Det är dags att lämna 1900-talet bakom oss

Förväntningarna är i år högt ställda för almedalsveckan i Visby. Det är valår och de politiska partierna förväntas positionera sig för valrörelsen upptakt. Det är visserligen bara en dag in på veckan, men det driv, den positionering och den huggsexa som valkampanjande brukar frammana lyser än så länge med sin frånvaro. Det får mig att tänka på att när jag valåret 2006 besökte almedalsveckan. Antalet aktiveter hade fördubblats i förhållande till föregående år – från 250 till 500! Förståsigpåarna hävdade att veckan nått sitt kulmen, Visbys yttre gräns var nådd. Tre valcykler senare kan vi konstatera att almedalsveckan fortsatt att expandera. I år uppgår antalet aktiveter till över 4000.

Men det är också jubileumsår. Veckan fyller ett halvt sekel, även om det var först för 25 år sedan som politikertalen kompletterades med det första seminariet. Men det är i år också 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Därför känns det väldigt passande att den segelbåt jag bor på och som förövrigt också firar jubileum år, heter Emmeline. Emmeline var en ledande suffragett som i kampen för kvinnans demokratiska rättigheter satt fängslad i Storbritannien. Det ger perspektiv på den utveckling samhället har genomgått under det senaste seklet och med de historiska perspektiven är det också lättare att förstå sin samtid.

Det är inte bara kvinnan som fått tillträde till samhällets institutioner och senare till arbetsmarknaden. Vi har i Sverige utvecklat den svenska modell baserad på samförstånd och förhandling mellan arbetsmarknadens parter som lagt grunden för såväl stabilitet som utveckling för arbetsmarknad och industri. Sverige har både industrialiserats, utvecklat ledande kunskap och forskning och exporterat ett globalt ansvarstagande. Detta är något att vara stolta över.

Men talesättet säger samtidigt att högmod leder till fall. I ett samhälle som befinner sig under ett starkt omvandlingstryck kan man inte tillåta sig att leva på gamla lagrar. Faktum är att digitalisering, hållbarhetskrav, globalisering och kunskapsutveckling ruckat arbetsmarknadens och näringslivet funktionssätt i grunden. Samtidigt är de strukturer som råder på arbetsmarknaden sprungna ur 1900-talets arbetsmarknad med långvariga och fasta anställningar och låg rörlighet mellan arbetsplatser, branscher och sektorer som norm. Samhällets institutioner är därför dåligt rustade när stabilitet och förutsägbarhet har ersatts av elasticitet, snabba förändringar i marknader och verksamheter samt allt större och komplexare kompetenskrav i uppdragen.

Därför väljer Naturvetarna i år att lyfta frågor om förutsättningar för kompetensen på arbetsmarknaden. Vi träffar politiska företrädare för att diskutera hur stabilitet i förväntningar på regelverken, behovet av elasticitet i verksamheternas funktionssätt och trygghet skapas för individen på 2000-talets rörliga arbetsmarknad. En springande punkt som Naturvetarna fokuserar i aktiviteter är utveckling och matchning av kompetens. Och i det avseendet verkar vi ha satt huvudet mitt på spiken. Under årets almedalsvecka verkar ”alla” vara överens om att tillgången till kompetens är utvecklingens stora flaskhals och lösningen på kompetensfrågan är nyckeln till framgång.

Rosor samt någon tistel (eller maskros?) till regeringsförklaringen

Så var då dagen med stort R här. Ja, alltså R som i Regeringsförklaring. Det fina med en regeringsförklaring är att den kan vara visionär samtidigt som den, i alla fall stundom, bottnar i någon sorts verklighet. Det är politikens finaste stund när den nya statsministern står där och förkunnar hur bra allt ska utvecklas under den kommande mandatperioden. Jag menar det på fullaste allvar då jag tycker att det är befriande när politiken är så visionär. Men värt att poängtera är att jag inte specifikt menar partipolitiken utan oavsett vilken regering som hade stått där och proklamerat vad de vill göra hade jag suttit och myst framför min dator.

Vad kan man då säga om Löfvéns anförande idag utifrån Naturvetarnas perspektiv? Jo, att det fanns mycket bra i det men det ligger också lite i sakens natur då det som sagt är en blandning av visioner, stundtals grandiosa sådana, och konkret politik. Vem kan liksom säga emot att ”Alla politiska beslut ska ta hänsyn till mänskliga rättigheter, människors demokratiska delaktighet, bekämpningen av fattigdom och sträva mot en hållbar utveckling globalt”? Det är svårt att hitta något att klanka ner på i en sådan text. Men nu är det, som man brukar säga, upp till bevis under den kommande mandatperioden.

Om man tar avstamp i det som är det allra viktigaste för Naturvetarna, den svenska modellen (som vi självfallet värnar om samtidigt som vi likafullt är en del av den), var det skönt att höra att regeringen slår vakt om parternas ställning. Samtal ska bland annat inledas med arbetsmarknadens parter om kompetensutveckling, möjligheter till karriärbyte samt kring rehabiliteringsfrågor. Missbruket av visstidsanställningar ska stoppas, vilket är mycket välkommet. Löfvén slog bland annat också fast att det är svenska kollektivavtal och villkor som ska gälla på svensk arbetsmarknad samt att man kommer att arbeta för att den fria rörligheten för företag inom EU inte kan användas för att kringgå nationella lagar och kollektivavtal.

När det gäller Naturvetarnas syn på lönepolitik var det mest glädjande att höra om den satsning på bostäder som ska göras. Detta då bostadsbristen i nuläget hämmar rörligheten på arbetsmarknaden på (och till) flera orter runtom i Sverige. Rörlighet som är en viktig aspekt för att den lönepolitik som Naturvetarna förespråkar ska fungera på bästa sätt. Lönekartläggningar ska återigen genomföras årligen, vilket naturligtvis kan vara bra ur jämställdhetssynpunkt, men det är samtidigt tråkigt att regeringen på denna punkt underkänner arbetsmarknadens parters förmåga att hantera detta. Visst, utvecklingen har inte gått så fort som man kan önska men samtidigt har inte individuell lönesättning heller slagit igenom på full front och det i sig är en process. När utvärderingar av individuell lönesättning på lokal nivå fungerar optimalt (efter varje lönerevision) kommer oförklarade löneskillnader upp till ytan och man kan få en löneprocess där ansvar, kompetens och prestation är det avgörande helt oavsett kön, ålder, bakgrund eller någon annan ovidkommande faktor.

Att Sverige ska vara en ledande forskningsnation och att unga forskares villkor ska förbättras var också glädjande besked samt att en ny forskningsproposition ska ha ett tioårigt perspektiv. Det behövs långsiktighet i forskning! Basanslagen för forskning prioriteras också upp. Införandet av ett innovationsråd som leds av statsministern sänder också signaler om att man värnar om ett innovativt och kunskapsintensivt samhälle, vilket är i den riktning Sverige även fortsättningsvis måste gå. Klimatfrågor, omställning och att man ska göra sociala och miljömässiga offentliga upphandlingar är andra saker som dominerade regeringsförklaringen. Mycket tyder på att arbetsmarknaden för naturvetare som på ett eller annat sätt arbetar inom frågor relaterade till ett hållbart samhälle ser ljus ut utifrån formuleringarna från Löfvén. Ett nationellt och permanent finansierat system för validering av behörighet förvärvad i ett annat land införs också. Taket i A-kassan höjs och skyddet vid sjukdom för studerande stärks. Som sagt, man kan stapla alla de positiva formuleringarna ovanpå varandra och bygga ett väldigt vackert slott av ord och meningar. Hoppas bara att det inte är ett luftslott.

Trots detta har jag ändå sparat det bästa till sist, ur en rent krass personlig synvinkel utifrån de frågor som mitt arbete främst fokuserat på under de senaste åren. Nämligen tillsynsfrågor, problem med hot och våld i arbetslivet, brist på resurser i offentlig sektor, erkännande för naturvetares professioner i offentlig sektor och arbetsmiljöfrågor i största allmänhet men inte minst utifrån den ”gränslösa arbetsplatsen”. Att då få läsa sådana här meningar i regeringsförklaringen är rena mumman: ”Ny teknik och effektivare arbetssätt ska inte leda till stress och utslitning”; ”Tillsynen över djurskyddet förstärks”; ”Förvaltningspolitiken och myndighetsstyrningen prioriteras upp”; ”Professionerna i den offentliga sektorn behöver stärkas”; ”Nya styrmodeller som skapar större frihet för medarbetarna i offentlig sektor ska utvecklas”. Svårt att säga vad allt detta innebär rent konkret men att landsbygdsdepartementet införlivas med näringsdepartementet tolkar jag som att det är en rättssäker, likvärdig och resurseffektiv tillsyn som premieras.

Slutbetyget blir med beröm godkänt, för själva framförandet alltså och de fina orden. När det gäller att själva innehållet i politiken inom de närmaste fyra åren också blir guld och gröna skogar ur Naturvetarnas perspektiv ska vi arbeta på högvarv för att se till att så blir fallet.

Bra men mesigt förslag om klinisk forskning

Det går utför för den svenska kliniska forskningen. Den ecxeptionellt starka ställningen ( i förhållande till vår storlek) som Sverige hade under 80- och 90-talen har sakta försämrats och idag ser det rätt mediokert ut. Antalet kliniska prövningar som utförs här blir helt enkelt färre och färre.

I februari i år presenterades en ny utredning som haft i uppdrag föreslå hur denna trend kan vändas. Utan att gå in i detalj på vad utredningen säger så kan det sammanfattas ungefär så här:

  • Inrätta ett nationellt stöd  och samordningssystem, baserat på samarbete mellan en ny nationell nämndmyndighet och sex regionala stödfunktioner.
  • Förenkla regelverken och se till att det blir mindre komplicerat att initiera och driva kliniska forskningsprojekt.
  • Gör det enklare att hitta och motivera patienter att vara med i kliniska studier.
  • Förbättra statistikinsamlingen inom området.

Starka tillsammans är till största del en bra utredning. Analysen är genomarbetad och konsekvent, problembeskrivningen ger en bra bild av hur det ser ut idag och de konkreta förslag som läggs är vettiga.  Framförallt tror jag att dagens krångliga och segdragna regulatoriska processer som omgärdar den kliniska forskningen är en viktig bromskloss för att forskare och företag i såväl som utanför Sverige ska välja att förlägga sina projekt här. Men som förslaget nu är utformat återstår en hel del ytterligare att göra innan vi kan förvänta oss någon förändring.  Hur regelverkan ska förenklas, incitamentsstrukutrerna se ut och statistikinsamligen arrangeras  lämnas nämligen till den nya nämndmyndigheten att bestämma.

Naturvetarna tycker därför precis som exempelvis Myndigheten för TillväxtanalysSveriges Läkarförbund och Sweden Bio att det är ytterst viktigt att förslagen realiseras så snart som möjligt. Utredarn hade faktiskt dessutom gärna fått gå ännu lite längre.

Slutligen kan det vara värt att säga något om det som var utgångspunkten för utredningen. Är det verkligen så väldigt problematiskt att färre studier utförs just i Sverige, så länge de utförs någonstans? Å ena sidan är ifrågasättandet rimligt. Huvudsaken är ju faktiskt att nya läkemedel och behandlingar  tas fram och testas så att fler patienter blir friska, inte var i världen utvecklingen sker.  Å andra sidan kan finns det just ifråga om den kliniska forskningen ett stort egenvärde i att den finns inom landets gränser. Den lärprocess som uppstår medan forskningen bedrivs är en viktig del i utvecklandet av hälso- och sjukvården, inte minst eftersom de kliniker som varit inblandade i att ta fram ett nytt preparat eller en behandling har bättre förutsättningar att bidra till att nyheterna implementeras i det dagliga arbetet.  Ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv är det också viktigt:  för att ambitionen om en kunskapsintensiv arbetsmarknad ska kunna realiseras måste det såklart finnas högkvalificerade och specialiserade jobb för den högkvalificerade arbetskraften. Dessutom är finns en stor poäng i att uppmuntra den typ av samverkan som är en förutsättning för den kliniska forskningen eftersom den tenderar att stimulera till ny och ofta bättre forskning. Detta är ett värde som ibland glöms bort men som vi de facto går miste om om/när forskningen bedrivs i andra länder.

Sofie Andersson

Läs Naturvetarnas svar på remissen om klinisk forskning här.

 

 

 

 

Tänk om visstidsanställningar kunde bli undantag, på riktigt.

Föreställ dig det här: företagsledaren Maja vill stärka upp sin verksamhet och funderar på att utöka personalen med en person till. Ekonomin har emellertid varit lite svajig de senaste åren och Maja känner sig osäker på om de verkligen har råd. Hon bestämmer sig därför för en kompromiss: att anställa någon på begränsad tid. De hittar Nico. När den tvååriga visstidsanställningen närmar sig slut har Nico blivit så viktig för verksamheten att Maja inte är  särskilt sugen på att avsluta hans anställning. Samtidigt är ekonomin fortfarande osäker. Lösningen blir att erbjuda Nico en ny tjänst, också den på två år. Två tjänster på ett företag senare står alltså Nico kvar på precis samma plats som innan han började hos Maja. Han har inget fast jobb och ingen anställningstrygghet att tala om.

Hittepå? Förvisso. Men också ett högst realistiskt exempel.

I början av förra året skickade EU-kommissionen en officiell varning till den svenska regeringen om att man inte gjort tillräckligt för att leva upp till skydddirektivet för anställningsformer. Kommissionen menade att det är alldeles för lätt för svenska arbetsgivare att kringgå reglerna för tidsbegränsningar eftersom de helt enkelt kombinerar olika typer av anställningar för en och samma arbetstagare.

Arbetsgivaren Maja kan behålla arbetstagaren Nico utan att behöva erbjuda honom en fast tjänst trots att han passerat maxgränsen för en tidsbegränsad anställning, bara genom att byta namn på hans tjänst. Detta är helt okej enligt svensk lag: tekniskt sett är ju Nico ”ny”.

Regeringen har hittills avvisat kritiken med att Sverige visst uppfyller EU-reglerna som ska skydda anställda mot arbetsgivares missbruk av visstidsanställningar. Att det nu kommer ännu en varning visar att de inte lyckats särskilt väl med att övertyga Kommissionen att så verkligen är fallet…

Naturvetarna är inte emot tidsbegränsade anställningar. Tvärtom: vi är för flexibla lösningar eftersom vi tror att det gör att fler arbetsgivare vågar anställa och att fler människor får (kanske sitt första) jobb. Vad vi däremot starkt opponerar oss emot är när tidsbegränsade anställningar blir regel och möjligheten att ta in någon på visstid missbrukas för att arbetsgivare ska slippa ta sitt arbetsgivaransvar på allvar. Det duger helt enkelt inte.

Sofie Andersson

Ps. En sektor som är särdeles dålig på att ta sitt arbetsgivaransvar är den svenska högskolan. Oproportioneligt många akademianställda forskare går på den enda tidsbegränsade anställningen efter den andra och får först efter många år en fast tjänst.
Ett bra exempel är Alexandra Kretteks, professor vid NHV ,historia. I vår korta film om anställningsvillkoren i högskolan berättar hon att det var först efter sex år som hon fick en längre finansierad tjänst. Sex år.

Se filmen här:  https://www.youtube.com/watch?v=IHO5bxMjQXs&feature=youtu.be

Läs också debattartikeln om att osäkra villkor hotar forskningen från oss och Sveriges Ingenjörer. Den är inte helt ny, men deprimerande nog fortfarande precis lika aktuell som när vi skrev den.

 

Högskolestiftelser = en möjlighet för den svenska modellen?

Högskolestiftelseförslaget hotar universitetens kärnvärden. Det menar 36 svenska forskare som idag skriver på DN Debatt om att förslaget om att svenska lärosäten ska kunna drivas i stiftelseform öppnar för en bolagisering som i sin tur äventyrar såväl forskningens oberoende som dess kvalitet och samhällsnytta. Deras analys, om den stämmer, är alarmerande. Ty vad är den högre utbildningen och forskningen värd om den inte är oberoende, högkvalitativ och samhällsnyttig?

Men har de rätt? Svårt att säga: forskarnas argumentation är nämligen lika svajig som regeringens förslag. Låt mig förklara hur jag tänker.

Förslaget om att göra det möjligt för svenska universitet och högskolor att ombildas till privata stiftelser har sedan det presenterades i början av sommaren kritiserats hårt. Mycket har handlat om själva hanteringen: varför presenteras det i form av en skrivelse istället för en gedigen utredning (som är brukligt gällande så omfattande förslag som högskolestiftelseförslaget är) och varför blev remisstiden bara tre månader, trots att förslaget släpptes mitt i sommarsemestern och större delen var Sverige går på sparlåga? En del kritik har dock handlat om själva principen och om att stiftelseformen inte lämpar sig för det som är universiteten och högskolornas uppdrag. Emedan den första formen av kritik är rimlig och ytterst befogad är den andra mer tveksam. Kritiker lyckas nämligen inte visa varför stiftelseformen är så dålig idé. Detta gäller i högsta grad debattörerna på DN Debatt. Deras främsta kritik är att förslaget öppnar för att ”…högskolor omvandlas till aktiebolag där tillgångarna delas ut till ägarna”. De undviker dock att nämna att det i skrivelsen står att aktieformen är olämplig och att det inte finns något nödvändigt samband mellan stiftelseformen och vinstuttag. Deras kritik är ideologisk. Detta är självfallet helt i sin ordning, ideologi är (eller borde åtminstone vara) grunden för all politik och en naturlig grund för att vara för eller emot någonting. Problemet är bara att de 36 debattörerna inte låtsas om att deras ställningstagande har med ideologi att göra och att de dessutom använder sina akademiska titlar för att stärka sin trovärdighet. Detta är problematiskt, särskilt då de – och det med rätta! – kritiserar regeringen för bristande och onyanserad analys. Genom att skriva under som professorer, lektorer gör debattörerna anspråk på att komma med en mer nyanserad, icke-ideologisk analys än vad de faktiskt gör. Det är beklagligt eftersom det riskerar att dra uppmärksamheten från det som verkligen är en relevant och riktig kritik: nämligen att regeringen misslyckats kapitalt med att visa varför stiftelseformen är den bästa organisationsformen för svenska universitet och högskolor.

Naturvetarna är helt överens med de 36 forskarna om att liggande förslag är bristfälligt. Vi vill exempelvis se att representationsrätten för studenter och anställda i stiftelsernas styrelser säkerställs och att det införs någon form av garanti för offentlighetsprincipen såväl som rättsäkerhet. Men det som tyvärr verkar ha tappats bort i debatten är att förslaget faktiskt skulle kunna innebära en del vinster också. Så länge den kvaliteten och oberoendet för den högre utbildningen och forskningen garanteras så finns ingenting som säger att staten måste vara huvudman för de svenska lärosätena. Framförallt finns inget som säger att staten måste vara arbetsgivare för dem som arbetar inom akademin. Naturvetarna är därför försiktigt positiva till idén om ombildning eftersom vi ser att det skulle kunna innebära en öppning för den svenska modellen; en öppning som i sin tur kunde innebära en chans att etablera för akademin specialsydda kollektivavtal.  Det tror vi vore bra för våra medlemmar (studerande som anställda) och för utbildningens och forskningens kvalitet.

Sofie Andersson

 

Mer läsning:
Några av de som hittills svarat på remissen är Ekonomistyrningsverket , Sveriges Ingenjörer och Universitetskanslerämbetet. Naturvetarnas svar på förslaget om högskolestiftelser hittar du här och ytterligare kommentarer kring öppningen för den svenska modellen här. Läs också
P.O Rehnqvists kommentarer kring om den vårdslösa debatten om högskolestiftelse