Vi behöver fler Elizabeth Bennets.

En av de bästa sakerna med mitt arbete är att ingen vecka är den andra lik. Vissa tillbringar jag nästan uteslutande framför datorn, nedgrottad i sakfrågor som för den oinvigde kan framstå som petitesser; andra fylls av diskussioner och möten om alltifrån den svenska life science-branschen till jämställdheten inom akademin. De senaste dagarna har jag till exempel pratat arbetslivsanknytning med studenterna, varit på ett webinar (ja, tydligen är det så man kallar seminarium som webbsänds) om design inom hälso- och sjukvården och hört en dragning om kön och arbetsmiljö. Rörigt? Inte så värst. Faktum är att saker och ting ofta klarnar när man byter spår: bredden i perspektiv och ämnen tydliggör vad som är viktigt.

Igårkväll var jag och en vän på inspelning av SVT:s litteraturprogram Babel. När vi satt där i studion och hörde Jessica Gedin diskutera Jane Austens klassiska 1800-talsroman ”Stolthet och Fördom” med journalisten Erik Hörstadius och författarna Björn af Kleen och Caroline Hainer slog det mig att vad både forsknings- och hälso- och sjukvårdssystemet i Sverige skulle behöva är lite fler Elizabeth Bennets. För er som inte kan er Jane Austen så är Elizabeth Bennet huvudpersonen i Stolthet och Fördom. Näst äldst av fem döttrar i en brittisk adelsfamilj är hon ett typexempel på den 1800-talskvinna vi kommit att lära känna så väl: vacker, välartad och med en enda livsuppgift: att bli och förbli gift. Men Elizabeth slits mellan de sociala konventionernas krav på anpassning och sina egna idéer om hur livet borde vara och finner sig inte i sin faders planer om giftermål lika enkelt som hennes systrar gör.  Elisabeth tackar inte bara nej till flera frierier (hon vill nämligen inte gifta sig för status eller pengar utan för kärlek) utan krånglar dessutom både en och två gånger innan hon slutligen går med på att gifta sig med Mr Darcys (mannen som hon faktiskt älskar, på riktigt).

När jag säger att vi behöver fler Elizabeth Bennets så menar jag inte att fler borde vägra giftermål. Vad jag menar är att forsknings- och sjukvårdssystemen skulle må bra av att fler personer lät bli att bara finna sig i rådande strukturer. Vi behöver att fler, på alla nivåer, vågar ifrågasätta. Är de system för styrning, finansiering och utvärdering som finns idag de bästa vi kan föreställa oss? Svaret måste bli nej. För om det är någonting som det faktiskt råder enighet om så är det att varken hälso- och sjukvården eller forskningssystemet fungerar så bra som det skulle kunna göra. Förmågan att omvärdera är givetvis viktig oavsett om man är chef eller ej men borde vara obligatorisk för den som ska leda dessa verksamheter. Hälso- och sjukvården är, i likhet med forskningen, alldeles för viktig för att tillåtas slentrianstyras. Ledarna måste ha ambitioner och, framförallt, kraft att driva igenom dessa också i de fall då reformerna möter motstånd på grund av att de innebär ett avbräck mot ”hur det alltid har varit”.  Lite mer av det slags mod som Elisabeth Bennet ger prov på när hon tackar nej till äktenskapsförslag som på papperet är odiskutabelt bra.

Mod att göra annorlunda behövs också om vi nånsin ska kunna komma till rätta med ojämlikheten på arbetsmarknaden. Igår var jag på ett seminarium om genus, arbetsmiljö och arbetsorganisation. Arbetsmiljöverket presenterade där rapporten Under luppen:  Kunskapsöversikt om jämställd arbetsmiljö som visar att det fortfarande råder stor ojämlikhet på den svenska arbetsmarknaden. Trots att det är fler kvinnor (66 procent) som examineras från högre utbildning så fortsätter männen att vara i majoritet på näringslivets såväl som det offentligas toppositioner. Fortfarande utför fler kvinnor mer osynligt arbete än vad männen gör (arbete de således inte får någon credit för) och fortfarande anses mäns problem väga tyngre än kvinnors. Detta duger inte.

Påväg till seminariet twittrade jag om min frustration över temat och att vi än idag, år 2013, pratar om arbetsvillkor och arbetsmiljö för kvinnor. Som om det vore något speciellt. Som om villkoren för kvinnor krävde särskilt uppmärksamhet. Så lyssnade jag på föreläsningen och påmindes om att vi visst måste prata om det: kvinnors arbetsvillkor och arbetsmiljöer är speciella.  Idag den 8 mars är det den internationella kvinnodagen och radio, tidningar, Facebook och Twitter svämmar över av artiklar och uppdateringar på temat kvinnors förutsättningar (se exempelvis dagens artikel på DN om att högskoleprovet missgynnar kvinnor eller lyssna på P1:s reportage om  kvinnodagens historia). Gott så. Men jag tror att om vi nånsin ska komma någon vart så måste vi börja se jämställdhet som en fråga som berör alla, alltid. Inte som en kvinnofråga som uppmärksammas en gång per år.

Sofie Andersson

Ps. Är du sugen på att höra mer om vilka likheter som finns mellan Austens 1800-tal och dagens relationer? Babel sänds på söndag kl. 20:00 i Svt2

Intressant med jobbpeng men hur var det nu med politiskt ansvar?

Centern skriver idag på DN debatt om sitt nya jobbpaket. Framförallt förslaget med jobbpeng är väl det som främst väcker intresse. Arbetsförmedlingen har problem med matchningen och helt klart är att något behöver göras. Detta är inte minst sant när det gäller naturvetenskaplig kompetens. Är jobbpeng då rätt väg? Tveksamt, men det är ändå bra att man problematiserar över detta och försöker hitta konstruktiva lösningar.

Men det är vare sig jobbpeng eller något av de andra förslagen som etsar sig fast hos mig efter att ha läst artikeln. Jag tar istället fasta på att C som utgångspunkt i sin artikel skriver följande om jobbpakten mellan LO, Svenskt Näringsliv och regeringen: ”att LO dödförklarat pakten är allvarligt när svenska folket förväntar sig ansvarstagande och konstruktiva resultat för fler jobb i kristider.”

C lägger förvisso fokus på att det är LO som dödat pakten men det rimmar ändå illa med vad finansminister Anders Borg (M) sa häromdagen. Borg försökte då tona ner att jobbpakten hade kraschat, att regeringen inte tänker lägga ner sin del av arbetet och att ”tumultet” berodde på tillfälliga motsättningar under avtalsrörelsen.

Att ett parti som ingår i regeringen dagen efter Borgs försvarstal går ut i media och pratar om att jobbpakten är död är naturligtvis förvånande. Inte minst när Borg apropå kritiska kommentarer från Stefan Löfven (S) sa följande igår avseende att jobbpakten är en lång process ”- Då är det viktigt att vi från politisk sida gemensamt stöttar processen och inte politiserar den eller använder den för kortsiktiga politiska utspel”.

Om inte det som skrivs idag på DN debatt är att politisera processen och använda den för kortsiktiga politiska utspel så vet jag inte vad som skulle kunna vara det. Nog måste man kunna förvänta sig ett ansvarstagande och konstruktiva resultat för fler jobb i kristider (för att återanvända vad som skrivs om LO i debattartikeln) från regeringen…även om ett parti befinner sig i kris?

Naturvetarna är partipolitiskt obundna och det här handlar inte om kritik mot något visst politiskt parti eller försvar av LO utan om det ansvar ”politiken” har. Arbetsmarknadens parter har ett ansvar, och tar ett stort ansvar på den svenska arbetsmarknaden, men att regeringsrepresentanter har så olika uppfattningar om jobbpakten är nog mer skadligt, lär inte göra krisen mindre…och lämnar en fadd smak i munnen.

Jag menar, hur lätt kan ett trepartssamtal vara när en av parterna uppträder så här splittrat?

Matchningsbegreppet är för trubbigt för akademiker!

Ni vet hur det är när man ska göra någonting som man har prioriterat men där det hela tiden dyker upp andra saker man måste ta tag i. Jag tror bestämt att det kallas för livet..och det hände mig ständigt i förra veckan. Jag ville nämligen kommentera Framtidskommissionens rapport om matchning på den svenska arbetsmarknaden. Innan jag hann göra det så kom dock den här ledaren i DN i ämnet och jag tänkte att då borde jag ju rimligtvis kommentera den. Men innan jag hann med det så dök andra arbetsuppgifter upp och min ångestnivå steg och steg, då en blogg ska vara snabb i sina reflektioner. Därför blev jag väldigt glad när jag till morgonkaffet i söndags läste den här artikeln i The Economist då den återigen satte ämnet på agendan för dagen.

Vad är det då allt handlar om? Jo, det handlar om matchning på arbetsmarknaden mellan utbud på arbetskraft och efterfrågan på densamma. Alltså om kompetensen som arbetskraften har är det som arbetsmarknaden efterfrågar. Om man då tar sin utgångspunkt i artikeln i The Economist så kan man börja med att konstatera att Sverige har relativt små problem med missmatchning i en internationell jämförelse. Vi har relativt få hikikomori, det japanska ordet för unga människor som har dragit sig tillbaka från samhället in i ett leverne i kukonger i sina hem (eller snarare sina föräldrars hem). Att man har en otroligt hög arbetslöshet bland unga, som i t.ex. Spanien, är naturligtvis en signal på att någonting är väldigt fel i samhället. I Spanien har man en ekonomi som milt uttryckt inte mår så bra och det är naturligtvis den största förklaringen till ungdomsarbetslösheten, inte missmatchning. Spanien nämns nämligen i texten om missmatchning i The Economist.

I The Economist konstaterar man att det behövs fler yrkesutbildade inom industrin och ger exempel på ekonomier där regeringar har investerat pengar i detta och lyckats relativt väl. Jag argumenterar inte emot The Economist (vem vågar göra det) då det säkerligen finns behov för bättre yrkesutbildningar, som regering och näringsliv kommer överens om formerna för, och att fler unga väljer detta även i Sverige. Men på den här bloggen pratar vi faktiskt om naturvetenskapliga akademiker och när det gäller Framtidskommissionens rapport finns det en fråga som är högst relevant att ställa innan man analyserar rapporten: Är matchning ett bra mått att använda sig av när det gäller akademiker?

Data utgörs av jobb förmedlade av arbetsförmedlingen och till att börja med är det verkligen inte alla jobb som förmedlas denna väg längre, speciellt inte kvalificerade arbeten. Vidare så utgår utbildnings- och kompetensmatchningen från Standard för svensk yrkesklassificering (SSYK) som är ett trubbigt instrument för alla som inte har renodlade yrken. En naturvetenskaplig högskolekompetens kan användas väldigt brett och för många som är utbildade till naturvetare uppstår en missmatch i arbetsförmedlingens värld. Problem kan dessutom uppstå när man ska kodas in av handläggare på arbetsförmedlingar runtom i landet som kanske inte alltid har full förståelse för den kompetens man har.

Det framstår inte som särskilt konstigt att rapporten visar att matchningen är allra sämst i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och andra regioner med starka universitet som utbildar många på teoretiska program inom exempelvis naturvetenskap. Samtidigt är det logiskt att mindre regioner med mindre högskolor med yrkesutbildningar visar en bättre matchning. Yrkesutbildningar matchar bättre mot renodlade yrken och orter som är homogena i utbud och efterfrågan får en bättre matchning. Detta är inte nödvändigtvis av godo! DN argumenterar också för att matchningsbegreppet är svajigt för akademiker och att det är möjligt att en sämre matchning med en mer differentierad arbetsmarknad och större andel högutbildade kan vara att föredra för samhällets ekonomiska utveckling. Jag instämmer, för att ett samhälle ska kunna vara innovativt och i utveckling krävs en stor andel högutbildade människor och en differentierad arbetsmarknad!

Slutsatserna i rapporten är att fyra områden behöver ges större uppmärksamhet för att bättra på matchningen: anställningsskyddet, ingångslönerna, lönebildningen samt utbildningssystemets kvalitet, effektivitet och relevans. Naturvetarna anser att arbetsrätten måste utvecklas och anpassas till arbetsmarknadens nya former och att arbetslivsanknytningen i naturvetenskapliga högskoleutbildningar måste öka. Där delar vi alltså i viss mån slutsatserna i rapporten men de andra slutsatserna delar vi inte alls, och som sagt så delar vi inte ens grundtesen att matchning per definition är en god sak när det gäller akademiker.

Själva matchningsidén bygger på nationalekonomisk teori. Mot nationalekonomiska teorier bör man alltid ha en sund skepticism om man inte har forskning som stödjer teserna. I rapporten konstaterar man att det finns forskning som tyder på överutbildning och att det finns forskning som tyder på underutbildning i Sverige. Ingen solklar slutsats där alltså! Man hänvisar till enkäter bland företag i Sverige där de säger att det är svårt att hitta personer med rätt kompetens. Men det som uppges som främsta anledningen till svårigheter att rekrytera medarbetare i dessa undersökningar är ”brist på personer med rätt yrkeserfarenhet”. Dessa resultat bekräftas också av forskningen om kompetensmatchning. Slutsatsen är alltså att det är yrkeserfarenhet som saknas och därför framstår arbetslivsanknytning med någon form av praktik inom utbildningar som ytterst relevant. Att det däremot är ”fel” utbildning som personer i samhället har är ingen slutsats som man per automatik kan dra utifrån detta.

Hur man sedan kan landa i att detta skulle ha något med ingångslöner och lönebildningen att göra är mer oklart. Men när man så flitigt använder sig av diagram m.m. från Svenskt Näringsliv i rapporten är det föga förvånande att man landar i samma slutsatser som de alltid gör, även om man inte har något som direkt stödjer slutsatserna. Men för att inte göra om samma misstag som rapporten, och hävda en massa saker som det finns väldigt lite underlag som stödjer, så vill jag hänvisa till denna reflektion i SvD från i mars i år om sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Den har som sagt mer än ett halvår på nacken men den belyser på ett tydligt sätt att man bör ha ordentligt på fötterna innan man börjar uttala saker som sanningar…speciellt om dessa sanningar inte har någon grund i forskning utan snarare bygger på någon form av politisk retorik. Detta är än viktigare om man arbetar med att göra underlag till regeringen…

We want you…i alla fall om du är medlem i Na och har fått löneenkäten!

Jag blev glad när jag läste min bloggkompis Sofies inlägg häromveckan om Det grå, gubbiga facket. Nu var ju slutsatsen att facket inte är gubbigt och grått, annars hade jag gjort tummen ned även om jag personligen gillar dova färger på mina kläder och börjar närma mig den ålder då det snart är dags för hatt. Sofie visade tydligt i sin text att den svenska arbetsmarknaden kräver ett fackligt engagemang. Avslutningen på inlägget var ”att det måste vara en kärnuppgift för alla som arbetar inom den fackliga sfären att både förklara och motivera det vi gör”.

Ok, jag ska försöka förklara och motivera det jag gör just nu. Jag har gjort en enkät som är gjord för de som svarar på den. Ni tror mig inte? Det är helt sant! Den kallas för Naturvetarnas löneenkät 2012. Jag vet själv hur trött man blir på alla enkäter som man bombarderas av ständigt men då är det ju enkäter man inte berörs av. Med den här enkäten är det så att om man inte besvarar den, och fler medlemmar i förbundet tänker likadant, så får vi en dålig lönestatistik vilket ytterst påverkar alla som är medlemmar i Naturvetarna. Vi arbetar alltid för våra medlemmars bästa men här har man alltså ett fall där vi (och då menar jag medlemmar såväl som tjänstemän) verkligen är i högsta grad beroende av att medlemmarna är aktiva.

Det finns ett klockrent citat från Hans-Erik Källman, nyvald styrelseledamot på kongressen i förra veckan, om löneenkäten som lyder: ”Om jag ska få något tillbaka måste jag också bidra.” Jag borde egentligen inte behöva förklara och motivera det mer än så då det här är en produkt som borde sälja sig själv…och det gör den. Vi har i år förbättrat möjligheterna att svara direkt i smartphone eller på padda. Det går så enkelt och det tycker alla som får enkäten också. De tre första dagarnas svarsfrekvens var sex procent högre jämfört med 2011. Keep it up!

Din egen unika länk till enkäten är endast ett par knapptryckningar bort förutsatt att du är medlem i Naturvetarna och har fått en länk till din e-post. Om du är medlem och inte har fått en länk scrolla längst ner på Naturvetarnas hemsida och fyll i dina uppgifter. Är du inte medlem och är naturvetare? Gå med, om inget annat för att få en unik enkät!

Skjut inte upp till imorgon vad du kan göra idag…allra helst som jag kommer att skicka påminnelser i tre veckor framåt om man inte har besvarat enkäten. På detta sätt skiljer sig nämligen inte denna enkät från någon annan enkät i samhället…man kan inte få allt.

Ihåliga argument är oftast inte så bra

Våra vänner på Saco centralt skickade över en remiss för ett par veckor sedan som jag inte kände något större engagemang för, Utökad målgrupp för samhällsorientering, Ds 2012:24. Anledningen till att jag initialt hade svårt att uppbringa någon riktig eufori var helt enkelt då jag inte kände att det var något som kunde vara särskilt viktigt för Naturvetarna. Så fel jag hade. När jag väl hade börjat läsa remissen så insåg jag att det här handlar om att ta tillvara kompetens…och det är en principiellt viktig fråga för Naturvetarna men framförallt så är det viktigt för Sverige.

I vårt svar på remissen skriver vi att Naturvetarna i grunden är positiva till att målgruppen för samhällsorientering för nyanlända invandrare ska utökas. Däremot är vi kritiska till att invandrare som kommer från EES-länder/Schweiz utesluts från samhällsorienteringen. Men framförallt är det oförklarligt hur man resonerar kring familjemedlemmar till gäststuderande/gästforskare. Här kan man prata om dåligt argument. Utredningen anser det inte lönt att ha med dessa i den utökade målgruppen eftersom deras vistelse är kortvarig.

Sverige bör istället självfallet försöka ta tillvara deras kompetens samt skapa förutsättningar för att deras vistelse blir långvarig! Det skapas definitivt större möjligheter för att en gästforskare blir mer än just en gästforskare om dennes medföljande kan få en meningsfull sysselsättning, genom goda möjligheter att integreras på den svenska arbetsmarknaden…

Argumentet för att exkludera dessa två grupper har så klart att göra med ekonomi men då detta inte nämns känns argumenten ihåliga. Men även om ekonomi hade nämnts i remissen så hade det ändå känts tunt då detta reflekterar ett väldigt kortsiktigt tänkande, eftersom det kommer löna sig i längden att ta tillvara ordentligt på deras kompetens.

Apropå det här med gästforskare och huruvida de blir kortvariga eller långrandiga, ursäkta långvariga ska det naturligtvis vara, så ska du definitivt läsa mer om Naturvetarnas forskningspolitiska seminarium om dessa frågor intresserar dig.