Om hästkött, sinande fika och att våga ta ansvar

– Men varför ska ESKIL ERLANDSSON prata på ett seminarium om utbildningskvalitet?! Förvirringen är total när jag på söndagkvällen berättar för min lillebror om den kommande jobbveckan. Och visst är frågan motiverad. För vad har egentligen Sveriges landsbygdsminister med utbildningspolitik att göra? Rätt mycket, faktiskt. Som högste ansvarig för  landsbygdsdepartementet ansvarar nämligen Eskil Erlandsson också för utbildningarna som ges på Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU.

De senaste åren har SLU sett både rena budgetnedskärningar och minskad ökning av anslag. De minskande resurserna har gjort att universitetsledningen tvingats se över SLU:s organisation och strax före jul presenterades en utredningen om ny organisation för SLU.  Utredningen föreslår en mängd åtgärder som ska göra utbildningarna mer effektiva, bl.a. genom att de koncentreras till färre orter än idag. Förändringarna i förutsättningar har väckt reaktioner hos studenterna som – med rätta – oroar sig för hur utbildningarnas kvalitet ska kunna behållas när resurserna minskar. Så i onsdags arrangerade Naturvetarnas studentambassadörer tillsammans med kåren på SLU Ultuna tillsammans ett seminarium om SLU:s framtid. Hur – om alls – går ekvationen samma kvalitet och mindre pengar egentligen ihop?

När hästköttskandalen briserade i söndags tänkte jag att vi kanske skulle tvingas ställa in (force majeur och allt det där) men när klockan slog ett stod Eskil Erlandsson på scenen i stora aulan och sjöng SLU:s lov. Kompetensen som studenterna vid SLU får är viktig, konstaterade Erlandsson, och den kommer att bli ännu viktigare i framtiden. Inte minst behöver vi människor som kan arbeta med de utmaningar som befolkningsökningar, problem med livsmedelsförsörjning och smittsamma sjukdomar (de s.k. ”stora utmaningarna”) ställer oss inför. Men samtidigt som ministern betonade vikten av SLU ville han inte prata om vad detta att prioritera dessa utbildningsområden får lov att kosta. Tvärtom duckade han för frågorna om resurser och förklarade ”osthyvelbesparingarna” (dvs. besparingar som görs genom att anslagen inte ökar i samma takt som tidigare) med hänvisning till regeringskompromisser. Så kan det nog vara, men förklaringen faller ju tyvärr lite på sin egen orimlighet när man vet att regeringskollegan och utbildningsminister Jan Björklund samma vecka krävt ökade anslag till försvaret. 

Tjugofem minuter senare var Erlandsson tvungen att rusa för att hinna till det akutinsatta mötet med EU:s jordbruksministrar, vilket betydde att debatten fick klara sig utan regeringsperspektivet. Det var synd. Jag hade gärna hört honom bemöta några av de frågor som togs upp. Det hade också varit intressant att få veta hur han ser på SLU:s roll som sektorsuniversitet. Varför ska SLU ligga under landsbygdsdepartementet och inte utbildningsdepartementet som ju är kutym för all annan högre utbildning i Sverige? Varför gäller inte samma sak för t.ex vårdutbildningarna? Vicerektor Lena Andersson-Eklund, Karin Östensson, dekanus för fakulteten för veterinär- och husdjursvetenskap, professor Hans Andersson och SLUSS (kårens) ordförande Ulrika Johansson lyfte alla relevanta aspekter men kom samtidigt lite väl lätt undan. Som det var nu kunde de hänvisa till att de inte ”fått” det de anser behövs, utan att få några motkrav från finansiären. Aningens oroande är att det inte heller blev särskilt mycket klarare hur universitetsledningen tänker ifråga om hur kvaliteten i utbildningen ska kunna garanteras, givet de förutsättningar som nu finns. Vicerektorn tycktes till och med antyda expansionsvisioner…

De drygt trehundra studenter som tagit sig till aulan för att lyssna på debatten verkade hursomhelst nöjda med diskussionen, trots att de inte fick svar på alla sina frågor och trots att intresset var så stort att fikabrödet tog slut i ett svisch. Att Eskil alls kom, mitt i brinnande hästköttskandal sågs som en viktig markering i sig. Och jag är benägen att hålla med: symboliska handlingar ska inte underskattas.

Avslutningsvis kan jag emellertid inte låta bli att tänka att det är typiskt att både universitetsledningen och regeringen duckar för frågan om ansvar. Alla vill bestämma men ingen vill uppfattas som den som styr. Problematik verkar för övrigt inte bara gälla utbildnings- och forskningsorganisationen nationellt utan också finnas inom akademin, innanför de enskilda lärosätenas väggar. Senaste veckan har jag funderat mycket på vad det här. Att leda ett universitet/högskola verkar vara långt mer komplicerat än att leda andra typer av verksamheter. Varför? En hypotes är att det virrvarr av positioner, hierarkier, grupper och starka individer som är utmärkande för akademin leder till en diskrepans mellan chefskap och ledarskap? Den som är chef – dvs. som ha den formella positionen chef – är inte nödvändigtvis den som leder. Ledarskap kan mycket väl hänga samman med chefspositionen men måste inte göra det. Nyckeln för en ledare är tvärtom legitimitet. Kan det vara så att bristande legitimitet är en källa till problemen med ledarskapet inom akademin?

Sofie Andersson

Ps. Slutligen vill jag passa på att uppmärksamma om det utspel om karriärvägar för unga forskare som Sveriges Unga Akademi gjorde för ett par veckor sedan. Unga Akademin vill göra det enklare och mer attraktivt för unga människor att satsa på en karriär som forskare, bl.a. genom att kraven på universitetens hantering av tillsättning och meritering för tjänster skärps. Bra! Men för att förslagen ska realiseras krävs både ledarskap, mod och visioner från universitetens sida. Finns det? Läs hur några av lärosätena har reagerat på Unga Akademins förslag.

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.