Min sanning!

This is my truth tell me yours är ett album med the Manic Street Preachers från 1998. Inte ett av deras bättre och om jag skulle rekommendera ett album skulle jag istället välja National Treasures där alla deras singlar är samlade. Något av en parentes kan tyckas men samtidigt var jag precis ute efter ett bra ordspråk gällande sanningar men kom inte på något varför jag letade upp denna albumtitel långt bak i minnesbanken. Vad jag vill komma åt är att vissa ibland hävdar att det finns en objektiv och enkel sanning i samhällsfrågor som är rätt komplexa. När det gäller dessa frågor har ofta det ena med det andra att göra…och ofta även med det tredje och man kan för det mesta inte bara lyfta ut en aspekt och tokhylla den.

Jag var på ett seminarium om lönebildning i EU och i eurozonen arrangerat av Saco, TCO och LO för ett par veckor sedan. Det var väldigt intressant och nyttigt att få problematisera över dessa komplexa frågor. En hel del kom att handla om Tysklands låglönesektor som skapades i början av 2000-talet, när eurozonen kickade igång med gemensam valuta. De allra flesta kan vid det här laget historien om vad som hände sedan i eurozonen. Men det intressanta är hur man nu skapar låglönesektorer i alla krisande länder eller försöker driva utvecklingen i den riktningen. Det som binder samman den låglönesektor som skapades i Tyskland med det som nu sker i de krisande euroländerna är att arbetsmarknadsparternas autonomi sätts ur spel. I Tyskland gick staten in hårt och tvingade fram låglönesektorn och nu gör trojkan detsamma i de krisande euroländerna.

En utveckling där regeringen försöker hålla tillbaka lönerna har också pågått i Sverige med jobbskatteavdrag och sänkt ersättning till arbetslösa. Som TCO skrev i en debattartikel för någon vecka sedan så är tanken att detta ska ge fler jobb genom att det pressar ner lönerna på arbetsmarknaden, även om regeringen inte gärna säger öppet att detta är syftet. I denna debattartikel problematiserar TCO över en rapport från IFAU där de som författat rapporten hävdar att regeringens politik har medfört att lönerna hamnat 3-6 procent lägre än vad de annars hade varit under åren 2006-09. I rapporten tas detta som ett bevis på att politiken har fungerat men man har glömt att ta hänsyn till produktivitetsutveckling och finanskrisen. Finanskrisen ledde till ökande arbetslöshet, minskad produktivitet, minskat löneutrymme och till att facken tog ansvar för att löneökningarna inte skulle förvärra situationen. Den sanningen tror jag på och oavsett vad man anser om regeringens politik blir det svårt att hävda att man kan blunda för finanskrisen i en sådan här analys.

Men för att återknyta till det tyska exemplet jämför man ofta ungdomsarbetslösheten i Sverige på 24,7 procent med den i Tyskland på bara 7,6 procent. Här lyfts ofta som en sanning att det beror på låglönesektorn i Tyskland och i samma andetag argumenterar man för det mesta för att vi ska ha minimilöner i Sverige. Men som denna artikel i SvD för ett par veckor sedan mycket riktigt påpekar finns det en hel del baksidor med Tysklands låglönesektor. Den motsvarar 22,5 procent av sysselsättningen och eftersom det handlar om lönedumpning i stor utsträckning påverkar detta konsumtionen, vilket i sin tur har återverkningar på ekonomin. Jobbsökande utan utbildning, långtidsarbetslösa och kvinnor med barn har dessutom hamnat i en arbetslöshetsfälla. Hög sysselsättning till vilket pris? Ska man verkligen hylla en politik med en avreglerad arbetsmarknad och sänkt arbetslöshetsersättning som för med sig så mycket andra problem? Ska vi sträva efter ett arbetsmarknadsklimat upplagt för konflikter när en av orsakerna till Sveriges framgångssaga är ett förutsägbart arbetsmarknadsklimat, för det mesta fritt från konflikter, och med ett stort samförstånd mellan arbetsmarknadens parter?

Då borde det väl vara bättre att ta fasta på det som faktiskt fungerar utan avigsidor, som till exempel Tysklands lärlingssystem, och istället lära av Tysklands misstag när det gäller låglönesektorn. För inte kan det väl ses som eftersträvansvärt att underbygga sociala konflikter och i längden ett osäkrare arbetsmarknadsklimat och ta bort en av våra fördelar (stabiliteten) jämfört med andra länder? Troligare är att det är just lärlingssystemet som är bakgrunden till den låga ungdomsarbetslösheten i Tyskland och då verkar det vettigare att snegla på och hylla det. Sen är det också bra att försöka hitta andra vägar för att komma tillrätta med den dåliga matchningen på svensk arbetsmarknad och ungdomsarbetslösheten.

Sacos studentråd publicerade för ett par veckor sedan rapporten ”Fler i studier, fler i arbete – Utökade sommarstudier för ökad genomströmning, stärkt trygghet och lägre ungdomsarbetslöshet”. Rapporten är ett utmärkt exempel på hur en åtgärd på det högskolepolitiska området skulle kunna ha stora synergieffekter på arbetsmarknaden. Arbetslivsanknytning är ytterligare en extremt viktig aspekt för unga akademiker och det har Naturvetarnas studentråd precis släppt en rapport kring som Lovisa Neikter, ledamot i studentrådet, gästbloggade om för en tid sedan.

Att plocka upp åtgärder från andra länder som faktiskt skulle kunna fungera i en svensk kontext, inte som tokhyllas mest på ideologiska grunder, men kanske främst specifika åtgärder som fungerar för just vår arbetsmarknad är en bra väg framåt. Dessutom anser jag att facken inte bara är en ansvarstagande part på arbetsmarknaden i Sverige utan fackförbunden för också fram väldigt bra förslag på hur man kan komma tillrätta med många av problemen på svensk arbetsmarknad. Därför låter det i mina öron som vansinne så fort man börjar ifrågasätta arbetsmarknadsparternas autonomi och förespråkar en utveckling likt den i de krisande euroländerna. Men det är vad jag tror på och jag tycker dessutom att det känns som en ganska nyanserad sanning…det kan iofs ha att göra med att det är just min sanning…

Författare: Kristofer Jervinge

Kristofer Jervinge, biträdande avdelningschef Kommunikation och påverkan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *