Om att dansa forskning och akademisk talkshow

Akademisk talkshow… En omöjlig ekvation? Inte enligt KTH och Stockholms Universitet. De har nämligen startat just detta: en akademisk talkshow där svenska toppforskare diskuterar brännande forskningsfrågor, med varandra och med tittarna. Eftersom programmet är på engelska och sänds live via webben kan vem som helst, var som helst i hela världen delta i diskussionerna.

Crosstalks är ett både spännande och potentiellt viktigt initiativ. Inte bara ger det fler människor möjlighet att få ta del av och reflektera kring aktuell forskning – det innebär också att svensk forsknings räckvidd breddas avsevärt, åtminstone potentiellt. Visst kan man argumentera för att nya forskningsresultat länge varit tillgänglig för alla. Med de allra flesta akademiska (och populärvetenskapliga) tidskrifter tillgängliga online är ju ny kunskap bara ett par knapptryckningar bort… Men nyttjar folk denna möjlighet? Knappast. För den som saknar kunskap om och inte är van vid hur den internationella forskningsdebatten fungerar idag är steget mellan intresse och att faktiskt hitta svar på frågan mycket stort; hur stort intresset än må vara. Det Crosstalk gör är att erbjuda en plattform för forskare att kommunicera forskning på ett mer effektivt sätt, genom att använda ett medium som många känner till och behärskar.

Förra veckan var jag på TCO:s årliga konferens om högre utbildning. Bland alla intressanta seminarier och debatter fanns ett något okonventionellt inslag: Vi dansar din avhandling. Inspirerade av amerikanska Dance your PhD lät TCO i samarbete med Vetenskap & Allmänhet ”danstolka” några av Forskar Grand Prix-finalisternas forskning. I tur och ordning fick författarna till avhandlingarna ”Mis-movements: The Aschetichs of gesture in Samuel Beckett’s drama”, ”Phylogeny, historical biogeography and phylogeography of Selaginella” , ”On the role of transversus abdomins in trunk control” och ”En kompispappa och en ytlig djuping. Partieliters ambivalenta partiledarideal” se sin forskning gestaltad i dans. Låter det onödigt eller t.om. omöjligt? Det tänkte jag också – innan. För det gick faktiskt att förstå vad dansen handlade om och när publiken fick svara på vilken avhandling som dansades så blev svaret rätt fyra gånger av fyra.

Ytterligare ett exempel på att forskare tar till nya grepp för att nå ut till fler och kanske framförallt andra grupper är inititativet Two minutes thesis som jag skrivit om här tidigare. Forskarna ska på två minuter beskriva sin forskning så att den blir begriplig också för den som inte är insatt i ämnet…

Initiativ som Two minutes thesis, Forskar Grand Prix och Crosstalks kritiseras ibland för att leda till att forskningen förenklas. För är det verkligen möjligt att sammanfatta något som tar år att komma fram till och hundratals sidor att beskriva genom en dans eller en två minuter lång presentation? Naturligtvis inte. Att på två minuter ge en heltäckande bild av en hel avhandling är inte görligt;: vore det det vore det nog inget avhandlingsämne i första taget…  Men att beskriva vad forskningen handlar om och vad den betyder i ett större sammanhang är däremot långt ifrån omöjligt.

En annan kritik som ofta hörs är riktad mot själva grundidén; dvs. behöver ”vanliga människor” verkligen förstå vad forskarna sysslar med? Svaret är enkelt: visst behöver vi det. Om vi inte förstår vad forskningen handlar om förstår vi svårligen varför den behövs. Och förstår vi inte varför den behövs är vi naturligtvis mindre villiga att lägga pengar på att finansiera forskning… Forskningskommunikation är med andra ord tätt knuten till frågan om legitimitet.

Tyvärr är svenska forskare (med några undantag) generellt rätt avvaktande till att delta i samhällsdebatten. Anledningen? De menar att dagens medieklimat tvingar dem att sammanfatta och förenkla forskningen så till den grad att det riskerar att leda till missuppfattningar. Även om jag håller med om att det finns en sån risk och att forskarnas förhågor för förenkling bör tas på allvar så tycker jag inte att det är skäl nog att avstå från att försöka. Samverkan mellan forskning och samhället i övrigt (den s.k. tredje uppgiften) ingår faktiskt i akadmeins uppdrag. Och vem är egentligen bättre lämpad att föra ut nya forskningsrön på ett korrekt och begripligt sätt om inte forskarna själva..?

Sofie Andersson

Är du skeptisk till att det går att beskriva en avhandling med dans? Döm själv! På TCO:s webbplats kan du bl.a. se ”Mis-movements: The Aschetichs of gesture in Samuel Beckett’s drama”, och ”On the role of transversus abdomins in trunk control”.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.