenternas arbetslivsanknytning och främja nyttiggörande av forskning och Jan Björklund pratade om utbildningens betydelse för Sveriges framtida konkurrenskraft.

Högskoleverkets konferens hade titeln ”Kunskapssamhället – en illusion?. Efter att ha lyssnat på alla dessa (oftast kloka) analyser och reflektioner kan jag konstatera att tilltron till kunskapssamhället är i allra högsta grad levande. Människor tycks rörande eniga om att vägen till framgång – personligt, samhälleligt, internationellt – går via kunskap. Kunskap lägger grunden för individens självkänsla och är både en förutsättning för och ett medel till global konkurrenskraft. Genom att besitta de kunskaper som ofta beskrivs som nyckelkompetenser ligger naturvetare särskilt bra till.

Finns det då ingenting som är negativt med ”kunskapssamhället”? Tveklöst innebär både den ökande tilltron och tillgången till kunskap större möjligheter för fler människor att leva det liv de vill. Men det innebär också nya krav på individens förmåga att hantera och bearbeta kunskapen. Och kanske är just detta en av de största insikterna jag tar med mig hem från Göteborg: kunskap är inte i sig en garanti för framgång. Det är vad man gör med kunskapen som är viktigt.

Sofie Andersson