Man lär så länge man lever eller?

Under varje års Almedalsvecka brukar man i regel kunna plocka upp trender i teman för olika seminarier. För det mesta är det rätt lätt att förutse vad som ska bli de heta frågorna under veckan, andra gånger är det inte helt klart hur just dessa frågor seglar upp på agendan. Efter förra årets ”buzz words” som AI, robotisering, automatisering och allmänna diskussioner kring hur många olika yrken en individ egentligen kommer att ha under sitt arbetsliv i framtiden, så hade Naturvetarna en känn för vad som skulle bli ”snackisar” under årets Almedalen.

Skönt att kunna konstatera att känslan var rätt och att det inte bara var en känsla utan att örat mot rälsen i detta fall fungerade precis som det är tänkt att göra. För de frågor som surrat runt mest hela tiden under årets vecka i seminarier och samtal har varit livslångt lärande och framtidens kompetensförsörjning. Hur ska vi säkerställa karriärbyten mitt i arbetslivet? Hur ser vi till att det blir till gagn för såväl individ, arbetsmarknad som samhället i stort? Hur kan vi främja kontinuerlig innovation och utveckling i detta lilla nordliga land som är så beroende av att ligga i framkant?

Men inte nog med att Naturvetarna lyckades identifiera den dominerande diskursen i årets Almedalen, utan vi satte även agendan. Under veckan anordnades en middag, en lunch och ett par möten där företrädare från IKEM, Trygghetsrådet, Yrkeshögskoleförbundet, Uppsala universitet, Sveriges universitets- och högskoleförbund och Saco bland annat deltog. Frågorna som diskuterades på dessa rundabordssamtal? Livslångt lärande, kompetensförsörjning och framtidens arbetsmarknad för akademiker. Kul som sagt att hitta rätt och få väldigt kompetenta och engagerade representanter på plats men än viktigare är självfallet att detta är viktiga frågor där något måste hända. Vi måste få en rörelse framåt i dessa frågor, varför detta var Naturvetarnas fokusfrågor under årets Almedalen.

Det som intresserar Naturvetarna främst är självfallet just naturvetares framtida arbetsmarknad. Men inte bara för att detta är våra medlemmar utan för att vår mening under många år också har varit att Naturvetare skapar världens framtid, vilket också är vår slogan. Det är dock ingen innehållslös floskel. Många av naturvetarnas medlemmar har olika expert- och specialistroller som tjänstemän på departement och myndigheter. Drygt en fjärdedel av våra medlemmar har också disputerat och har centrala roller inom FoU.

Med den satsning som nu görs på Agenda 2030-målen kommer naturvetenskaplig kompetens bli än mer central. Det har även vår omvärld nu börjat inse. Detta blev också tydligt under dessa rundabordssamtal där mycket av diskussionerna cirkulerade kring frågor om omställning mitt i arbetslivet, föränderliga kompetensbehov, ansvarsfördelning i det livslånga lärandet, individers drivkrafter till kompetensutveckling, matchning på arbetsmarknaden med mera.

Bra diskussioner, många idéer och en större förståelse för andra aktörers olika perspektiv och infallsvinklar blev kontentan. Dessvärre kan jag inte avslöja mer än så – som till exempel det exakta receptet för att få till ett livslångt lärande till gagn för såväl individ, arbetsmarknad och samhälle – utan dialogen kommer att fortsätta framöver. Det sägs att man lär så länge man lever men parterna på arbetsmarknaden måste se till att denna inneboende kraft hos alla människor också får utväxling framöver i hela arbetslivet. Naturvetarna har också för avsikt att fortsatt driva på för en rörelse framåt i dessa frågor.

Vassa armbågar, runda bord och federationens kraft

Häromdagen var jag på Medlingsinstitutets konferens om ”Avtalsrörelsen och lönebildningen 2013”. Under konferensen blev jag lite trött. Orsaken stavas pajkastning och brist på konstruktivitet mellan arbetsmarknadens parter. Det var vassa armbågar! Den konstruktivitet som ändå kunde skönjas stod glädjande nog Saco-federationen för. Detta förstärktes ytterligare i en debattartikel i Arbetet samma dag. Artikeln är undertecknad av Saco-P, Saco-S och Akademikeralliansen och där skriver man följande: ”Vi behöver kollektivavtal som stödjer ett innovativt klimat, där individers drivkrafter stimuleras och goda prestationer belönas bättre. Därför bjuder vi in till rundabordssamtal om hur vi ska hantera sifferlösa avtal.”

Vissa tycker att man är lite lat när man inte skriver om något utan bara citerar…men jag råkar vara av den uppfattningen att det är en viss konst att få ihop olika källor till något eget så här kommer lite mer citat från debattartikeln: ”När lönebildningen sker lokalt är det naturligt att löneläget och löneutvecklingen varierar mellan olika individer och grupper, olika arbetsplatser och rent geografiskt. Sifferlösa avtal innebär inte automatiskt att löneökningarna blir större. Däremot kan det bli större variation. Sverige är ett litet, handelsberoende land och medvetenheten om att löneökningarna ska hållas på realistiska nivåer är stark. Ingenting pekar mot att löneökningsnivåerna seglar iväg långt över det så kallade märket.”

En av våra ombudsmän var också ute och uttalade sig om vår färska lönestatistik på vår Facebook-sida igår och sa då så här: ”Kom ihåg att lönestatistiken endast ger ett riktvärde. Lönen ska vara individuell och differentierad. För att hitta argument som biter måste du fundera på vad just du kan göra för att komma upp på en högre lönenivå, i klass med de bästa i din befattning, eller varför inte över?”. För att återigen koppla till debattartikeln från i onsdags (glöm inte, det är en konst!) om sifferlösa avtal: ”Visst finns det utmaningar. Vi har sett att vissa arbetsgivare inte förstått intentionen i avtalet. Kanske, av ren okunskap, använder siffror och procentsatser som utgångspunkt i löneprocessen istället för att prata om verksamhetens mål och resultat, kompetensförsörjning på kort och lång sikt och medarbetares kompetens och resultat kopplat till löneutvecklingen. ”

Konsekvensen av allt detta sammantaget är att det är något av en utmaning att prata lönestatistik kopplat till sifferlösa avtal. För min uppfattning är också att fackligt förtroendevalda och medlemmar ibland gör en tankevurpa när det gäller användandet av lönestatistik och letar efter en siffra i lite för hög utsträckning. Lönestatistiken ger ingen objektiv sanning! Är den då inte oviktig, vad gör den för nytta? Nej, den är verkligen inte oviktig utan den ger en vägledning och är ett stöd.  Men det gäller att tänka till lite och då kan man med fördel snegla på vår löneskola för att få inspiration.

En sak som vår årliga löneenkät fångar upp är också hur löneprocessen kring de sifferlösa avtalen utvecklas över tid. Vi är, precis som den citerade debattartikeln ovan satt ljuset på, inte i mål men det visar sig att allt fler av våra medlemmar uppfattar att löneprocessen fungerar bättre och bättre över tid. Det är också en process i processen att få detta med sifferlösa avtal att fungera till hundra procent hos alla arbetsgivare.

Federationens kraft ger kanske lite dåliga vibbar, i alla fall om man likt mig kopplar det till Star Wars, men det är inga mörka krafter jag syftar på utan det är Saco-federationen. En ljus kraft i samhället som bjuder in till rundabordssamtal när alla andra vässar armbågarna! Med kraft menar jag allt som ett fackligt medlemskap i ett Saco-förbund innebär i form av förmåner, inkomstförsäkring, stöd m.m. men mer specifikt menar jag i det här fallet faktiskt Saco Lönesök och den förhandlingskraft det ger medlemmarna. Men icke att förglömma menar jag faktiskt främst, precis som i Star Wars, att kraften finns inom varje människa. Våra medlemmar är kompetenta!

Sveriges bästa lönestatistik är uppdaterad med nya siffror och du som är medlem i Naturvetarna eller något annat Saco-förbund har nu möjlighet att ta del av den. Använd den klokt i just din specifika situation och tveka inte att kontakta ombudsmännen för att vässa dina argument.

Må federationens kraft vara med dig!

Hur bra har vi det egentligen? Alla vinner på att nyexaminerade matchas bättre på arbetsmarknaden

I dag gästbloggar Saco Studentråds ordförande Johannes Danielsson på Naturvetarbloggen. Han lyfter fram vikten av att nyexaminerade matchas bättre på arbetsmarknaden – en fråga som har betydelse för studenters trygghet efter examen, och samtidigt är relevant för större delar av samhället.

I studentfacket pratar vi ofta om situationen på arbetsmarknaden för den som nyligen tagit högskoleexamen. Hurdan är den situationen egentligen? Mitt svar är att det beror på vad man jämför med.

Arbetslösheten i Sverige är över 8 %. Men endast tre procent av akademikerna är utan jobb. Det kan knappast kallas för dåliga förutsättningar. En utbildning är en förträfflig försäkring mot arbetslöshet.

Bilden nyanseras då man zoomar in. 1-1,5 år efter examen har en femtedel hade en ”osäker” eller ”svag” ställning på arbetsmarknaden enligt HSV. En tiondel studerade fortfarande. Svenskt näringsliv hävdar att en tredjedel av de som tog examen 2010/11 hade underkvalificerade arbeten ett år senare. En utbildning är inte en garanti för att hamna rätt på arbetsmarknaden.

Är det något att klaga över? Med tanke på konjunkturen i Sverige och Europa borde vi väl glädjas åt att få jobb överhuvudtaget. Får man vara så kräsen?

Den typen av frågor är inte obefogade. Studenter och fackföreningar i Sydeuropa brottas med helt andra bekymmer än vi. Personer i Sverige utan högskoleutbildning brottas med större bekymmer än vi. Men om vi vänder på frågan?

Den högre utbildningen, studiemedlet inräknat, kostar samhället nästan 60 miljarder kr om året. En ofattbart stor summa. Kan vi då acceptera att upp till en tredjedel av en årskull kommer ut på andra sidan och är missnöjda?

Missnöjet, ja kanske. I vårt mättade samhälle kan nog vissa bli bättre på att nöja sig med det man får.

Men det finns en till sida av problemet. Samtidigt som många får jobb som inte motsvarar utbildningsnivån har arbetsgivare flaggat för att de har svårt att rekrytera kompetent arbetskraft. Både i offentlig och privat sektor.

Det gäller alltså inte bara utbudet av arbetstillfällen. Även i mötet mellan arbetskraft och arbetstillfällen finns något som skaver – dålig matchning.

Då blir frågan plötsligt större. Dålig matchning innebär att fler kan smittas. Välutbildade tränger undan andra från okvalificerade jobb. Resultatet blir en högre arbetslöshet inom andra grupper, samtidigt som akademiker är missnöjda och företag har svårt att rekrytera. Alla blir förlorare.

Så här långt in i resonemanget insåg vi i Saco Studentråd för att den här frågan har betydelse för studenters trygghet efter examen, samtidigt som den är relevant för större delar av samhället. Vi bestämde oss därför för att bidra med ett studentperspektiv i den, vilket resulterade i rapporten Rätt jobb inte ett jobb – ett ansvarsfullt matchningslån för nyblivna akademiker. Delar av statistiken ovan kommer därifrån.

Där noterade vi att en del av problemet tycktes vara att den som precis har tagit examen inte har något stöd alls från det offentliga för att hitta jobb – ingen a-kassa, inga aktiva åtgärder. För att klara försörjningen var många tvungna att antingen läsa fler kurser medan man söker jobb. Det fanns en press på att ta första bästa jobb. Den pressen, sannolikt en del av en medveten arbetslinje, såg vi som boven i dramat.

Vi föreslog då följande. Den som tagit examen får rätt till ekonomiskt stöd under en tid för att kunna söka jobb i lugn och ro. Samtidigt stärks universitetens karriärcentrum för att kunna hjälpa till under processen. För att undvika överutnyttjande och missbruk är hela eller delar av stödet ett lån. Det gör också förslaget billigare och mer genomförbart.

Efter en rad samtal med politiker och utredare i riksdag och regering har jag stärkts i tron på att matchningslånet, eller en besläktad lösning, kan komma att förverkligas.

Jag tror att det är en viktig pusselbit för att förbättra den svenska arbetsmarknaden. Även om vi blivande akademiker har det bra, kan vi få det bättre. Precis som för resten av samhället ligger målet fortfarande framför oss.

Johannes Danielsson
Saco Studentråds ordförande

Johannes Danielsson har en pol kand-examen i statsvetenskap från Uppsala universitet, och har tidigare bland annat jobbat för föreningen Svenskar i Världen och på ambassaden i Moçambique. Under 2013 är han också Sveriges ungdomsdelegat i Unesco.

Saco Studentråd samlar Sacos 100 000 studentmedlemmar, och är Sveriges största fackliga studentorganisation. Saco Studentråd är en paraplyorganisation för Sacos 19 studentsektioner (dit Naturvetarnas studentråd ingår), och bedriver påverkansarbete i frågor om utbildning, arbetsmarknad och socialförsäkringar.

Var det verkligen en fullkomlig överraskning?

Kom det verkligen som en fullkomlig överraskning när Naturvetarnas och de andra akademikerförbundens igår sa upp det avtal som möjliggjort för medlemmar inom industrin att vara med i både ett Saco-förbund och Unionen till en medlemsavgift? Enligt tidningen Kollega kom beskedet helt utan förvarning, men faktum är att Akademikerförbunden och Unionen länge varit överens om att möjligheten till dubbelanslutning ska tas bort.

Tiden har hunnit ikapp överenskommelsen om dubbelanslutning som är från 1970-talet. Idag blir förbunden starkare genom att vara tydliga i sina krav och i medlemmarnas förbundstillhörighet. Men trots att man varit överens har ingenting hänt.

Orsaken är att förbunden inte varit överens om hur processen skulle gå till. För Naturvetarna och de andra akademikerförbunden har det varit viktigt att förändringen skulle ske så smidigt som möjligt och undvika oreda och merarbete för de lokala klubbarna. Vi ville därför att dubbelanslutningen skulle upphöra samtidigt för alla medlemmar, oavsett förbundstillhörighet. Unionen, å sin sida, ville ta ett förbund i taget. För att bryta det dödläge som uppstått, bestämdes sig Naturvetarna och våra systerförbund för att gemensamt göra slag i saken. Att det skulle komma just igår, var därför den stora överraskningen, inget annat.

Tycker då inte Naturvetarna och de andra akademikerförbunden att det är bra att samverka och få gemensam styrka på arbetsplatserna? Jo, absolut. Det är därför akademikerförbunden samarbetar lokalt i gemensamma föreningar – akademikerföreningarna. Akademikerförbunden har gemensam värdegrund som vilar på betydelsen av akademikernas kompetens och vikten av att de får erkännande för sin kompetens och sitt ansvarstagande för verksamheten, inte minst i lönen.

I vissa frågor är akademikerföreningarna och unionenklubbarna överens och då är det en styrka att samverka för att få en samlad röst på arbetsplatsen. I andra frågor har vi och Unionen olika åsikter, som till exempel i löneavtalen. Om medlemmar då tillhör två förbund med olika krav skapar det otydlighet och det blir svårt att företräda medlemmarna på bästa sätt. Det är klart att klubbarna ska fortsätta att samordna sig när det är positivt för medlemmarna. Skillnaden mot tidigare blir att det kommer att vara tydligt vem som företräder varje enskild medlem och vem som har medlemmens mandat att föra hans eller hennes talan. Otydlighet om roller och ansvar bäddar alltid för problem som inte gynnar någon.

Naturvetarnas hela verksamhet bygger på expertkunskaper om naturvetares kompetenser, möjligheter, branscher och arbetsmarknad – skräddarsytt och exklusivt för medlemmarna. Vi försöker förvalta uppdraget från våra medlemmar så att det alltid ska vara till gagn för både den enskilde medlemmen och för naturvetargruppen som helhet. Därför arbetar vi aktivt med frågor om den naturvetenskapliga forskningens förutsättningar, de naturvetenskapliga professionernas ställning samt villkor för naturvetares branscher. Vi satsar förbundets resurser på att ge kvalificerad service till medlemmarna och samtidigt företräda naturvetares intressen på arbetsmarknaden och i samhället.

Vi är övertygade om att naturvetares insatser är avgörande för en positiv samhällsutveckling. Därför satsar vi på att bli en ännu starkare företrädare för naturvetare och samlad kraft för naturvetares frågor! Så naturvetare får möjlighet att göra skillnad, för oss alla!