Den som inte syns finns inte

Synlighet är en fråga som är i fokus på Naturvetarnas kongress. Det är utan tvekan viktigt för förbundets medlemmar att de syns. Ett särskilt problem för naturvetare är att de är antalsmässigt är få, i samhället men också på arbetsplatsen. Konsekvensen av det blir allt för ofta att naturvetarna buntas ihop i en grupp eller hamnar i en slaskgrupp tillsammans med en mängd andra grupper.
HR-avdelningar är alltför sällan medvetna om att det finns naturvetare på arbetsplatsen. I många dialoger med arbetsgivare är det jag som får informera dem om att de faktisk har naturvetare anställda. Det är tack vare Naturvetarnas medlemsregister som jag har möjlighet att ifrågasätta arbetsgivarens uppgifter om att de inte finns naturvetare på arbetsplatsen. Kanske kan den intressanta diskussion som ofta uppstår bidra till att åtminstone några arbetsgivare får en ökad medvetenhet om naturvetare och deras roll i verksamheten.
Statistiskt är det också bekymmersamt. För det är en delikat uppgift att få ihop tillräckligt stora grupper utan att för den skull slå ihop äpplen och päron. Landstingsanställda naturvetare är frustrerade över att de inte alls syns i statistiken. En frustration som tagit sig uttryck i ett antal motioner till Naturvetarnas kongress. I landstingens AID-kodning hamnar naturvetare i gruppen ”Andra specialister inom hälso- och sjukvård”. I gruppen döljer sig exempelvis mikrobiologer, miljö- och yrkeshygieniker och sjukhusgenetiker. Grupper som till följd av detta inte alls syns och därför i många sammanhang riskerar att bli helt bortglömda. Överhuvudtaget är landstingens medvetenhet om vad naturvetare gör och hur de bidrar till verksamheten låg.
Jag sympatiserar med problematiken som lyfts fram av motionärerna. Det är också otroligt glädjande att se olika naturvetargrupper arbeta tillsammans för att lösa ett gemensamt problem. Tyvärr måste jag emellertid konstatera att problematiken inte begränsad till landstingen. Även i SCBs statistik blir naturvetare ihopklumpade, med en minskad synlighet som en direkt konsekvens.
Nu verkar det emellertid som naturvetarna fått nog. De accepterar inte längre att verka utan att synas. Det faktum att det rör sig om få individer betyder inte per automatik att de är oviktiga. Själv brukar jag gilla att vända det hela till en fördel. Tack vare att naturvetare så ofta bidrar med en unik kompetens blir de i själva verket viktigare för verksamhetens totala produktivitet. Mångfald är något som bidrar till ökad kreativitet och det gäller inte minst utbildningsbakgrund. En utbildning ger som bekant inte bara faktakunskaper, utan påverkar också i högsta grad hur vi ser på verkligheten.

Författare: Marita Teräs

Marita Teräs är strateg för naturvetenskaplig kompetens och arbetsmarknad. Hon vill att fler ska förstå vilken kompetens och kapacitet naturvetare har.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.