Naturvetarna står upp för individen

Alla som står upp för kunskap borde jubla över det förslag som Skolverket lagt när det gäller gymnasieskolans yrkesprogram. I korthet går det ut på att alla gymnasieprogram ska ge grundläggande behörighet till högskolan. Att detta kan uppröra så många är svårt att förstå. Jan Björklund anklagar i morgon-tv Anna Ekström och regeringen för att inte stå upp för de studiesvaga eleverna.
I mitt stilla sinne undrar jag om inte är just att stå upp för de svaga som Skolverket gör. Hur bygger vi ett samhälle med starka individer, som klarar omställning och en föränderlig arbetsmarknad utan att bli utslagna om inte genom att se till att så många ungdomar som möjligt lämnar gymnasieskolan med en stabil grund att stå?
Fakta kommer sällan fram i debatter, så här gör jag ett försök att lyfta fram det som i min mening är väsentligt. För det första har Alliansens förändring av yrkesprogrammen fördjupat istället för att lösa problematiken kring att få ungdomar söker till yrkesprogrammen. För det andra klarar de flesta ungdomar av och vill ha en högskolebehörighet att falla tillbaka på utifall att de yrkesval de gör i en tidig ålder inte faller ut väl på kort eller lång sikt. För det tredje så kommer ingen elev på ett yrkesprogram att tvingas att läsa högskoleförberedande kurser. Möjligheterna att anpassa studieplanen kommer enligt förslaget att vara stor.
En och annan undrar säkert varför Naturvetarna överhuvudtaget engagerar sig i denna fråga. Skälen till det är flera. Ett skäl är att vi organiserar naturbrukslärare dvs. lärare på yrkesprogrammet i naturbruk. Än viktigare, och det jag vill betona här, är att vi är ett fackförbund och om sådant alltid står upp för individen.
Vi vet att det utan grundläggande kunskap att falla tillbaka på är svårt att nyorientera sig när den yrkeskompetens man har inte längre är efterfrågad på arbetsmarknaden. Kunskap är också en förutsättning för demokrati och kraven ökar allt eftersom vårt samhälle blir allt mer komplext. Vi anser också att det är viktigt att bredda rekryteringen till våra lärosäten och här har yrkesprogrammen en roll att fylla. SLU vittnar till exempel om hur viktiga elever från Naturbruksprogrammet är för att de ska få studenter med praktisk erfarenhet av lantbruk.
I mina öron klingar argumenten om att värna svaga elever falskt och varför ska elever på yrkesprogram i någon märklig solidaritet läsa mindre än vad de klarar av? Det går inte ihop och påminner mig om gamla tiders påståenden om att man skulle akta sig för att läsa för mycket, så att min inte blev förläst. Ja, du milde har vi inte kommit längre?

Blir efterföljaren till Erasmus+ dubbelt så bra?

Studentutbytesprogrammet Erasmus+ är ett av endast två program som EU-kommissionen inte vill minska anslagen till i EU:s långtidsbudget för åren 2021-2027, tvärtom vill kommissionen fördubbla anslaget för att år 2025 ha dubblerat antal deltagare i studentutbytesprogrammet.

Frågan om efterföljaren till Erasmus+ diskuterades i EU:s ministerråd för utbildning, ungdom, kultur och idrott 15 februari 2018 i samband med en halvtidsutvärdering av Erasmus+. Den svenska hållningen som framfördes då var att det program som blir efterföljare till Erasmus plus inte får medföra ökade kostnader för den nationella budgeten eller EU-budgeten.

Men vad är Erasmus egentligen och var kom plustecknet ifrån? Erasmus+ är ett utbytesprogram som ger dig möjlighet att studera utomlands. Studerar du vid ett svenskt universitet eller högskola med syfte att ta ut en examen inom grund- eller forskarutbildning kan du läsa i 3–12 månader vid ett annat europeiskt universitet eller högskola i något av de 33 länder som ingår i Erasmusprogrammet.

Programmet finansieras av Europeiska kommissionen (med pengar från medlemsstaternas medlemsavgifter). I Sverige är det Universitets- och högskolerådet som ansvarar för Erasmus+, tillsammans med de universitet och högskolor som deltar i programmet. För att kunna söka stipendium för studier med Erasmus+ måste du ha läst minst ett år på högskolenivå och du ansöker om stipendium via det universitet eller högskola där du studerar i Sverige.

Åker du till ett högkostnadsland får du för närvarande ett bidrag för merkostnader på cirka 420 euro per månad (har du studiebidrag och studielån så behåller du dessa) och cirka 315 euro för studier i lågkostnadsländer. Mer än det merkostnadslån på 227 euro du kan teckna med CSN för utlandsstudier.

Plustecknet kommer ifrån att det ursprungliga Erasmusprogrammet år 2014 slogs ihop med bland annat Lifelong Learning Programme, Youth in Action och Erasmus Mundus . Förutom högre utbildning inkluderas nu yrkesutbildning och praktik, volontärtjänst, ungdomsutbyte och idrott för att nämna några . Mer om dessa någon annan gång kanske.

Erasmusprogrammet har lett till många utbyten under åren. Som Europaportalen skriver så har nästan 81 000 svenskar studerat eller gjort praktik utomlands via EU-programmet sedan Sverige gick med i det europeiska utbytesprogrammet 1992. De senaste åren har mellan 4 500 och 5 500 svenskar deltagit.


Det finns en obalans i antalet in- och utresande studenter och programmet verkar inte vara många svenska studenters förstahandsalternativ. Sedan starten har 171 000 inresande studenter studerat i Sverige vilket är dubbelt så många som antalet utresande studenter. Enligt Universitetskanslersämbetet så ordnar majoriteten av de utresande studenterna sina utlandsstudier på egen hand som så kallade freemover studenter. Av de utresande läsåret 2015/2016 var 70 procent freemoverstudenter, 27 procent utbytesstudenter och 3 procent språkkursstudenter. Många av utbytesstudenterna deltar i sina lärosätens egna utbytesprogram med utländska motparter eller andra program.

Om antalet utresande studenter ska fördubblas som kommissionen vill, eller hellre fyrdubblas till år 2025 så krävs det mycket stora insatser av något slag. Kanske behöver villkoren bli dubbelt så bra? 315 euro i månaden räcker inte långt i Tyskland som är den tredje populäraste destinationen, i alla fall inte om man har en hyra att betala hemma i Sverige.

Informations- och marknadsföringsinsatser kan hjälpa till att öka antalet sökande men att de ensamma skulle kunna öka antalet sökande från cirka 6 000 till 24 000 är osannolikt. Dels då 70 procent av de utresande idag lyckas hitta information på egen hand, dels då cirka 40 procent av varje årskull i sådana fall skulle åka på utbyte genom Erasmus++ eller vad det kommer heta (om vi bortser från doktorander och lärare). Men helt orimligt är ett sådant mål kanske inte då 50 procent av civilekonomerna examinerade 2015/2016 hade studerat utomlands under sin studietid.

Troligtvis spelar studentens begränsade val in jämfört med andra alternativ. Tidsperioden är begränsad till 3-12 månader och vart studenten kan åka och vad studenten kan läsa beror helt på vilka avtal institutionen, högskolan eller universitetet har med utländska lärosäten. Många svenska lärosäten som har relativt bra rykte har också andra bilaterala utbytesavtal med mer renommerade lärosäten än de som ingår i Erasmusprogrammet. Antal länder är begränsat även om det låter som många så har en biologstudent på Stockholms universitet omkring 10 länder att välja på och Danmark och Finland har man i regel redan varit i och Turkiet kanske inte lockar med tanken på det politiska läget och ett par andra länders biologutbildningar håller inte måttet, Brexit ska vi inte ens tala om.

Då blir det mer intressant att åka på ett bilateralt utbyte till USA eller att ordna ett år i Australien själv. Trots att det kostar mer för studenten. Kan det vara så att våra studenter väljer kvalitet framför kvantitet? Borde EU-kommissionen göra detsamma?

Vilka faktorer påverkar etableringen på arbetsmarknaden?

Universitetskanslerämbetet (UKÄ) publicerade i dagarna sin etableringsrapport ”Etableringen på arbetsmarknaden för högskoleutbildade 2013”. Vid en snabb analys kan konstateras att etableringen för naturvetare med en generell examen från 2011/12 2013 var sämre än för andra akademikergrupper. I genomsnitt för alla ämnesområden var etableringen 80,7 procent, vilket kan jämföras med 71,1 procent för naturvetare med en generell examen. Naturvetare med en yrkesexamen inom jord- och skogsbruk hade emellertid en etablering på 83,1 procent, som ligger mycket när etableringsgraden inom det tekniska området på 84,4 procent där yrkesexamina också är vanliga.

Av de som tog ut en yrkesexamen läsåret 2007/08 hade 81 procent etablerat sig 1 år senare (2009), vilket kan jämföras med en etablering på 74 procent för de med en generell examen. Det verkar alltså som typ av examen spelar minst lika stor roll för etableringen som ämnesinriktning.

Det är också viktigt att ta ut sin examen. 81 procent av de som hade tagit ut examen var etablerade jämför med 68 procent av de som inte tagit ut examen, men i stort sett var klara med sina studier.

I rapporten ”Akademisk utbildning – En språngbräda för karriären”, som Naturvetarna publicerade i början på året visade det sig också tydligt att etableringen förbättras markant om de som tar examen känner sig förberedda för arbetsmarknaden och under utbildningen har fått kunskap om vilka jobb som finns, träffat yrkesverksamma, praktiserat etc. Naturvetarnas rapport visar också att studenter med yrkesexamina känner sig bättre förberedda för arbetsmarknaden och får mer stöd från sitt lärosäte när det gäller arbetslivet.

Den som vill öka sina möjlighet att snabbt bli etablerade på arbetsmarknaden bör alltså enligt resultaten av UKÄ:s rapport ta ut sin examen och välja en yrkesexamen. Inom det naturvetenskapliga området finns flera yrkesexamina. Agronom, lantmästare, jägmästare, skogsmästare, hortonom, biomedicinsk analytiker, dietist, hippolog, hortonom, landskapsingenjör och trädgårdsingenjör är några yrkesexamina som finns inom Naturvetarna.

En annan möjlighet är att själv ta ansvar för att vara förberedd för arbetslivet vid examen. Naturvetarnas studentråd har tagit fram en checklista för naturvetare som vill öka sina möjligheter att få ett kvalificerat och relevant arbete efter examen.

Vilka universitet är bra på samverkan?

Vinnova har precis genomfört en pilot för att värdera hur duktiga lärosäten är på samverkan. I begreppet samverkan ingår som bekant både samverkan kopplat till utbildning och forskning. För Naturvetarna som arbetar intensivt för att fler naturvetare ska känna sig förberedda för arbetslivet när de tar examen är det självklart intressant att se om Vinnovas modell för utvärdering av samverkan överensstämmer med de resultat vi har när det gäller hur examinerade naturvetare upplever lärosätenas förmåga att förbereda dem för arbetslivet och underlätta kontakterna med arbetslivet.

I Vinnovas pilot har medel fördelats baserat på lärosätenas egna beskrivningar av sina samverkansstrategier och hur de implementeras. Syftet med piloten är att testa en modell för bedömning av samverkansarbetet, som kan användas i ett framtida resursfördelningssystem. Vid fördelning av medel har hänsyn även tagits till lärosätenas storlek.

Sammantaget kan jag konstatera att de lärosäten som erbjuder naturvetenskapliga utbildningar och som hamnat högt i Vinnovas pilotmodell också har fått ett bra betyg av de naturvetare som examinerades läsåret 2010/2011. Detta kan tyda på att lärosätenas samverkan är till gagn för studenterna vid lärosätet och att Vinnovas modell fångar upp detta på ett tillfredsställande sätt.

De lärosäten som fick mest medel i Vinnovas pilot och som också jämfördes i Naturvetarnas undersökning.
1. Lunds universitet, 3,8 miljoner
2. Göteborgs universitet, 3,5 miljoner
3. SLU, 3,2 miljoner
4. Linköpings universitet, 3,2 miljoner
5. KI, 2,3 miljoner
6. Umeå universitet, 2,2 miljoner
7. Linnéuniversitetet, 1,9 miljoner
8. Uppsala universitet, 1,5 miljoner
9. Stockholms universitet, 1,2 miljoner

Vilka lärosäten var enligt naturvetare examinerade 2010/11 bäst på att underlätta kontakten med arbetslivet?
1. SLU
2. KI
3. Linnéuniversitetet
4. Göteborgs universitet
5. Lunds universitet

Vilka lärosäten examinerade 2010/11 störst andel naturvetare som kände sig förberedda för arbetslivet?
1. Linnéuniversitetet
2. KI
3. SLU
4. Linköpings universitet
5. Göteborgs universitet

Mer information om Naturvetarnas undersökning finns i rapporten Akademisk utbildning – En språngbräda för karriären.

Nobelpristagarna råd: Om du inte är passionerad se över ditt karriärval

Unga forskare som inte är djupt passionerade för sin forskning bör se över sitt karriärval. Det tuffa budskapet fick de unga forskare, som deltog på den årliga konferensen i Lindau, Tyskland, ta emot. I Lindau får varje år ett stort antal utvalda lovande unga forskare chansen att möte Nobel-pristagare för att få tips som kan ge deras karriärer en skjuts.
Det kärva rådet är en konsekvens av den allt tuffare konkurrens som nyblivna forskare möter. Det är vanligt att de tvingas tillbringa flera år på olika postdok, medan de mottar det ena avslaget efter det andra till tjänster och egna forskningsmedel.

Att brinna för den egna forskningen är en absolut förutsättning för att bli forskare idag. Det blir allt tydligare att forskning inte är ett jobb, utan en passion som kommer att prägla forskarens hela liv. Nobelpristagaren Richard J. Robert säger exempelvis så här: ”Find an area that you are completely passionate and focus on it single-mindedly. That doesn´t mean that you can´t change if something more exciting comes along, but you will be happier and more successful if you love what you do.” Ja, för att vara framgångsrik krävs i de flesta yrken att man älskar vad man gör. Det gäller alltså att hitta det där som just du brinner för. Just detta är en av de saker som vi fokuserar på under de karriärsamtal vi erbjuder på Naturvetarna.

Nicola Spaldin, en framgångrik forskare vid ETH-Zurich uttrycker sig så här ”My safe and sensible side tells me to pass along the same advice I received: Make a solid contribution to an established field and publish a lot to become known and respected by your community… But, deep down … I hope instead that they will find the question that to them is the most interesting in the world and go after its answer with all their youthful passion, and pioneer their own science revolution.”

I mitt stilla sinne undrar jag om det är hållbart i längden, att endast personer som är villiga att i stort sätt avsäga sig allt som inte hör forskarkarriären till kan bli forskare. Framtidens forskare risker då att bli personer som har väldigt lite gemensamt med andra människor och som endast i undantagsfall exempelvis har möjlighet att bli föräldrar. För den enskilda forskaren är det säkert klokt att följa råden, men samhället måste nog ta sig en funderare över vilka krav som är rimliga att ställa på forskare som ska stå för de genombrott som vi ska vila vårt framtida välstånd på.

 

Nobelpristagarnas 5 råd

1. Om du inte känner extraordinär passion för din forskning, se över ditt karriärval.
2. Bli en ledande expert på någonting nytt och efterfrågat.
3. Träna dina sociala förmågor när det gäller samarbete, ledarskap och kommunikation.
4. För din postdok välj ett labb med en generös atmosfär, bra publiceringshistorik och med mer än en senior forskare som kan skriva ett rekommendationsbrev.
5. Tänk på att många Nobelpristagare bedrivit sin forskning på stiftelser, myndigheter och inom industrin där finansieringen ofta är långsiktigare än inom akademin.