”Alla får möjlighet att göra sin röst hörd”

Jag har jobbat i lantbruksbranschen i snart 25 år och tillhört den grupp som alltid tackat nej till fackliga uppdrag. När valberedningen gång efter gång tålmodigt letat efter någon som kunde tänka sig att ställa upp, har jag legat lågt. Ann Christin Olsson, förtroendevald, gästbloggar idag om utmaningen att få fler att engagera sig fackligt på arbetsplatserna. 

Mina skäl att tacka nej har varit brist på tid och att det fackliga uppdraget verkat torrt och tråkigt. Det är i frågor som rör jordbruk och mjölkproduktion som jag har mitt brinnande intresse och engagemang.

Det är inte bara facket som kan ha svårt att få sina medlemmar att engagera sig. Det är samma problem för valberedningarna i lantbrukskooperationen och i ideella idrottsföreningar att locka till engagemang. Men för 1,5 år sedan valde jag ändå att ställa upp som förtroendevald i Akademikerföreningen på vårt företag. Det var i samband med en större omorganisation där Svensk Mjölk som jag jobbade för lades ner och vi var en grupp som skulle gå över till husdjursföreningen Växa Sverige. Då kändes det viktigt att vi som medarbetare skulle få göra vår röst hörd. Att ha tid eller inte blev underordnat, jag ville vara med och påverka!

Nu inser jag hur oinsatt jag tidigare varit i fackligt arbete. Naturvetarnas utbildningssatsning av förtroendevalda är positiv, men mer kunskap och information behövs även till alla medlemmar. Känns viktigt att alla har insikt i till exempel hur förhandlingsgången är. Innan kunde jag tillhöra de som gick och knorrade över att facket inte lyckats få igenom sin vilja i en fråga. Med den erfarenhet jag fått idag har jag en annan förståelse för hur förhandlingsgången är med lokala och centrala förhandlingar. När jag gick den fackliga grundkursen i mars, vilket gav många aha-upplevelser, var det någon som konstaterade: ”Det är skillnad på att tycka att man har rätt och att också få rätt”.

Vid omorganisationen kastades vi snabbt in i förhandlingar om inrangering av villkor och lokaliseringsort för personalen. Att mjölkinvägningen har minskat med 20 procent på 25 år i Sverige sätter sina spår i branschen. Vi har fått hantera tunga frågor i samband med att verksamheten ska anpassas till en krympande marknad. Ibland har vi drivit frågor ensamma, och ibland tillsammans med Unionen. Även om vi inte lyckas nå i mål i alla frågor, kan jag tycka att det i sig är en poäng att framföra vad vi från fackligt håll anser.

Vi är över 90 medlemmar utspridda i nästan hela Sverige i vår Akademikerförening och i början var jag fundersam över hur vi skulle kunna föra allas talan. Ett sätt är att vi i styrelsen är utspridda geografiskt över landet och har olika kompetenser. Ett annat att vi försöker fånga upp vad medlemmarna tycker genom att vi skickar ut korta webbenkäter som är anonyma och där alla får tycka till. Det kan vara en enda fråga, till exempel ”Vad tyckte du om årets lönesamtal?”. Det har varit en styrka att kunna visa att: ”Fyra av fem medlemmar tycker så här”. Det arbetssättet känns bra. Vi kan snabbt fånga upp medlemmarnas åsikt i en fråga och anpassa den linje vi ska driva. Det känns verkligen som påverkan från gräsrotsnivå – alla får möjlighet att göra sin röst hörd.

I vår bransch har det fusionerats mellan kooperativa föreningar, inte bara inom Sverige utan också internationellt. För några fusioner sedan satt jag i samma hus som vd och resten av företagsledningen. Det var lätt att vid en fikapaus diskutera en fråga med vd. För majoriteten av medarbetarna idag finns företagsledningen på en annan ort. Man känner inte ledningen personligen och det kan göra det svårare att ta steget att framföra en åsikt. När det är förhandling är vi en motpart till arbetsgivaren, men i övrigt ser jag att facket är en viktig samarbetspartner och ett bollplank. Inte minst viktigt i ett kunskapsföretag, där företaget är varken mer eller mindre än sina medarbetare. Facket har blivit en allt viktigare länk mellan medarbetare och företag under mina år. Erbjuds du möjligheten att vara med och påverka, ta chansen! Det är inte torrt och tråkigt att vara lokalt förtroendevald, utan spännande och utvecklande.

Ann-Christin-Olsson_80pxAnn Christin Olsson är husdjursagronom och fackligt förtroendevald på Växa Sverige. Hon har arbetat i husdjursorganisationen sedan 1989 och arbetar idag som reporter på facktidningarna Husdjur och Nötkött på Växa Sverige, som är ett rikstäckande rådgivnings- och serviceföretag som vänder sig främst till mjölk- och köttföretagare.

 

Share

Tänk om visstidsanställningar kunde bli undantag, på riktigt.

Föreställ dig det här: företagsledaren Maja vill stärka upp sin verksamhet och funderar på att utöka personalen med en person till. Ekonomin har emellertid varit lite svajig de senaste åren och Maja känner sig osäker på om de verkligen har råd. Hon bestämmer sig därför för en kompromiss: att anställa någon på begränsad tid. De hittar Nico. När den tvååriga visstidsanställningen närmar sig slut har Nico blivit så viktig för verksamheten att Maja inte är  särskilt sugen på att avsluta hans anställning. Samtidigt är ekonomin fortfarande osäker. Lösningen blir att erbjuda Nico en ny tjänst, också den på två år. Två tjänster på ett företag senare står alltså Nico kvar på precis samma plats som innan han började hos Maja. Han har inget fast jobb och ingen anställningstrygghet att tala om.

Hittepå? Förvisso. Men också ett högst realistiskt exempel.

I början av förra året skickade EU-kommissionen en officiell varning till den svenska regeringen om att man inte gjort tillräckligt för att leva upp till skydddirektivet för anställningsformer. Kommissionen menade att det är alldeles för lätt för svenska arbetsgivare att kringgå reglerna för tidsbegränsningar eftersom de helt enkelt kombinerar olika typer av anställningar för en och samma arbetstagare.

Arbetsgivaren Maja kan behålla arbetstagaren Nico utan att behöva erbjuda honom en fast tjänst trots att han passerat maxgränsen för en tidsbegränsad anställning, bara genom att byta namn på hans tjänst. Detta är helt okej enligt svensk lag: tekniskt sett är ju Nico ”ny”.

Regeringen har hittills avvisat kritiken med att Sverige visst uppfyller EU-reglerna som ska skydda anställda mot arbetsgivares missbruk av visstidsanställningar. Att det nu kommer ännu en varning visar att de inte lyckats särskilt väl med att övertyga Kommissionen att så verkligen är fallet…

Naturvetarna är inte emot tidsbegränsade anställningar. Tvärtom: vi är för flexibla lösningar eftersom vi tror att det gör att fler arbetsgivare vågar anställa och att fler människor får (kanske sitt första) jobb. Vad vi däremot starkt opponerar oss emot är när tidsbegränsade anställningar blir regel och möjligheten att ta in någon på visstid missbrukas för att arbetsgivare ska slippa ta sitt arbetsgivaransvar på allvar. Det duger helt enkelt inte.

Sofie Andersson

Ps. En sektor som är särdeles dålig på att ta sitt arbetsgivaransvar är den svenska högskolan. Oproportioneligt många akademianställda forskare går på den enda tidsbegränsade anställningen efter den andra och får först efter många år en fast tjänst.
Ett bra exempel är Alexandra Kretteks, professor vid NHV ,historia. I vår korta film om anställningsvillkoren i högskolan berättar hon att det var först efter sex år som hon fick en längre finansierad tjänst. Sex år.

Se filmen här:  https://www.youtube.com/watch?v=IHO5bxMjQXs&feature=youtu.be

Läs också debattartikeln om att osäkra villkor hotar forskningen från oss och Sveriges Ingenjörer. Den är inte helt ny, men deprimerande nog fortfarande precis lika aktuell som när vi skrev den.

 

Share

Nej, storleken har inte så stor betydelse. Det är skillnaden som gör skillnaden

Maria Abrahamsson (M) har goda intentioner, men gör i sin debattartikel om jämställdhet på SvDs Brännpunkt den 3 mars 2014, en rad tankevurpor. En av vurporna är antagandet att det är av yttersta relevans hur man mäter skillnaden i livslön mellan kvinnor och män.

Det går att mäta på olika sätt och det är väl just därför som Medlingsinstitutet ger flera olika mått i sina rapporter. De förklarar också väldigt pedagogiskt hur man kan räkna på olika sätt och exakt vad det är de mäter. Om det är 3,6 miljoner eller 870 000 kronor är faktiskt inte det mest intressanta, annat än möjligtvis i politiska debatter då alla kan hitta stöd för sin egen sanning. I en replik försvarar också Malin Wreder, huvudsekreterare i delegationen för jämställdhet i arbetslivet, de 3,6 miljonerna och hur man också minsann har mätt på andra sätt.

Det mest problematiska när just jämställdhet görs till en fråga om mätning är att fokus, trots goda intentioner, flyttas från sakfrågan. Inte minst när Abrahamsson också viftar bort de strukturella problemen i en handvändning. Det finns oförklarade skillnader mellan kvinnor och mäns löner i Sverige år 2014, det räcker faktiskt rätt bra. Naturvetarna är ett Saco-förbund som förespråkar individuell lönesättning med lönesamtal och väl fungerande löneprocesser. Liksom Abrahamsson hyser vi en stark tilltro till denna modell. Inte minst då Saco också visat i olika undersökningar att kvinnor tjänar mest på individuella lönesamtal.

Men att kvinnor och män gör olika yrkesval, att kvinnor deltidsarbetar mer och att kvinnodominerade yrken och sektorer har sämre löner kan man inte bara vifta bort som en irrelevant faktor. Man kan räkna med de strukturella skillnaderna eller välja att inte räkna med dem i olika beräkningar, men man kan inte betrakta de som oviktiga i sammanhanget. Det är väl klart att det måste vara av intresse i en jämställdhetsdebatt att diskutera varför kvinnor tar ut mer föräldraledighet, deltidsarbetar mer och varför det finns strukturell diskriminering? Att kvinnor i slutändan i regel får en lägre pension är en sådan sak som också bör ligga där uppe i internminnet oavsett om man räknar på det eller inte.

Med detta sagt visar Naturvetarnas beräkningar att de oförklarade löneskillnaderna mellan kvinnor och män har minskat över tid bland våra medlemmar (för att vara trogen mitt budskap kommer jag inte att fokusera på de exakta siffrorna). Eftersom både Sacos tidigare rapporter och våra egna beräkningar visar att kvinnor tjänar mest på lönesamtal, kommer jag till slutsatsen att individuell lönesättning med lönesamtal är av godo för att minska de oförklarade löneskillnaderna.

Saco släppte den 4 mars en funktion som visar att skillnaderna i livslön för kvinnliga och manliga akademiker i regel fortfarande är väldigt stor. Det Saco sätter ljuset på är att det inte finns en universallösning som löser allt i en handvändning. De oförklarade löneskillnaderna mellan kvinnor och män minskar i en alltför långsam takt. Ett av våra systerförbund, Sveriges Ingenjörer, lanserade häromdagen en rapport som visar att ingångslönerna skiljer sig åt för deras kvinnliga och manliga medlemmar. Något vi också sett för våra medlemmar. Det betyder att man (läs kvinna) måste stå på sig i sin första löneförhandling då en för låg ingångslön ofta hänger med en under resten av yrkeslivet. Om man dessutom tappar längs vägen kan skillnaden i slutändan bli markant. Ta inte skit (ingångslön)!

Om jag ska föra någon sorts avslutande resonemang så här dagen innan den internationella kvinnodagen måste det bli detta.

Naturvetarna förespråkar individuell lönesättning med lönesamtal just för att vi anser att kön inte ska vara en faktor. Vi ser det som en väg fram för att komma bort från förutfattade meningar och att titta på individens kompetens, ansvar, arbetsuppgifter och prestation (helt oavsett kön, bakgrund, sexuell läggning eller andra för lönesättning ovidkommande faktorer). Kön är således inte vårt fokus!

Men givet de normer som fortfarande råder i vårt samhälle och som slår igenom i strukturella löneskillnader finns det saker vi inte rår på som fackförbund. Här måste politiker ta ett gemensamt ansvar att se till att det inte blir en pajkastning om hur man ska räkna. De enda som vinner på en sådan debatt är de som låtsas om att det inte finns oförklarade löneskillnader mellan kvinnor och män i Sverige år 2014. Den här frågan är för viktig för att schabblas bort, inte minst om man som Abrahamsson, i grunden har goda intentioner.

Det är skillnaden som gör skillnaden! Tjafsa inte bort det i jakten på politiska poänger! Framför allt då det är politiker som i större utsträckning än några andra i vårt samhälle äger redskap att förändra rådande normer!


Ps. De proffsförhandlare kring individuell lönesättning som Abrahamsson efterlyser i sin debattartikel finns i mängder hos olika Saco-förbund och de brukar i regel benämnas som förhandlare/ombudsmän. Ett tips för akademiker är därför att vara med i ett Saco-förbund och verkligen nyttja de tjänster som erbjuds avseende lönecoaching, lönesamtalscoaching, lönestatistik etc. Ds.

Share

Vassa armbågar, runda bord och federationens kraft

Häromdagen var jag på Medlingsinstitutets konferens om ”Avtalsrörelsen och lönebildningen 2013”. Under konferensen blev jag lite trött. Orsaken stavas pajkastning och brist på konstruktivitet mellan arbetsmarknadens parter. Det var vassa armbågar! Den konstruktivitet som ändå kunde skönjas stod glädjande nog Saco-federationen för. Detta förstärktes ytterligare i en debattartikel i Arbetet samma dag. Artikeln är undertecknad av Saco-P, Saco-S och Akademikeralliansen och där skriver man följande: ”Vi behöver kollektivavtal som stödjer ett innovativt klimat, där individers drivkrafter stimuleras och goda prestationer belönas bättre. Därför bjuder vi in till rundabordssamtal om hur vi ska hantera sifferlösa avtal.”

Vissa tycker att man är lite lat när man inte skriver om något utan bara citerar…men jag råkar vara av den uppfattningen att det är en viss konst att få ihop olika källor till något eget så här kommer lite mer citat från debattartikeln: ”När lönebildningen sker lokalt är det naturligt att löneläget och löneutvecklingen varierar mellan olika individer och grupper, olika arbetsplatser och rent geografiskt. Sifferlösa avtal innebär inte automatiskt att löneökningarna blir större. Däremot kan det bli större variation. Sverige är ett litet, handelsberoende land och medvetenheten om att löneökningarna ska hållas på realistiska nivåer är stark. Ingenting pekar mot att löneökningsnivåerna seglar iväg långt över det så kallade märket.”

En av våra ombudsmän var också ute och uttalade sig om vår färska lönestatistik på vår Facebook-sida igår och sa då så här: ”Kom ihåg att lönestatistiken endast ger ett riktvärde. Lönen ska vara individuell och differentierad. För att hitta argument som biter måste du fundera på vad just du kan göra för att komma upp på en högre lönenivå, i klass med de bästa i din befattning, eller varför inte över?”. För att återigen koppla till debattartikeln från i onsdags (glöm inte, det är en konst!) om sifferlösa avtal: ”Visst finns det utmaningar. Vi har sett att vissa arbetsgivare inte förstått intentionen i avtalet. Kanske, av ren okunskap, använder siffror och procentsatser som utgångspunkt i löneprocessen istället för att prata om verksamhetens mål och resultat, kompetensförsörjning på kort och lång sikt och medarbetares kompetens och resultat kopplat till löneutvecklingen. ”

Konsekvensen av allt detta sammantaget är att det är något av en utmaning att prata lönestatistik kopplat till sifferlösa avtal. För min uppfattning är också att fackligt förtroendevalda och medlemmar ibland gör en tankevurpa när det gäller användandet av lönestatistik och letar efter en siffra i lite för hög utsträckning. Lönestatistiken ger ingen objektiv sanning! Är den då inte oviktig, vad gör den för nytta? Nej, den är verkligen inte oviktig utan den ger en vägledning och är ett stöd.  Men det gäller att tänka till lite och då kan man med fördel snegla på vår löneskola för att få inspiration.

En sak som vår årliga löneenkät fångar upp är också hur löneprocessen kring de sifferlösa avtalen utvecklas över tid. Vi är, precis som den citerade debattartikeln ovan satt ljuset på, inte i mål men det visar sig att allt fler av våra medlemmar uppfattar att löneprocessen fungerar bättre och bättre över tid. Det är också en process i processen att få detta med sifferlösa avtal att fungera till hundra procent hos alla arbetsgivare.

Federationens kraft ger kanske lite dåliga vibbar, i alla fall om man likt mig kopplar det till Star Wars, men det är inga mörka krafter jag syftar på utan det är Saco-federationen. En ljus kraft i samhället som bjuder in till rundabordssamtal när alla andra vässar armbågarna! Med kraft menar jag allt som ett fackligt medlemskap i ett Saco-förbund innebär i form av förmåner, inkomstförsäkring, stöd m.m. men mer specifikt menar jag i det här fallet faktiskt Saco Lönesök och den förhandlingskraft det ger medlemmarna. Men icke att förglömma menar jag faktiskt främst, precis som i Star Wars, att kraften finns inom varje människa. Våra medlemmar är kompetenta!

Sveriges bästa lönestatistik är uppdaterad med nya siffror och du som är medlem i Naturvetarna eller något annat Saco-förbund har nu möjlighet att ta del av den. Använd den klokt i just din specifika situation och tveka inte att kontakta ombudsmännen för att vässa dina argument.

Må federationens kraft vara med dig!

Share

Främja ett innovativt och kunskapsintensivt samhälle!

Igår uttalade sig Saco om att man vill höja brytpunkten för statlig skatt. I dagsläget är det så att alla som tjänar mer än brytpunkten 35 525 kronor i månaden betalar statlig skatt. Den statliga skatten är 20 procent på inkomster över brytpunkten. För mig som arbetar på ett av fackförbunden inom Saco kom det inte direkt som en överraskning att Saco lyfter denna fråga. Naturvetarna å sin sida har inte fattat några kongressbeslut kring skattefrågor, då Na slår vakt om att vi är partipolitiskt obundna, men den här känns ganska given. Ivar de la Cruz, ordförande i Naturvetarna, var också inbjuden till Stefan Löfven (S) tillsammans med andra fackordföranden i Sverige under gårdagen för att bland annat diskutera denna fråga.

Göran Arrius, Sacos ordförande, uttryckte det väldigt bra i ett inslag i Svt igår. ”En höjning gör att folk blir villiga att arbeta mer, ta på sig mer ansvar och även långsiktigt skaffar sig en bättre utbildning, och det måste vara framtiden för Sverige.” Givet att mer än hälften av Sacos medlemmar betalar statlig inkomstskatt kan man säga att denna skatt har fått ett syfte som den inte var tänkt att ha från början. Avsikten från början var nämligen att ca 15 procent skulle omfattas av skatten men siffran totalt i Sverige uppskattas nästa år vara runt 29 procent, dubbelt upp alltså.

Naturvetarna har som sagt inte fattat några kongressbeslut specifikt kring skattefrågor men som jag redan nämnt känns denna ganska given. Det här handlar om incitament och vilket samhälle man vill främja snarare än att vara något övergripande ställningstagande för eller emot progressiva skatter. När 50 procent av akademikerna omfattas av en sådan här skatt har något gått väldigt fel. För Naturvetarnas medlemmar ser situationen dessutom än värre ut då det vid en snabb överslagsräkning baserat på löneenkäten 2012 framstår som att det är än fler som omfattas av den statliga inkomstskatten, uppemot 55-60 procent.

Vill man främja ett innovativt och kunskapsintensivt samhälle bör man ha tydliga incitament som främjar en sådan utveckling, det gör inte den nuvarande brytpunkten. En annan fråga som jag också gick igång på häromdagen utifrån en övergripande vision om framtidens samhälle var ett debattinlägg från Sara Skyttedal, förbundsordförande Kristdemokratiska Ungdomsförbundet. Där la Skyttedal ut texten om att facket är ett hinder för lärlingar. Nu är det så klart inte specifikt Naturvetarna som åsyftas då lärlingssystemet inte berör våra medlemmar. Den övergripande inställningen att se facket som ett hinder känns ändå…trist men det jag gick igång på var ändå som sagt vilket samhälle man vill skapa (återigen sagt helt utan partipolitisk koppling:).

Visst jag förstår att ungdomsarbetslösheten är problematisk och att ett väl fungerande lärlingssystem är viktigt. Detta är heller inte en kritik specifikt mot detta inlägg utan mer utifrån att man ständigt ska snegla på det tyska undret. Men under till vilket pris! Vill vi bygga ett nytt klassamhälle? Går Sverige verkligen rakt av att jämföra med Tyskland? Gärna ett bra lärlingssystem men jag tror att vägen framåt för Sverige är att vi fortsätter vara ett innovativt, kunskapsintensivt samhälle där utbildning lönar sig.

Sveriges största konkurrensfördel numera borde vara vår kompetens. För ungdomsarbetslösheten, och även för vårt kunskapsintensiva samhälle framöver med ett behov av alltfler akademiker, borde det faktiskt vara mer oroande att Sverige är sämst i klassen när det gäller kunskapsutvecklingen i grundskolan. Det känns på något sätt mer relevant än att hela tiden jämföra sig med ett land som jag inte är säker på har särskilt mycket gemensamt med vårt och som sagt på många sätt är på väg åt ett håll dit jag iaf inte vill.

Share