Forskning i statens tjänst – men utan anställning

Året har hunnit bli 2018, ändå finns det än idag forskare som arbetar utan anställning på statliga myndigheter. Varför tillåts myndigheter att hålla sig med arbetskraft utan anständiga villkor (=utan lön, utan tillgång till sociala skyddsnät)? De statliga lärosätena erbjuder stipendier istället för anställning som postdoktorer och sätter därmed många forskare i en osäker sits.

SULF och Naturvetarna kräver att staten tar sitt ansvar som arbetsgivare och skärper regelverket så att lärosätena inte kan omvandla externa medel till stipendier för postdoktorer https://www.svd.se/skandal-att-staten-utnyttjar-forskare . Arbetet som postdoktorer utför ska ersättas med lön och samtliga postdoktorer ska omfattas av samma anställnings- och arbetsmiljöregler som andra anställda.

I dag har Naturvetarna tillsammans med SULF genomfört ett seminarium här i Almedalen för att synliggöra och diskutera förutsättningarna för alla de postdoks på stipendium som jobbar utan att få lön och likvärdiga villkor som de anställda postdoktor som finns på våra lärosäten. För oss på Naturvetarna är detta en viktig fråga, vår kongress har beslutat att stipendium är något som ska omvandlas till lön och anställning på våra lärosäten.

Många postdoktorer får idag stipendium som har omvandlats av bidrag från externa forskningsfinansiärer, oftast forskningsstiftelser eller via forskningsprogram inom EU. Här kan våra politiker agera för att stoppa detta otyg, liksom de har instruerat de statliga forskningsfinansiärerna såsom VR, FORTE, FORMAS m.fl. att upphöra med stipendium.

Det innebär att om man får ett postdoktor-anslag från en statlig forskningsfinansiär för att forska vid ett utländskt lärosäte så får man numera en så kallad URA (Utlandsreseavtals) anställning, vilket innebär att man är utstationerad från ett universitet eller högskola och bibehåller sin sociala trygghet i Sverige inklusive sjukpenninggrundande inkomst när man kommer hem. Många postdoks är i familjebildande ålder och vi anser att det ska gå att kombinera en forskarkarriär med att starta familj. Naturvetarna tycker därför att detta är en viktig och positiv förändring som ger lika möjligheter för män och kvinnor att satsa på en forskarkarriär efter disputation.

Vid seminariet framkom det att Karin Dahlman-Wright från Karolinska Institutet är övertygad om att dessa vid lärosätet inrättade stipendium kommer att försvinna på sikt.

Ett argument som ofta har förts fram i debatten kring syftet med stipendium är att dessa personer inte ska/kommer stanna i Sverige och att det då skulle vara acceptabelt att ha sämre villkor under en begränsad tid. Vi som fackförbund håller inte med.

Jobbar man i Sverige på ett statligt lärosäte ska man ha samma villkor och möjligheter som andra anställda som utför samma arbetsuppgifter, inklusive möjligheten att vara föräldraledig med en rimlig ekonomisk standard (föräldrapenning på SGI-nivå). Stipendium kvalificerar inte till a-kassa, pension eller föräldrapenning. Vi har under de senaste åren företrätt medlemmar som har hamnat i djupt tragiska situationer då de gått från en avlönad anställning till ett stipendium med alla dess konsekvenser.

Ett väldigt positivt löfte avslutade seminariet, att vi som arbetsmarknadens parter Naturvetarna och SULF tillsammans med Karolinska Institutet och Uppsala Universitet lovade att sätta oss ner och försöka hitta gemensamma lösningar på stipendieproblemet!

Andreas Nyström Förhandlingschef offentlig sektor, Docent Tekn Dr. Har själv genomfört en stipendiefinansierad postdok i USA.

Research on behalf of the state – but without proper employment

Debate regarding stipend financed Postdoc’s at Almedalen, 3 July 2018

Well, it is now 2018 and yet there are still researchers who work at Universities without having a proper paid position. Why are Universities allowed to employ people without giving them decent working conditions (= without proper salary, without access to the social security system)? These state-owned Universities and Colleges offer scholarships instead of postdoctoral employment, which puts many researchers in an uncertain situation.

SULF and Naturvetarna demand that the state takes its responsibility as an employer and tightens up regulations so that institutions cannot convert external funding into postdoctoral scholarships, (see https://www.svd.se/skandal-at-stat-utnyttjarforskare). The work of postdoctoral employees must be paid by a proper salary, and all postdocs must enjoy the same employment and occupational health conditions as other employees.

Today, Naturvetarna, together with SULF, has led a seminar here at Almedalen to highlight and discuss the conditions for all postdocs who work without a salary and who do not enjoy the same rights as the people employed as postdocs higher education institutions. This is an important issue for us at Naturvetarna. Our Congress has taken a decision that scholarships must be converted to salaried, proper employment at our higher education institutions.

Today, many postdocs receive scholarships that have been transformed from contributions from external research financiers, usually research foundations or through EU research programmes. On this issue, our politicians can act to stop this bad practice, just as they have instructed state research financiers such as VR, FORTE, FORMAS and others to stop using scholarships.

This means that if you receive a postdoctoral grant from a state research fund to work at a foreign higher education institution, you will now receive what is known as a URA (Foreign Travel Agreement) position, which means that you are posted from a university or college in Sweden and retain your social security entitlements in Sweden, including sickness benefit-based income level for when you return home. Many postdocs are at an age where it is normal to start a family, and we think it should be possible to combine a research career with having a family. Consequently, Naturvetarna believe that this is an important and positive change that provides equal opportunities for women and men to invest in a career in research after completing a PhD.

At the seminar Karin Dahlman-Wright made it clear that she thinks that the stipends created at KI will disappear in the near future.

One argument that has often been put forward in the debate about the purpose of scholarships is that scholarship-recipients will not be staying in Sweden long, so it would then be acceptable for them to work under poorer conditions for a limited period of time. As unions, we do not agree.

If you work in Sweden at a state university, you must have the same conditions and opportunities as other employees who carry out the same working tasks, including the opportunity to take parental leave with reasonable financial compensation, (parental benefits at sick-pay level). Scholarships do not qualify recipients for membership of unemployment insurance funds, pension contributions or parental benefits. Over the course of the past few years, we have represented members who have found themselves in deeply tragic situations because they have moved from paid employment to a scholarship, with all the consequences that this loss of rights brings.

A very positive promise ended the seminar, that we as the parties on the labor market, Naturvetarna and SULF together with Karolinska Institutet and Uppsala University promised to sit down and try to find common solutions to the scholarship problem!

Andreas Nyström, Chief Negotiator (Public Sector), is an Associate Professor and Doctor of Philosophy in Technology. He completed a scholarship-funded postdoctorate position in the USA.

Det är dags att lämna 1900-talet bakom oss

Förväntningarna är i år högt ställda för almedalsveckan i Visby. Det är valår och de politiska partierna förväntas positionera sig för valrörelsen upptakt. Det är visserligen bara en dag in på veckan, men det driv, den positionering och den huggsexa som valkampanjande brukar frammana lyser än så länge med sin frånvaro. Det får mig att tänka på att när jag valåret 2006 besökte almedalsveckan. Antalet aktiveter hade fördubblats i förhållande till föregående år – från 250 till 500! Förståsigpåarna hävdade att veckan nått sitt kulmen, Visbys yttre gräns var nådd. Tre valcykler senare kan vi konstatera att almedalsveckan fortsatt att expandera. I år uppgår antalet aktiveter till över 4000.

Men det är också jubileumsår. Veckan fyller ett halvt sekel, även om det var först för 25 år sedan som politikertalen kompletterades med det första seminariet. Men det är i år också 100 år sedan kvinnor fick rösträtt. Därför känns det väldigt passande att den segelbåt jag bor på och som förövrigt också firar jubileum år, heter Emmeline. Emmeline var en ledande suffragett som i kampen för kvinnans demokratiska rättigheter satt fängslad i Storbritannien. Det ger perspektiv på den utveckling samhället har genomgått under det senaste seklet och med de historiska perspektiven är det också lättare att förstå sin samtid.

Det är inte bara kvinnan som fått tillträde till samhällets institutioner och senare till arbetsmarknaden. Vi har i Sverige utvecklat den svenska modell baserad på samförstånd och förhandling mellan arbetsmarknadens parter som lagt grunden för såväl stabilitet som utveckling för arbetsmarknad och industri. Sverige har både industrialiserats, utvecklat ledande kunskap och forskning och exporterat ett globalt ansvarstagande. Detta är något att vara stolta över.

Men talesättet säger samtidigt att högmod leder till fall. I ett samhälle som befinner sig under ett starkt omvandlingstryck kan man inte tillåta sig att leva på gamla lagrar. Faktum är att digitalisering, hållbarhetskrav, globalisering och kunskapsutveckling ruckat arbetsmarknadens och näringslivet funktionssätt i grunden. Samtidigt är de strukturer som råder på arbetsmarknaden sprungna ur 1900-talets arbetsmarknad med långvariga och fasta anställningar och låg rörlighet mellan arbetsplatser, branscher och sektorer som norm. Samhällets institutioner är därför dåligt rustade när stabilitet och förutsägbarhet har ersatts av elasticitet, snabba förändringar i marknader och verksamheter samt allt större och komplexare kompetenskrav i uppdragen.

Därför väljer Naturvetarna i år att lyfta frågor om förutsättningar för kompetensen på arbetsmarknaden. Vi träffar politiska företrädare för att diskutera hur stabilitet i förväntningar på regelverken, behovet av elasticitet i verksamheternas funktionssätt och trygghet skapas för individen på 2000-talets rörliga arbetsmarknad. En springande punkt som Naturvetarna fokuserar i aktiviteter är utveckling och matchning av kompetens. Och i det avseendet verkar vi ha satt huvudet mitt på spiken. Under årets almedalsvecka verkar ”alla” vara överens om att tillgången till kompetens är utvecklingens stora flaskhals och lösningen på kompetensfrågan är nyckeln till framgång.

Blir efterföljaren till Erasmus+ dubbelt så bra?

Studentutbytesprogrammet Erasmus+ är ett av endast två program som EU-kommissionen inte vill minska anslagen till i EU:s långtidsbudget för åren 2021-2027, tvärtom vill kommissionen fördubbla anslaget för att år 2025 ha dubblerat antal deltagare i studentutbytesprogrammet.

Frågan om efterföljaren till Erasmus+ diskuterades i EU:s ministerråd för utbildning, ungdom, kultur och idrott 15 februari 2018 i samband med en halvtidsutvärdering av Erasmus+. Den svenska hållningen som framfördes då var att det program som blir efterföljare till Erasmus plus inte får medföra ökade kostnader för den nationella budgeten eller EU-budgeten.

Men vad är Erasmus egentligen och var kom plustecknet ifrån? Erasmus+ är ett utbytesprogram som ger dig möjlighet att studera utomlands. Studerar du vid ett svenskt universitet eller högskola med syfte att ta ut en examen inom grund- eller forskarutbildning kan du läsa i 3–12 månader vid ett annat europeiskt universitet eller högskola i något av de 33 länder som ingår i Erasmusprogrammet.

Programmet finansieras av Europeiska kommissionen (med pengar från medlemsstaternas medlemsavgifter). I Sverige är det Universitets- och högskolerådet som ansvarar för Erasmus+, tillsammans med de universitet och högskolor som deltar i programmet. För att kunna söka stipendium för studier med Erasmus+ måste du ha läst minst ett år på högskolenivå och du ansöker om stipendium via det universitet eller högskola där du studerar i Sverige.

Åker du till ett högkostnadsland får du för närvarande ett bidrag för merkostnader på cirka 420 euro per månad (har du studiebidrag och studielån så behåller du dessa) och cirka 315 euro för studier i lågkostnadsländer. Mer än det merkostnadslån på 227 euro du kan teckna med CSN för utlandsstudier.

Plustecknet kommer ifrån att det ursprungliga Erasmusprogrammet år 2014 slogs ihop med bland annat Lifelong Learning Programme, Youth in Action och Erasmus Mundus . Förutom högre utbildning inkluderas nu yrkesutbildning och praktik, volontärtjänst, ungdomsutbyte och idrott för att nämna några . Mer om dessa någon annan gång kanske.

Erasmusprogrammet har lett till många utbyten under åren. Som Europaportalen skriver så har nästan 81 000 svenskar studerat eller gjort praktik utomlands via EU-programmet sedan Sverige gick med i det europeiska utbytesprogrammet 1992. De senaste åren har mellan 4 500 och 5 500 svenskar deltagit.


Det finns en obalans i antalet in- och utresande studenter och programmet verkar inte vara många svenska studenters förstahandsalternativ. Sedan starten har 171 000 inresande studenter studerat i Sverige vilket är dubbelt så många som antalet utresande studenter. Enligt Universitetskanslersämbetet så ordnar majoriteten av de utresande studenterna sina utlandsstudier på egen hand som så kallade freemover studenter. Av de utresande läsåret 2015/2016 var 70 procent freemoverstudenter, 27 procent utbytesstudenter och 3 procent språkkursstudenter. Många av utbytesstudenterna deltar i sina lärosätens egna utbytesprogram med utländska motparter eller andra program.

Om antalet utresande studenter ska fördubblas som kommissionen vill, eller hellre fyrdubblas till år 2025 så krävs det mycket stora insatser av något slag. Kanske behöver villkoren bli dubbelt så bra? 315 euro i månaden räcker inte långt i Tyskland som är den tredje populäraste destinationen, i alla fall inte om man har en hyra att betala hemma i Sverige.

Informations- och marknadsföringsinsatser kan hjälpa till att öka antalet sökande men att de ensamma skulle kunna öka antalet sökande från cirka 6 000 till 24 000 är osannolikt. Dels då 70 procent av de utresande idag lyckas hitta information på egen hand, dels då cirka 40 procent av varje årskull i sådana fall skulle åka på utbyte genom Erasmus++ eller vad det kommer heta (om vi bortser från doktorander och lärare). Men helt orimligt är ett sådant mål kanske inte då 50 procent av civilekonomerna examinerade 2015/2016 hade studerat utomlands under sin studietid.

Troligtvis spelar studentens begränsade val in jämfört med andra alternativ. Tidsperioden är begränsad till 3-12 månader och vart studenten kan åka och vad studenten kan läsa beror helt på vilka avtal institutionen, högskolan eller universitetet har med utländska lärosäten. Många svenska lärosäten som har relativt bra rykte har också andra bilaterala utbytesavtal med mer renommerade lärosäten än de som ingår i Erasmusprogrammet. Antal länder är begränsat även om det låter som många så har en biologstudent på Stockholms universitet omkring 10 länder att välja på och Danmark och Finland har man i regel redan varit i och Turkiet kanske inte lockar med tanken på det politiska läget och ett par andra länders biologutbildningar håller inte måttet, Brexit ska vi inte ens tala om.

Då blir det mer intressant att åka på ett bilateralt utbyte till USA eller att ordna ett år i Australien själv. Trots att det kostar mer för studenten. Kan det vara så att våra studenter väljer kvalitet framför kvantitet? Borde EU-kommissionen göra detsamma?

Uppdrag om likvärdiga livsmedelskontroller – ett ljus i decembermörkret

Jag prenumererar på pressmeddelanden från regeringen. Det är inte alltid man blir så där extremt begeistrad över vad man har hittat på hos regeringskansliet, för att uttrycka sig milt. Vill också understryka att jag inte lägger någon politisk värdering i det, utan så känner jag nästintill alltid för pressmeddelanden från departementen oberoende av regeringens sammansättning (Naturvetarna är partipolitiskt obundna och allt det där).

Men igår runt lunchtid fick jag så läsa ett av dessa pressmeddelanden som kändes som balsam i…ja, i mina ögon då kanske eftersom jag läste. Fast det känns ju inte så positivt och det här var väldigt positivt. Att det värmde min själ är nog att ta i men att det förgyllde min dag och lyste upp en mörk decembereftermiddag är nog inte att gå till överdrift. När jag läser en sådan här rubrik ”Uppdrag ska säkra likvärdiga livsmedelskontroller” blir jag väldigt glad, inte minst när det är regeringen som står bakom uppdraget. Närmare bestämt ett uppdrag till Statskontoret att analysera och lämna förslag på hur problemen som finns i livsmedelskontrollen i Sverige i nuläget kan lösas framöver.

Naturvetarna arbetar sedan en lång tid tillbaka för att arbetsmiljön för förbundets inspektörer överlag ska förbättras. Detta handlar om allt från resurser, hot- och våldsproblematik till likvärdiga kontroller. Alltför många inspektörer har i dagsläget en oacceptabel arbetsmiljö. Likvärdiga livsmedelskontroller över hela landet är viktigt för att skapa en större acceptans och förståelse för det viktiga arbete som livsmedelsinspektörer bedriver. Detta är faktiskt en ganska central del i ett långsiktigt förbättringsarbete av arbetsmiljön, även om det vid en första anblick kan framstå som lite långsökt. Inte minst gör regeringen även den koppling som Naturvetarna har gjort vid ett flertal tillfällen. Nämligen att en ”…anledning till att nödvändiga kontroller inte genomförs tros vara kopplad till strukturella utmaningar hos kommunerna i fråga, som t.ex. bemanningssvårigheter, snarare än till problem inom livsmedelskontrollen som sådan.” Resursfrågor, där bemanning är en central del, är så klart en oerhört viktig parameter för att få till stånd en bra arbetsmiljö.

Men för Naturvetarna är det också så att vi genom vår medlemsbas, likt i väldigt många andra frågor som vi driver påverkansarbete kring, måste se på myntet från båda sidor och rentav kanske också ta en titt på det på högkant. När det gäller just livsmedelskontroller är dualliteten i frågan att förbundet också organiserar många medlemmar som arbetar inom livsmedelsföretag, primärproducenter med flera. Naturvetarna har medlemmar som återfinns i hela kedjan från ”jord till bord”. Regeringen har även här gjort samma tolkning som förbundet landat i kring hur detta hänger ihop. ”Livsmedelskontrollen ska vara likvärdig i hela landet och skydda människors hälsa och värna om konsumenters intressen. Den ska säkerställa att företag och andra som hanterar livsmedel följer lagstiftningen. Bristen på likvärdighet påverkar också livsmedelsföretagens konkurrensvillkor”. Med andra ord är detta positiva nyheter för alla som arbetar inom livsmedelskedjan på ett eller annat sätt samt för alla konsumenter.

I princip alla aspekter i uppdraget till Statskontoret är faktiskt tummen upp ur Naturvetarnas perspektiv. För man skriver också från regeringen att analysen även ska ”…innehålla en övervägning om den statliga styrningen behöver förändras.” Att de organisatoriska förutsättningarna för livsmedelskontrollen genomlyses på ett seriöst sätt är något som förbundet har efterlyst under en lång tid. Inte minst Arbetsmiljöverkets föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö som kom i våras har satt fokus på att resurser, bemanning och organisationsfrågor är av central betydelse för att tjänstemän ska få en långsiktigt hållbar arbetsmiljö.

Då vår blogg bråkar lite för närvarande, och jag (hur glad jag än är kring det här uppdraget till Statskontoret) inte orkar hålla på att bråka tillbaka längre, klipper jag här helt sonika in länken till regeringens pressmeddelande: http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/12/uppdrag-ska-sakra-likvardiga-livsmedelskontroller/

Bra med satsning på arbetsmiljö men dags för parlamentarisk långsiktighet!

Det föreslås ökade anslag till arbetsmiljöverket och forskningsrådet Forte i regeringens budgetförslag som lades fram idag, precis som aviserades av regeringen i förra veckan. Att satsa på arbetsmiljöfrågor är oerhört viktigt och det är positivt att regeringen föreslår denna satsning. I våras kom Arbetsmiljöverket med nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö, som trädde i kraft den 31 mars. När Arbetsmiljöverket presenterade den nya föreskriften satte man också bakgrunden till varför man tagit fram denna: ”Antalet anmälda arbetssjukdomar som beror på de här orsakerna har ökat med drygt 70 procent sedan år 2010. Det visar den officiella arbetsskadestatistiken. Alltför mycket arbete eller för hög arbetstakt och problem i relationerna på arbetsplatsen ligger bakom siffrorna.”

Inte minst akademiker är utsatta i hög utsträckning då många tjänstemän ofta har en väldigt hög arbetstakt och inte sällan finns också otydligheter kring bland annat förväntningar i organisationer, vilket kan leda till arbetsmiljöproblem av psykosocial karaktär för individer. Antalet sjukskrivna individer pga psykisk ohälsa har ökat med drygt 10 000 bara under det senaste året. Naturvetarna har precis genomfört en enkät om arbetsvillkoren för våra medlemmar som vi precis håller på och analyserar resultaten ifrån. Utan att säga alltför mycket om detta förrän analysen är helt klar kan man säga att vi kan se dessa mönster också. När det råder otydligheter kring arbetet och kring förväntningar, kring till exempel om man förväntas arbeta hemma, har man i regel svårare att behålla balansen mellan privat- och arbetsliv. Man känner sig bland annat mer ”manad” att ta med sig arbete hem för att hinna klart, trots att ens chef inte har uttryckt en sådan förväntan. Att satsa på arbetsmiljöfrågor är därför en helt korrekt prioritering för såväl regeringen som fackförbund som organiserar akademiker.

Samtidigt har vi nu en något paradoxal situation på det nationella planet. Det har nämligen inte satsats särskilt mycket alls på arbetsmiljöfrågor under några mandatperioder och en av yrkeskårerna, arbetsmiljöingenjörer, som arbetar med dessa frågor i privata företag och på Arbetsmiljöverket har haft stora pensionsavgångar. För ett par veckor sen hörde jag detta inslag på Ekot: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6503661&playaudio=5814827 Det är Sveriges Företagshälsor, en branschorganisation för företag inom företagshälsovård, som genomfört en enkät till sina medlemmar. Dessa uttrycker att de behöver rekrytera mer personal, då alltfler inser vikten av företagshälsovård och vill anlita företagshälsovård på just sin arbetsplats. Problemet är bara att det inte finns tillräckligt många att rekrytera som har sin kompetens inom arbetsmiljöfrågor. Det har som sagt varit en hel del som gått i pension på senare år och med de ökade satsningarna på arbetsmiljöfrågor och ett ökat behov av olika kompetenser på detta område så framstår den underdimensionering som funnits i utbildningarna under lång tid helt plötsligt än mer påtagligt. Det paradoxala i situationen som jag menar, för att förtydliga, är alltså att man har en stor satsning nu på arbetsmiljö men man kommer att ha oerhört svårt att rekrytera kompetent personal såväl till Arbetsmiljöverket som till företagshälsovård runtom i Sverige då det inte har utbildats tillräckligt många med rätt kompetens på många år.

Nu är inte detta någon kritik mot vare sig nuvarande regering eller föregående men när man nu satsar på arbetsmiljö vore det så klart tacknämligt om man skulle kunna hitta den kompetens som kommer att krävas. Nuvarande regering har också gjort vad de har kunnat då de har haft dialog med företagshälsovården om läkare inriktade mot dessa frågor och hur man kan se till att fler väljer den vägen. Men faktum kvarstår att det hela handlar om lite för lite och lite för sent. Vad som skulle krävas är att man framöver, gärna redan igår, träffar långsiktiga parlamentariska överenskommelser om hur satsningar på arbetsmiljöfrågor samt de kompetenser som behövs för sådana satsningar (utbildningsdimensionering med mera) ska se ut under låt oss säga en 10- till 20-årsperiod. Naturvetarna är partipolitiskt obundna men vi är ju inte dumma för det och kan se att olika partier har olika syn på till exempel arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som det ofta är svårt att få någon långsiktighet i. Det må så vara och är nog svårare att komma åt då det handlar mer om olika partiers politiska grund så att säga, det är bara att gilla läget för Arbetsförmedlingen och andra.

Men när det gäller arbetsmiljö borde det faktiskt vara en ”no brainer” att inse att en långsiktighet och förutsägbarhet skulle vara att föredra. Finns det något parti som kan ställa sig upp och säga att de inte bryr sig om arbetsmiljön och de skrämmande resultat som vi har kunnat se på senare år kring sjukskrivningar på grund av till exempel psykosociala orsaker? Troligtvis gör det inte det. Att det också är en okontroversiell fråga, förutom att man kan ha olika uppfattningar om offentliga utgifter, borde det inte heller råda något tvivel om i dagsläget. Detta är något som borde lyftas till diskussion på ett seriöst sätt. Det gynnar ingen i vårt samhälle, oavsett partitillhörighet, att ha den situation vi nu har med höga sjukskrivningstal och en nuvarande satsning på arbetsmiljö som kommer att hämmas av kompetensbrist. Ska man se det rent krasst och nationalekonomiskt, vilket många ofta vill paketera in frågor i nu för tiden, så är det heller ingen bra affärsidé för landet Sverige med vad det gör för BNP att ha en eftersatt arbetsmiljöproblematik som dessutom visat sig eskalera på senare år. Att ha en kompetensbrist när man väl väljer att adressera frågan och satsa offentliga medel är inte heller bra ur ett nationalekonomiskt perspektiv då effekterna av satsningen lär hämmas.

Jag satt och gjorde prognoser för arbetsmiljöingenjörer till Sacos publikation Framtidsutsikter för ett par veckor sen och då kändes det än mer underligt att titta på utflödet på senare år, pensionsavgångar och regeringens nuvarande satsningar som jag skrivit om ovan. Det går sig liksom inte ihop riktigt som sagt, givet hur det sett ut under lång tid innan man beslutade sig för att satsa på arbetsmiljö. Arbetsmiljö är en fråga som är alltför viktig att behandlas så. Det är dags för en parlamentarisk långsiktighet och dialog kring arbetsmiljöfrågor!