Det grå, gubbiga facket?

Varför ska man vara med i facket? Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan sedan jag började på Naturvetarna i början av februari. Många verkar se fackligt medlemskap som en onödig utgift och fackföreningar förknippas ofta med tråkiga äldre män, skepsis mot förändring och, ironiskt nog, med både syndikalism och konservatism. Mer sällan tänker man på sånt som friskvårdsbidrag, god arbetsmiljö och rätt till utökad föräldrapenning. Det som är själva målet med Naturvetarnas och alla andra svenska fackförbunds arbete – dvs. bättre villkor i arbetslivet – verkar med andra ord inte vara det som ”vanliga” människor i första hand förknippar med facket.

Jag börjar fundera på varför det är så många som har så dålig koll på vad fackligt arbete egentligen handlar när jag sitter och lyssnar på kongressförhandlingarna vid Naturvetarnas kongress 2012. I tur och ordning klubbas beslut om ökat globalt samarbete, trygghetsförsäkringar, vidareutbildning och mycket mer. Viktiga frågor men framförallt en viktig process. Här blir det nämligen ytterst tydligt att Naturvetarna är en demokratisk organisation vars arbete beror av medlemmarnas engagemang.

Ur detta perspektiv är den rådande trenden med minskande intresse för fackligt arbete oroande: vad händer med legitimiteten om ingen engagerar sig? En av statsvetenskapens sanningar är att människor bara engagerar sig i frågor som verkligen berör dem.  Sånt som ligger långt från människors vardag tenderar att falla bort; människor har helt enkelt varken tid eller ork. Givet att merparten av det som svenska fackförbund sysslar med idag faktiskt har konkret, daglig betydelse för de flesta av oss framstår ointresset som lite märkligt. Bryr man sig verkligen inte? Jag tror inte att det handlar så mycket om bristande intresse som bristande kunskaper. För hur mycket kan egentligen en genomsnittlig svensk idag om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar och vilken roll fackförbunden respektive arbetsgivarorganisationerna har? Min gissning är ganska lite. Begrepp som Saltsjöbadsavtalet, partssamtal och kollektivavtal är idag inte så självklara som de en gång var…

En orsak är att skolorna lägger mycket lite tid på att lära ut hur allt hänger ihop: hur funkar det med avtalsrörelser, förhandlingar etc.? Ett annat problem är att när vi pratar om facket så gör vi det nästan alltid i anknytning till specifika frågor (typexemplet är pågående avtalsrörelser). Mer sällan handlar det om varför vi behöver aktiva fackförbund och, framförallt, fackligt engagemang. Det är synd. Fackförbunden tillsammans med arbetsgivarorganisationerna är nämligen förutsättningar för den svenska arbetsmarknaden – utan dem skulle den svenska modellen inte fungera.

En engagerad Kongress röstar
En engagerad Kongress röstar

Svaret på frågan om den svenska arbetsmarknaden kräver fackligt engagemang är alltså ett klart och tydligt ja. 2012 års kongress har visat att det inte råder brist på engagemang bland Naturvetarnas förtroendevalda. Tvärtom har de senaste dagarna varit fyllda av åsikter och diskussioner. Detta är emellertid inte nog. Lika viktigt som att det finns engagerade företrädare är ju att det finns en engagerad bas, inte minst för att säkerställa att vi får engagerade förtroendevalda även i framtiden. Jag vill därför instämma i det Göran Arrius, ordförande för Saco, sa vid Kongressens inledningsanförande igår, nämligen att det måste vara en kärnuppgift för alla som arbetar inom den fackliga sfären att både förklara och motivera det vi gör.

 

Sofie Andersson

Slutligen kan jag inte låta bli att konstatera att det är ett ytterst passande sammanträffande att Naturvetarna håller kongress i samband med att UNESCO firar Världsvetenskapsdagen. 

Förmår det politiska systemet att svara?

Jag skrev här på bloggen för lite drygt två veckor sedan om gott kaffe, god fika, webbsändningar av konferenser och andra intressanta iakttagelser av världen vi lever i. Själva kärnan i inlägget var dock att det är tragiskt att se hur långt de politiska partierna står ifrån varandra när det gäller a-kassan.

Mitt resonemang gick ut på att någon form av politisk enighet måste uppnås för att det ska bli en långsiktigt hållbar lösning, därav tillsättandet av en parlamentarisk utredning. Häromdagen skrev våra vänner i Saco-federationen Jusek ett inlägg på exakt samma bana på DN debatt.

Det är intressant läsning (så klart eftersom man är inne på samma linje som oss)! Man avslutar debattartikeln med att skriva att det ”stärker förtroendet för det politiska systemet” om man når en politisk kompromiss kring a-kassan. Det är inte det viktigaste, för det är självfallet att ta ett helhetsgrepp om socialförsäkringarna och komma fram till en bra lösning kring a-kassan, utan det är en bonus som det politiska systemet får på köpet.

Kommer man någonsin nå politisk konsensus kring a-kassan?

Lyssnade just på en hearing om a-kassan i förmiddags. Vad kan man säga om det då? Jo, det var gott kaffe och fika…då jag tittade på en livestream på min dator hemifrån. Hushållet innehar en perkulator (gott kaffe) och när man själv väljer fikat kan det ju inte gå fel. Det blev en högtidsstund, i fikamått mätt, och seminariet var också helt ok. Ibland blir livet inte riktigt som man tänkt sig och i morse var en sådan dag. Jag insåg att jag inte skulle hinna i tid till hearingen när jag lämnade det sista stoppet på vägen, dotterns förskola. Det är inte kul att komma mitt i ett seminarium, dels missar man en massa intressanta diskussioner och dels blir man den där idioten som går i vägen för kameran, snavar över mikrofonsladden…eller som (oavsett om man är extremt klantig eller inte) i alla fall är ett störningsmoment.

Vad göra? Man frågar sig naturligtvis om ett sådant här seminarium med diverse riksdagsledamöter m.m. kan äga rum den 10 oktober 2012 utan webbsändning? Svaret på den frågan är naturligtvis…bambuser! Snabbt hem med andra ord med laptopen i högsta hugg och min analys av vårt mediesamhälle idag visade sig vara korrekt. Det blev en intressant diskussion och jag tar med mig många tänkvärdheter, positiva sådana, som jag ska fortsätta grubbla på. Men det som gjorde starkast intryck på mig var dessvärre inte olika diskussioner om höjt tak, hur högt taket ska vara, vilka som ska omfattas, hur man ska differentiera m.m. utan snarare tankegångar om den parlamentariska socialförsäkringsutredningen, och då negativa sådana.

Jag är fascinerad av hur lite som har hänt i den parlamentariska socialförsäkringsutredningen till dags dato, oroad över hur otroligt långt man verkar vara från att nå någon sorts form av politisk konsensus kring a-kassan (då det krävs för att man ska få en stabil och långsiktig lösning) och blir oerhört trött när jag inser hur långt bort slutbetänkandet ligger. Det framgick väldigt tydligt vid seminariet hur långt ifrån varandra de politiska partierna står. Nu kanske någon invänder att det är inneboende inom politiken och att man ofta får ”agree to disagree”. Men just när det gäller en sådan här fråga krävs det långsiktighet och konsensus, det är precis därför man tillsätter en parlamentarisk utredning.

För att klargöra så gavs kommittédirektivet Hållbara försäkringar vid sjukdom och arbetslöshet vid ett regeringssammanträde den 29 april 2010. Slutbetänkandet skulle enligt det initiala direktivet vara klart den 15 maj 2013. Men sedan kom man på att man hade missat vissa intressanta aspekter kring bland annat arbetslöshetsförsäkringen och beslutade den 13 september 2012 om ett tilläggsdirektiv. Nu ska slutredovisningen istället ske den 31 januari 2015. Visst förtjänar frågan att utredas ordentligt och att man nu tar med aspekter som borde varit med från början är naturligtvis bra, även om de som sagt borde varit med från början. Nu får vi ytterligare drygt 1 ½ år med den nuvarande arbetslöshetsförsäkringen som samtliga politiska partier åtminstone verkar helt överens om inte fungerar något bra, det är också det enda de är överens om som det verkar.

Låter väl rimligt att det ska ta ca 2 ½ år för de politiska partierna att nå slutsatsen att vi inte kan ha det som idag, som väl någonstans också ligger till grund för själva utredningen, eller vad säger du? Tendensen har dessutom varit tydlig långt innan tilläggsdirektivet kom om att det inte händer så ofantligt mycket inom utredningen. Vi har ett nätverk inom Saco som diskuterar socialförsäkringsutredningen för att göra inspel m.m. och där har sammanträden vid upprepade tillfällen ställts in med motiveringen ”Inget nytt att ta ställning till från Socialförsäkringsutredningen”. Men för att vara rättvis så har två delbetänkanden och en rad underlagsrapporter ändå kommit från utredningen under dessa år och det som jag främst reagerar på är ändå bristen på samförstånd mellan parlamentarikerna.

Jag hoppas verkligen att utredningen kan ta fart nu för jag anser annars att det bästa som har kommit ur utredningen hittills är deras snygga hemsida och det säger väl egentligen allt även om jag är väldigt svag för webbsidor med fliksystem…

Pensionssystemet ska vara som ljuv pianomusik med bra akustik!

Så var den då här, dagen med stort D. D som i Delbetänkande från pensionsåldersutredningen, D som i Dags att yttra sig över sagda delbetänkande, D som i Det bidde inget med det…

Anledningen är helt enkelt då Naturvetarna väljer att ställa sig bakom Sacos yttrande till fullo. I slutändan blev det en väldigt svår affär att få ihop ett eget svar på en remiss som i stort är deskriptiv och bara ger förutsättningarna för det fortsatta utredningsuppdraget. Det finns knappt något konkret att yttra sig över! Vi sparar vårt krut till dess att slutbetänkandet kommer med riktiga slutsatser. Dessutom delar vi så klart Sacos ståndpunkter, det är liksom grundförutsättningen för att ställa sig bakom svaret. Som om inte detta vore nog så är Sacos svar på remissen smått poetiskt stundom med formuleringar likt dessa:

”Saco vill mot bakgrund i detta understryka att det är viktigt att utredningen i sitt fortsatta arbete lär sig spela pensions- och socialförsäkringspianot utan att rucka den viktiga balans som utgör den svenska modellen”.

”Saco anser dock att ett viktigt forsknings- och utredningsområde gäller utforskandet av det eller de osynliga glastak som håller äldre arbetskraft tillbaka.”

Det är en konst att få folk att läsa saker som de har ett naturligt motstånd emot och konstigt nog så verkar alla frågor kring pensioner vara ett sådant ämne, fast det angår de allra flesta av oss (att barn och ungdomar inte är otroligt intresserade av pensionssystemet kan jag någonstans köpa). Saco, TCO och LO gick för ett par veckor sedan ihop och skrev ett gemensamt debattinlägg om den kommande livförsäkringsutredningen. Det är väldigt viktiga frågor, kring tjänstepensionsförsäkringar, som tas upp i debattinlägget och trots det blev det endast 2 kommentarer på DNs hemsida. 2 kommentarer!? Det är anmärkningsvärt lite för att vara en debattartikel i DN.

Det kan ha att göra med att man i debattartikeln skriver saker som ”pensioner är ett erkänt svårt område.” Kanske inte den mest säljande formuleringen och det blir väldigt svårt att skapa ett engagemang och en debatt kring frågan med sådana formuleringar. Då är det nog faktiskt bättre att likna det system som man vill se vid ett med ljuv pianomusik utan osynliga glastak som pajar akustiken…eller liknande kreativa språkliga förstärkningar. Hade du t.ex. börjat läsa den här texten om jag hade börjat med att säga att det jag nu ska skriva om har du nog ett naturligt motstånd emot eftersom det är ett erkänt svårt område?

Vad kan man mer säga om pensionsåldersutredningens delbetänkande då samt Sacos yttrande över detsamma? Ordet kompetens nämns bland annat 36 gånger i utredningen. Det är egentligen rätt lite med tanke på att utredningen är 528 sidor och man lyckas aldrig riktigt beröra hur det skiljer sig åt på arbetsmarknaden för äldre som är akademiker och de som inte har en akademisk utbildning. Däremot tar såväl utredningen som Saco upp hur viktig kompetensutveckling för äldre är för att motverka åldersdiskriminering. Likaså betydelsen av en god arbetsmiljö lyfts och där är Saco mer proaktiva än vad man är i delbetänkandet då Saco menar att man måste skapa en god arbetsmiljö genom hela livet för att verka för ett hållbart och uthålligt arbetsliv. Det räcker inte med att fokusera endast på arbetsmiljön för äldre utan man behöver satsa mer på förebyggande arbetsmiljöarbete genom hela arbetslivet!

Nu är du väl förresten sugen på att läsa mer om pensionssystemet som det ser ut idag? Så här har vi uttryckt det på vår hemsida. Ok, vi pratar inte om musik och sådant i denna text men den är väldigt lättförståelig, informativ och sidan innehåller dessutom bra länkar med mer information kring pensionssystemet. Om du inte riktigt har koll på hur det hela hänger ihop så ta dig en titt och bli inte förvånad om du finner att det inte är fullt så svårt som det ofta ges sken av…

Välkommen satsning på skolans viktigaste resurs

Första gången jag träffade min lärare i filosofi och religion på gymnasiet så undrade jag verkligen. Kenneth var stenhård, slängde sig gärna med Hegelcitat och daltade aldrig. De första lektionerna var smått chockartade för mig och mina klasskamrater: var hade vi hamnat egentligen? Vi fick långa, krävande skrivuppgifter, tvingades närläsa Koranen såväl som Bibeln och fick dessutom varje vecka diskutera vad vi lärt oss – i helklass. Ve och fasa!

Efter tre år med Kenneth hade filosofi och religion blivit mina favoritämnen. Inte så mycket för att det var just de ämnena som jag egentligen fann mest intressant, utan för att lektionerna med Kenneth alltid fick mig att känna att jag lärt mig något men framförallt fick han mig att vilja lära mig mer. Han krävde alltid 100 % engagemang men gav också alltid lika mycket tillbaka. Kenneth såg dessutom till att vi inte bara lärde oss det vi skulle (bara det en ovanlighet, tyvärr) utan fick oss också att förstå implikationerna av de nya kunskaperna genom att tvinga oss att reflektera över vad det betydde i ett större sammanhang.  Att som sjuttonåring inför hela klassen behöva resonera kring varför religion är en av de absolut vanligaste orsakerna till krig, trots att de i grunden är väldigt lika var läskigt men oerhört lärorikt.

Det Kenneth gjorde är det bra lärare gör: de lär ut genom att väcka fascination för sitt ämne och de får eleverna att växa. Och då kvittar det om det som lärs ut är religionskunskap eller hur man löser en riktigt klurig ekvation. Poängen är att läraren får eleven att få den där icke-överskattningsbara aha-upplevelsen; känslan av att verkligen förstå. Visst kan man läsa sig till det mesta. Men för den där hungern efter att lära sig spelar läraren en helt avgörande roll.

Idag berättade utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund att regeringen satsar sammanlagt 880 miljoner kronor på en ny lärarreform de kommande fyra åren. Två nya karriärsteg för lärare införs; förstelärare och lektor och de huvudmän som anställer de nya lärarna får bidrag från staten. Syftet är att stärka läraryrkets status och att få fler att vilja satsa på en karriär som lärare.

Lärarna är skolans absolut viktigaste resurs. En bra lärare lyfter inte bara duktiga och motiverade elever utan förmår också fånga upp dem som inte har lika lätt för sig. Och en riktigt bra lärare kan få den riktigt omotiverade eleven att hamna på rätt sida om den helt centrala gränsen mellan ett godkänt och icke godkänt betyg. Idag har lärare alltmer kommit att bli ett icke-val, något man väljer för att man inte vet vad man vill göra. Med tanke på yrkets oerhörda betydelse är detta en farlig utveckling.

Därför är regeringens nya satsning bra. Lärare måste åter förknippas med hög status och vara ett yrke som lockar de bästa och mest lämpade personerna: dvs. de som verkligen brinner både för sitt ämne och för att lära ut.

Sofie Andersson