Avtal som belönar naturvetares kompetens

Arbetsmarknaden förändras nu snabbt, bland annat i spåren på digitaliseringen. Nya former för uppdrag och anställningar växer fram i allt från små startup-bolag till globala storföretag.

Detta är en verklighet som vi som fackförbund måste förhålla oss till. Vi kan inte längre räkna med att medlemmarna kommer att jobba i trygga tillsvidareanställningar. Den så kallade gig-ekonomin med korta påhugg blir allt vanligare. Ordet gig har sin källa i musikbranschen där musikerna får korta uppdrag – gig.

Utmaningen för oss är att möta den här förändringen och fortsätta kunna leverera facklig service och ge stöd till medlemmarna. Det ställer krav på nya flexibla kollektivavtal, anpassade till individernas behov och önskemål.

För att kollektivavtalen ska fortsätta att äga sin giltighet och utgöra det vi kallar för den svenska modellen måste vi upprätthålla en hög anslutningsgrad. Till Naturvetarna och andra Saco-förbund ökar anslutningsgraden. På arbetsmarknaden som helhet ser vi den motsatta trenden, vilket på sikt riskerar att urholka värdet av kollektivavtalen.

”It takes two to tango”. Båda parter måste alltså vara med på noterna för att kollektivavtalen ska kunna utvecklas. Även arbetsgivarna måste vinna på kollektivavtal. Jag var på ett seminarium för några månader sedan som handlade om hur fack och arbetsgivarorganisationer ska vara attraktiva i framtiden.

Här behöver båda parter fundera på hur framtidens kollektivavtal ska se ut. En trend är att allt fler arbetsgivare vill ha avtal utan centralt bestämda lönehöjningar för hela branscher. Den typen av avtal har vi redan inom offentlig sektor och i delar av den privata sektorn.

Dessa avtal, som Naturvetarna är med och tecknar, innebär en större flexibilitet, där lönerna i högre grad avspeglar individernas prestationer och företagens bärkraft.

En ledstjärna för Naturvetarna är att utveckla system och avtal som tar till vara den kunskap och kompetens som naturvetare har. Ditt ansvar och dina resultat i relation till verksamhetens mål och resultat ska speglas i lönekuvertet.

”Alla får möjlighet att göra sin röst hörd”

Jag har jobbat i lantbruksbranschen i snart 25 år och tillhört den grupp som alltid tackat nej till fackliga uppdrag. När valberedningen gång efter gång tålmodigt letat efter någon som kunde tänka sig att ställa upp, har jag legat lågt. Ann Christin Olsson, förtroendevald, gästbloggar idag om utmaningen att få fler att engagera sig fackligt på arbetsplatserna. 

Mina skäl att tacka nej har varit brist på tid och att det fackliga uppdraget verkat torrt och tråkigt. Det är i frågor som rör jordbruk och mjölkproduktion som jag har mitt brinnande intresse och engagemang.

Det är inte bara facket som kan ha svårt att få sina medlemmar att engagera sig. Det är samma problem för valberedningarna i lantbrukskooperationen och i ideella idrottsföreningar att locka till engagemang. Men för 1,5 år sedan valde jag ändå att ställa upp som förtroendevald i Akademikerföreningen på vårt företag. Det var i samband med en större omorganisation där Svensk Mjölk som jag jobbade för lades ner och vi var en grupp som skulle gå över till husdjursföreningen Växa Sverige. Då kändes det viktigt att vi som medarbetare skulle få göra vår röst hörd. Att ha tid eller inte blev underordnat, jag ville vara med och påverka!

Nu inser jag hur oinsatt jag tidigare varit i fackligt arbete. Naturvetarnas utbildningssatsning av förtroendevalda är positiv, men mer kunskap och information behövs även till alla medlemmar. Känns viktigt att alla har insikt i till exempel hur förhandlingsgången är. Innan kunde jag tillhöra de som gick och knorrade över att facket inte lyckats få igenom sin vilja i en fråga. Med den erfarenhet jag fått idag har jag en annan förståelse för hur förhandlingsgången är med lokala och centrala förhandlingar. När jag gick den fackliga grundkursen i mars, vilket gav många aha-upplevelser, var det någon som konstaterade: ”Det är skillnad på att tycka att man har rätt och att också få rätt”.

Vid omorganisationen kastades vi snabbt in i förhandlingar om inrangering av villkor och lokaliseringsort för personalen. Att mjölkinvägningen har minskat med 20 procent på 25 år i Sverige sätter sina spår i branschen. Vi har fått hantera tunga frågor i samband med att verksamheten ska anpassas till en krympande marknad. Ibland har vi drivit frågor ensamma, och ibland tillsammans med Unionen. Även om vi inte lyckas nå i mål i alla frågor, kan jag tycka att det i sig är en poäng att framföra vad vi från fackligt håll anser.

Vi är över 90 medlemmar utspridda i nästan hela Sverige i vår Akademikerförening och i början var jag fundersam över hur vi skulle kunna föra allas talan. Ett sätt är att vi i styrelsen är utspridda geografiskt över landet och har olika kompetenser. Ett annat att vi försöker fånga upp vad medlemmarna tycker genom att vi skickar ut korta webbenkäter som är anonyma och där alla får tycka till. Det kan vara en enda fråga, till exempel ”Vad tyckte du om årets lönesamtal?”. Det har varit en styrka att kunna visa att: ”Fyra av fem medlemmar tycker så här”. Det arbetssättet känns bra. Vi kan snabbt fånga upp medlemmarnas åsikt i en fråga och anpassa den linje vi ska driva. Det känns verkligen som påverkan från gräsrotsnivå – alla får möjlighet att göra sin röst hörd.

I vår bransch har det fusionerats mellan kooperativa föreningar, inte bara inom Sverige utan också internationellt. För några fusioner sedan satt jag i samma hus som vd och resten av företagsledningen. Det var lätt att vid en fikapaus diskutera en fråga med vd. För majoriteten av medarbetarna idag finns företagsledningen på en annan ort. Man känner inte ledningen personligen och det kan göra det svårare att ta steget att framföra en åsikt. När det är förhandling är vi en motpart till arbetsgivaren, men i övrigt ser jag att facket är en viktig samarbetspartner och ett bollplank. Inte minst viktigt i ett kunskapsföretag, där företaget är varken mer eller mindre än sina medarbetare. Facket har blivit en allt viktigare länk mellan medarbetare och företag under mina år. Erbjuds du möjligheten att vara med och påverka, ta chansen! Det är inte torrt och tråkigt att vara lokalt förtroendevald, utan spännande och utvecklande.

Ann-Christin-Olsson_80pxAnn Christin Olsson är husdjursagronom och fackligt förtroendevald på Växa Sverige. Hon har arbetat i husdjursorganisationen sedan 1989 och arbetar idag som reporter på facktidningarna Husdjur och Nötkött på Växa Sverige, som är ett rikstäckande rådgivnings- och serviceföretag som vänder sig främst till mjölk- och köttföretagare.

 

Tänk om visstidsanställningar kunde bli undantag, på riktigt.

Föreställ dig det här: företagsledaren Maja vill stärka upp sin verksamhet och funderar på att utöka personalen med en person till. Ekonomin har emellertid varit lite svajig de senaste åren och Maja känner sig osäker på om de verkligen har råd. Hon bestämmer sig därför för en kompromiss: att anställa någon på begränsad tid. De hittar Nico. När den tvååriga visstidsanställningen närmar sig slut har Nico blivit så viktig för verksamheten att Maja inte är  särskilt sugen på att avsluta hans anställning. Samtidigt är ekonomin fortfarande osäker. Lösningen blir att erbjuda Nico en ny tjänst, också den på två år. Två tjänster på ett företag senare står alltså Nico kvar på precis samma plats som innan han började hos Maja. Han har inget fast jobb och ingen anställningstrygghet att tala om.

Hittepå? Förvisso. Men också ett högst realistiskt exempel.

I början av förra året skickade EU-kommissionen en officiell varning till den svenska regeringen om att man inte gjort tillräckligt för att leva upp till skydddirektivet för anställningsformer. Kommissionen menade att det är alldeles för lätt för svenska arbetsgivare att kringgå reglerna för tidsbegränsningar eftersom de helt enkelt kombinerar olika typer av anställningar för en och samma arbetstagare.

Arbetsgivaren Maja kan behålla arbetstagaren Nico utan att behöva erbjuda honom en fast tjänst trots att han passerat maxgränsen för en tidsbegränsad anställning, bara genom att byta namn på hans tjänst. Detta är helt okej enligt svensk lag: tekniskt sett är ju Nico ”ny”.

Regeringen har hittills avvisat kritiken med att Sverige visst uppfyller EU-reglerna som ska skydda anställda mot arbetsgivares missbruk av visstidsanställningar. Att det nu kommer ännu en varning visar att de inte lyckats särskilt väl med att övertyga Kommissionen att så verkligen är fallet…

Naturvetarna är inte emot tidsbegränsade anställningar. Tvärtom: vi är för flexibla lösningar eftersom vi tror att det gör att fler arbetsgivare vågar anställa och att fler människor får (kanske sitt första) jobb. Vad vi däremot starkt opponerar oss emot är när tidsbegränsade anställningar blir regel och möjligheten att ta in någon på visstid missbrukas för att arbetsgivare ska slippa ta sitt arbetsgivaransvar på allvar. Det duger helt enkelt inte.

Sofie Andersson

Ps. En sektor som är särdeles dålig på att ta sitt arbetsgivaransvar är den svenska högskolan. Oproportioneligt många akademianställda forskare går på den enda tidsbegränsade anställningen efter den andra och får först efter många år en fast tjänst.
Ett bra exempel är Alexandra Kretteks, professor vid NHV ,historia. I vår korta film om anställningsvillkoren i högskolan berättar hon att det var först efter sex år som hon fick en längre finansierad tjänst. Sex år.

Se filmen här:  https://www.youtube.com/watch?v=IHO5bxMjQXs&feature=youtu.be

Läs också debattartikeln om att osäkra villkor hotar forskningen från oss och Sveriges Ingenjörer. Den är inte helt ny, men deprimerande nog fortfarande precis lika aktuell som när vi skrev den.

 

Viktigt att högskolan behåller kompetensen

Idag presenterade Universitetskanslerämbetet (UKÄ) och SCB nya siffror som visar att personalen inom den svenska högskolan blir alltmer välutbildad: på elva år har andelen forskarutbildade ökat med drygt 10 procentenheter. 2001 var 12 200 personer (56%) av de ”helårsanställda” forskarutbildade; 2012 var motsvarande siffra 18 300 personer (66%)

Naturvetarna har tillsammans med många andra länge pekat på att de dåliga villkor som erbjuds vid svenska universitet och högskolor riskerar att leda till att kvaliteten i forskningen och utbildningen försämras. Det finns en uppenbar risk att högskolan går miste om de största talangerna när villkoren som erbjuds inom näringslivet och andra verksamheter är så mycket bättre än de inom akademin. Att andelen högutbildade inom högskolan nu ökar är i bästa fall ett tecken på att fler ser akademin som en lockande arbetsplats. En lika trolig men betydligt dystrare förklaring är att förändringen snarare beror på konjunturläget och situationen på arbetsmarknaden generellt än med människors inställning till att arbeta inom den svenska högskolan.

Förra veckan var Pantea Ansari, ombudsman på Naturvetarna, och jag i Washington DC. Tack vare ett stipendium från Saco hade vi möjlighet att åka till USA för att göra studiebesök hos ett antal intresseorganisationer, tankesmedjor och forskningsfinansiärer för att (bland annat) undersöka hur de arbetar för att stimulera rörlighet och hur de utmaningar som arbetsmarknadens internationalisering innebär för individer såväl som nationella organisationer hanteras. Besöket var givande på en massa olika sätt men det som gjorde absolut störst intryck på mig var den fundamentalt annorlunda synen på ”samhället kontra akademin” som samtliga våra intervjupersoner gav uttryck för. När jag frågade Tom Wang, chef för internationell samverkan på the American Association for the Advancement of Science (AAAS – en intresseorganisation som arbetar för att föra fram forskningens och forskares betydelse i samhället) om hur AAAS ser på frågan om sektorsöverskridande rörlighet fick jag först tystnad till svar. Tom såg helt nollställd ut och undrade sedan lite försiktigt vilken ”fråga” jag egentligen tänkte på? Den diskussion som finns här om svårigheterna med att röra sig mellan akademi och näringsliv och, framförallt att byta från näringslivet till den akademiska världen, förs uppenbarligen inte i USA. Tvärtom var det ingen som riktigt verkade förstå våra frågor om skiljelinjerna mellan verksamheter och konstaterade lite krasst att rörlighet är ett faktum snarare än en fråga. En positiv inställning till olika erfarenheter såväl som gränsöverskridande projekt är med andra ord en förutsättning för att klara sig – oberoende om det gäller företag, myndigheter eller akademin.

Jag tror att  insikten om att man faktiskt konkurrerar är något svenska universitet och högskolor borde reflektera lite mer över. Varför ska en duktig person välja att satsa på en karriär inom akademin när hen kan få ett lika roligt jobb fast med betydligt större anställningstrygghet, bättre arbetsvillkor och högre lön någon annanstans? Högskolan måste i större utsträckning än idag börja se sig själv som en arbetsgivare och inte som ofta är fallet idag, draget till sin spets, som en plats för eldsjälar.

Hur gör man då det? Steg ett är att erbjuda vettiga anställningsvillkor och att sluta missbruka visstidsanställningar.

 

Sofie Andersson

 

 

 

Vi behöver fler Elizabeth Bennets.

En av de bästa sakerna med mitt arbete är att ingen vecka är den andra lik. Vissa tillbringar jag nästan uteslutande framför datorn, nedgrottad i sakfrågor som för den oinvigde kan framstå som petitesser; andra fylls av diskussioner och möten om alltifrån den svenska life science-branschen till jämställdheten inom akademin. De senaste dagarna har jag till exempel pratat arbetslivsanknytning med studenterna, varit på ett webinar (ja, tydligen är det så man kallar seminarium som webbsänds) om design inom hälso- och sjukvården och hört en dragning om kön och arbetsmiljö. Rörigt? Inte så värst. Faktum är att saker och ting ofta klarnar när man byter spår: bredden i perspektiv och ämnen tydliggör vad som är viktigt.

Igårkväll var jag och en vän på inspelning av SVT:s litteraturprogram Babel. När vi satt där i studion och hörde Jessica Gedin diskutera Jane Austens klassiska 1800-talsroman ”Stolthet och Fördom” med journalisten Erik Hörstadius och författarna Björn af Kleen och Caroline Hainer slog det mig att vad både forsknings- och hälso- och sjukvårdssystemet i Sverige skulle behöva är lite fler Elizabeth Bennets. För er som inte kan er Jane Austen så är Elizabeth Bennet huvudpersonen i Stolthet och Fördom. Näst äldst av fem döttrar i en brittisk adelsfamilj är hon ett typexempel på den 1800-talskvinna vi kommit att lära känna så väl: vacker, välartad och med en enda livsuppgift: att bli och förbli gift. Men Elizabeth slits mellan de sociala konventionernas krav på anpassning och sina egna idéer om hur livet borde vara och finner sig inte i sin faders planer om giftermål lika enkelt som hennes systrar gör.  Elisabeth tackar inte bara nej till flera frierier (hon vill nämligen inte gifta sig för status eller pengar utan för kärlek) utan krånglar dessutom både en och två gånger innan hon slutligen går med på att gifta sig med Mr Darcys (mannen som hon faktiskt älskar, på riktigt).

När jag säger att vi behöver fler Elizabeth Bennets så menar jag inte att fler borde vägra giftermål. Vad jag menar är att forsknings- och sjukvårdssystemen skulle må bra av att fler personer lät bli att bara finna sig i rådande strukturer. Vi behöver att fler, på alla nivåer, vågar ifrågasätta. Är de system för styrning, finansiering och utvärdering som finns idag de bästa vi kan föreställa oss? Svaret måste bli nej. För om det är någonting som det faktiskt råder enighet om så är det att varken hälso- och sjukvården eller forskningssystemet fungerar så bra som det skulle kunna göra. Förmågan att omvärdera är givetvis viktig oavsett om man är chef eller ej men borde vara obligatorisk för den som ska leda dessa verksamheter. Hälso- och sjukvården är, i likhet med forskningen, alldeles för viktig för att tillåtas slentrianstyras. Ledarna måste ha ambitioner och, framförallt, kraft att driva igenom dessa också i de fall då reformerna möter motstånd på grund av att de innebär ett avbräck mot ”hur det alltid har varit”.  Lite mer av det slags mod som Elisabeth Bennet ger prov på när hon tackar nej till äktenskapsförslag som på papperet är odiskutabelt bra.

Mod att göra annorlunda behövs också om vi nånsin ska kunna komma till rätta med ojämlikheten på arbetsmarknaden. Igår var jag på ett seminarium om genus, arbetsmiljö och arbetsorganisation. Arbetsmiljöverket presenterade där rapporten Under luppen:  Kunskapsöversikt om jämställd arbetsmiljö som visar att det fortfarande råder stor ojämlikhet på den svenska arbetsmarknaden. Trots att det är fler kvinnor (66 procent) som examineras från högre utbildning så fortsätter männen att vara i majoritet på näringslivets såväl som det offentligas toppositioner. Fortfarande utför fler kvinnor mer osynligt arbete än vad männen gör (arbete de således inte får någon credit för) och fortfarande anses mäns problem väga tyngre än kvinnors. Detta duger inte.

Påväg till seminariet twittrade jag om min frustration över temat och att vi än idag, år 2013, pratar om arbetsvillkor och arbetsmiljö för kvinnor. Som om det vore något speciellt. Som om villkoren för kvinnor krävde särskilt uppmärksamhet. Så lyssnade jag på föreläsningen och påmindes om att vi visst måste prata om det: kvinnors arbetsvillkor och arbetsmiljöer är speciella.  Idag den 8 mars är det den internationella kvinnodagen och radio, tidningar, Facebook och Twitter svämmar över av artiklar och uppdateringar på temat kvinnors förutsättningar (se exempelvis dagens artikel på DN om att högskoleprovet missgynnar kvinnor eller lyssna på P1:s reportage om  kvinnodagens historia). Gott så. Men jag tror att om vi nånsin ska komma någon vart så måste vi börja se jämställdhet som en fråga som berör alla, alltid. Inte som en kvinnofråga som uppmärksammas en gång per år.

Sofie Andersson

Ps. Är du sugen på att höra mer om vilka likheter som finns mellan Austens 1800-tal och dagens relationer? Babel sänds på söndag kl. 20:00 i Svt2