Matchningsbegreppet är för trubbigt för akademiker!

Ni vet hur det är när man ska göra någonting som man har prioriterat men där det hela tiden dyker upp andra saker man måste ta tag i. Jag tror bestämt att det kallas för livet..och det hände mig ständigt i förra veckan. Jag ville nämligen kommentera Framtidskommissionens rapport om matchning på den svenska arbetsmarknaden. Innan jag hann göra det så kom dock den här ledaren i DN i ämnet och jag tänkte att då borde jag ju rimligtvis kommentera den. Men innan jag hann med det så dök andra arbetsuppgifter upp och min ångestnivå steg och steg, då en blogg ska vara snabb i sina reflektioner. Därför blev jag väldigt glad när jag till morgonkaffet i söndags läste den här artikeln i The Economist då den återigen satte ämnet på agendan för dagen.

Vad är det då allt handlar om? Jo, det handlar om matchning på arbetsmarknaden mellan utbud på arbetskraft och efterfrågan på densamma. Alltså om kompetensen som arbetskraften har är det som arbetsmarknaden efterfrågar. Om man då tar sin utgångspunkt i artikeln i The Economist så kan man börja med att konstatera att Sverige har relativt små problem med missmatchning i en internationell jämförelse. Vi har relativt få hikikomori, det japanska ordet för unga människor som har dragit sig tillbaka från samhället in i ett leverne i kukonger i sina hem (eller snarare sina föräldrars hem). Att man har en otroligt hög arbetslöshet bland unga, som i t.ex. Spanien, är naturligtvis en signal på att någonting är väldigt fel i samhället. I Spanien har man en ekonomi som milt uttryckt inte mår så bra och det är naturligtvis den största förklaringen till ungdomsarbetslösheten, inte missmatchning. Spanien nämns nämligen i texten om missmatchning i The Economist.

I The Economist konstaterar man att det behövs fler yrkesutbildade inom industrin och ger exempel på ekonomier där regeringar har investerat pengar i detta och lyckats relativt väl. Jag argumenterar inte emot The Economist (vem vågar göra det) då det säkerligen finns behov för bättre yrkesutbildningar, som regering och näringsliv kommer överens om formerna för, och att fler unga väljer detta även i Sverige. Men på den här bloggen pratar vi faktiskt om naturvetenskapliga akademiker och när det gäller Framtidskommissionens rapport finns det en fråga som är högst relevant att ställa innan man analyserar rapporten: Är matchning ett bra mått att använda sig av när det gäller akademiker?

Data utgörs av jobb förmedlade av arbetsförmedlingen och till att börja med är det verkligen inte alla jobb som förmedlas denna väg längre, speciellt inte kvalificerade arbeten. Vidare så utgår utbildnings- och kompetensmatchningen från Standard för svensk yrkesklassificering (SSYK) som är ett trubbigt instrument för alla som inte har renodlade yrken. En naturvetenskaplig högskolekompetens kan användas väldigt brett och för många som är utbildade till naturvetare uppstår en missmatch i arbetsförmedlingens värld. Problem kan dessutom uppstå när man ska kodas in av handläggare på arbetsförmedlingar runtom i landet som kanske inte alltid har full förståelse för den kompetens man har.

Det framstår inte som särskilt konstigt att rapporten visar att matchningen är allra sämst i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och andra regioner med starka universitet som utbildar många på teoretiska program inom exempelvis naturvetenskap. Samtidigt är det logiskt att mindre regioner med mindre högskolor med yrkesutbildningar visar en bättre matchning. Yrkesutbildningar matchar bättre mot renodlade yrken och orter som är homogena i utbud och efterfrågan får en bättre matchning. Detta är inte nödvändigtvis av godo! DN argumenterar också för att matchningsbegreppet är svajigt för akademiker och att det är möjligt att en sämre matchning med en mer differentierad arbetsmarknad och större andel högutbildade kan vara att föredra för samhällets ekonomiska utveckling. Jag instämmer, för att ett samhälle ska kunna vara innovativt och i utveckling krävs en stor andel högutbildade människor och en differentierad arbetsmarknad!

Slutsatserna i rapporten är att fyra områden behöver ges större uppmärksamhet för att bättra på matchningen: anställningsskyddet, ingångslönerna, lönebildningen samt utbildningssystemets kvalitet, effektivitet och relevans. Naturvetarna anser att arbetsrätten måste utvecklas och anpassas till arbetsmarknadens nya former och att arbetslivsanknytningen i naturvetenskapliga högskoleutbildningar måste öka. Där delar vi alltså i viss mån slutsatserna i rapporten men de andra slutsatserna delar vi inte alls, och som sagt så delar vi inte ens grundtesen att matchning per definition är en god sak när det gäller akademiker.

Själva matchningsidén bygger på nationalekonomisk teori. Mot nationalekonomiska teorier bör man alltid ha en sund skepticism om man inte har forskning som stödjer teserna. I rapporten konstaterar man att det finns forskning som tyder på överutbildning och att det finns forskning som tyder på underutbildning i Sverige. Ingen solklar slutsats där alltså! Man hänvisar till enkäter bland företag i Sverige där de säger att det är svårt att hitta personer med rätt kompetens. Men det som uppges som främsta anledningen till svårigheter att rekrytera medarbetare i dessa undersökningar är ”brist på personer med rätt yrkeserfarenhet”. Dessa resultat bekräftas också av forskningen om kompetensmatchning. Slutsatsen är alltså att det är yrkeserfarenhet som saknas och därför framstår arbetslivsanknytning med någon form av praktik inom utbildningar som ytterst relevant. Att det däremot är ”fel” utbildning som personer i samhället har är ingen slutsats som man per automatik kan dra utifrån detta.

Hur man sedan kan landa i att detta skulle ha något med ingångslöner och lönebildningen att göra är mer oklart. Men när man så flitigt använder sig av diagram m.m. från Svenskt Näringsliv i rapporten är det föga förvånande att man landar i samma slutsatser som de alltid gör, även om man inte har något som direkt stödjer slutsatserna. Men för att inte göra om samma misstag som rapporten, och hävda en massa saker som det finns väldigt lite underlag som stödjer, så vill jag hänvisa till denna reflektion i SvD från i mars i år om sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Den har som sagt mer än ett halvår på nacken men den belyser på ett tydligt sätt att man bör ha ordentligt på fötterna innan man börjar uttala saker som sanningar…speciellt om dessa sanningar inte har någon grund i forskning utan snarare bygger på någon form av politisk retorik. Detta är än viktigare om man arbetar med att göra underlag till regeringen…

Nya krav på utbildningsanordnare

Expertgruppen för studier av offentlig ekonomi , ESO, gav nyligen ut en rapport om effektiviteten i svensk högskoleutbildning, 2012:7 Lärda för livet. En central frågeställning är huruvida det är möjligt att öka samhället nytta av högskoleutbildning. Svaret på den frågan är tveklöst ja och rapporten kommer med konkreta förslag på hur det skulle kunna gå till. För den som är naturvetare är rapporten särskilt intressant, eftersom den belyser ett problem som många naturvetare kan relatera till nämligen bristande arbetsmarknadsanknytning i utbildningen.

Akademiker med en utbildning med en svagare koppling till arbetsmarknaden har både en lägre etableringsgrad och en sämre avkastning på utbildningen. Etableringsgraden var efter 1 till 1,5 år 83,7 procent inom teknik, 80,1 procent inom lant- och skogsbruk och 66,7 procent inom naturvetenskap. Inom såväl teknik som lant- och skogsbruk har utbildningarna är många utbildningar yrkesutbildningar med en tydlig koppling till såväl en viss bransch som ett visst yrke.

Avkastningen av utbildningen, för de som har jobb, är nära nog noll för naturvetare, medan den är tydligt positiv för civilingenjörer. I genomsnitt är avkastningen 1,5 till 2 procent, men variation är som sagt stor. Den bilden delas också av Sacos livslönerapport från 2011 där biologer och biomedicinska analytiker till och med hade en negativ livslön. Detta trots att biomedicinska analytikerutbildningen är en yrkesutbildning. Orsaken i detta fall är istället de låga lönerna i landstinget.

Den information som studenter och blivande studenter får när det gäller hur arbetsmarknaden ser ut efter att ha gått en viss utbildning är ofta bristfällig. Detta försämrar individens möjlighet att göra rationella utbildningsval. ESO förslår att Arbetsförmedlingen eller Högskoleverket får i uppdrag att ta fram en nationell databas över arbetsmarknadsetablering, inkomst och arbetslöshetsrisk. De föreslår också att utbildningsanordnarna får ett uppdrag att följa upp hur de går för deras studenter. Det kan tyckas självklart att detta borde ligga i deras eget intresse, men i själv verket är den uppföljningen bristfällig på många naturvetenskapliga utbildningar. I en undersökning som Naturvetarna genomfört kände 3 av 8 universitet inte ens till hur lång tid det tar för deras studenter att få första jobbet. Än mindre vet de vad deras alumner arbetar med eller i vilken utsträckning de har nytta av utbildningen i sitt arbete. Det är inte heller alla lärosäten som har särskilda resurser avsatta för att arbeta med arbetsmarknadsanknytning. Inte helt oväntad finns tankar på att koppla resurstilldelningen till hur framgångsrika studenterna på en viss utbildning är på arbetsmarknaden.

ESO föreslår också att det ska bli lättare för utbildningsanordnarna att ställa krav på studenter när det gäller praktik, även om den inte ger poäng. De bör också kunna ställa krav på deltagande i aktivitet, såsom exempelvis karriärplanering, som stärker den personliga utvecklingen. Erfarenheter från Naturvetarnas karriärverksamhet tyder på att framgång på arbetsmarknaden till stor del är beroende av att man är medveten om vad man kan, vad man vill och hur man kan bidra inom en verksamhet.

För att vara attraktiv på arbetsmarknaden är det viktigt att kunna samarbeta, ta initiativ, analysera samt kommunicera både på svenska och engelska i tal och skrift. I mångt och mycket färdigheter som redan idag tränas inom högskolan. Akademin skulle alltså kunna öka nyttan av utbildningen genom att utveckla denna träning. Det är vanligt att arbetsgivare för fram att nyutexaminerade saknar praktiska kunskaper, branschkännedom samt entreprenörs- och ledarkunskaper. Denna typ av kunskaper bör alltså också in i större utsträckning på utbildningarna.

Det är viktigt att examensstrukturen underlättar påbyggnad snarare än omstart. Idag är det exempelvis onödigt svårt för en naturvetare att komplettera för att bli ingenjör, lärare eller ekonom. I rapporten poängteras att många yrkesexamina med goda arbetsmarknadsförutsättningar bygger på naturvetenskaplig grund, samt att det därför är viktigt att öka möjligheterna för personer med en grundexamen i naturvetenskap att skaffa sig en attraktiv yrkesexamen.

Överhuvudtaget är många av de förslag som tas upp i utredningen framsynta och intressanta. Låt oss hoppas att åtminstone några kommer att realiseras.