Nobelpristagarna råd: Om du inte är passionerad se över ditt karriärval

Unga forskare som inte är djupt passionerade för sin forskning bör se över sitt karriärval. Det tuffa budskapet fick de unga forskare, som deltog på den årliga konferensen i Lindau, Tyskland, ta emot. I Lindau får varje år ett stort antal utvalda lovande unga forskare chansen att möte Nobel-pristagare för att få tips som kan ge deras karriärer en skjuts.
Det kärva rådet är en konsekvens av den allt tuffare konkurrens som nyblivna forskare möter. Det är vanligt att de tvingas tillbringa flera år på olika postdok, medan de mottar det ena avslaget efter det andra till tjänster och egna forskningsmedel.

Att brinna för den egna forskningen är en absolut förutsättning för att bli forskare idag. Det blir allt tydligare att forskning inte är ett jobb, utan en passion som kommer att prägla forskarens hela liv. Nobelpristagaren Richard J. Robert säger exempelvis så här: ”Find an area that you are completely passionate and focus on it single-mindedly. That doesn´t mean that you can´t change if something more exciting comes along, but you will be happier and more successful if you love what you do.” Ja, för att vara framgångsrik krävs i de flesta yrken att man älskar vad man gör. Det gäller alltså att hitta det där som just du brinner för. Just detta är en av de saker som vi fokuserar på under de karriärsamtal vi erbjuder på Naturvetarna.

Nicola Spaldin, en framgångrik forskare vid ETH-Zurich uttrycker sig så här ”My safe and sensible side tells me to pass along the same advice I received: Make a solid contribution to an established field and publish a lot to become known and respected by your community… But, deep down … I hope instead that they will find the question that to them is the most interesting in the world and go after its answer with all their youthful passion, and pioneer their own science revolution.”

I mitt stilla sinne undrar jag om det är hållbart i längden, att endast personer som är villiga att i stort sätt avsäga sig allt som inte hör forskarkarriären till kan bli forskare. Framtidens forskare risker då att bli personer som har väldigt lite gemensamt med andra människor och som endast i undantagsfall exempelvis har möjlighet att bli föräldrar. För den enskilda forskaren är det säkert klokt att följa råden, men samhället måste nog ta sig en funderare över vilka krav som är rimliga att ställa på forskare som ska stå för de genombrott som vi ska vila vårt framtida välstånd på.

 

Nobelpristagarnas 5 råd

1. Om du inte känner extraordinär passion för din forskning, se över ditt karriärval.
2. Bli en ledande expert på någonting nytt och efterfrågat.
3. Träna dina sociala förmågor när det gäller samarbete, ledarskap och kommunikation.
4. För din postdok välj ett labb med en generös atmosfär, bra publiceringshistorik och med mer än en senior forskare som kan skriva ett rekommendationsbrev.
5. Tänk på att många Nobelpristagare bedrivit sin forskning på stiftelser, myndigheter och inom industrin där finansieringen ofta är långsiktigare än inom akademin.

Almedalen: Lärare, change-makers och robotskötare

Efter en intensiv vecka känns det bra att summera intrycken. Jag koncentrerar mig av naturliga skäl att försöka följa vilka frågor som är uppe till diskussion på arbetsmarknaden och när det gäller högre utbildning. Förra året lyfte flera lärosäten behovet av bättre förberedelser för arbetslivet. I år var det i stort sätt bara KTH och näringslivet som pratade lösningar i form av exempelvis samarbeten, open lab och studenter som medarbetare. Trist att se att de naturvetenskapliga-matematiska fakulteterna återigen tycks tappa mark när det gäller att förse det omgivande samhället med kompetens.

Naturvetarnas studentråd, Sustainergies och företag i framkant inger emellertid hopp. Här finns energi, framtidstro och vilja till att åstadkomma förändring. Framtidens naturvetare kommer inte att nöja sig med akademin som den enda tänkbara arbetsgivaren. Att få ett kvalificerat och relevant arbete är en självklar förväntan efter flera års krävande studier, men idag vet vi att nätverk och praktiska erfarenheter av att arbeta och samarbeta med andra professioner är centralt för en bra start för karriären. Uppgifter om att enbart 24 procent av högskolestudenterna får ett relevant professionellt nätverk under studietiden vittnar om stor utvecklingspotential.

Vilken kompetens är det då som behövs i framtiden? Tydligen i stort sätt förmågor som förenar skickliga datorspelare, så min oro för sonens framtid kanske därmed är en aning överdriven. Problemlösning, avancerad kommunikation, samarbete, informationssammanställning, global förståelse och en förmåga att utveckla samt bedöma sig själv är det som nämns. Intressant nog är mycket av detta förmågor som naturvetare ofta har, så med mer träning på att kommunicera och samarbeta över disciplingränserna skulle naturvetarna kunna bli vinnare på framtidens arbetsmarknad.

Digitaliseringen och behovet av mer samarbete mellan olika branscher, lärosäten och arbetsgivare samt mellan olika professioner var frågor som berördes på många seminarier. IT-kompetens och en förmåga att tolka, sköta och samarbeta med alla de robotar som kommer att omge oss framöver kommer inte minst naturvetare att behöva. En matematiker kommer exempelvis inte behöva räkna så mycket, som förstå och kommunicera vad resultatet innebär för en verksamhet. På ett seminarium på Fenomenalen, Visbys Science Centre, om hur man utbildar för jobb som ännu inte finns talades om behovet av flexibla utbildningar och en öppenhet från lärosätenas sida samt att den inre tryggheten blir allt viktigare dvs. att känna sig själv, sina styrkor och veta vad man vill. Personligen tror jag att tidigt stöd för att utveckla ungdomars självkänsla är välinvesterade pengar.

Många naturvetare är change-makers dvs. de drivs att utveckla sig själv och verksamheter. Även detta är en kompetens för framtiden. Den stora frågan här är snarast hur man ska få dessa innovativa personer att trivas i process- och toppstyrda verksamheter.

Osökt glider vi här in på lärarbristen. En skola där lärare inte har mandat att fatta självständiga beslut om hur undervisningen bäst bör bedrivas för bästa resultat har självfallet svårt att rekrytera. Att endast 1 av 4 naturvetare kan tänka sig att arbeta som lärare är problematiskt i ljuset av att vi står inför en gigantisk utmaning när det gäller att förse skolan med lärare i naturvetenskap. Satsningar som gör det möjligt att arbeta som lärare och läsa in en lärarutbildning parallellt och på att höja skickliga lärares löner är välbehövliga, men kommer de att räcka så här fem i tolv?

”Så här kan vi ju inte ha det, det måste vi förändra” – om farthinder och engagemang

Jag skrev en gång ett medborgarförslag. Jag ville ha ett farthinder på min smala gata där bilarna får lite extra fart efter en nedförsbacke. Och kvarterets barn och katter lever farligt. Jag engagerade grannarna för att känna att jag hade mer pondus då jag också talade för dem. Och så skickade jag in förslaget om ett gupp, en skylt, en lägre hastighetsbegränsning, vilken slags hinder som helst…

Oftast känns det som om livet innehåller för många val och för många frågor jag borde engagera mig i. Och för lite tid att sätta mig in i vad detta betyder. ”Någon annan vet säkert bättre.” Och i bästa fall finns den där ”annan” och har dessutom både bra koll och bra omdöme.

Efter att ha varit en flitig årsmötesbesökare de senaste månaderna kan jag konstatera att det är väldigt lätt att kliva fram och få vara med. Och att det ofta går att påverka i lokala frågor.

Nu fick jag inget farthinder, eftersom stadsdelsnämnden inte kan ändra på kommunens regler. Det skulle behövas förändringar på en högre politisk nivå. I stället fick jag ett bättre nätverk bland grannarna och en känsla av att vi bryr oss om och hjälper varandra att hålla koll.

Jag tycker att det finns paralleller i arbetslivet. Du kan påverka på din arbetsplats genom engagemanget i lokalföreningen. Kanske får du inte heller här till ett ”farthinder”. Men du kan få medlemmar som månar om varandra och kommer med förslag på hur arbetsmiljön och de lokala arbetsvillkoren kan bli bättre. Du får insyn i verksamheten och en bättre dialog med arbetsgivaren.

För att nå ut utanför den egna arbetsplatsen eller påverka centrala avtal kan du engagera dig i ditt fackförbund. Naturvetarna bygger på medlemsdemokrati. Alla medlemmar har rätt att nominera och rösta på ombud till kongressen, som är förbundets högsta beslutande organ. I höst håller vi kongress och tar beslut som påverkar inriktningen för de kommande tre åren.

Jag tycker att man som medlem i förbundet ska ta chansen att påverka vem som ska föra fram de frågor man själv brinner för. Det där som man känner att ”Så här kan det ju inte få vara, det måste vi förändra!”.

Nu är det sista chansen att rösta på vem eller vilka som ska representera dig på kongressen. Gör det här. Du kan också skriva en motion om en fråga som du tycker att förbundet ska jobba med.

Mer fakta inför val av tvättmaskin än utbildning

Saco kritiserar det nya kvalitetssystemet för att det kan komma att försvåra jämförelser mellan olika lärosäten. Naturvetarna delar den uppfattningen. Det är ytterst olyckligt att blivande studenter har mycket begränsade möjligheter att välja ett lärosäte utifrån kvalitet, samtidigt som det är tydligt att skillnaderna mellan lärosätena är betydande och har en stor betydelse för de framtida karriärmöjligheterna.

Naturvetarnas rapport ”Akademisk utbildning – en språngbräda för karriären” visar att de naturvetare som har gått på utbildningar som förberett den för arbetslivet får sitt första arbete snabbare, får ett arbete som är mer relevant i förhållande till sin utbildning samt ett mer kvalificerat arbete.

En högskoleutbildning är en stor investering för individen och för Naturvetarna är det oacceptabelt att det idag inte är möjligt att göra ett välunderbyggt val. Samhället ger idag enbart vägledning när de gäller val av utbildningsinriktning. Med tanke på att Naturvetarnas rapport pekar på att framtidsutsikterna påverkas minst lika mycket av hur förberedelserna för arbetslivet fungerar på utbildningen är det vilseledande och ineffektivt.

Naturvetarna förordar ett kvalitetsdrivande system, där tidigare studenters erfarenhet av utbildningen och etablering på arbetsmarknaden blir transparanta faktorer som blivande studenter kan ta del av.

Vad är en doktorsexamen värd på svensk arbetsmarknad?

Är arbetsgivarna fullt ut medvetna om vilket mervärde en forskarexamen innebär? Är doktorerna förberedda för den arbetsmarknad de kommer att möta? Och finns ett adekvat karriärstöd för disputerade som siktar mot en karriär utanför akademin? Det korta svaret på samtliga frågor är tyvärr nej, enligt rapporten ”The value of a PhD Degree in the Swedish Job Market”.

Rapporten väcker många frågor. Hur kan det exempelvis komma sig att bara 20 procent anser att de har bra eller utmärkta karriärmöjligheter, trots att de tillhör de mest välutbildade i Sverige och sällan varit arbetslösa? I runda slängar har endast en procent av Sveriges befolkning en forskarutbildning och endast tre procent av de svarande hade varit arbetslösa. Jag undrar också vad denna pessimistiska syn på de egna möjligheterna beror på och hur denna inställning påverkar de faktiska framtidsutsikterna?

Att arbetsgivarna inte till fullo förstår mervärdet av att anställa disputerade är inte bara en förlust för de verksamheter som går miste om kompetensen, utan också för hela samhället. Doktorerade är den länk mellan forskning och praktik som så väl behövs, men som tycks vara svagare i Sverige än i många andra länder.

Till råga på allt är bristen på karriärstöd stor. Jag känner mig tacksam för att de kollektivavtalade trygghetslösningarna i form av TRR och Trygghetsstiftelsen levererar när andra samhällsaktörer misslyckas och också så klart över att Naturvetarna sedan länge erbjuder alla sina medlemmar en mycket uppskattad karriärservice.