Utbilda? Äsch, det kan väl vem som helst göra..?

Förra veckan träffade jag Naturbrukslärarna, en professionsförening i Naturvetarna. Mötet gjorde mig både irriterad och oroad. Sverige riskerar nämligen att gå miste om många duktiga lärare de kommande åren. Orsak? De nya kraven på yrkeslegitimation som träder i kraft i december 2013 innebär att alla som vill arbeta som lärare (inklusive naturbrukslärare) måste godkännas av Skolverket. Skolverket har emellertid svårt att hinna med alla de ansökningar som kommer in. Hanteringen av legitimationer har visat sig krångligare och mer tidsödande än vad man trott och ansökningarna staplas nu på hög. För naturbrukslärarnas del är situationen särskilt illa: deras ansökningar verkar staplas i en alldeles egen hög med ännu lägre prioriteringsgrad. Problemet är inte att de saknar tillräckliga kvalifikationer – tvärtom har många fler examina än vad som behövs för att arbeta- utan att dessas legitimationsansökningar måste hanteras på andra sätt än ”vanliga” lärarlegitimationer. Detta gör naturligtvis processen mer komplicerad och, såklart i tider av tids- och resursbrist, lättare att prioritera bort…

Tyvärr tror jag att den lätthet varmed Skolverket lägger undan yrkeslärarnas legitimationsansökningar reflekterar en idag rätt vanlig attityd till yrkesutbildningar: att de är lite mindre viktiga än andra, vanliga utbildningar. Yrkeslärarna hamnar således ännu längre ned på statuslistan, trots  läraryrkets redan mycket dåliga utgångsläge.

Naturbrukslärarna sa att de befarar att de kommer att missgynnas av den extra långa handläggningstiden. Att potentiella arbetsgivare, i de fall de kan välja, hellre kommer att anställa en vanlig lärare än en naturbrukslärare eftersom dessa är säkrare kort. Detta är naturligtvis bekymmersamt för de enskilda lärarna (vem vill inte göra det man är utbildad för?) men de verkliga förlorarna är studenterna vid naturbruksutbildningarna och, i det långa loppet, hela det svenska samhället. Naturbrukarlärare existerar ju inte för att det är så kul att säga ”naturbrukslärare”. Nej, yrket finns för att det krävs särskilda kunskaper inom dessa områden för att utbildningen ska hålla (tillräckligt) hög kvalitet. Således bör det vara självklart att det är just naturbrukslärare som arbetar där.

Skolverkets bristande hantering av lärarlegitimationerna rör inte bara naturbrukslärarna utan är en angelägenhet för hela lärarkåren. Alla, oavsett inriktning eller specialitet, tvingas idag stå ut med orimligt långa kötiderna. När regeringen beslutade att införa krav på legitimation för lärare gjordes det med motiveringen att det skulle leda till att höja utbildningskvaliteten såväl som lärares status. Även om långt ifrån alla tror på att detta de facto blir effekten så tycks de flesta vara ense om att nu när beslutet väl är taget så bör förändringen drivas igenom så fort som möjligt.

Enligt Skolverket beror de långa handläggningstiderna på att man saknar resurser. Om regeringen menar allvar med argumenten om att det finns ett samband mellan legitimation och status, granskning och kvalitet – och det hoppas jag verkligen att de gör! – så måste de göra något åt situationen. Det är inte rimligt att å ena sidan införa regler som tvingar lärare att ansöka om legitimation utan att å andra sidan samtidigt skapa förutsättningar som möjliggör hanteringen av ansökningar. Att försätta de personer som ska ansvara för något av det viktigaste vi har i dagens limboliknande väntan anstår faktiskt inte ett land som vill kalla sig en ledande kunskapsnation.

Sofie Andersson

Ps. Vill också passa på att puffa för ännu en rapport som handlar om hur(uvida) lönsamt det är att läsa vidare. I ”En ljusnande framtid…” som Saco tillsammans med Institutet för Privatekonomi, Swedbank står bakom jämförs den ekonomiska utvecklingen för industriarbetare respektive dem som gått ett antal akademiska utbildningar. Slutsatsen är att akademikernas standard förbättrats med åren men att det fortfarande tar lång tid för många grupper innan utbildningen lönar sig. Vilken slutsats ska man dra av detta? Jag tror att man ska akta sig för att mäta värdet av att utbilda sig enbart i ekonomiska termer – som jag påpekat här tidigare finns det många fler skälv för varför det är ”gynnsamt” att gå en akademisk utbildning (ökade möjligheter att få ett stimulerande och utvecklande arbete t.ex.) Jag önskar dock att ekonomisk utveckling skulle vara en effekt lika självklar som personlig utveckling…

We want you…i alla fall om du är medlem i Na och har fått löneenkäten!

Jag blev glad när jag läste min bloggkompis Sofies inlägg häromveckan om Det grå, gubbiga facket. Nu var ju slutsatsen att facket inte är gubbigt och grått, annars hade jag gjort tummen ned även om jag personligen gillar dova färger på mina kläder och börjar närma mig den ålder då det snart är dags för hatt. Sofie visade tydligt i sin text att den svenska arbetsmarknaden kräver ett fackligt engagemang. Avslutningen på inlägget var ”att det måste vara en kärnuppgift för alla som arbetar inom den fackliga sfären att både förklara och motivera det vi gör”.

Ok, jag ska försöka förklara och motivera det jag gör just nu. Jag har gjort en enkät som är gjord för de som svarar på den. Ni tror mig inte? Det är helt sant! Den kallas för Naturvetarnas löneenkät 2012. Jag vet själv hur trött man blir på alla enkäter som man bombarderas av ständigt men då är det ju enkäter man inte berörs av. Med den här enkäten är det så att om man inte besvarar den, och fler medlemmar i förbundet tänker likadant, så får vi en dålig lönestatistik vilket ytterst påverkar alla som är medlemmar i Naturvetarna. Vi arbetar alltid för våra medlemmars bästa men här har man alltså ett fall där vi (och då menar jag medlemmar såväl som tjänstemän) verkligen är i högsta grad beroende av att medlemmarna är aktiva.

Det finns ett klockrent citat från Hans-Erik Källman, nyvald styrelseledamot på kongressen i förra veckan, om löneenkäten som lyder: ”Om jag ska få något tillbaka måste jag också bidra.” Jag borde egentligen inte behöva förklara och motivera det mer än så då det här är en produkt som borde sälja sig själv…och det gör den. Vi har i år förbättrat möjligheterna att svara direkt i smartphone eller på padda. Det går så enkelt och det tycker alla som får enkäten också. De tre första dagarnas svarsfrekvens var sex procent högre jämfört med 2011. Keep it up!

Din egen unika länk till enkäten är endast ett par knapptryckningar bort förutsatt att du är medlem i Naturvetarna och har fått en länk till din e-post. Om du är medlem och inte har fått en länk scrolla längst ner på Naturvetarnas hemsida och fyll i dina uppgifter. Är du inte medlem och är naturvetare? Gå med, om inget annat för att få en unik enkät!

Skjut inte upp till imorgon vad du kan göra idag…allra helst som jag kommer att skicka påminnelser i tre veckor framåt om man inte har besvarat enkäten. På detta sätt skiljer sig nämligen inte denna enkät från någon annan enkät i samhället…man kan inte få allt.

Ska trygghet vara en självklarhet eller lyxvara?

Tillgång till det sociala skyddsnätet, rätt till sjuk- och föräldrapenning… Sådant som de flesta av oss tar för givet är lyxvara för många av Sveriges doktorander; något man i bästa fall får efter år av harvande med stipendier, projektansökningar och tidsbegränsade anställningar. När (S) idag presenterar sin forskningsmotion står forskarna i fokus. (S) vill förbättra villkoren för unga forskare och föreslår bl.a. att alla doktorander ska ges anställning från dag ett och att utbildningsbidragen tas bort. Dessutom vill man att formerna för stipendiefinansierad forskarutbildning ses över. Idag är det en stor del av forskningen som bedrivs vid svenska universitet och högskolor som utförs av doktorander som i princip står utanför det sociala trygghetssystemet. Utan anställning finansierar de sin forskarutbildning via utbildningsbidrag eller stipendier. Man kan hävda att det är en fråga om hederlighet att doktorander ska ha samma trygghet som alla andra. Varför ska de behöva kompromissa med sådant som ingen annan behöver kompromissa med? Men frågan om doktoranders trygghet är större än så: den handlar om återväxten av forskare och, i förlängningen, om svensk forsknings förutsättningar att hävda sig i den internationella konkurrensen. Precis som Maria Ehlin Kolk, ordförande för Saco Studentråd skriver på Sacobloggen är det nämligen oklart varför en lovande doktorand ska välja att leva på ca 15 000 i månaden istället för att ta en riktig anställning utanför akademin…  Det är också oklart hur man tänker sig att forskningskvaliteten gynnas av att forskarna saknar grundläggande trygghet. Hur kan någon förväntas vara fullt koncentrerad på sin forskning om hon samtidigt måste oroa sig över hur hyran ska betalas nästa månad? Att bristen på bra villkor och tillgång till trygghetssystemet påverkar forskningen negativt är ingen vild gissning… (S) förslag är därför bra. Bara genom att erbjuda konkurrensmässiga anställningar kan vi locka de största talangerna att satsa på en forskarkarriär inom akademin. Forskarna är forskningens viktigaste resurs och som jag konstaterat här tidigare är vi farligt ute om forskaryrket tillåts bli ett kall…

Sofie Andersson

 

Välkommen satsning på skolans viktigaste resurs

Första gången jag träffade min lärare i filosofi och religion på gymnasiet så undrade jag verkligen. Kenneth var stenhård, slängde sig gärna med Hegelcitat och daltade aldrig. De första lektionerna var smått chockartade för mig och mina klasskamrater: var hade vi hamnat egentligen? Vi fick långa, krävande skrivuppgifter, tvingades närläsa Koranen såväl som Bibeln och fick dessutom varje vecka diskutera vad vi lärt oss – i helklass. Ve och fasa!

Efter tre år med Kenneth hade filosofi och religion blivit mina favoritämnen. Inte så mycket för att det var just de ämnena som jag egentligen fann mest intressant, utan för att lektionerna med Kenneth alltid fick mig att känna att jag lärt mig något men framförallt fick han mig att vilja lära mig mer. Han krävde alltid 100 % engagemang men gav också alltid lika mycket tillbaka. Kenneth såg dessutom till att vi inte bara lärde oss det vi skulle (bara det en ovanlighet, tyvärr) utan fick oss också att förstå implikationerna av de nya kunskaperna genom att tvinga oss att reflektera över vad det betydde i ett större sammanhang.  Att som sjuttonåring inför hela klassen behöva resonera kring varför religion är en av de absolut vanligaste orsakerna till krig, trots att de i grunden är väldigt lika var läskigt men oerhört lärorikt.

Det Kenneth gjorde är det bra lärare gör: de lär ut genom att väcka fascination för sitt ämne och de får eleverna att växa. Och då kvittar det om det som lärs ut är religionskunskap eller hur man löser en riktigt klurig ekvation. Poängen är att läraren får eleven att få den där icke-överskattningsbara aha-upplevelsen; känslan av att verkligen förstå. Visst kan man läsa sig till det mesta. Men för den där hungern efter att lära sig spelar läraren en helt avgörande roll.

Idag berättade utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund att regeringen satsar sammanlagt 880 miljoner kronor på en ny lärarreform de kommande fyra åren. Två nya karriärsteg för lärare införs; förstelärare och lektor och de huvudmän som anställer de nya lärarna får bidrag från staten. Syftet är att stärka läraryrkets status och att få fler att vilja satsa på en karriär som lärare.

Lärarna är skolans absolut viktigaste resurs. En bra lärare lyfter inte bara duktiga och motiverade elever utan förmår också fånga upp dem som inte har lika lätt för sig. Och en riktigt bra lärare kan få den riktigt omotiverade eleven att hamna på rätt sida om den helt centrala gränsen mellan ett godkänt och icke godkänt betyg. Idag har lärare alltmer kommit att bli ett icke-val, något man väljer för att man inte vet vad man vill göra. Med tanke på yrkets oerhörda betydelse är detta en farlig utveckling.

Därför är regeringens nya satsning bra. Lärare måste åter förknippas med hög status och vara ett yrke som lockar de bästa och mest lämpade personerna: dvs. de som verkligen brinner både för sitt ämne och för att lära ut.

Sofie Andersson

Fler naturvetare behövs i skolan

Lärarbristen inom det naturvetenskapliga området har blivit tydlig i och med att det är nu är nödvändigt att ha legitimation för de ämnen man undervisar i. Det är bra. Naturvetarna har länge varit bekymrade över att lärares kunskaper och intresse för naturvetenskap inte premierats i skolan. Fokus har istället har instället ensidigt varit på de pedagogiska meriterna. Nu hävdar jag inte att dessa inte är viktiga, bara att det är minst lika viktigt att också har kunskaper och intresse för det ämne man undervisar i. Detta engagemang smittar ofta av sig till eleverna, som lär sig lättare och i bästa fall kanske också blir intresserade av att fortsätta läsa naturvetenskap.
Flera positiva initiativ har tagits på senare år bland annat försök med att återinföra lektortjänster på gymnasiet. Med lektorer som har disputerat och har forskningserfarenhet får gymnasieskolan en tätare koppling till det som händer inom forskningen och den vetenskapliga metodiken, som jag tycker att alla i samhället bör ha en grundförståelse för. Inte minst för att kunna sätta in de forskningsresultat som presenteras i media i ett sammanhang och förstå varför olika forskare ibland kan ha skilda uppfattningar om hur saker förhåller sig.
Genom att som Sveriges Kommuner och Landsting förslår i Dagens Eko göra det möjligt för naturvetare och civilingenjörer att läsa pedagogik och på så sätt bli behöriga lärare skulle den akuta lärarbristen kunna åtgärdas. Samtidigt får skolan på så sätt in lärare som har djup kunskap och engagemang för de naturvetenskapliga ämnena. Kanske till och med en del med erfarenhet från ett arbetsliv utanför skolan.
För att läraryrken ska attrahera fler krävs emellertid bättre villkor när det gäller lön och arbetsförhållanden. Idag är det nog förhållandevis få naturvetare och ingenjörer på arbetsmarknaden som skulle kunna tänka sig att byta karriär och bli lärare just med tanke på detta, trots att många säkert brinner för att lära ut naturvetenskap.