Vågar vi lita på regeringen?

Äntligen vår och äntligen en ny budgetproposition. Nya, friska tag, energi och nya förslag! Eller? Nja, skulle jag vilja säga. Anders Borg är fortsatt pessimistisk och proppen känns varken särskilt energisk eller nyskapande. Diskussionen i budgetpropositionens kölvatten har varit ljum – de flesta verkar anse att förslagen är ganska okontroversiella. Något som emellertid väckt debatt är de 12 400 nya utbildnings- och praktikplatser som föreslås.  Regeringen har kritiserats för att föra en ryckig och oförutsägbar högskolepolitik och många har (i likhet med Naturvetarna) varit tveksamma till att utbildningspolitiken används som ett arbetsmarknadsverktyg. Dessutom har det ifrågasatts huruvida det alls bör kallas en satsning: samtidigt som man ökar anslagen till ingenjörs- och sjuksköterskeutbildningarna minskar man dem nämligen inom andra utbildningsområden.

I P1s Vetenskapsradion förra veckan gick rektorn för Uppsala Universitet och KTH, Eva Åkesson, respektive Peter Gudmundsson, hårt ut mot regeringens agerande. De många svängningarna försämrar förutsättningarna för lärosätena att planera långsiktigt och går dessutom stick i stäv med det ökande intresset för att läsa vidare. Kritiken avfärdas av statssekreterare Peter Honeth (fp. Han verkar tycka att det är närmast naivt att tro att utbildningspolitiken inte skulle påverkas av det allmänna ekonomiska läget. Tvärtom, menar han, är det fullständigt naturligt att arbetsmarknadssituation och liknande får konsekvenser.

Nu var det väl knappast det Åkesson och Gudmundsson menade, att utbildningspolitiken skulle utformas i ett politiskt vakuum, opåverkat av händelser i omvärlden. Vad de och alla vi andra som deltagit i den senaste veckans debatt är snarare att den nya ”utbildningssatsningen” är ett tydligt exempel på (snällt formulerat) otydligheten och (elakt formulerat) riktningslösheten i svensk högskolepolitik. För det framstår faktiskt som ganska oklart vad regeringen egentligen tycker bör styra utbildningsdimensioneringen. Är det konjunkturläget? Internationella trender eller efterfrågan på arbetsmarknaden? Eller är det kanske arbetsgivarna eller studenterna…? Honeth har naturligtvis rätt i att utbildningspolitiken, liksom politiken generellt, måste förhålla sig till verkligheten. I  vissa perioder kan behoven vara större. Men vad Honeth och regeringen verkar missa är implikationen av denna slutsats: för på samma sätt som utbildningspolitiken påverkas av det ekonomiska läget påverkar också politiken ”verkligheten”. Detta gör frågan om hur vi ser på målet med högre utbildning till den självklara utgångspunkten: ska den tillgodose nuvarande arbetsmarknads behov av ingenjörer eller ska den rusta människor för föränderlighet och personlig utveckling..? De senaste årens utbildningspolitik indikerar att svaret på den frågan inte är riktigt så självklart som man skulle vilja att det var.

Sofie Andersson

 

Ps. Om det är något som den senaste veckans diskussionen gjort ytterligt tydligt så är det att fungerande ledarskap är någonting fundamentalt. Utan visioner om vad målet är och förmåga att kommunicera detta riskerar vi att få ett utbildningsväsende som svänger än hit och än dit och där varken studenter eller lärosäten vågar lita på de signaler som ges. Det vore en farlig väg. Den 24 maj sätter Naturvetarna sambandet mellan ledarskap och utbildningskvalitet under lupp. Hur påverkar ledarskapet utbildningskvaliteten? Vad händer när ledningen och lärarna inte är överens om hur utbildningarna ska organiseras? Och hur påverkas studenterna när ledningen brister? Läs mer och anmäl dig till frukostseminariet Excellent ledarskap för excellent utbildning.

Är forskarna vinnare i höstens budget?

Det menar i alla fall Dagens Nyheter. Höstbudgetpropositionen som presenterades idag innebär att universitet och högskolor får totalt 11,5 miljarder kronor för forskning och innovation de kommande fyra åren. Inte fy skam – särskilt inte med tanke på att en stor del av pengarna går direkt till life science-området.

Budgetproppen innehåller emellertid få nyheter om forskningspolitiken. Satsningen på SciLifeLab var redan känd och likaså att regeringen vill inrätta ett nytt institut för forskning om processutveckling och katalys. Frågan om vad –  och om alls något – som kommer att hända med kompetensen och infrastrukturen som finns vid AstraZeneca i Södertälje inom toxikologi- och drug discovery-områdena händer alltså fortfarande i luften. Som Frida Lawenius skrev här igår så vore det ett oerhört slöseri om detta tilläts gå förlorat.

Om ett par veckor kommer som bekant forskningsproppen. Det är osannolikt att denna innehåller några större satsningar på t.ex. ett centrum för toxikologiforskning (det skulle i så fall ha framgått av budgetpropositionen som ju omfattar samtliga utgiftsområden) men vad är det man brukar säga? Hoppet är det sista som lämnar människan…

Sofie Andersson

För övrigt kan jag inte annat än att hålla med Cissi Askwall på Vetenskap & Allmänhet som i sin kommentar till budgetproppen efterlyser en bredare syn på samverkan: ”Det handlar om utbyte av kunskap, idéer och resultat, för att utveckla Sverige såväl ekonomiskt som demokratiskt och kulturellt. Dialogen gynnar också forskarna som får nya perspektiv, större kunskap och stärkt kompetens”.