Budgetpropositionen – walk of fame eller walk of shame?

Igår släpptes regeringens budgetförslag för 2014. Här följer ett några reflektioner från Naturvetarnas utredare, Sofie Andersson och Kristofer Jervinge.

I går morse var det dags för finansminister Anders Borg (M) att gå den traditionella promenaden genom Stockholm med sin budget i handen. Budgetpropositionen för 2014  såg inte så tung ut rent viktmässigt även om det var en klassisk lunta och inte en CD-skiva som ibland har varit fallet. Men var budgeten då tung i andra avseenden och var det ur Naturvetarnas perspektiv en walk of fame eller en walk of shame?

Nja, lite både och kanske. Precis som det brukar vara om man inte brinner för endast en specifik fråga som man får gehör för i budgeten (som mannen som så gärna ville bjuda Borg på ett glas alkoholfritt vin under hans promenad då alkoholskatten föreslås höjas i budgetförslaget). Helt klart är 2014 års budget större. I 2013 års budget la regeringen 22, 7 miljarder medan det i budgetförslag för 2014 har avsatts 24 miljarder.

Den efterföljande budgetdebatten under gårdagen handlade mycket om hur viktig utbildning och forskning är för Sveriges utveckling. Därför är det förvånande att så lite resurser avsätts till högre utbildning. Förvisso sänker man arbetsgivaravgifterna vid FoU intensiva företag och allt som gynnar FoU välkomnar Naturvetarna. Samtidigt har just sänkta arbetsgivaravgifter bevisligen inte så stor effekt som vissa förespråkare hävdar. En sak som sticker ut är annars satsningen på stipendier för utländska studenter. Sedan studieavgifter infördes för personer från länder utanför EU och EES-området har antalet utländska studenter som läser vid de svenska universiteten minskat drastiskt. Att man nu försöker locka fler att söka sig till Sverige är positivt eftersom såväl utbildning som forskning mår bra av influenser utifrån. Varför satsningen görs genom en omfördelning från biståndsbudgeten är däremot inte helt självklart. Naturvetarna hade hellre sett att de 100 miljoner adderades till budgeten än togs bort från biståndsdelen.

När det gäller a-kassan är det bra att den differentierade avgiften avskaffas men problematiskt att man inte höjer inkomsttaket. Regeringen erkänner att det finns en stor matchningsproblematik mellan arbetssökande och lediga jobb och föreslår därför en översyn av Arbetsförmedlingen. En översyn av Arbetsförmedlingen är välkommet och framförallt är det välkommet att regeringen uppmärksammar att även de personer som står närmare ett jobb kan behöva ett bättre stöd för att finna ett arbete. Där befinner sig oftast de akademiker som är utanför arbetsmarknaden.

Regeringen lanserar också ett nytt jobbskatteavdrag, det femte i ordningen. Förhoppningen är att reformen, som kostar 12 miljarder att genomföra, ska leda till 13000 nya jobb. Att ha ambitionen att skapa fler nya jobb är naturligtvis bra och för de akademiker som har jobb innebär det extra pengar i plånboken som kan öka konsumtionen i samhället. Man kan emellertid som ekonomiprofessor Lars Calmfors gjorde i DN för ett tag sedan ifrågasätta effekten av jobbskatteavdraget. Ur Naturvetarnas perspektiv hade satsningar på utbildning, och då främst högre utbildning, större investeringar i välfärden samt satsningar på FoU varit mer önskvärda inslag i budgeten.

Sammanfattningsvis innehåller budgetpropositionen få överraskningar. Det är tydligt att regeringen valt att fortsätta på den inslagna vägen. Huruvida detta är rätt strategi och hur oppositionen tänker återstår att se. Nu är det mindre än ett år kvar till nästa val.

Kristofer Jervinge och Sofie Andersson, utredare

Viktigt att högskolan behåller kompetensen

Idag presenterade Universitetskanslerämbetet (UKÄ) och SCB nya siffror som visar att personalen inom den svenska högskolan blir alltmer välutbildad: på elva år har andelen forskarutbildade ökat med drygt 10 procentenheter. 2001 var 12 200 personer (56%) av de ”helårsanställda” forskarutbildade; 2012 var motsvarande siffra 18 300 personer (66%)

Naturvetarna har tillsammans med många andra länge pekat på att de dåliga villkor som erbjuds vid svenska universitet och högskolor riskerar att leda till att kvaliteten i forskningen och utbildningen försämras. Det finns en uppenbar risk att högskolan går miste om de största talangerna när villkoren som erbjuds inom näringslivet och andra verksamheter är så mycket bättre än de inom akademin. Att andelen högutbildade inom högskolan nu ökar är i bästa fall ett tecken på att fler ser akademin som en lockande arbetsplats. En lika trolig men betydligt dystrare förklaring är att förändringen snarare beror på konjunturläget och situationen på arbetsmarknaden generellt än med människors inställning till att arbeta inom den svenska högskolan.

Förra veckan var Pantea Ansari, ombudsman på Naturvetarna, och jag i Washington DC. Tack vare ett stipendium från Saco hade vi möjlighet att åka till USA för att göra studiebesök hos ett antal intresseorganisationer, tankesmedjor och forskningsfinansiärer för att (bland annat) undersöka hur de arbetar för att stimulera rörlighet och hur de utmaningar som arbetsmarknadens internationalisering innebär för individer såväl som nationella organisationer hanteras. Besöket var givande på en massa olika sätt men det som gjorde absolut störst intryck på mig var den fundamentalt annorlunda synen på ”samhället kontra akademin” som samtliga våra intervjupersoner gav uttryck för. När jag frågade Tom Wang, chef för internationell samverkan på the American Association for the Advancement of Science (AAAS – en intresseorganisation som arbetar för att föra fram forskningens och forskares betydelse i samhället) om hur AAAS ser på frågan om sektorsöverskridande rörlighet fick jag först tystnad till svar. Tom såg helt nollställd ut och undrade sedan lite försiktigt vilken ”fråga” jag egentligen tänkte på? Den diskussion som finns här om svårigheterna med att röra sig mellan akademi och näringsliv och, framförallt att byta från näringslivet till den akademiska världen, förs uppenbarligen inte i USA. Tvärtom var det ingen som riktigt verkade förstå våra frågor om skiljelinjerna mellan verksamheter och konstaterade lite krasst att rörlighet är ett faktum snarare än en fråga. En positiv inställning till olika erfarenheter såväl som gränsöverskridande projekt är med andra ord en förutsättning för att klara sig – oberoende om det gäller företag, myndigheter eller akademin.

Jag tror att  insikten om att man faktiskt konkurrerar är något svenska universitet och högskolor borde reflektera lite mer över. Varför ska en duktig person välja att satsa på en karriär inom akademin när hen kan få ett lika roligt jobb fast med betydligt större anställningstrygghet, bättre arbetsvillkor och högre lön någon annanstans? Högskolan måste i större utsträckning än idag börja se sig själv som en arbetsgivare och inte som ofta är fallet idag, draget till sin spets, som en plats för eldsjälar.

Hur gör man då det? Steg ett är att erbjuda vettiga anställningsvillkor och att sluta missbruka visstidsanställningar.

 

Sofie Andersson

 

 

 

The answer is NOT blowing in the wind!

Vår gästbloggare Johannes Danielsson, Saco studentråds ordförande, skrev i förra veckan om vikten av att matcha nyexaminerade akademiker bättre på arbetsmarknaden. Att det blir en undanträngningseffekt där välutbildade tränger undan andra, bland annat unga, från okvalificerade jobb är ett problem som är påtagligt. Som Johannes mycket riktigt påpekar så förlorar hela samhället på detta. Fel personer på fel plats vilket gör att vissa andra inte ens får en plats. Om ni förstår hur jag tänker. Att komma åt denna felmatchning och de effekter den får borde vara av största vikt.

I söndagens Agenda diskuterade man kring att de olika partierna i riksdagen inte vågar driva en linje konsekvent i politiken utan att de hela tiden anpassar sig då de är rädda att tappa väljare om de inte gör det. Ett exempel som togs upp i Agenda var bland annat att Miljöpartiet har släppt sin kritiska hållning mot de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga. Tidigare har MP, med god grund, hävdat att det inte finns mycket stöd för att de sänkta arbetsgivaravgifterna faktiskt ger någon direkt effekt på sysselsättningen för unga.

Partier i opposition drar sig nu för att ta strid i frågor där man tidigare har haft en helt annan uppfattning. Resonemanget med arbetsgivaravgifterna för unga är att det är många företag som har vant sig vid detta nu och därför ska man inte ta bort dem. MP är däremot fortfarande inte övertygade om att det är en bra åtgärd som jag förstår det. Är inte grundfrågan om det faktiskt är en effektiv åtgärd? Är inte meningen någonstans att oppositionen ska ifrågasätta politiken som regeringen bedriver så att man får en genomlysning av olika åtgärder? De som har makten har ju sällan något stort egenintresse av att ingående utreda åtgärder som de själva har genomfört, speciellt inte när det börjar närma sig val.

För drygt ett år sedan konstaterade en rapport till Framtidskommissionen att matchningen på den svenska arbetsmarknaden tycks ha försämrats de senaste decennierna. Saco och SSR gick också ut i ett gemensamt utspel för ett par månader sedan där man efterlyste en utredning av hela arbetsmarknadspolitiken mot bakgrund av den dåliga jobbmatchningen. Slutsatsen var att det är dags att ta ett helhetsgrepp kring arbetsmarknadspolitiken då detta kommer att leda till att arbetsmarknadens parter tar ansvaret för att få människor till sitt nästa jobb. Men med ett sådant politiskt klimat som nu råder är det frågan om något parti kan, eller vågar då de inte vill stöta sig med potentiella väljare, ta ett helhetsgrepp på det sättet. Det pratas väldigt mycket om att skapa nya jobb men väldigt lite om att lyckas matcha rätt.

Det finns en inneboende kraft i outnyttjad akademisk kompetens som bara väntar på att få bli frisläppt och blir den frisläppt öppnas nya vägar in på arbetsmarknaden även för andra grupper, bland annat unga. Att inte göra något åt dålig matchning på arbetsmarknaden är ineffektivt från ett samhällsperspektiv på grund av att det leder till en minskad produktivitet för samhället i stort. Man blir inte direkt förvånad över att unga politiskt intresserade inte engageras av partierna som det skrivs om på DN debatt idag. Det hänger nog i stort ihop med hur arbetsmarknadspolitik, och annan politik, i samhället bedrivs. Personligen finner jag i alla fall inte vindflöjlar särskilt engagerande utan lockas mer av en harmonisk orkester med välkomponerade låtar och ett musikaliskt helhetsgrepp…

Vågar vi lita på regeringen?

Äntligen vår och äntligen en ny budgetproposition. Nya, friska tag, energi och nya förslag! Eller? Nja, skulle jag vilja säga. Anders Borg är fortsatt pessimistisk och proppen känns varken särskilt energisk eller nyskapande. Diskussionen i budgetpropositionens kölvatten har varit ljum – de flesta verkar anse att förslagen är ganska okontroversiella. Något som emellertid väckt debatt är de 12 400 nya utbildnings- och praktikplatser som föreslås.  Regeringen har kritiserats för att föra en ryckig och oförutsägbar högskolepolitik och många har (i likhet med Naturvetarna) varit tveksamma till att utbildningspolitiken används som ett arbetsmarknadsverktyg. Dessutom har det ifrågasatts huruvida det alls bör kallas en satsning: samtidigt som man ökar anslagen till ingenjörs- och sjuksköterskeutbildningarna minskar man dem nämligen inom andra utbildningsområden.

I P1s Vetenskapsradion förra veckan gick rektorn för Uppsala Universitet och KTH, Eva Åkesson, respektive Peter Gudmundsson, hårt ut mot regeringens agerande. De många svängningarna försämrar förutsättningarna för lärosätena att planera långsiktigt och går dessutom stick i stäv med det ökande intresset för att läsa vidare. Kritiken avfärdas av statssekreterare Peter Honeth (fp. Han verkar tycka att det är närmast naivt att tro att utbildningspolitiken inte skulle påverkas av det allmänna ekonomiska läget. Tvärtom, menar han, är det fullständigt naturligt att arbetsmarknadssituation och liknande får konsekvenser.

Nu var det väl knappast det Åkesson och Gudmundsson menade, att utbildningspolitiken skulle utformas i ett politiskt vakuum, opåverkat av händelser i omvärlden. Vad de och alla vi andra som deltagit i den senaste veckans debatt är snarare att den nya ”utbildningssatsningen” är ett tydligt exempel på (snällt formulerat) otydligheten och (elakt formulerat) riktningslösheten i svensk högskolepolitik. För det framstår faktiskt som ganska oklart vad regeringen egentligen tycker bör styra utbildningsdimensioneringen. Är det konjunkturläget? Internationella trender eller efterfrågan på arbetsmarknaden? Eller är det kanske arbetsgivarna eller studenterna…? Honeth har naturligtvis rätt i att utbildningspolitiken, liksom politiken generellt, måste förhålla sig till verkligheten. I  vissa perioder kan behoven vara större. Men vad Honeth och regeringen verkar missa är implikationen av denna slutsats: för på samma sätt som utbildningspolitiken påverkas av det ekonomiska läget påverkar också politiken ”verkligheten”. Detta gör frågan om hur vi ser på målet med högre utbildning till den självklara utgångspunkten: ska den tillgodose nuvarande arbetsmarknads behov av ingenjörer eller ska den rusta människor för föränderlighet och personlig utveckling..? De senaste årens utbildningspolitik indikerar att svaret på den frågan inte är riktigt så självklart som man skulle vilja att det var.

Sofie Andersson

 

Ps. Om det är något som den senaste veckans diskussionen gjort ytterligt tydligt så är det att fungerande ledarskap är någonting fundamentalt. Utan visioner om vad målet är och förmåga att kommunicera detta riskerar vi att få ett utbildningsväsende som svänger än hit och än dit och där varken studenter eller lärosäten vågar lita på de signaler som ges. Det vore en farlig väg. Den 24 maj sätter Naturvetarna sambandet mellan ledarskap och utbildningskvalitet under lupp. Hur påverkar ledarskapet utbildningskvaliteten? Vad händer när ledningen och lärarna inte är överens om hur utbildningarna ska organiseras? Och hur påverkas studenterna när ledningen brister? Läs mer och anmäl dig till frukostseminariet Excellent ledarskap för excellent utbildning.

Tuta och kör! Eller bromsa! Eller kör?

”Svag internationell konjunktur och fortsatt oro i omvärlden slår mot den svenska arbetsmarknaden” konstaterar regeringen och aviserar 12 400 extra utbildningsplatser detta och nästa år. Gott så. Om Sverige ska fortsätta utvecklas måste det satsas mer, inte mindre, på utbildning. Men nyheten från den kommande vårbudgetpropositionen gör mig ändå lite konfunderad: det var ju inte längesedan regeringen drog ned antalet utbildningsplatser. Samma regering som för en tid sedan ansåg att antalet utbildningsplatser utan problem kunde minskas tycker alltså nu att det behövs fler. Har det hänt någonting med efterfrågan på utbildning och samhällets behov av välutbildade människor ökat dramatiskt eller har nysatsningen snarare att göra med arbetsmarknadspolitiska hänsynstaganden? Tyvärr tror jag att det sistnämnda är en mer trolig förklaring än att regeringen har en ny utbildningsstrategi. Svängningen är nämligen symptomatisk för hur forsknings- såväl som utbildningspolitiken ofta sett ut i Sverige: ryckighet är mera norm än undantag och politiken utspelsbetonad snarare än strategisk.

Vad regeringen egentligen vill med svensk högre utbildning är därför en motiverad fråga. Vad är målet och vilken är strategin? Statssekreterare Peter Honeth (fp) duckar gärna för frågan genom att hänvisa till autonomireformen. Enligt honom innebär den att regeringens inflytande över universiteten och högskolorns verksamhet är ytterst begränsad. Det är lärosätena själva som måste ta ansvar för att planera och styra sin verksamhet. Detta är nu en sanning med modifikation. För ansvarstagande krävs mandat – mandat som givet  utbildningspolitikens fortsatta ryckighet kan ifrågasättas om svenska universitet och högskolor verkligen har.  Eftersom förutsättningarna hela tiden förändras och förutsägbarheten saknas är det i praktiken mycket svårt för lärosätena att fatta strategiska, långsiktiga beslut.  Allting kan ju ändras lite närsomhelst….

För övrigt är det här med strategiska överväganden på agendan på flera sätt just nu. Häromdagen kom U-ranks rankningslista över Sveriges bästa universitet och högskolor. Baserat på siffror från bl.a. Högskoleverket och SCB gör U-rank varje år en jämförelse mellan hur lärosätena presterar ifråga om sex olika kriterier (Studenterna, Grundutbildning, Forskning/forskarutbildning, Internationalisering, Lärare och Sociala indikatorer). Enligt U-rank själva är syftet att ”…belysa kvaliteten i högskoleutbildningen och olika utbildnings- och programområden samt att skapa en medvetenhet och debatt om kvaliteten i vid universitet och högskolor”. I realiteten används rankningslistorna emellertid framförallt för att peka ut det ”bästa” respektive ”sämsta” universitetet. När DN i helgen skrev om årets upplaga var det exempelvis under rubriken ”Här är landets bästa lärosäten”.

Missförstå mig rätt när jag säger att rankningar alltid bör tas med en nypa salt. Jag tycker inte att jämförelser är ointressanta eller ens omöjliga att genomföra. Tvärtom kan de, ordentligt genomförda, vara både bra och nödvändiga inslag i ett kvalitetsdrivande system och de kan också fungera som ett underlag som underlättar för alla – från blivande studenter och lärare till politiker – att bedöma och välja lärosäte. Men för att fungera som beslutsunderlag krävs det 1) att de indikatorer som används faktiskt också speglar det som sägs vara grunden för rankningen och 2) att rankningarnas värde som verklighetsbeskrivning problematiseras. Rankningar som görs oreflekterat och utan att bedömningsindikatorerna diskuteras och ifrågasätts riskerar nämligen att leda mer fel än rätt. För tvärtemot vad själva idén med rakning antyder (dvs. att det finns en absolut skala från dåligt till bra) så är det ju inte så att ett och samma lärosäte är det bästa för alla , alltid. Vad som är bäst beror ju helt på den enskilda individens behov och preferenser. Att DN, SvD och andra tunga medier använder listor i likhet med U-ranks utan att påminna om att rankningarna bara ger en begränsad bild av hur det verkligen ser ut är därför problematiskt. Den okritiska läsaren kan lätt tolka listorna som sanning.

Sofie Andersson

 

Ps. Medias förkärlek till ”bäst och sämst”-listor återkommer i många sammanhang. Inte minst blir det tydligt inför högskolevalen då det publiceras lista efter lista över hur arbetsmarknaden ser ut för  olika yrken. Visst ska valet av högskoleutbildning göras med medvetenhet om hur arbetsmarknaden ser ut. Ingen, allra minst studenterna själva, tjänar ju på att människor utbildar sig inom områden där det inte finns några jobb. Men vi är farligt ute om vilka utbildningar som erbjuds och väljs styrs av hur arbetsmarknaden ser ut ut: vilka behov som finns idag säger ju ingenting om hur det kommer att se ut om tio eller tjugo år… Tillgången på jobb bör därför aldrig vara det (enda) som avgör valet av utbildningsområde. Snarare är det ett beslut som bör fattas med hjärtat.

 

Högskoleverket, SCB och annat officiellt