Forskningsanknytning är inte synonymt med forskande lärare.

Man säger ofta att forskningsanknytning är en nyckelfaktor i en högkvalitativ högre utbildning. Men vad är egentligen en god forskningsanknytning? Frågan restes i veckan av IVA  och Agenda för Forskning. I Dagens Samhälle problematiserar de idén om forskningsanknytning som synonymt med forskande lärare. De menar att begreppet måste breddas och att vi borde ställa olika krav på vad som är god forskningsanknytning beroende på vilket ämnesområde det gäller. Jag kan inte annat än att hålla med. Visst är det viktigt med en hög andel disputerade lärare och visst bör studenterna få kunskaper om vad forskningsfronten finns, hur forskningsbedrivs inom sitt ämnesområde men det är långt ifrån självklart att det enda eller ens bästa sättet att uppnå detta är genom att alla lärare är aktiva som forskare. Olika utbildningar är uppbyggda på olika sätt och eftersom också relationen mellan forskning och utbildning varierar mellan forskningsområden måste också kraven variera. Som IVA och Agenda för forskning klokt påpekar måste mer än deras meriter som forskare vägas in.

Jag tror dessutom att vi riskerar att få sämre forskning såväl som forskare om vi håller fast vid tron på att alla forskare bör undervisa.  Alla forskare passar nämligen inte för undervisning. Tvärtom: en del är både ovilliga och direkt olämpliga som lärare. Hur många studenter tvingas varje dag genomlida långa, sega föreläsningstimmar med någon som helt uppenbart inte vill vara där? Att tvinga dessa forskare att ta en viss andel undervisningstimmar bara ”för att” är inte ändamålsenligt. Det är bara dumt och gynnar varken forskaren, studenterna eller forskningens utveckling.

På andra sidan av skalan finns doktorander och disputerade som verkligen uppskattar att undervisa; som inspirerar och som har verkligt utbyte av sina studenter. Det är ju dessa personer vi vill ska stå i föreläsningssalen. Och visst gör de det, men sällan i den utsträckning som vore önskvärt. Tyvärr finns det nämligen en stark attityd inom den svenska universitetsvärlden om att undervisning inte är fint nog utan bara något man gör för att man ”måste”. Detta är förördande, både för studenternas utveckling och för återväxten av nya forskare. Jag tror därför att höja lärarrollens status är en nyckelåtgärd för att förbättra kvaliteten i svensk högre utbildning. En annan är att säkra och öka graden av forskningsanknytning. Men hur detta görs bäst är inte självklart.

Sofie Andersson

 

 

En kommentar till “Forskningsanknytning är inte synonymt med forskande lärare.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.