Vågar vi lita på regeringen?

Äntligen vår och äntligen en ny budgetproposition. Nya, friska tag, energi och nya förslag! Eller? Nja, skulle jag vilja säga. Anders Borg är fortsatt pessimistisk och proppen känns varken särskilt energisk eller nyskapande. Diskussionen i budgetpropositionens kölvatten har varit ljum – de flesta verkar anse att förslagen är ganska okontroversiella. Något som emellertid väckt debatt är de 12 400 nya utbildnings- och praktikplatser som föreslås.  Regeringen har kritiserats för att föra en ryckig och oförutsägbar högskolepolitik och många har (i likhet med Naturvetarna) varit tveksamma till att utbildningspolitiken används som ett arbetsmarknadsverktyg. Dessutom har det ifrågasatts huruvida det alls bör kallas en satsning: samtidigt som man ökar anslagen till ingenjörs- och sjuksköterskeutbildningarna minskar man dem nämligen inom andra utbildningsområden.

I P1s Vetenskapsradion förra veckan gick rektorn för Uppsala Universitet och KTH, Eva Åkesson, respektive Peter Gudmundsson, hårt ut mot regeringens agerande. De många svängningarna försämrar förutsättningarna för lärosätena att planera långsiktigt och går dessutom stick i stäv med det ökande intresset för att läsa vidare. Kritiken avfärdas av statssekreterare Peter Honeth (fp. Han verkar tycka att det är närmast naivt att tro att utbildningspolitiken inte skulle påverkas av det allmänna ekonomiska läget. Tvärtom, menar han, är det fullständigt naturligt att arbetsmarknadssituation och liknande får konsekvenser.

Nu var det väl knappast det Åkesson och Gudmundsson menade, att utbildningspolitiken skulle utformas i ett politiskt vakuum, opåverkat av händelser i omvärlden. Vad de och alla vi andra som deltagit i den senaste veckans debatt är snarare att den nya ”utbildningssatsningen” är ett tydligt exempel på (snällt formulerat) otydligheten och (elakt formulerat) riktningslösheten i svensk högskolepolitik. För det framstår faktiskt som ganska oklart vad regeringen egentligen tycker bör styra utbildningsdimensioneringen. Är det konjunkturläget? Internationella trender eller efterfrågan på arbetsmarknaden? Eller är det kanske arbetsgivarna eller studenterna…? Honeth har naturligtvis rätt i att utbildningspolitiken, liksom politiken generellt, måste förhålla sig till verkligheten. I  vissa perioder kan behoven vara större. Men vad Honeth och regeringen verkar missa är implikationen av denna slutsats: för på samma sätt som utbildningspolitiken påverkas av det ekonomiska läget påverkar också politiken ”verkligheten”. Detta gör frågan om hur vi ser på målet med högre utbildning till den självklara utgångspunkten: ska den tillgodose nuvarande arbetsmarknads behov av ingenjörer eller ska den rusta människor för föränderlighet och personlig utveckling..? De senaste årens utbildningspolitik indikerar att svaret på den frågan inte är riktigt så självklart som man skulle vilja att det var.

Sofie Andersson

 

Ps. Om det är något som den senaste veckans diskussionen gjort ytterligt tydligt så är det att fungerande ledarskap är någonting fundamentalt. Utan visioner om vad målet är och förmåga att kommunicera detta riskerar vi att få ett utbildningsväsende som svänger än hit och än dit och där varken studenter eller lärosäten vågar lita på de signaler som ges. Det vore en farlig väg. Den 24 maj sätter Naturvetarna sambandet mellan ledarskap och utbildningskvalitet under lupp. Hur påverkar ledarskapet utbildningskvaliteten? Vad händer när ledningen och lärarna inte är överens om hur utbildningarna ska organiseras? Och hur påverkas studenterna när ledningen brister? Läs mer och anmäl dig till frukostseminariet Excellent ledarskap för excellent utbildning.

Tuta och kör! Eller bromsa! Eller kör?

”Svag internationell konjunktur och fortsatt oro i omvärlden slår mot den svenska arbetsmarknaden” konstaterar regeringen och aviserar 12 400 extra utbildningsplatser detta och nästa år. Gott så. Om Sverige ska fortsätta utvecklas måste det satsas mer, inte mindre, på utbildning. Men nyheten från den kommande vårbudgetpropositionen gör mig ändå lite konfunderad: det var ju inte längesedan regeringen drog ned antalet utbildningsplatser. Samma regering som för en tid sedan ansåg att antalet utbildningsplatser utan problem kunde minskas tycker alltså nu att det behövs fler. Har det hänt någonting med efterfrågan på utbildning och samhällets behov av välutbildade människor ökat dramatiskt eller har nysatsningen snarare att göra med arbetsmarknadspolitiska hänsynstaganden? Tyvärr tror jag att det sistnämnda är en mer trolig förklaring än att regeringen har en ny utbildningsstrategi. Svängningen är nämligen symptomatisk för hur forsknings- såväl som utbildningspolitiken ofta sett ut i Sverige: ryckighet är mera norm än undantag och politiken utspelsbetonad snarare än strategisk.

Vad regeringen egentligen vill med svensk högre utbildning är därför en motiverad fråga. Vad är målet och vilken är strategin? Statssekreterare Peter Honeth (fp) duckar gärna för frågan genom att hänvisa till autonomireformen. Enligt honom innebär den att regeringens inflytande över universiteten och högskolorns verksamhet är ytterst begränsad. Det är lärosätena själva som måste ta ansvar för att planera och styra sin verksamhet. Detta är nu en sanning med modifikation. För ansvarstagande krävs mandat – mandat som givet  utbildningspolitikens fortsatta ryckighet kan ifrågasättas om svenska universitet och högskolor verkligen har.  Eftersom förutsättningarna hela tiden förändras och förutsägbarheten saknas är det i praktiken mycket svårt för lärosätena att fatta strategiska, långsiktiga beslut.  Allting kan ju ändras lite närsomhelst….

För övrigt är det här med strategiska överväganden på agendan på flera sätt just nu. Häromdagen kom U-ranks rankningslista över Sveriges bästa universitet och högskolor. Baserat på siffror från bl.a. Högskoleverket och SCB gör U-rank varje år en jämförelse mellan hur lärosätena presterar ifråga om sex olika kriterier (Studenterna, Grundutbildning, Forskning/forskarutbildning, Internationalisering, Lärare och Sociala indikatorer). Enligt U-rank själva är syftet att ”…belysa kvaliteten i högskoleutbildningen och olika utbildnings- och programområden samt att skapa en medvetenhet och debatt om kvaliteten i vid universitet och högskolor”. I realiteten används rankningslistorna emellertid framförallt för att peka ut det ”bästa” respektive ”sämsta” universitetet. När DN i helgen skrev om årets upplaga var det exempelvis under rubriken ”Här är landets bästa lärosäten”.

Missförstå mig rätt när jag säger att rankningar alltid bör tas med en nypa salt. Jag tycker inte att jämförelser är ointressanta eller ens omöjliga att genomföra. Tvärtom kan de, ordentligt genomförda, vara både bra och nödvändiga inslag i ett kvalitetsdrivande system och de kan också fungera som ett underlag som underlättar för alla – från blivande studenter och lärare till politiker – att bedöma och välja lärosäte. Men för att fungera som beslutsunderlag krävs det 1) att de indikatorer som används faktiskt också speglar det som sägs vara grunden för rankningen och 2) att rankningarnas värde som verklighetsbeskrivning problematiseras. Rankningar som görs oreflekterat och utan att bedömningsindikatorerna diskuteras och ifrågasätts riskerar nämligen att leda mer fel än rätt. För tvärtemot vad själva idén med rakning antyder (dvs. att det finns en absolut skala från dåligt till bra) så är det ju inte så att ett och samma lärosäte är det bästa för alla , alltid. Vad som är bäst beror ju helt på den enskilda individens behov och preferenser. Att DN, SvD och andra tunga medier använder listor i likhet med U-ranks utan att påminna om att rankningarna bara ger en begränsad bild av hur det verkligen ser ut är därför problematiskt. Den okritiska läsaren kan lätt tolka listorna som sanning.

Sofie Andersson

 

Ps. Medias förkärlek till ”bäst och sämst”-listor återkommer i många sammanhang. Inte minst blir det tydligt inför högskolevalen då det publiceras lista efter lista över hur arbetsmarknaden ser ut för  olika yrken. Visst ska valet av högskoleutbildning göras med medvetenhet om hur arbetsmarknaden ser ut. Ingen, allra minst studenterna själva, tjänar ju på att människor utbildar sig inom områden där det inte finns några jobb. Men vi är farligt ute om vilka utbildningar som erbjuds och väljs styrs av hur arbetsmarknaden ser ut ut: vilka behov som finns idag säger ju ingenting om hur det kommer att se ut om tio eller tjugo år… Tillgången på jobb bör därför aldrig vara det (enda) som avgör valet av utbildningsområde. Snarare är det ett beslut som bör fattas med hjärtat.

 

Högskoleverket, SCB och annat officiellt

Utan excellent utbildning ingen excellent forskning

Kan svenska studenter för lite? I senaste numret av Sulfs tidning Universitetsläraren hävdar Ebba Lisberg Jensen, universitetslektor och programkoordinator vid Malmö högskola att många av dagens studenter befinner sig på en 13-årings nivå ifråga om inlärningsförmåga. Detta ställer nya krav på utbildningssystemet konstaterar Lisberg Jensen och efterlyser en ny utbildningsstrategi. Hon menar att dagens unga i många fall saknar de färdigheter som behövs för att klara sin utbildning och att de därför behöver mer stöd från sina lärare än vad tidigare generationer gjort.

Det Lisberg Jensen egentligen kritiserar är nu inte studenterna: hennes poäng är tvärtom att utbildningssystemet är dåligt anpassat för att tillgodose studenternas behov. Hennes argument såväl som reaktionerna som följt på artikeln pekar på en av universitetens absolut största utmaningar, nämligen hur man på bästa sätt tar tillvara på och stöttar sina i särklass viktigaste resurser:  lärarna och forskarna. För som Erik Arroy, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, påpekar i Metro bör vi hellre prata om förutsättningarna inom högskolan än om studenternas förkunskaper. Det riskerar att leda till en pseudodebatt. För oavsett hur bra eller dåligt förberedda studenterna än är så är ju nyckelfrågan hur vi organiserar och bedriver utbildningarna på ett sådant sätt att alla får de kunskaper och färdigheter som de ska ha när de avslutar sina utbildningar. Huruvida så faktiskt är fallet beror i sin tur på kompetensen hos de lärare och forskare som ansvarar för undervisningen, men också på kompetensen hos dem planerar och organiserar utbildningarna. De senaste dagarnas debatt gör tydligt att, oavsett vad det beror på, så lämnar dagens system en del övrigt att önska.

Så vad göra? Jag tror att mycket handlar om hur ledarskapet ser ut och fungerar vid våra lärosäten. Finns det en genomtänkt strategi för vilken utbildning och forskning som bedrivs?  För hur den organiseras? Har de som är formellt ansvariga också de reella möjligheterna att påverka?
Vi har skrivit om betydelsen av gott ledarskap här på bloggen tidigare (läs exempelvis En massa sous-chefs men ingen chef? , Efterlyses: akademiska ledare  och Dags att akademin börjar dejta?) Men lika viktigt som ledningen är för forskningen är den också för utbildningen. Utan ett tydligt och sanktionerat ledarskap kommer universiteten svårligen att lyckas med att erbjuda de utbildningar av världsklass som vi vill ha.

Den 24 maj breddar vi på Naturvetarna diskussionen om akademiskt ledarskap och bjuder in till ett seminarium för att diskutera ledarskapets betydelse för utbildningskvaliteten. Mer information om seminariet Excellent ledarskap för excellent utbildning kommer inom kort. Håll utkik på  Naturvetarnas webbsida.

Sofie Andersson

Ps. Slutligen kan jag inte låta bli att applådera att Erik Arroy och SFS passar på att ge en känga åt den märkliga uppfattningen att forskning och utbildning är två separata företeelser. God forskningsanknytning är en grundförutsättning för god utbildningskvalitet och hög forskningskvalitet förutsätter en högkvalitativ utbildning. Mer komplicerat är det inte.

 

Vi behöver fler Elizabeth Bennets.

En av de bästa sakerna med mitt arbete är att ingen vecka är den andra lik. Vissa tillbringar jag nästan uteslutande framför datorn, nedgrottad i sakfrågor som för den oinvigde kan framstå som petitesser; andra fylls av diskussioner och möten om alltifrån den svenska life science-branschen till jämställdheten inom akademin. De senaste dagarna har jag till exempel pratat arbetslivsanknytning med studenterna, varit på ett webinar (ja, tydligen är det så man kallar seminarium som webbsänds) om design inom hälso- och sjukvården och hört en dragning om kön och arbetsmiljö. Rörigt? Inte så värst. Faktum är att saker och ting ofta klarnar när man byter spår: bredden i perspektiv och ämnen tydliggör vad som är viktigt.

Igårkväll var jag och en vän på inspelning av SVT:s litteraturprogram Babel. När vi satt där i studion och hörde Jessica Gedin diskutera Jane Austens klassiska 1800-talsroman ”Stolthet och Fördom” med journalisten Erik Hörstadius och författarna Björn af Kleen och Caroline Hainer slog det mig att vad både forsknings- och hälso- och sjukvårdssystemet i Sverige skulle behöva är lite fler Elizabeth Bennets. För er som inte kan er Jane Austen så är Elizabeth Bennet huvudpersonen i Stolthet och Fördom. Näst äldst av fem döttrar i en brittisk adelsfamilj är hon ett typexempel på den 1800-talskvinna vi kommit att lära känna så väl: vacker, välartad och med en enda livsuppgift: att bli och förbli gift. Men Elizabeth slits mellan de sociala konventionernas krav på anpassning och sina egna idéer om hur livet borde vara och finner sig inte i sin faders planer om giftermål lika enkelt som hennes systrar gör.  Elisabeth tackar inte bara nej till flera frierier (hon vill nämligen inte gifta sig för status eller pengar utan för kärlek) utan krånglar dessutom både en och två gånger innan hon slutligen går med på att gifta sig med Mr Darcys (mannen som hon faktiskt älskar, på riktigt).

När jag säger att vi behöver fler Elizabeth Bennets så menar jag inte att fler borde vägra giftermål. Vad jag menar är att forsknings- och sjukvårdssystemen skulle må bra av att fler personer lät bli att bara finna sig i rådande strukturer. Vi behöver att fler, på alla nivåer, vågar ifrågasätta. Är de system för styrning, finansiering och utvärdering som finns idag de bästa vi kan föreställa oss? Svaret måste bli nej. För om det är någonting som det faktiskt råder enighet om så är det att varken hälso- och sjukvården eller forskningssystemet fungerar så bra som det skulle kunna göra. Förmågan att omvärdera är givetvis viktig oavsett om man är chef eller ej men borde vara obligatorisk för den som ska leda dessa verksamheter. Hälso- och sjukvården är, i likhet med forskningen, alldeles för viktig för att tillåtas slentrianstyras. Ledarna måste ha ambitioner och, framförallt, kraft att driva igenom dessa också i de fall då reformerna möter motstånd på grund av att de innebär ett avbräck mot ”hur det alltid har varit”.  Lite mer av det slags mod som Elisabeth Bennet ger prov på när hon tackar nej till äktenskapsförslag som på papperet är odiskutabelt bra.

Mod att göra annorlunda behövs också om vi nånsin ska kunna komma till rätta med ojämlikheten på arbetsmarknaden. Igår var jag på ett seminarium om genus, arbetsmiljö och arbetsorganisation. Arbetsmiljöverket presenterade där rapporten Under luppen:  Kunskapsöversikt om jämställd arbetsmiljö som visar att det fortfarande råder stor ojämlikhet på den svenska arbetsmarknaden. Trots att det är fler kvinnor (66 procent) som examineras från högre utbildning så fortsätter männen att vara i majoritet på näringslivets såväl som det offentligas toppositioner. Fortfarande utför fler kvinnor mer osynligt arbete än vad männen gör (arbete de således inte får någon credit för) och fortfarande anses mäns problem väga tyngre än kvinnors. Detta duger inte.

Påväg till seminariet twittrade jag om min frustration över temat och att vi än idag, år 2013, pratar om arbetsvillkor och arbetsmiljö för kvinnor. Som om det vore något speciellt. Som om villkoren för kvinnor krävde särskilt uppmärksamhet. Så lyssnade jag på föreläsningen och påmindes om att vi visst måste prata om det: kvinnors arbetsvillkor och arbetsmiljöer är speciella.  Idag den 8 mars är det den internationella kvinnodagen och radio, tidningar, Facebook och Twitter svämmar över av artiklar och uppdateringar på temat kvinnors förutsättningar (se exempelvis dagens artikel på DN om att högskoleprovet missgynnar kvinnor eller lyssna på P1:s reportage om  kvinnodagens historia). Gott så. Men jag tror att om vi nånsin ska komma någon vart så måste vi börja se jämställdhet som en fråga som berör alla, alltid. Inte som en kvinnofråga som uppmärksammas en gång per år.

Sofie Andersson

Ps. Är du sugen på att höra mer om vilka likheter som finns mellan Austens 1800-tal och dagens relationer? Babel sänds på söndag kl. 20:00 i Svt2

En massa sous-chefs men ingen chef?

De senaste dagarna har jag ägnat en hel del tid åt att läsa om lednings- och beslutsstrukturer. Jättekrångligt eller jättespännande? Både och, visar det sig. Det här med var, hur och av vem beslut fattas är nämligen inte helt enkel. Inte minst gör det faktum att det i de flesta organisationer finns två parallella strukturer, en formell och en reell, att det är svårt att identifiera var makten egentligen finns. De personer som har de formella maktpositionerna och alltså bör vara de som fattar beslut är långt ifrån alltid de som i praktiken gör så. Men även om de formella organisationsstrukturen inte ger hela bilden av verkligheten så bör deras betydelse inte underskattas – de definierar ju ramarna för vad som är möjligt.

Att ledning och ledarskap är viktiga frågor också ur ett forskningsperspektiv blev tydligt i slutet av förra året då Excellensutredningen presenterade sin analys av svensk forsknings konkurrenskraft. Den visar nämligen att just graden av ledning inom akademin är en av de största skillnaderna mellan de svenska kontra de mer framgångsrika (europeiska) universiteten. Enligt huvudsekreteraren Gunnar Öquist och de andra som gjort utredningen kan bristen på starka ledningar mycket väl vara en förklaring till att svensk forskning tappar mark.

När jag nu läser om kollegial styrning, linjestyrning, chefskap och ledarskap är det för att försöka förstå hur det akademiska ledarskapet egentligen fungerar och varför det, som det verkar, fungerar sämre i Sverige än i många andra länder. Så hur ser ledningsstrukturerna vid de svenska lärosätena egentligen ut? Frågan kan tyckas enkel att besvara: det är ju bara att surfa in på universitetens webbsidor och ta en titt på deras organisationsscheman och sedan jämföra dessa med hur de som befinner sig i systemet säger att det fungerar i realiteten. Men riktigt så lätt är det nu inte. Visst finns organisationsscheman att ladda ned men att förstå dem visar sig vara betydligt klurigare än vad jag hade förväntat mig. Hur de olika nämnderna, grupperna och personerna förhåller sig till varandra är långt ifrån givet, likaså vilken funktion som styr vilken eller vem som har befogenhet att tillsätta vem. (Ta en kik på exempelvis Göteborgs Universitets organisationsschema så förstår ni vad jag menar). När jag sedan började jämföra lärosätena med varandra blev jag ännu mer förvirrad – ironiskt nog med tanke på att syftet med organisationsscheman ju är att tydliggöra maktförhållanden… Försöket till kartläggning slutade med att jag gav upp och gick hem, fylld av en närmast foucaultsk känsla av att makten finns överallt.

Organisationsscheman
Några organisationsscheman

När jag senare i veckan lunchade med Christian Broberger, ordförande för Sveriges Unga Akademi, passade jag på att fråga honom var han som befinner sig mitt i systemet tycker att makten finns. Men inte heller Christian kunde ge något enkelt svar.

Ett sätt att angripa frågan om vem som bestämmer är att gå bakvägen och titta på varje enskild funktion/person. Vilka har någon slags möjlighet att påverka förutsättningarna för och inriktningen på forskningen? Plötsligt framträder en bild som faktiskt hamnar rätt nära den jag hade efter att ha plöjt organisationsscheman: att makten finns lite överallt och ingenstans. På ett plan har givetvis universitetsledningarna (med styrelsen och rektorn i spetsen) det yttersta ansvaret för det universiteten gör. Men på ett annat bestäms väldigt mycket, från forskningsprioriteringar till personalsammansättning, av de enskilda forskarna eftersom det är de som initierar, söker finansiering för och driver forskningsprojekten som är universiteten.  Effekten blir att det blir mycket svårt för någon alls att ta det där övergripande ansvaret som Excellensutredningen efterlyser.

Senare i år tillsätter regeringen en utredning om ledningen vid svenska universitet och högskolor. Varför vi har så många sous-chefs men väldigt få chefs tror jag är en av de frågor som är viktigast att försöka besvara.

Sofie Andersson

Ps. Igår släppte Sveriges Förenade Studentkårers SFS, sin årliga studentbudget. Den visar att den ekonomiska situationen för Sveriges studenter är fortsatt tuff. En vanlig student har idag inte bara ont om pengar; han/hon går t.om. back med ca 759 kronor varje månad. Detta i kombination med dyra boenden gör att många tvingas arbeta under studietiden för att överhuvudtaget klara sitt uppehälle. Jag är ingen motståndare till att man arbetar under studietiden. Tvärtom: jag tror att för den som kan, vill och lyckas hitta ett jobb som ger mer än (bara) pengar kan detta att kombinera studier och arbete vara jättebra. Men att tvingas arbeta medan man pluggar för att studiemedlet inte räcker till är en helt annan sak. Det säger sig självt att den som utöver att plugga också arbetar extra får svårare att prestera lika väl som om hon enbart studerat. Detta skapar naturligtvis en onödig press men sämre studieresultat är inte bara en fråga för de enskilda studenterna utan för samhället i stort. I förlängningen finns en uppenbar risk att vi inte får full utväxling för investeringarna som görs i högre utbildning. Vi riskerar att inte få full utväxling för  I förlängningen

SFS kräver att studiemedlet höjs med 800 kronor. Det är ett rimligt krav. Om vi menar allvar med ambitionen att alla som vill ska kunna läsa vidare måste vi också se till att det också finns förutsättningar att göra så, fullt ut.