Främja ett innovativt och kunskapsintensivt samhälle!

Igår uttalade sig Saco om att man vill höja brytpunkten för statlig skatt. I dagsläget är det så att alla som tjänar mer än brytpunkten 35 525 kronor i månaden betalar statlig skatt. Den statliga skatten är 20 procent på inkomster över brytpunkten. För mig som arbetar på ett av fackförbunden inom Saco kom det inte direkt som en överraskning att Saco lyfter denna fråga. Naturvetarna å sin sida har inte fattat några kongressbeslut kring skattefrågor, då Na slår vakt om att vi är partipolitiskt obundna, men den här känns ganska given. Ivar de la Cruz, ordförande i Naturvetarna, var också inbjuden till Stefan Löfven (S) tillsammans med andra fackordföranden i Sverige under gårdagen för att bland annat diskutera denna fråga.

Göran Arrius, Sacos ordförande, uttryckte det väldigt bra i ett inslag i Svt igår. ”En höjning gör att folk blir villiga att arbeta mer, ta på sig mer ansvar och även långsiktigt skaffar sig en bättre utbildning, och det måste vara framtiden för Sverige.” Givet att mer än hälften av Sacos medlemmar betalar statlig inkomstskatt kan man säga att denna skatt har fått ett syfte som den inte var tänkt att ha från början. Avsikten från början var nämligen att ca 15 procent skulle omfattas av skatten men siffran totalt i Sverige uppskattas nästa år vara runt 29 procent, dubbelt upp alltså.

Naturvetarna har som sagt inte fattat några kongressbeslut specifikt kring skattefrågor men som jag redan nämnt känns denna ganska given. Det här handlar om incitament och vilket samhälle man vill främja snarare än att vara något övergripande ställningstagande för eller emot progressiva skatter. När 50 procent av akademikerna omfattas av en sådan här skatt har något gått väldigt fel. För Naturvetarnas medlemmar ser situationen dessutom än värre ut då det vid en snabb överslagsräkning baserat på löneenkäten 2012 framstår som att det är än fler som omfattas av den statliga inkomstskatten, uppemot 55-60 procent.

Vill man främja ett innovativt och kunskapsintensivt samhälle bör man ha tydliga incitament som främjar en sådan utveckling, det gör inte den nuvarande brytpunkten. En annan fråga som jag också gick igång på häromdagen utifrån en övergripande vision om framtidens samhälle var ett debattinlägg från Sara Skyttedal, förbundsordförande Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. Där la Skyttedal ut texten om att facket är ett hinder för lärlingar. Nu är det så klart inte specifikt Naturvetarna som åsyftas då lärlingssystemet inte berör våra medlemmar. Den övergripande inställningen att se facket som ett hinder känns ändå…trist men det jag gick igång på var ändå som sagt vilket samhälle man vill skapa (återigen sagt helt utan partipolitisk koppling:).

Visst jag förstår att ungdomsarbetslösheten är problematisk och att ett väl fungerande lärlingssystem är viktigt. Detta är heller inte en kritik specifikt mot detta inlägg utan mer utifrån att man ständigt ska snegla på det tyska undret. Men under till vilket pris! Vill vi bygga ett nytt klassamhälle? Går Sverige verkligen rakt av att jämföra med Tyskland? Gärna ett bra lärlingssystem men jag tror att vägen framåt för Sverige är att vi fortsätter vara ett innovativt, kunskapsintensivt samhälle där utbildning lönar sig.

Sveriges största konkurrensfördel numera borde vara vår kompetens. För ungdomsarbetslösheten, och även för vårt kunskapsintensiva samhälle framöver med ett behov av alltfler akademiker, borde det faktiskt vara mer oroande att Sverige är sämst i klassen när det gäller kunskapsutvecklingen i grundskolan. Det känns på något sätt mer relevant än att hela tiden jämföra sig med ett land som jag inte är säker på har särskilt mycket gemensamt med vårt och som sagt på många sätt är på väg åt ett håll dit jag iaf inte vill.

Patientens säkerhet och hälsa borde alltid vara överordnat!

I Uppdrag Granskning i veckan redogjordes för hur sjukvården gav fel provsvar till över hundra kvinnor som testat sig för livmoderhalscancer. Som programmet mycket tydligt visar innebär en felaktig diagnostik ofta ett stort lidande för dem som drabbas. Dessvärre är detta systemfel endast ett symptom på ett djupare sjukdomstillstånd inom svensk sjukvård.

Livmodershalscancer är en av de vanligaste cancersjukdomarna hos kvinnor, med hög dödlighet om den inte upptäcks och behandlas i tid. Trots de stora riskerna för fel är denna del av cancerdiagnostiken inte reglerad. Dessutom gör bristen på cytodiagnostiker, som är den yrkesgrupp som utför diagnostiken, det svårt att säkra kvaliteten i varje provsvar. Alltför många provsvar hamnar på varje individ!

Under lång tid och vid ett flertal tillfällen har frågan om legitimation för cytodiagnostiker varit föremål för utredning men regeringen har varit passiva. En reglering av cytodiagnostikernas arbete skulle skapa säkra system och möjlighet att följa upp eventuella misstag. På det sjukhus som uppmärksammats i Uppdrag Granskning följdes inte ens de riktlinjer som är fastställda för ackrediterade laboratorier och enligt programmet saknar flera laboratorier ackreditering. Landstingen som huvudman åsidosätter medvetet de nationella riktlinjer som är fastställda för utförandet av en säker cancerdiagnostik.

Anledningen till att en ensam cytodiagnostiker satt och arbetade på distans i det här fallet, trots att man tydligt visade i programmet att man behöver vara flera som gör diagnoser tillsammans, handlar ytterst om resurser, styrning och organisation. Patienternas hälsa och säkerhet borde vara det övergripande målet för all sjukvård men så är det inte. Marknadssystem som applicerats inom landstingen har redan debatterats till leda men det går inte att komma ifrån att så länge som fel mekanismer styr och lönsamhet är det överordnade målet kommer det att finnas stora problem i sjukvården. Om det är dyrare att remittera en patient åt ett håll testar man självfallet att remittera den åt det andra hållet först, om detta får återverkningar på den egna verksamheten i form av resurstilldelning, men sådant borde inte få styra när det handlar om hälsa.

Medlen som står till buds kommer alltid vara av en överordnad betydelse, då detta är skattefinansierad verksamhet, men när resurserna används som styrmedel inom olika verksamheter är man ute på hal is. Det övergripande syftet med all sjukvård borde rimligtvis vara att så många som möjligt kommer ut så friska som det bara går på andra sidan vårdapparaten. Låt oss för ett ögonblick stanna till vid det ord som jag nyss använde också, vårdapparat. Det är ett allmänt vedertaget begrepp numera och det säger egentligen allt om hur det inte fungerar idag. En maskin eller en apparat är något som omvandlar energi och bara behöver en enkel kraft för att utföra mekaniskt arbete enligt en grundläggande definition.

En viss systematik och ett visst ”mekaniskt” sätt att se på arbetsprocesser kan behövas inom sjukvården. Men när det övergripande syftet blir monetärt och det börjar styra olika val som görs kring patienters hälsa är man väldigt snett på det. När det dessutom är extremt otydligt för såväl patienter som de som arbetar inom sjukvården hur arbetsflödena ser ut, kan man konstatera att man har väldigt stora problem. Att känslan blir att man är inne i en vårdapparat som patient, och även som anställd, är egentligen inte konstigt.

För att återigen knyta an till cancerdiagnostiken måste regeringen tänka om när det gäller behovet av behörighetsregler och skyndsamt införa legitimation för cytodiagnostiker. Landstingen måste ta sitt ansvar som huvudman genom att kvalitetssäkra cancerdiagnostiken och se till att det finns tillräckligt med behörig kompetens, alltså cytodiagnostiker. Men det är lika sant för all sjukvård i Sverige, oavsett inriktning, att landstingen måste ta sitt ansvar som huvudman genom att kvalitetssäkra och se till att det finns tillräckligt med kompetens.

Detta åstadkommer man genom att visa att man värdesätter olika professioner. Att istället använda ett marknadssystem när det gäller hur man värdesätter sin personal inom sjukvården skulle nog göra underverk jämfört med att använda modellen internt på processer som per definition inte borde vara mätbara då det övergripande syftet inte går att mäta i monetära termer. Genom att skapa säkra system där olika kompetenser värdesätts och får ett ökat ansvarsområde inom sitt expertområde kan man uppnå en större effektivitet inom sjukvården utan att göra avkall på, utan snarare stärka upp, patienternas hälsa och säkerhet.

Är kvinnliga naturvetare bättre på autoreply?

Är kvinnliga naturvetare bättre på autoreply eller är våra medlemmar (såväl kvinnor som män) som folk är mest? För närvarande har vi vår löneenkät 2013 ute och när jag skickade iväg enkäten via mejl för två veckor sedan fick jag en massa automatiskt genererade svarsmejl (autoreply) till vår enkätlåda. Många mejl var information om att enkäten hade fastnat i spamfilter eller på annat sätt inte kunde levereras. Jag får slita mitt hår under de närmaste veckorna för att försöka förmå medlemmar att uppdatera sina e-postadresser och att öppna upp spamfilter runtom i Sverige på glänt för löneenkäten.

Det damp också ner en hel del mejl om att många av de som hade fått enkäten skickad till sig inte var på plats på kontoret. Jag gav mig på den lilla nätta uppgiften att sätta mig ner och räkna hur många autoreply som innehöll ett meddelande om att medlemmen i fråga är föräldraledig för närvarande. Dessutom delade jag upp dessa utefter om det var kvinnor eller män som hade denna hälsning i sin autoreply. Väldigt ovetenskapligt men det var ändå en intressant observation tyckte jag…så intressant att jag vill dela den här…

Inte minst vill jag dela den då jag häromdagen var på ett seminarium om jämställdhet och lön anordnat av Medlingsinstitutet. Naturligtvis diskuterades föräldraförsäkringen och uttaget av föräldrapenning för kvinnor och män under debatten. Mitt lilla nedslag visade att 0,20 procent av männen i urvalet var föräldralediga jämfört med 0,53 procent av kvinnorna. Om man nu utgår ifrån att kvinnor och män är lika duktiga på att sätta autoreply på sin mejl vill säga, vilket jag nog tror att vi ändå får utgå ifrån. Vad säger då det här? Om inget annat så ger det i alla fall en indikation på att Naturvetarnas medlemmar nog är som folk är mest, det vill säga att kvinnor tar ut mer föräldrapenning än män….eller om man så vill att män tar ut mindre föräldrapenning än kvinnor.

Vid en närmare granskning av dessa autoreply kunde man också se att längden på föräldraledigheten i regel skilde sig åt väsentligt mellan männen (kortare perioder) och kvinnorna (längre perioder). När det gäller detta med lön är det dock så att studier visat att uttagen inte är kopplade direkt till lön (alltså att den som har lägre lön tar ut mer föräldrapenning)…i alla fall inte om man får tro statistiken. Det har som mycket annat att göra med normer och värderingar som genomsyrar samhället mer än något annat. Studier visar också att kvinnor som kollektiv straffas, karriär- och löneutvecklingsmässigt, för uttag av föräldraledighet.

Annars fokuserade mycket av paneldiskussionen häromdagen på individuell lönesättning. Sveriges Ingenjörer, som förespråkar en lokal och individuell löneprocess precis som Naturvetarna, har tittat på skillnader i ingångslön mellan nyutexaminerade kvinnor och män. För ett par år sedan var skillnaden 1 500 kronor och vid den senaste mätningen var den 44 kronor till förmån för männen.  Enligt Medlingsinstitutet omfattas 90 procent av arbetstagare numera av kollektivavtal med lokal, individuell och differentierad lönebildning. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor har också minskat och andelen kvinnliga chefer har ökat sedan 2005 enligt Medlingsinstitutet. Samtidigt konstaterade Akademikerförbundet SSR, som bland annat organiserar socionomer, att t.ex. socialt arbete som är ett kvinnodominerat arbetsområde värderas annorlunda jämfört med många andra professioner i samhället med liknande utbildningslängd.

Den stora knäckfrågan verkar föga förvånande återigen ha att göra med normer och värderingar. Hur kommer vi då framåt? Jo, majoriteten (men långtifrån alla) var överens om att man måste stärka den lokala löneprocessen kring individuell och differentierad lönesättning. Jag skriver självfallet under på detta, när man sätter individen i fokus blir det svårare att lönesätta osakligt utifrån förutfattade meningar (normer och värderingar) om kön, bakgrund eller liknande.

En annan diskussion som var uppe var annars detta med hur statistiken används men inte minst hur tillförlitlig den egentligen är. Som av en händelse vill jag därför slå ett slag inte bara för Naturvetarnas löneenkät…”I alla medlemmars inbox för närvarande och hur lätt som helst att besvara i smartphone, på surfplatta eller på sin dator”…

Loneenkat_banner_recycle_350px

Tillsammans lyfter vi naturvetares löner. Svara på löneenkäten!

…utan överhuvudtaget att man besvarar enkäter som på något sätt rör sådana här frågor. För att statistiken ska vara trovärdig måste den vara tillförlitlig!

Om kompetens, lönesättning och speed-dating!

Rätt kompetens på rätt plats! Det är så vi vill ha det. Det blir bättre för oss som individer om vi arbetar med något som vi har kompetens för och i längden tjänar hela samhället på det. I förra veckan var jag på ett intressant seminarium kring invandrade akademiker med anledning av att Saco har släppt rapporten ”Utan karta och kompass”. Det är många invandrade akademiker som hamnar på tjänster som de är överkvalificerade för, om de överhuvudtaget lyckas ta sig in på den svenska arbetsmarknaden.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) lyfte på seminariet att det är viktigare att få ett jobb än att få rätt jobb när man emigrerat till Sverige. Det är svårt att säga emot att det naturligtvis är viktigt för integrationen att få ett jobb och inte hamna i ett långvarigt utanförskap. Men är man inte för kategorisk när man säger att ett jobb är viktigare än rätt jobb och känns det inte lite som att man resignerar när man från politiskt håll uttalar sig så om akademiker? Det ena ska väl inte utesluta det andra utan med en bättre matchning av nyanlända akademiker kan nog en majoritet av invandrade akademiker få såväl ett jobb som rätt jobb.

Apropå akademiker från andra länder och ”felplacerad” kompetens så var jag under dagen på en workshop om Radioactive Waste Disposal (RWD) anordnat av the European Federation of Geologists och Naturvetarnas Geosektion. Det var otroligt intressant och jag förstod de olika föredragen på ett övergripande plan men detaljerna hade jag svårare att greppa. Stundtals kändes det därför som att jag var felplacerad. Men samtidigt arbetar jag med arbetsmarknadsfrågor på Naturvetarna och måste, bland många andra grupper, förstå geologers kompetens och deras situation på arbetsmarknaden på ett övergripande plan. Därför gav det som sagt väldigt mycket att vara med.

Ändå var det först när Nic Bilham – Head of Strategy and External Relations vid The Geological Society of London började prata om att det krävs en mängd olika experter för att lyckas med ett RWD-projekt som jag helt plötsligt satt och nickade med i det han sade. Detta då han sa att olika naturvetares kompetens självfallet behövs men också bland annat…samhällsvetares (alltså en sådan som jag) för att övertyga ett samhälle att vilja stå värd för en RWD-anläggning. Rätt kompetenser på rätt plats som samverkar för att kommunicera kring vikten av geologer och andra naturvetares arbete i att se till att mänskligheten kan fortleva på planeten. Det är ju precis en sån roll som jag fyller på Naturvetarna och jag kände helt plötsligt att jag ville räcka upp handen och säga vår slogan ”Vi jobbar för naturvetare så att de kan rädda världen”…

Min tidigare kontakt med the European Federation of Geologists har bestått i att jag har bidragit med lönestatistik om hur det ser ut för geologer på den svenska arbetsmarknaden. När vi nu är inne på lön tror ju Naturvetarna för övrigt på att lönen ska sättas lokalt och ska spegla en individs kompetens, insatser och ansvar. Vi anser att märken ofta blir ett tak för hur höga löneökningarna blir utan koppling till en verksamhets resultat och individens prestation.

Det var därför intressant när Socialdepartementet idag skickade ut ett pressmeddelande om att man hade bestämt lönerna för 240 stycken myndighetschefer. Intressant att man vid ett regeringssammanträde kan bedöma prestationen av 240 individer under det föregående året på ett bräde och intressant att löneökningarna för gruppen i sin helhet hamnade på 2,7 procent (vilket inte är nära märket i industriavtalet men väl andra stora centrala avtal med bestämda procentuella löneökningar som träffats nyligen). Kan dessa märken ha fungerat som ett tak?

En grupp som fick sin löneökning bestämd vid regeringens sammanträde idag var rektorer på universitet och högskolor. Min kollega Sofie Andersson höll i fredags i ett seminarium om vikten av ett gott akademiskt ledarskap och det är klart att detta börjar redan med hur lönen sätts på rektorerna. Exakt vad är det som premieras? Då lönesättning är ett av de viktigaste verktygen för att styra en verksamhet är det av största vikt att det blir rätt redan på denna nivå för att universitet och högskolor ska utvecklas i den riktning man önskar. Någonstans förstår jag att det är uppfyllnad av olika direktiv, regleringsbrev m.m. som ligger till grund för bedömningen av verksamheten. Men då lönesättning är ett av de viktigaste verktygen för att styra en verksamhet är det verkligen av största vikt att det blir rätt.

Jag är egentligen inte tillräckligt insatt i lönesättningen av myndighetschefer för att uttala mig om exakt hur det går till på ett sådant här myndighetssammanträde. Men att tro att det ska vara ”riktig” individuell lönesättning när man tar beslut om 240 stycken individer på en förmiddag har jag svårt att tänka mig. Snabba lönesamtal likt speed-dating kanske!?

Matchningsbegreppet är för trubbigt för akademiker!

Ni vet hur det är när man ska göra någonting som man har prioriterat men där det hela tiden dyker upp andra saker man måste ta tag i. Jag tror bestämt att det kallas för livet..och det hände mig ständigt i förra veckan. Jag ville nämligen kommentera Framtidskommissionens rapport om matchning på den svenska arbetsmarknaden. Innan jag hann göra det så kom dock den här ledaren i DN i ämnet och jag tänkte att då borde jag ju rimligtvis kommentera den. Men innan jag hann med det så dök andra arbetsuppgifter upp och min ångestnivå steg och steg, då en blogg ska vara snabb i sina reflektioner. Därför blev jag väldigt glad när jag till morgonkaffet i söndags läste den här artikeln i The Economist då den återigen satte ämnet på agendan för dagen.

Vad är det då allt handlar om? Jo, det handlar om matchning på arbetsmarknaden mellan utbud på arbetskraft och efterfrågan på densamma. Alltså om kompetensen som arbetskraften har är det som arbetsmarknaden efterfrågar. Om man då tar sin utgångspunkt i artikeln i The Economist så kan man börja med att konstatera att Sverige har relativt små problem med missmatchning i en internationell jämförelse. Vi har relativt få hikikomori, det japanska ordet för unga människor som har dragit sig tillbaka från samhället in i ett leverne i kukonger i sina hem (eller snarare sina föräldrars hem). Att man har en otroligt hög arbetslöshet bland unga, som i t.ex. Spanien, är naturligtvis en signal på att någonting är väldigt fel i samhället. I Spanien har man en ekonomi som milt uttryckt inte mår så bra och det är naturligtvis den största förklaringen till ungdomsarbetslösheten, inte missmatchning. Spanien nämns nämligen i texten om missmatchning i The Economist.

I The Economist konstaterar man att det behövs fler yrkesutbildade inom industrin och ger exempel på ekonomier där regeringar har investerat pengar i detta och lyckats relativt väl. Jag argumenterar inte emot The Economist (vem vågar göra det) då det säkerligen finns behov för bättre yrkesutbildningar, som regering och näringsliv kommer överens om formerna för, och att fler unga väljer detta även i Sverige. Men på den här bloggen pratar vi faktiskt om naturvetenskapliga akademiker och när det gäller Framtidskommissionens rapport finns det en fråga som är högst relevant att ställa innan man analyserar rapporten: Är matchning ett bra mått att använda sig av när det gäller akademiker?

Data utgörs av jobb förmedlade av arbetsförmedlingen och till att börja med är det verkligen inte alla jobb som förmedlas denna väg längre, speciellt inte kvalificerade arbeten. Vidare så utgår utbildnings- och kompetensmatchningen från Standard för svensk yrkesklassificering (SSYK) som är ett trubbigt instrument för alla som inte har renodlade yrken. En naturvetenskaplig högskolekompetens kan användas väldigt brett och för många som är utbildade till naturvetare uppstår en missmatch i arbetsförmedlingens värld. Problem kan dessutom uppstå när man ska kodas in av handläggare på arbetsförmedlingar runtom i landet som kanske inte alltid har full förståelse för den kompetens man har.

Det framstår inte som särskilt konstigt att rapporten visar att matchningen är allra sämst i Skåne, Västra Götaland, Stockholm och andra regioner med starka universitet som utbildar många på teoretiska program inom exempelvis naturvetenskap. Samtidigt är det logiskt att mindre regioner med mindre högskolor med yrkesutbildningar visar en bättre matchning. Yrkesutbildningar matchar bättre mot renodlade yrken och orter som är homogena i utbud och efterfrågan får en bättre matchning. Detta är inte nödvändigtvis av godo! DN argumenterar också för att matchningsbegreppet är svajigt för akademiker och att det är möjligt att en sämre matchning med en mer differentierad arbetsmarknad och större andel högutbildade kan vara att föredra för samhällets ekonomiska utveckling. Jag instämmer, för att ett samhälle ska kunna vara innovativt och i utveckling krävs en stor andel högutbildade människor och en differentierad arbetsmarknad!

Slutsatserna i rapporten är att fyra områden behöver ges större uppmärksamhet för att bättra på matchningen: anställningsskyddet, ingångslönerna, lönebildningen samt utbildningssystemets kvalitet, effektivitet och relevans. Naturvetarna anser att arbetsrätten måste utvecklas och anpassas till arbetsmarknadens nya former och att arbetslivsanknytningen i naturvetenskapliga högskoleutbildningar måste öka. Där delar vi alltså i viss mån slutsatserna i rapporten men de andra slutsatserna delar vi inte alls, och som sagt så delar vi inte ens grundtesen att matchning per definition är en god sak när det gäller akademiker.

Själva matchningsidén bygger på nationalekonomisk teori. Mot nationalekonomiska teorier bör man alltid ha en sund skepticism om man inte har forskning som stödjer teserna. I rapporten konstaterar man att det finns forskning som tyder på överutbildning och att det finns forskning som tyder på underutbildning i Sverige. Ingen solklar slutsats där alltså! Man hänvisar till enkäter bland företag i Sverige där de säger att det är svårt att hitta personer med rätt kompetens. Men det som uppges som främsta anledningen till svårigheter att rekrytera medarbetare i dessa undersökningar är ”brist på personer med rätt yrkeserfarenhet”. Dessa resultat bekräftas också av forskningen om kompetensmatchning. Slutsatsen är alltså att det är yrkeserfarenhet som saknas och därför framstår arbetslivsanknytning med någon form av praktik inom utbildningar som ytterst relevant. Att det däremot är ”fel” utbildning som personer i samhället har är ingen slutsats som man per automatik kan dra utifrån detta.

Hur man sedan kan landa i att detta skulle ha något med ingångslöner och lönebildningen att göra är mer oklart. Men när man så flitigt använder sig av diagram m.m. från Svenskt Näringsliv i rapporten är det föga förvånande att man landar i samma slutsatser som de alltid gör, även om man inte har något som direkt stödjer slutsatserna. Men för att inte göra om samma misstag som rapporten, och hävda en massa saker som det finns väldigt lite underlag som stödjer, så vill jag hänvisa till denna reflektion i SvD från i mars i år om sänkta arbetsgivaravgifter för unga. Den har som sagt mer än ett halvår på nacken men den belyser på ett tydligt sätt att man bör ha ordentligt på fötterna innan man börjar uttala saker som sanningar…speciellt om dessa sanningar inte har någon grund i forskning utan snarare bygger på någon form av politisk retorik. Detta är än viktigare om man arbetar med att göra underlag till regeringen…