Bostadsbristen gör att de stora motorerna hackar

Bostadsbristen i Stockholm, vissa universitetsstäder, och andra storstadsregioner hämmar tillväxten. Yrkesverksamma och högskolestudenter styrs i nuläget i alltför hög utsträckning av bostadssituationen. Politikerna måste åtgärda bostadsutbudet i dessa regioner för att främja rörligheten och den potentiella utvecklingen på arbetsmarknaden.

Det kom en inbjudan på FB från en gammal utredarkollega i Sundbybergs stad. Han har liksom jag själv gått vidare mot nya utmaningar och arbetar numera på Hyresgästföreningen region Stockholm. Henrik, min f.d. kollega, bjöd in mig till frukostseminariet ”Bostadsbristens Stockholm och välfärdssektorns utmaningar” i måndags morse. Min egen tolkning av temat var dock kopplingen mellan arbetsmarknad och bostadsbrist. Följande skrev jag in i min kalender när jag la in att jag skulle gå på seminariet ”Hur påverkar bostadsbristen i Stockholm valet av utbildning och framtida arbetsmarknad.” Ingen klockren titel men för mig är det detta det ytterst handlar om, vilket seminariet i viss mån bekräftade.

Den nuvarande bostadssituationen hämmar den potentiella utvecklingen/tillväxten i Stockholm, vissa universitetsstäder och de andra storstadsregionerna som har liknande problematik. Dessutom kan det bli så att man inte väljer den studieort eller den utbildning man helst vill påbörja vid universitet/högskola på grund av detta. Den gode Henke föredrog förtjänstfullt hur rekryteringsbehovet inom kommuner och landsting är runt 420 000 individer under 2010-19 och att ca en fjärdedel av dessa behöver rekryteras till Stockholm. Utbudet av arbetstagare hämmas i nuläget av bostadsbristen. Glesbygd brottas med en delvis annan problematik, som är värt ett helt eget blogginlägg, men givet att storstadsregionerna är starka motorer i ekonomin är det oroande när de hackar.

Att kommuner och landsting kan få problem att rekrytera personal är naturligtvis problematiskt även för alla andra i dessa regioner som är beroende av att barnomsorg, skola, äldreomsorg, vård m.m. fungerar. Dessutom är problemet lika påtagligt för ett privat företag som vill expandera. Men det gäller också att se vad man kan påverka genom att åtgärda bostadsproblematiken. En personalchef från en kranskommun i Stockholm drog nämligen en väldigt underlig slutsats. Utgångspunkten var att de som arbetar i denna kommun i regel rör på sig efter ca 2-3 år. Kommunen vill att medarbetarna ska stanna kvar längre. Då tänker sig denna kommun att de ska konkurrera med bra arbetsvillkor, löner och löneutveckling kanske? Nej, analysen var att det ska lösas genom att lösa bostadssituationen.

I min värld handlar det nog faktiskt mer om hur kommunen är som arbetsgivare än hur bostadssituationen specifikt ser ut i kommunen (speciellt i Stockholm där möjligheterna att pendla mellan olika kommuner är väldigt goda). En annan fråga som lyftes frekvent var att det är viktigt att det finns hyresrätter då individer som arbetar i kommuner och landsting har dåliga löner. Arbetsgivarna, olika företrädare för kommuner, var inne på de dåliga lönerna och den fackliga representant som talade, från Kommunal, var också inne på det som ett argument för hyresrätter. Ett dåligt argument enligt mig. Jag låter det vara osagt vad det ska vara för upplåtelseform förutom att konstatera att det verkar bäst att ha en blandning och att det främst behövs fler bostäder.

Studenter vid universitet/högskola har det allt som oftast väldigt knapert och för dem är det bra med hyresrätter. En annan orsak till att det behövs hyresrätter är för att det finns människor som vill bo i hyresrätt. Inte minst när man tar chansen och flyttar från ett ställe man är rotad på för att man har fått ett intressant jobberbjudande kan det vara så att man inte vill investera i en bostadsrätt (åtminstone inte initialt). Vad jag däremot vänder mig emot är att hyresrätter ska vara något sorts försvar för framförallt kommuner (då de såväl upplåter mark för byggande, har kommunala hyresbolag och är arbetsgivare) att betala ut dåliga löner. Speciellt i storstadsregionerna måste kommuner och landsting kunna konkurrera om kompetensen, som i allt högre grad har högskoleutbildning, med andra sektorer och arbetsgivare inom samma sektor. Att de skulle konkurrera främst genom att erbjuda en billig hyresrätt; istället för bra arbetsvillkor och lön; känns…tragiskt!

När så Kommunal fick frågan om varför man inte driver bostadsfrågor var svaret ”- För att vi är ett fackförbund”. Touché! Nu vill jag inte såga Kommunal för detta uttalande, även om jag tycker att resonemanget hade kunnat utvecklas något, för det är naturligtvis så att det är upp till politiker att lösa bostadsproblematiken. Men det är likväl en viktig fråga för fackförbund och då inte som ett argument för någon viss upplåtelseform utifrån att kunna upprätthålla dåliga löner. Nej, snarare borde argumentet vara rörlighet och att möjliggöra för att våra medlemmars val (yrkesverksamma eller studenter) inte styrs av bostadssituationen.

Naturvetarna förespråkar stor rörlighet på arbetsmarknaden och har nyligen haft en krönika i vårt magasin som hyllar ”hoppjerkan” som byter arbete efter 2-3 år. Därför är bostadsproblematiken i tillväxtregioner i högsta grad problematisk för oss. Då tänker jag främst på de akademiker som aldrig tar ett jobb i storstadsregionerna därför att bostadsbristen utgör ett hinder. De som har rätt kompetens, bor någon annanstans och saknar rätt kontakter på bostadsmarknaden i dessa regioner. Jag tänker också på de högskolestudenter som inte studerar där, eller kanske inte ens det, de egentligen vill för att de inte kan hitta en bostad.

Politikerna måste ta denna problematik på allvar och försöka att se kopplingen mellan utbud på bostäder (oavsett upplåtelseform!) och potentiell utveckling/tillväxt i en region. Ekonomiska incitament brukar ju ta skruv…

Kompetensbristen ökar med ungdomsarbetslösheten

Läste en väldigt intressant McKinsey-rapport till morgonkaffet. Tydligen är det i länder med högst ungdomsarbetslöshet som företagen har allra svårast att hitta rätt kompetens. En absurd situation som fick mig att tänka på en diskussion jag hade med en kollega för några dagar. Upprinnelsen till samtalet var att jag har lite svårt att förstå varför regeringen går ut med höjd pensionsålder samtidigt som vi har större problem med ungdomsarbetslösheten än någonsin. Min utgångspunkt var att det är bättre att en äldre person, som etablerat sig i samhället är arbetslös än att ungdomar är det. Risken för att ungdomar, som saknar sysselsättning och därmed möjlighet att försörja sig, hamnar på glid och blir en kostnad för samhället är väldokumenterad.

Ungdomsarbetslösheten har att göra med att ungdomar saknar den kompetens som efterfrågas, att det i den effektivitetsiver som råder i dagens arbetsliv finns litet utrymme att lära upp oerfarna och slutligen att de ungdomar som utbildar sig inte får den kompetens och det stöd de behöver för att klara att etablera sig i arbetslivet.

Naturvetarna fokuserar under den här kongressperioden på att öka arbetslivsanknytningen i naturvetenskapliga utbildningar. Ett angeläget arbete, som jag själv verkligen är engagerad i. Vad kan vara mer tillfredställande att kunna bidra till att nästa generation naturvetare får bästa tänkbara förutsättningar att vara till nytta för alla de verksamheter som är beroende av naturvetenskaplig kompetens?

Ibland blir jag oerhört frustrerad t.ex. när utbildningsansvariga inte förstår att en karriär utanför akademin inte är en alternativ karriär utan huvudspåret för de allra flesta naturvetare samt när studenterna inte inser att kontakter med arbetslivet faktiskt är långt viktigare än hur väl de presterar på nästa tenta, samt när arbetsgivare glömmer bort vikten av att tydligt kommunicera vilken typ av kompetens de behöver och ge ungdomar en chans att visa vad de går för.

Det finns väldigt mycket att göra för att komma till rätta med de problem vi ser. Nedan är några saker som Naturvetarna ser som prioriterat.
• Incitamenten för lärosätena måste ändras så att kvalitet, där arbetslivsanknytning är en viktig faktor, snarare än genomströmning är i fokus.
• Uppföljningen av hur det går för studenterna efter att de lämnar en viss utbildning måste systematiseras och bli obligatorisk.
• Karriärservicen på våra lärosäten måste förstärkas och bli en integrerad del i utbildningarna, så att alla studenter får bättre möjlighet att redan under studietiden förbereda sig för att uppnå sina karriärmål.
• Studenter måste under hela sin studietid erbjudas möjlighet till kontakt med alumner, branschföreträdare, yrkesorganisationer och arbetsgivare.
• Studenters medvetenhet om vikten av kontakter med och kunskap om arbetslivet måste öka.

Ett problem som vi brottas med när det gäller naturvetare är att många arbetsgivare är små utvecklingsintensiva företag med begränsade resurser för att samverka med lärosätena. Det är självklart ett problem om lärosätena enbart för en dialog med de stora bolagen om vilken kompetens som behövs, eftersom deras kompetensbehov sannolikt skiljer sig från mindre verksamheters. Enligt Mc Kinsey rapporten var det också de små bolagen som upplevde störst problem att få tag på rätt kompetens. Med den rådande utvecklingen på arbetsmarknaden kommer detta problem att öka, så en strategi för att fånga upp och tillgodose mindre verksamheters kompetensbehov är angelägen.

Storsatsning för en giftfri miljö förutsätter väl kemisk kompetens?

Nyligen redovisade regeringen sin strategi för att uppnå en giftfri vardag till 2020. Propositionen ”På väg mot en giftfri vardag – plattform för kemikaliepolitiken” (Prop. 2013/14:39) är en kraftfull satsning för komma till rätta med de problem som orsakas av kemikalier i för höga koncentrationer på fel plats. För naturvetare är propositionen inte bara intressant för att den klargör regeringens ambitioner och strategier på kemikalieområdet, utan också för att det mellan raderna gåt att utläsa en del om hur politiken kommer att påverka behovet av kemisk kompetens.

I strategin redovisar en hel del åtgärder som sannolikt kommer att sysselsätta många kemister framöver:
• Ökad kunskap om kemiska ämnens hälso- och miljöegenskaper, så att konsumenter och yrkesmässiga upphandlare får större möjlighet att göra informerade val.
• Utfasning och substitution av särskilt farliga ämnen ska snabbas på och här öppnar regeringen till om med för att Sverige ska kunna gå före genom nationell lagstiftning.
• Stärkt och effektiviserad tillsyn bl.a. genom ökad samverkan mellan unionens medlemsländer samt genom att nya metoder och verktyg utvecklas.
• Nya regler och styrmedel, samt stöd och stimulans av företagens och branschernas egna insatser för att minska riskerna med farliga ämnen i produkter (byggprodukter, inredning, elektriska och elektroniska produkter, kläder och skor samt leksaker och andra produkter avsedda för barn är särskilt prioriterade).
• Påverkan för att särskilda kemikalieregler gällande textilier ska införas på EU-nivå.
• Analysera behovet av nya regleringar och gränsvärden när det gäller ämnen som kan finnas i livsmedel, exempelvis poly- och perfluorerade ämnen samt kadmium.
• Påverkansarbete för att minska riskerna med allergiframkallande, antibakteriella och andra farliga ämnen i kosmetiska produkter.
• Insatser för att förbättra regelverken inom EU såväl som globalt.
• Forskning och kunskapsuppbyggnad som stödjer arbetet för att uppnå en giftfri vardag. Särskilt prioriterat är kunskap om exponering särskilt när det gäller barn, hormonstörande ämnen, nanomaterial, kombinationseffekter, förekomst och flöden av kemikalier i samhället, styrmedel samt ”grön kemi” för att underlätta utfasning av problematiska ämnen.

I propositionen får man även en del vägledning kring var det kommer att behövas kemister framöver. Inte helt oväntat får Kemikalieinspektionen en resursförstärkning omfattande ytterligare 25 + 17 miljoner nästa år, sedan 2011 har deras anslag därmed ökat med 117 miljoner. Ytterligare resursförstärkningar fram till 2020 är också på förslag. Det är rimligt att anta att åtminstone en del av dessa resurser kommer att användas för att nyanställa. Andra myndigheter som får medel för att arbeta med kemikalieproblematiken är Konsumentverket, Naturvårdsverket och Livsmedelsverket.

Arbetet för en giftfria vardag kommer självklart också att bedrivas på företagen. Kemikalieindustrin är den femte största industrisektorn, men kemikalierelaterade frågor berör inte bara de som tillverkar kemikalier. Enligt beräkningar berörs 13 000 företag i den svenska tillverkningsindustrin och nära 19 000 företag inom parti- och detaljhandel, som importerar kemiska produkter och varor. På alla dessa företag behövs kemisk kompetens. En del kommer sannolikt att rekrytera andra kommer i större utsträckning använda sig av konsulter, vilket i så fall för med sig en ökad efterfrågan på kemisk kompetens på teknikkonsultbolagen.

I propositionen skriver regeringen att intresset för miljö och kemikaliefrågor under senare tid har breddats till aktörer som inte direkt är bundna av regelverket inom området. Ett exempel är det växande engagemanget hos investerare som banker och fond- och försäkringsbolag för finansiella aspekter som är kopplade till kemikalierisker. Ytterligare en ny spännande karriärväg för engagerade naturvetare med andra ord.

Även i kommuner och landsting behövs kemisk kompetens inom upphandling, tillsyn och för att förmedlar information till företag och medborgare. Ett särskilt stycke i propositionen ägnas också åt ideella organisationers insatser. Internationella kemikaliesekretariatet (ChemSec), Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Miljöstyrningsrådet, KRAV är organisationer som redan idag har flera naturvetare anställda.

Slutligen överväger regeringen att inrätta ett kunskapscentrum för ökad substitution av särskilt farliga ämnen. Förslaget har förts fram i Miljövårdsberedningens betänkande samt av berörda myndigheter och branschorgan, som sett att små och medelstora företag ofta skulle ha nytta av ett kunskapsstöd. Även om just detta ännu bara är på idéstadiet tycker åtminstone jag att allt sammantaget pekar på att satsningarna för en bättre kemikaliehantering bör tas på allvar och sannolikt i backspegeln kommer att betyda mycket för behovet av kemister.

Don’t put words in my mouth!

Som min kollega Marita Teräs skrev här på bloggen tidigare idag har Framtidsutsikter där prognoser görs kring arbetsmarknaden för akademiker 2018 just släppts. Marita går också in på komplexiteten i att göra prognoser i sitt inlägg. Samtidigt som jag blev väldigt glad över att läsa att Naturvetarnas prognoser uppmärksammats i Metro, SvD och DN är jag lite allergisk mot de förenklingar som journalister ofta gör. Min analytiska ådra tillåter inte att man förenklar när jag har lagt ut texten ganska mycket kring vad som ligger bakom prognoserna…eller så är jag helt enkelt funtad på det sättet att jag hellre vill läsa min egen text.

All publicitet är bra publicitet brukar man säga. Men jag känner framförallt ett behov att försöka förklara hur vi tänker för medlemmar som är kemister, har arbetat inom life science och just nu har det tufft på arbetsmarknaden (då det främst var prognosen kring kemister som lyftes fram i media). Vi vill naturligtvis inte förminska det som har hänt de senaste åren och att det sker en stor omstrukturering inom life science. Vi gör en separat branschanalys och där målar vi i nuläget upp att det så klart ser väldigt tufft ut. Samtidigt tycker vi att samhällets prognoser och tolkning av situationen går lite väl långt.

Eftersom det är ett väldigt lågt inflöde av nyutexaminerade, det redan är stora pensionsavgångar som kommer fortlöpa under de närmaste åren, individer lämnar yrket, implikationerna av REACH kommer att få genomslag m.m. har vi prognostiserat för brist på kemister på fem års sikt. Vi anser med andra ord att vi har god grund för vår prognos men är samtidigt öppna för att en prognos dessvärre aldrig kan bli mer än en kvalificerad gissning utifrån olika data och informationskällor.

Vi säger också att det råder balans just nu…däremot säger vi inget om antalet kemister. Det finns väldigt få kemister för närvarande och än färre kommer det att finnas i framtiden eftersom väldigt få utbildar sig och många går i pension inom en snar framtid. Vi kan inte se att kemister har en högre arbetslöshet än några andra av våra grupper när vi tittar på statistiken. Den grupp vi kan se i arbetslöshetsstatistiken som avviker åt det negativa i stor utsträckning är biologer…där det också finns väldigt många utbildade.

Samtidigt är antalet arbetstillfällen fler för biologer än för kemister. Att därför skriva som DN och SvD att kemist är ett säkrare kort än biolog är också högst tveksamt. En biolog med en tydlig plan för hur hen ska använda sin kompetens kan naturligtvis ha bättre möjligheter på arbetsmarknaden än en kemist som inte har någon plan.

Därför är jag som sagt lite allergisk när media målar upp en alltför ensidig bild som att alla kan utbilda sig till kemister så kommer allt att lösa sig…inte minst när jag har fått svara på frågor av den karaktären hela dagen…och fått försvara ord som inte är mina egna. Det vi uttalar oss om är prognoser över utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden, varken mer eller mindre!

Vilka utbildningar leder till jobb?

Idag släpps Framtidsutsikter, där Naturvetarna och andra Saco-förbund ger sin bild av hur efterfrågade olika kunskaper och yrken kommer att vara om 5 år. Bedömningar av det här slaget är problematiska. Det är helt enkelt väldigt många faktorer som påverkar och en del är väldigt oförutsägbara, såsom till exempel olika politiska initiativ, tekniska genombrott eller konjunkturen. Mer förutsägbart är pensionsavgångar och antalet examinerade, men att basera en prognos bara på detta fungerar inte. Tänk bara på att det hela tiden tillkommer och försvinner yrken.

Jag och min kollega Kristoffer Jervinge har gjort vårt bästa för att få till så bra prognoser som möjligt för de naturvetenskapliga utbildningarna. I våra bedömningar utgår vi vid sidan av pension- och examinationssiffror från hur utvecklingen ser ut i branscher som är viktiga för naturvetare. Vi försöker också väga in satsningar på FoU och hur viktig kompetensen är för samhällsutvecklingen. En strategi som fungerat hyfsat tidigare, men att gruvbranschen och därmed efterfrågan på geologer skulle få ett uppsving var exempelvis något varken vi eller någon annan kunde föreställa sig för tio år sedan.

I detta sammanhang kan det också vara värt att reflektera över att exakt vilka kurser eller vilken utbildning man har gått ofta inte spelar så stor roll för vilket jobb man får som man kan tro. Under november har jag ägnat mig åt att studera platsannonser inom life science och miljöområdet. Arbetsgivarnas fokus ligger utan undantag på erfarenhet och personlighet. Visst krävs en akademisk utbildning, men detta avfärdas ofta fort med en mening om att det krävs en relevant akademisk examen. Resten av annonsen ägnas åt att detalj beskriva exakt vilka erfarenheter personen ska ha och hur den framtida medarbetaren ska vara. Förmåga att samarbeta, skapa nätverk, kommunicera, ta ansvar, att planera och förstå sin egen samt verksamhetens roll nämns ofta.

En akademisk utbildning ska ge träning att klara allt detta, men självklart är skillnaderna stora mellan olika utbildningar. Det är också allt annat än lätt för den som ska välja utbildning att få klart för sig vilka utbildningar som är bra på att träna upp de färdigheter som efterfrågas i arbetslivet. Akademin fokuserar ofta på att lära ut rena ämneskunskaper.

I ljuset av allt detta blev jag nästan full i skratt när jag läste SCBs pressmeddelande om att individer med yrkesexamen i större utsträckning arbetar inom ”rätt” område. Jag undrar vad som är ”rätt” område för breda generella utbildningar, såsom en kemist-, fysik- eller biologutbildning? För dessa utbildningar finns det varken en specifik bransch som efterfrågar deras kompetens eller en viss tjänst som de är ämnade emot. Om du kan bringa klarhet i detta, så snälla hör av dig till mig.