Märkliga platsannonser på KI

Häromdagen skickade Naturvetarna och Sulf ett gemensamt brev till Karolinska Institutets rektor där vi ber om ett förtydligande. KI har nämligen lagt ut ett antal platsannonser som väcker en mängd frågor om hur KI  egentligen tolkar reglerna för anställningar och hur de ser på sitt ansvar som arbetsgivare. Utan att gå in i detaljer (dem överlåter jag till min ombudsmannakollega Maja Reizenstein) kan jag konstatera att det ser lite tveksamt ut. Framförallt är det faktum att de efterlyser någon som innehar en tidsbegränsad anställning till ännu en tidsbegränsad tjänst ytterst märkligt. Hur tänkte de där? Att  man skulle stapla den ena projektanställningen på den andra var ju som bekant inte meningen med möjligheten till tidsbegränsade anställningar när den infördes i högskolan…

Det ska bli väldigt spännande att se hur (om alls) KI:s rektor Anders Hamsten svarar.

Nästa vecka är det äntligen dags för Akademikernas Högskolepolitiska Forum, en heldagskonferens om utbildningens och forskningens betydelse som Naturvetarna arrangerar tillsammans med Saco, Saco Studentråd och en hel rad andra Sacoförbund. Där kommer vi att diskutera en mängd olika frågor och ett av alla teman är just anställningsvillkoren i akademin. Syftet med seminariet ”Brain drain eller brain gain – vad håller högskolan på med”? är att lyfta frågan om vad som händer om de svenska lärosätena inte börjar ta sitt arbetsgivaransvar på större allvar och erbjuda bättre villkor till sina forskare. Som titeln på seminariet antyder tror vi att det finns en överhängande risk att duktiga forskare kommer att söka sig någon annanstans än akademin om inte villkoren förbättras.

Enligt en undersökning om tidsbegränsade anställningar som Sulf presenterade förra sommaren är KI ett av de värsta lärosätena i Sverige. De har helt enkelt väldigt få tillsvidareanställda. Det kan således vara idé för Anders Hamsten att ta våra frågor på allvar.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ska trygghet vara en självklarhet eller lyxvara?

Tillgång till det sociala skyddsnätet, rätt till sjuk- och föräldrapenning… Sådant som de flesta av oss tar för givet är lyxvara för många av Sveriges doktorander; något man i bästa fall får efter år av harvande med stipendier, projektansökningar och tidsbegränsade anställningar. När (S) idag presenterar sin forskningsmotion står forskarna i fokus. (S) vill förbättra villkoren för unga forskare och föreslår bl.a. att alla doktorander ska ges anställning från dag ett och att utbildningsbidragen tas bort. Dessutom vill man att formerna för stipendiefinansierad forskarutbildning ses över. Idag är det en stor del av forskningen som bedrivs vid svenska universitet och högskolor som utförs av doktorander som i princip står utanför det sociala trygghetssystemet. Utan anställning finansierar de sin forskarutbildning via utbildningsbidrag eller stipendier. Man kan hävda att det är en fråga om hederlighet att doktorander ska ha samma trygghet som alla andra. Varför ska de behöva kompromissa med sådant som ingen annan behöver kompromissa med? Men frågan om doktoranders trygghet är större än så: den handlar om återväxten av forskare och, i förlängningen, om svensk forsknings förutsättningar att hävda sig i den internationella konkurrensen. Precis som Maria Ehlin Kolk, ordförande för Saco Studentråd skriver på Sacobloggen är det nämligen oklart varför en lovande doktorand ska välja att leva på ca 15 000 i månaden istället för att ta en riktig anställning utanför akademin…  Det är också oklart hur man tänker sig att forskningskvaliteten gynnas av att forskarna saknar grundläggande trygghet. Hur kan någon förväntas vara fullt koncentrerad på sin forskning om hon samtidigt måste oroa sig över hur hyran ska betalas nästa månad? Att bristen på bra villkor och tillgång till trygghetssystemet påverkar forskningen negativt är ingen vild gissning… (S) förslag är därför bra. Bara genom att erbjuda konkurrensmässiga anställningar kan vi locka de största talangerna att satsa på en forskarkarriär inom akademin. Forskarna är forskningens viktigaste resurs och som jag konstaterat här tidigare är vi farligt ute om forskaryrket tillåts bli ett kall…

Sofie Andersson