Drivs du av passion?

Inifrån Convention Centre Dublin
Inifrån Convention Centre Dublin

Jag befinner mig alltså på ESOF 2012, Eurosciences internationella – och enligt organisationen själv största och mest inflytelserika – konferens om forskning och vetenskap.  På ett seminarium om forskarrörlighetsförebilder slår det mig att jag nog aldrig hört ”passion” nämnas så ofta som under de senaste dagarna. Många av de medverkanden tycks inte se forskarrollen som ett yrkes- eller karriärval utan snarare som ett givet nästa steg efteravslutad utbildning. Att forska är helt enkelt det (enda) de vill göra. Kanske är de medverkande vid en stor internationell konferens inte helt representativa för hela forskarkåren (!) men jag misstänker ändå att passion som motiv är något mer vanligt förekommande bland forskare än inom många andra yrkesgrupper. Visst är det många som tycker om och stimuleras av sitt arbete men jag har i alla fall inte stött på så många ekonomer eller ingenjörer som förklarar sitt yrkesval med hänvisning till just passion.

En tolkning är givetvis att vi som inte sysslar med forskning inte fattat grejen: vi har inte förstått hur kul det är att forska!  En annan betydligt mörkare men tyvärr mer sannolik förklaring är att överrepresentationen av ”passionerade” forskare hänger samman med hur villkoren för att bedriva forskning ser ut idag. Att så många är så djupt engagerade kan helt enkelt vara ett utslag av att det bara är dessa personer som vågar satsa på forskning.  Att välja att bli forskare idag är ju som bekant förenat med en hel del kompromisser och kan knappats beskrivas som ett ”karriärval” i traditionell mening (dvs. synonymt med en positiv karriärutveckling i termer av t.ex. status och pengar).

I maj genomförde vi en undersökning om hur erfarenheterna av bl.a. rörlighet och samverkan ser ut bland Naturvetarnas forskarutbildade medlemmar (sammantaget drygt 5700 personer). En tendens som blir mycket tydlig när man tittar på resultatet är att många upplever att forskarutbildningen inte är särskilt meriterande, varken inom eller utanför den akademiska världen. Detta är oroväckande. Visst vill vi att forskare ska brinna för och vara engagerade I sitt arbete men forskarrollen bör inte vara förbehållet en liten superdedikerad elit – då riskerar vi att gå miste om stora talanger. Slutsats: forskningens villkor måste förbättras och forskarrollen (åter) ses som ett statusyrke! För om det är någonting som går som ett mantra genom hela ESOF – utöver graden av passion hos forskarna! – så är det att vi måste ha mer forskning och fler forskare för att klara framtidens utmaningar.

 

Sofie Andersson

Ps. Resultatet från Naturvetarnas nya undersökning presenteras i samband med Stockholm Meeting och Universitetsturnen i höst. Temat för årets upplaga är mobilitet och samverkan. Är det något särskilt du tycker att vi borde ta upp? Kommentera gärna!

5 reaktioner till “Drivs du av passion?”

  1. Cristina, du pekar på ett mycket viktigt problem. Vad sänder vi för signaler till blivande forskare när vi inte erbjuder vettiga villkor eller möjligheten att ens få en anställning? Just bristande anställningsmöjligheter var vad de forskare som deltog i den enkätundersökning som vi genomförde tidigare i år bland våra forskarutbildade medlemmar såg som det främsta problemet i dagens forskningsystem (läs hela rapporten Jag kan inte men andra borde… här). Detta är mycket allvarligt och Naturvetarna arbetar därför kontinuerligt med att förbättra villkoren såväl som anställnings- och karriärmöjligheterna för forskare. /Sofie Andersson

  2. Vad kommer att hända med svenska disputerade forskare som är arbetslösa eller jobbar i andra yrken än forskaryrket just på grund av otrygga doktorand villkor? Att man brinner för sin forskning ger ingen lön i plånboken. Hur ska alla som vill arbeta i Sverige motiveras att fortsätta utbilda sig? Det är så att i Sverige utbildar man till arbetslöshet istället för att sätta forskningen i centrum, det ska vara en självklarhet att ha anställning som forskare inte bemötas av repliken ” Du är ju forskare, du kan fixa själv pengar till en tjänst!”

  3. Åsa, vad tråkigt att höra att du mött sådana reaktioner. Huvudsaken är naturligtvis att man har ett arbete man trivs med och att man gör ett bra jobb! Naturvetarna arbetar kontinuerligt med frågor som har att göra med synen på forskning och forskares status. Forskarrollen ska ses som det yrke det faktiskt är och vi tycker att det bör vara självklart att även doktorander ska ha tillgång till grundläggande tryggheter som t.ex. föräldrapenning, sjukersättning och fast anställning.

    /Sofie Andersson

  4. Skönt att någon tar upp detta (som jag gått och funderat på själv) och att det är vårt fack. Jag är doktorand och har nämnt för mina kollegor att jag inte helhjärtat brinner för mitt ämne (men gillar mitt yrke ändå och gör ett bra till mycket jobb), vilket brukar leda till att folk höjer på ögonbrynen och tar för givet att jag vill lämna branschen efter disputationen. Hoppas att Naturvetarna kan så lite frö för att ändra på denna attityd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.