Blir efterföljaren till Erasmus+ dubbelt så bra?

Studentutbytesprogrammet Erasmus+ är ett av endast två program som EU-kommissionen inte vill minska anslagen till i EU:s långtidsbudget för åren 2021-2027, tvärtom vill kommissionen fördubbla anslaget för att år 2025 ha dubblerat antal deltagare i studentutbytesprogrammet.

Frågan om efterföljaren till Erasmus+ diskuterades i EU:s ministerråd för utbildning, ungdom, kultur och idrott 15 februari 2018 i samband med en halvtidsutvärdering av Erasmus+. Den svenska hållningen som framfördes då var att det program som blir efterföljare till Erasmus plus inte får medföra ökade kostnader för den nationella budgeten eller EU-budgeten.

Men vad är Erasmus egentligen och var kom plustecknet ifrån? Erasmus+ är ett utbytesprogram som ger dig möjlighet att studera utomlands. Studerar du vid ett svenskt universitet eller högskola med syfte att ta ut en examen inom grund- eller forskarutbildning kan du läsa i 3–12 månader vid ett annat europeiskt universitet eller högskola i något av de 33 länder som ingår i Erasmusprogrammet.

Programmet finansieras av Europeiska kommissionen (med pengar från medlemsstaternas medlemsavgifter). I Sverige är det Universitets- och högskolerådet som ansvarar för Erasmus+, tillsammans med de universitet och högskolor som deltar i programmet. För att kunna söka stipendium för studier med Erasmus+ måste du ha läst minst ett år på högskolenivå och du ansöker om stipendium via det universitet eller högskola där du studerar i Sverige.

Åker du till ett högkostnadsland får du för närvarande ett bidrag för merkostnader på cirka 420 euro per månad (har du studiebidrag och studielån så behåller du dessa) och cirka 315 euro för studier i lågkostnadsländer. Mer än det merkostnadslån på 227 euro du kan teckna med CSN för utlandsstudier.

Plustecknet kommer ifrån att det ursprungliga Erasmusprogrammet år 2014 slogs ihop med bland annat Lifelong Learning Programme, Youth in Action och Erasmus Mundus . Förutom högre utbildning inkluderas nu yrkesutbildning och praktik, volontärtjänst, ungdomsutbyte och idrott för att nämna några . Mer om dessa någon annan gång kanske.

Erasmusprogrammet har lett till många utbyten under åren. Som Europaportalen skriver så har nästan 81 000 svenskar studerat eller gjort praktik utomlands via EU-programmet sedan Sverige gick med i det europeiska utbytesprogrammet 1992. De senaste åren har mellan 4 500 och 5 500 svenskar deltagit.


Det finns en obalans i antalet in- och utresande studenter och programmet verkar inte vara många svenska studenters förstahandsalternativ. Sedan starten har 171 000 inresande studenter studerat i Sverige vilket är dubbelt så många som antalet utresande studenter. Enligt Universitetskanslersämbetet så ordnar majoriteten av de utresande studenterna sina utlandsstudier på egen hand som så kallade freemover studenter. Av de utresande läsåret 2015/2016 var 70 procent freemoverstudenter, 27 procent utbytesstudenter och 3 procent språkkursstudenter. Många av utbytesstudenterna deltar i sina lärosätens egna utbytesprogram med utländska motparter eller andra program.

Om antalet utresande studenter ska fördubblas som kommissionen vill, eller hellre fyrdubblas till år 2025 så krävs det mycket stora insatser av något slag. Kanske behöver villkoren bli dubbelt så bra? 315 euro i månaden räcker inte långt i Tyskland som är den tredje populäraste destinationen, i alla fall inte om man har en hyra att betala hemma i Sverige.

Informations- och marknadsföringsinsatser kan hjälpa till att öka antalet sökande men att de ensamma skulle kunna öka antalet sökande från cirka 6 000 till 24 000 är osannolikt. Dels då 70 procent av de utresande idag lyckas hitta information på egen hand, dels då cirka 40 procent av varje årskull i sådana fall skulle åka på utbyte genom Erasmus++ eller vad det kommer heta (om vi bortser från doktorander och lärare). Men helt orimligt är ett sådant mål kanske inte då 50 procent av civilekonomerna examinerade 2015/2016 hade studerat utomlands under sin studietid.

Troligtvis spelar studentens begränsade val in jämfört med andra alternativ. Tidsperioden är begränsad till 3-12 månader och vart studenten kan åka och vad studenten kan läsa beror helt på vilka avtal institutionen, högskolan eller universitetet har med utländska lärosäten. Många svenska lärosäten som har relativt bra rykte har också andra bilaterala utbytesavtal med mer renommerade lärosäten än de som ingår i Erasmusprogrammet. Antal länder är begränsat även om det låter som många så har en biologstudent på Stockholms universitet omkring 10 länder att välja på och Danmark och Finland har man i regel redan varit i och Turkiet kanske inte lockar med tanken på det politiska läget och ett par andra länders biologutbildningar håller inte måttet, Brexit ska vi inte ens tala om.

Då blir det mer intressant att åka på ett bilateralt utbyte till USA eller att ordna ett år i Australien själv. Trots att det kostar mer för studenten. Kan det vara så att våra studenter väljer kvalitet framför kvantitet? Borde EU-kommissionen göra detsamma?

Uppdrag om likvärdiga livsmedelskontroller – ett ljus i decembermörkret

Jag prenumererar på pressmeddelanden från regeringen. Det är inte alltid man blir så där extremt begeistrad över vad man har hittat på hos regeringskansliet, för att uttrycka sig milt. Vill också understryka att jag inte lägger någon politisk värdering i det, utan så känner jag nästintill alltid för pressmeddelanden från departementen oberoende av regeringens sammansättning (Naturvetarna är partipolitiskt obundna och allt det där).

Men igår runt lunchtid fick jag så läsa ett av dessa pressmeddelanden som kändes som balsam i…ja, i mina ögon då kanske eftersom jag läste. Fast det känns ju inte så positivt och det här var väldigt positivt. Att det värmde min själ är nog att ta i men att det förgyllde min dag och lyste upp en mörk decembereftermiddag är nog inte att gå till överdrift. När jag läser en sådan här rubrik ”Uppdrag ska säkra likvärdiga livsmedelskontroller” blir jag väldigt glad, inte minst när det är regeringen som står bakom uppdraget. Närmare bestämt ett uppdrag till Statskontoret att analysera och lämna förslag på hur problemen som finns i livsmedelskontrollen i Sverige i nuläget kan lösas framöver.

Naturvetarna arbetar sedan en lång tid tillbaka för att arbetsmiljön för förbundets inspektörer överlag ska förbättras. Detta handlar om allt från resurser, hot- och våldsproblematik till likvärdiga kontroller. Alltför många inspektörer har i dagsläget en oacceptabel arbetsmiljö. Likvärdiga livsmedelskontroller över hela landet är viktigt för att skapa en större acceptans och förståelse för det viktiga arbete som livsmedelsinspektörer bedriver. Detta är faktiskt en ganska central del i ett långsiktigt förbättringsarbete av arbetsmiljön, även om det vid en första anblick kan framstå som lite långsökt. Inte minst gör regeringen även den koppling som Naturvetarna har gjort vid ett flertal tillfällen. Nämligen att en ”…anledning till att nödvändiga kontroller inte genomförs tros vara kopplad till strukturella utmaningar hos kommunerna i fråga, som t.ex. bemanningssvårigheter, snarare än till problem inom livsmedelskontrollen som sådan.” Resursfrågor, där bemanning är en central del, är så klart en oerhört viktig parameter för att få till stånd en bra arbetsmiljö.

Men för Naturvetarna är det också så att vi genom vår medlemsbas, likt i väldigt många andra frågor som vi driver påverkansarbete kring, måste se på myntet från båda sidor och rentav kanske också ta en titt på det på högkant. När det gäller just livsmedelskontroller är dualliteten i frågan att förbundet också organiserar många medlemmar som arbetar inom livsmedelsföretag, primärproducenter med flera. Naturvetarna har medlemmar som återfinns i hela kedjan från ”jord till bord”. Regeringen har även här gjort samma tolkning som förbundet landat i kring hur detta hänger ihop. ”Livsmedelskontrollen ska vara likvärdig i hela landet och skydda människors hälsa och värna om konsumenters intressen. Den ska säkerställa att företag och andra som hanterar livsmedel följer lagstiftningen. Bristen på likvärdighet påverkar också livsmedelsföretagens konkurrensvillkor”. Med andra ord är detta positiva nyheter för alla som arbetar inom livsmedelskedjan på ett eller annat sätt samt för alla konsumenter.

I princip alla aspekter i uppdraget till Statskontoret är faktiskt tummen upp ur Naturvetarnas perspektiv. För man skriver också från regeringen att analysen även ska ”…innehålla en övervägning om den statliga styrningen behöver förändras.” Att de organisatoriska förutsättningarna för livsmedelskontrollen genomlyses på ett seriöst sätt är något som förbundet har efterlyst under en lång tid. Inte minst Arbetsmiljöverkets föreskrift om organisatorisk och social arbetsmiljö som kom i våras har satt fokus på att resurser, bemanning och organisationsfrågor är av central betydelse för att tjänstemän ska få en långsiktigt hållbar arbetsmiljö.

Då vår blogg bråkar lite för närvarande, och jag (hur glad jag än är kring det här uppdraget till Statskontoret) inte orkar hålla på att bråka tillbaka längre, klipper jag här helt sonika in länken till regeringens pressmeddelande: http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/12/uppdrag-ska-sakra-likvardiga-livsmedelskontroller/

Bra med satsning på arbetsmiljö men dags för parlamentarisk långsiktighet!

Det föreslås ökade anslag till arbetsmiljöverket och forskningsrådet Forte i regeringens budgetförslag som lades fram idag, precis som aviserades av regeringen i förra veckan. Att satsa på arbetsmiljöfrågor är oerhört viktigt och det är positivt att regeringen föreslår denna satsning. I våras kom Arbetsmiljöverket med nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö, som trädde i kraft den 31 mars. När Arbetsmiljöverket presenterade den nya föreskriften satte man också bakgrunden till varför man tagit fram denna: ”Antalet anmälda arbetssjukdomar som beror på de här orsakerna har ökat med drygt 70 procent sedan år 2010. Det visar den officiella arbetsskadestatistiken. Alltför mycket arbete eller för hög arbetstakt och problem i relationerna på arbetsplatsen ligger bakom siffrorna.”

Inte minst akademiker är utsatta i hög utsträckning då många tjänstemän ofta har en väldigt hög arbetstakt och inte sällan finns också otydligheter kring bland annat förväntningar i organisationer, vilket kan leda till arbetsmiljöproblem av psykosocial karaktär för individer. Antalet sjukskrivna individer pga psykisk ohälsa har ökat med drygt 10 000 bara under det senaste året. Naturvetarna har precis genomfört en enkät om arbetsvillkoren för våra medlemmar som vi precis håller på och analyserar resultaten ifrån. Utan att säga alltför mycket om detta förrän analysen är helt klar kan man säga att vi kan se dessa mönster också. När det råder otydligheter kring arbetet och kring förväntningar, kring till exempel om man förväntas arbeta hemma, har man i regel svårare att behålla balansen mellan privat- och arbetsliv. Man känner sig bland annat mer ”manad” att ta med sig arbete hem för att hinna klart, trots att ens chef inte har uttryckt en sådan förväntan. Att satsa på arbetsmiljöfrågor är därför en helt korrekt prioritering för såväl regeringen som fackförbund som organiserar akademiker.

Samtidigt har vi nu en något paradoxal situation på det nationella planet. Det har nämligen inte satsats särskilt mycket alls på arbetsmiljöfrågor under några mandatperioder och en av yrkeskårerna, arbetsmiljöingenjörer, som arbetar med dessa frågor i privata företag och på Arbetsmiljöverket har haft stora pensionsavgångar. För ett par veckor sen hörde jag detta inslag på Ekot: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6503661&playaudio=5814827 Det är Sveriges Företagshälsor, en branschorganisation för företag inom företagshälsovård, som genomfört en enkät till sina medlemmar. Dessa uttrycker att de behöver rekrytera mer personal, då alltfler inser vikten av företagshälsovård och vill anlita företagshälsovård på just sin arbetsplats. Problemet är bara att det inte finns tillräckligt många att rekrytera som har sin kompetens inom arbetsmiljöfrågor. Det har som sagt varit en hel del som gått i pension på senare år och med de ökade satsningarna på arbetsmiljöfrågor och ett ökat behov av olika kompetenser på detta område så framstår den underdimensionering som funnits i utbildningarna under lång tid helt plötsligt än mer påtagligt. Det paradoxala i situationen som jag menar, för att förtydliga, är alltså att man har en stor satsning nu på arbetsmiljö men man kommer att ha oerhört svårt att rekrytera kompetent personal såväl till Arbetsmiljöverket som till företagshälsovård runtom i Sverige då det inte har utbildats tillräckligt många med rätt kompetens på många år.

Nu är inte detta någon kritik mot vare sig nuvarande regering eller föregående men när man nu satsar på arbetsmiljö vore det så klart tacknämligt om man skulle kunna hitta den kompetens som kommer att krävas. Nuvarande regering har också gjort vad de har kunnat då de har haft dialog med företagshälsovården om läkare inriktade mot dessa frågor och hur man kan se till att fler väljer den vägen. Men faktum kvarstår att det hela handlar om lite för lite och lite för sent. Vad som skulle krävas är att man framöver, gärna redan igår, träffar långsiktiga parlamentariska överenskommelser om hur satsningar på arbetsmiljöfrågor samt de kompetenser som behövs för sådana satsningar (utbildningsdimensionering med mera) ska se ut under låt oss säga en 10- till 20-årsperiod. Naturvetarna är partipolitiskt obundna men vi är ju inte dumma för det och kan se att olika partier har olika syn på till exempel arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som det ofta är svårt att få någon långsiktighet i. Det må så vara och är nog svårare att komma åt då det handlar mer om olika partiers politiska grund så att säga, det är bara att gilla läget för Arbetsförmedlingen och andra.

Men när det gäller arbetsmiljö borde det faktiskt vara en ”no brainer” att inse att en långsiktighet och förutsägbarhet skulle vara att föredra. Finns det något parti som kan ställa sig upp och säga att de inte bryr sig om arbetsmiljön och de skrämmande resultat som vi har kunnat se på senare år kring sjukskrivningar på grund av till exempel psykosociala orsaker? Troligtvis gör det inte det. Att det också är en okontroversiell fråga, förutom att man kan ha olika uppfattningar om offentliga utgifter, borde det inte heller råda något tvivel om i dagsläget. Detta är något som borde lyftas till diskussion på ett seriöst sätt. Det gynnar ingen i vårt samhälle, oavsett partitillhörighet, att ha den situation vi nu har med höga sjukskrivningstal och en nuvarande satsning på arbetsmiljö som kommer att hämmas av kompetensbrist. Ska man se det rent krasst och nationalekonomiskt, vilket många ofta vill paketera in frågor i nu för tiden, så är det heller ingen bra affärsidé för landet Sverige med vad det gör för BNP att ha en eftersatt arbetsmiljöproblematik som dessutom visat sig eskalera på senare år. Att ha en kompetensbrist när man väl väljer att adressera frågan och satsa offentliga medel är inte heller bra ur ett nationalekonomiskt perspektiv då effekterna av satsningen lär hämmas.

Jag satt och gjorde prognoser för arbetsmiljöingenjörer till Sacos publikation Framtidsutsikter för ett par veckor sen och då kändes det än mer underligt att titta på utflödet på senare år, pensionsavgångar och regeringens nuvarande satsningar som jag skrivit om ovan. Det går sig liksom inte ihop riktigt som sagt, givet hur det sett ut under lång tid innan man beslutade sig för att satsa på arbetsmiljö. Arbetsmiljö är en fråga som är alltför viktig att behandlas så. Det är dags för en parlamentarisk långsiktighet och dialog kring arbetsmiljöfrågor!

Lite sent på det…men regeringen har fattat ett klokt beslut om livsmedelsupphandling

Man kommer tillbaka efter sommar och semester. Lite bortkopplad och med en viss startsträcka för att komma igång, inte minst då jag varit nästintill helt utan internettillgång under min relativt långa semester. Funderar som bäst på vilken av de frågor som jag driver opinion kring som jag ska ta tag i först. Fastnar för att titta på om det har hänt något att rapportera om kring livsmedelsstrategin, som blivit uppskjuten vid ett flertal tillfällen, men finner att så inte är fallet. Lite som av en slump scrollar jag fortsatt vidare på näringsdepartementets hemsida och finner då det här.

Regeringen har alltså beslutat att ge Upphandlingsmyndigheten i uppdrag att förstärka kompetensen när det gäller upphandling av livsmedel. Här har man på olika sätt försökt att påverka genom att i ett par års tid i remissvar, blogginlägg, artiklar och debattartiklar prata om hur viktig den offentliga upphandlingen av livsmedel är ”för att främja en bättre och mer konkurrenskraftig hållbar svensk livsmedelsproduktion” (regeringens ord)…och så händer det något på detta område just när man har semester. Det är så himla typiskt.

För även om jag självklart är väldigt nöjd med regeringens beslut, då Naturvetarna som sagt har drivit denna fråga under en tid, blir känslan av ens egen påverkan (som är svår att mäta även annars) minimal. Det är samtidigt en helt irrelevant fråga för så länge som regeringen gör som Naturvetarna vill i de frågor som jag har på mitt bord kan jag och Naturvetarna som organisation självklart inte vara annat än nöjda. Men lite kul hade det ju ändå varit om det hade stått någonstans att ”…precis som Naturvetarna har förespråkat i många olika sammanhang väljer nu regeringen att…”:) Men det är så klart något som aldrig kommer hända och vi är dessutom många olika intressen som försöker påverka regeringen i olika riktningar kring olika frågor, vilket ger styrka då det annars lätt skulle kunna avfärdas med att det handlar om särintressen.

Anledningen till att Naturvetarna driver denna fråga är i alla fall då vi har många medlemmar som arbetar inom livsmedelsproduktion och även andra områden som gynnas av att Sverige har en hållbar livsmedelsproduktion och en levande landsbygd. Inte minst har vi också många medlemmar som antingen arbetar med djurskydd eller på ett eller annat sätt påverkas av djurskyddet. Antibiotikaresistens är en annan orsak att framhäva svenskproducerat kött i offentliga måltider, som också har relevans för många av våra medlemmar. Sen ett EU-direktiv kom som slog fast att man kan ställa krav i upphandling, kring till exempel djurskydd, har Naturvetarna drivit att offentlig upphandling borde stödja svensk livsmedelsproduktion och den lagstiftning Sverige har (snarare än tvärtom, som ofta är fallet i dagsläget). För att återknyta till den direkta ”boost” som man önskar att man skulle kunna få av en framgång i påverkansarbete skulle också följande uttalande från civilminister Ardalan Shekarabi på näringsdepartements hemsida likväl kunna vara ett direkt citat från undertecknad:)

”- I Sverige producerar vi livsmedel utifrån en ambitiös djurskyddslagstiftning och svenska bönder åstadkommer världens bästa djurvälfärd. Samtidigt kan våra barn, äldre och sjuka serveras offentlig mat från leverantörer som inte förhållit sig till den ambitiösa djurskyddsnivån vi faktiskt har i Sverige vid produktionen. Det är därför glädjande att regeringen idag kan presentera uppdraget till Upphandlingsmyndigheten.”

I Sverige serveras varje dag 3 miljoner måltider i vård, skola och omsorg. Tänk den kraft, såväl monetärt som det signalvärde det kan skicka ut i samhället, som finns inneboende i upphandlingar av den storleken. Att det tog regeringen så lång tid att komma fram till att ”det offentliga” måste stödja den ambitiösa djurskyddsnivån som finns i Sverige, då det annars urholkar legitimiteten för lagstiftningen, är förvånande. Men bättre sent än aldrig. Nog sagt, dags för Upphandlingsmyndigheten att leverera på regeringens uppdrag!

 

 

En ihålig ost om stigmatiserat kött

Kan kött vara stigmatiserat? Ja, tydligen om man frågar Carl B Hamilton, ekonomiprofessor och tidigare Liberal riksdagsledamot. Det hävdar han nämligen på DN debatt idag. Alltså, att han inte menar att köttet lyckas framkalla blödande sår, som är en betydelse av ordet, fattar jag. Men samtidigt känns hans tes ändå väldigt långsökt. Han menar alltså att en viss typ av köttkonsumtion leder till en social stigmatisering och att detta är den svenska köttprotektionismens fel, som dessutom underblåses av media. Det han avser är alltså att stigmatiseringen i det här fallet avser de som avviker från genomsnittsmedborgarens samhällsnorm och äter en annan typ av kött, specifikt importerat kött.

Om vi för sakens skull leker med tanken att det faktiskt finns ”stigmatiserat kött” vad skulle förklaringen bakom denna rådande samhällsnorm i Sverige kring kött kunna vara? Hamilton skriver bland annat att ”importerat kött är ofta billigare och bättre än svenskt”. Billigare är ett bra ekonomiskt begrepp, lätt att kolla upp. Vi säger för sakens skull att importerat kött alltid är billigare än inhemskt producerat. Då har vi kvar detta med bättre. Vad är bättre kött? Det enda vettiga som Hamilton skriver på denna punkt är att ”…när Europas bästa pastejer och patéer tillverkas på kontinenten, köper man råvaran från Sverige? Nej. När parmaskinka och Serranoskinka tillverkas, kommer råvaran från Sverige? Nej, den är lokalt producerad.”

För att använda ett engelskt uttryck som känns passande; that’s baloney (baloney är en typ av korv men uttrycket betyder också att något är fullständigt struntprat). Det är förvisso inte struntprat att man använder lokala råvaror när man producerar till exempel skinkan i Parma men det är klart att det även kan göras omvänt. Nu är inte detta ett exempel på en köttprodukt men jag kom genast att tänka på denna artikeln på Naturvetarnas hemsida om buffelmozzarella produktion i norra Uppland. Nu kan jag för lite om just varumärkesskyddet för parmaskinka och serranoskinka men jag tänker mig att skinka enligt samma process kan produceras, och säkerligen redan produceras, i Sverige även om den kanske inte får kallas för parma/serranoskinka (!?)…apropå detta med protektionism.

Så nu har vi alltså benat ur köttfrågan ur Hamiltons perspektiv lite grann. Det var ju kul och lärorikt men vad som är ännu roligare är att inte ens hans grundtes kring stigmatiseringen håller. För apropå detta med stigmatiserande är den rådande genomsnittsmedborgarens samhällsnorm i dagsläget inte till någon stor övervägande del för svenskt kött. På Jordbruksverkets hemsida skriver man om köttkonsumtion att under ”…cirka 20 år har trenden varit att en allt större del av det kött vi äter är importerat, men under våren 2014 började utvecklingen gå i motsatt riktning för nöt- och griskött då andelen svenskt nötkött av förbrukningen ökade med 3 procent och svenskt griskött med 4,1 procent.” Trots denna marginella förändring var till exempel ca 50 procent av nötköttet som konsumerades inhemskt producerat medan samma siffra för lamm var drygt 30 procent år 2014.

Jordbruksverket tror själva att en orsak till uppsvinget som skedde 2014, och som förhoppningsvis har fortsatt 2015, kan vara att Sverige har den lägsta antibiotikaanvändningen till livsmedelsproducerande djur. Jag tror det ligger mycket i det men jag tror också att det svenska djurskyddet överlag samt olika resonemang kring klimatet och en hållbar köttkonsumtion spelar in. Jordbruksverket har också släppt en rapport om hållbar köttkonsumtion där de också slår fast att ”…svensk köttproduktion ligger relativt bra till i flera hållbarhetsperspektiv, exempelvis antibiotikaanvändning och djurvälfärd.” När Hamilton famlar i mörkret kring begreppet bättre har vi alltså här svart på vitt något där man har ett mervärde i svenskt kött…det är bättre! Låt oss vända på Hamilton-resonemanget också när vi ändå är igång. Varför skulle inte en svenskt producerad skinka kunna smaka bättre? Att köpa en paté, skinka eller brieost för att den kommer från ett visst land eller region är socialt stigmatiserande om något i nuläget…att den dessutom lär kosta en del om den har ”rätt etikett” är högst troligt (för att knyta an till det andra påståendet i debattartikeln om billigheten i importerat).

Men när landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) intervjuades i radio i morse och hade chansen att bemöta denna debattartikel, med hål stora som i en schweizerost, trasslade han bara in sig. Det hade varit så enkelt för Bucht att prata om mervärdena i svensk köttproduktion. Eller varför inte djurskydd, EU och antibiotika? Eller varför inte prata djurskydd och offentlig upphandling? Det hade Bucht också kunnat göra samtidigt som han pratade om den svenska livsmedelsstrategin. Men det gjorde han inte och det tycker jag var synd då han borde ha fyllt denna ihåliga ost till debattartikel med bra motargument…