Viktigt att högskolan behåller kompetensen

Idag presenterade Universitetskanslerämbetet (UKÄ) och SCB nya siffror som visar att personalen inom den svenska högskolan blir alltmer välutbildad: på elva år har andelen forskarutbildade ökat med drygt 10 procentenheter. 2001 var 12 200 personer (56%) av de ”helårsanställda” forskarutbildade; 2012 var motsvarande siffra 18 300 personer (66%)

Naturvetarna har tillsammans med många andra länge pekat på att de dåliga villkor som erbjuds vid svenska universitet och högskolor riskerar att leda till att kvaliteten i forskningen och utbildningen försämras. Det finns en uppenbar risk att högskolan går miste om de största talangerna när villkoren som erbjuds inom näringslivet och andra verksamheter är så mycket bättre än de inom akademin. Att andelen högutbildade inom högskolan nu ökar är i bästa fall ett tecken på att fler ser akademin som en lockande arbetsplats. En lika trolig men betydligt dystrare förklaring är att förändringen snarare beror på konjunturläget och situationen på arbetsmarknaden generellt än med människors inställning till att arbeta inom den svenska högskolan.

Förra veckan var Pantea Ansari, ombudsman på Naturvetarna, och jag i Washington DC. Tack vare ett stipendium från Saco hade vi möjlighet att åka till USA för att göra studiebesök hos ett antal intresseorganisationer, tankesmedjor och forskningsfinansiärer för att (bland annat) undersöka hur de arbetar för att stimulera rörlighet och hur de utmaningar som arbetsmarknadens internationalisering innebär för individer såväl som nationella organisationer hanteras. Besöket var givande på en massa olika sätt men det som gjorde absolut störst intryck på mig var den fundamentalt annorlunda synen på ”samhället kontra akademin” som samtliga våra intervjupersoner gav uttryck för. När jag frågade Tom Wang, chef för internationell samverkan på the American Association for the Advancement of Science (AAAS – en intresseorganisation som arbetar för att föra fram forskningens och forskares betydelse i samhället) om hur AAAS ser på frågan om sektorsöverskridande rörlighet fick jag först tystnad till svar. Tom såg helt nollställd ut och undrade sedan lite försiktigt vilken ”fråga” jag egentligen tänkte på? Den diskussion som finns här om svårigheterna med att röra sig mellan akademi och näringsliv och, framförallt att byta från näringslivet till den akademiska världen, förs uppenbarligen inte i USA. Tvärtom var det ingen som riktigt verkade förstå våra frågor om skiljelinjerna mellan verksamheter och konstaterade lite krasst att rörlighet är ett faktum snarare än en fråga. En positiv inställning till olika erfarenheter såväl som gränsöverskridande projekt är med andra ord en förutsättning för att klara sig – oberoende om det gäller företag, myndigheter eller akademin.

Jag tror att  insikten om att man faktiskt konkurrerar är något svenska universitet och högskolor borde reflektera lite mer över. Varför ska en duktig person välja att satsa på en karriär inom akademin när hen kan få ett lika roligt jobb fast med betydligt större anställningstrygghet, bättre arbetsvillkor och högre lön någon annanstans? Högskolan måste i större utsträckning än idag börja se sig själv som en arbetsgivare och inte som ofta är fallet idag, draget till sin spets, som en plats för eldsjälar.

Hur gör man då det? Steg ett är att erbjuda vettiga anställningsvillkor och att sluta missbruka visstidsanställningar.

 

Sofie Andersson

 

 

 

Utbildning i skuggan av forskningen

Naturvetarna fokuserar just nu på att öka arbetslivsanknytningen i naturvetenskapliga utbildningar. Problemet att naturvetarstudenter har bristande kunskaper om det arbetslivet som väntar dem efter studierna är inte nytt. Redan när förbundet bilades diskuterades frågan livligt.

Idag skulle jag säga att frågan om arbetslivsanknytning är mer angelägen än någonsin. Anledningen är att det idag har blivit svårare att komma in på arbetsmarknaden, även för den som har en gedigen och unik utbildning. Dagens slimmade organisationer gör att fokus oftare ligger på att rekrytera personer som kan producera med en så kort introduktion som möjligt. Det gynnar den som har arbetslivserfarenhet eller har gått på en yrkesutbildning. På en yrkesutbildning är steget till arbetslivet betydligt kortare. Genom en kontinuerlig dialog med branschen, praktik, gästföreläsare, case m.m. får studenterna en klarare uppfattning om hur deras kunskap kan användas i samhället. På köpet får de ett nätverk, vilket är minst lika viktigt. Studenter på generella naturvetenskapliga utbildningar halkar efter.

Givetvis går det att skapa en bra arbetslivsanknytning även på generella utbildningar. Karlstads universitet är en förebild när det gäller detta. På naturvetenskapliga utbildningar stor forskningen i centrum, men forskningen kan och ska inte heller erbjuda sysselsättning för de allra flesta naturvetare. Av det enkla skälet är det nödvändigt att alla naturvetare får en betydligt bättre medvetenhet om hur arbetslivet ser ut utanför akademin och hur deras kompetens kan användas i samhället.

Att höja kvaliteten i de generella naturvetenskapliga utbildningarna, så att studenterna får lättare är att etablera sig på arbetsmarknaden är emellertid inte så enkelt. Några av utmaningarna är:
• Många lärare saknar kunskap om arbetslivet utanför akademin.
• För att göra en akademisk karriär gäller det i första hand att vara en skicklig forskare. Idag finns i princip inga tjänster för den som vill ägna sig helhjärtat åt utbildning.
• Ledarskapet brister, vilket i praktiken betyder att arbetslivsanknytningen är mer beroende av eldsjälar än av strategiska ledningsbeslut.
• Studenterna är omedvetna om hur viktig arbetslivsanknytningen är för deras framtida karriär.

Om vi inte kommer till rätta med ovanstående problematik finns en uppenbar risk att framtidens naturvetare i första hand kommer att gå på yrkesprogram eller kanske studera utomlands. En debattartikel i Svenska Dagbladet fick upp mina ögon för så kallade mooc:s (massive open online courses). Varför frågade sig någon ska jag läsa en halvdan utbildning i Sveige när jag utan kostnad kan gå en nätutbildning på ett av de högst rankade universiteten i världen?

Ja, det undrar jag också? På fredag ordnar Naturvetarna frukostseminariet ”Excellent ledarskap för excellent utbildning”. Jag hoppas att få träffa många av er där.

Stolt och solidarisk

Nyss hemkommen från en resa till Grönland med Nordiska fackens samorganisation (NFS), känner jag mig stolt över att arbeta fackligt. Mer än någonsin behövs starka fackliga organisationer som kan stå emot stora multinationella företag som saknar respekt för enskilda staters lagar och avtal. När det finns storbolag som inte ens enskilda stater rår på är det lätt att inse att fackliga organisationerna har en viktig roll att spela genom samverkan nationellt, i Norden, EU och världen.
International Trade Union Confederation (ITUC) kritiserade nyligen I skarpa ordalag flera globala klädmärken för att de vägrar att ställa sig bakom en arbetsmiljöplan för att ge textilarbetare i Bangladesh en säkrare arbetsplats. Men vi har problem även på närmare håll. Ryanair förhandlar av princip inte med fackliga organisationer och de villkor som personalen arbetar under har nyligen väckt en hel del uppståndelse i vårt grannland Norge. NFSs styrelse fördömer Ryanairs agerande och understryker att de förväntar sig att bolaget följer nationella lagar. Måste erkänna att det känns främmande och märkligt att sådana här typer av uttalanden ska behövas i ett modernt samhälle. Samtidigt inser jag efter att ha lyssnat på Grönlands största fackliga organisation SIK att fackliga rättigheter, liksom miljöhänsyn, inte på något sätt kan tas för självklart när de ställs emot arbetstillfällen i ett samhälle där arbetslöshet är ett ständigt hot.
Grönlands landsstyre har nyligen antagit en Storskalalag, som frångår den nordiska arbetsmarknadsmodellen och bidrar till social dumpning, för att tillmötesgå utländska investerare. Även här agerar NFSs styrelse och skriver i ett uttalande att ”Det är djupt problematiskt att utländska företag som investerar i den grönländska utvinningsindustrin kan tillåtas att frångå grönländska kollektivavtal.”
En av de stora behållningarna med att ha fått förmånen att vara med på NFS möte på Grönland är en bestående känsla av att vi som arbetar fackligt behövs mer än någonsin i en omvärld som tycks bli allt tuffare. Vår uppgift är att förena sysselsättning med ett hållbart arbetsliv och vara en motvikt till storbolagen. När det gäller detta står facken enade och de ideologiska skillnaderna bleknar för en stund.

Vetenskap <3 samhälle?

EU vill stärka allmänhetens förtroende för forskning och vill med sitt nya program för forskning och innovation, Horizon 2020, fördjupa relationen mellan vetenskap och samhället. Samtidigt blir ett av de viktigaste projekten, Scence in Society, helt utan finansiering. Går det ihop? Tveksamt, tror Cissi Askwall, generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet (VA), som idag gästbloggar på Naturvetarbloggen.

”Fördjupa relationen mellan vetenskapen och samhället”. Det är ett av målen för EU:s kommande ramprogram för forskning och innovation, det som fått namnet Horisont 2020. För mig som jobbar i en organisation som ska främja dialog och öppenhet mellan allmänhet och vetenskap låter det både lovande och insiktsfullt.

Men samtidigt som ”behovet av att återta allmänhetens förtroende för forskningen” lyfts fram i förslaget till Horisont 2020 har det särskilda programmet för just Science in Society tagits bort. Science in Society har hanterat områden som t.ex. medborgarengagemang, forskningskommunikation och utveckling av undervisningsmetoder. Frågorna finns visserligen kvar men tanken är att de i fortsättningen ska vara horisontella principer som ska genomsyra alla delar av ramprogrammet.

Även det låter i grunden bra. Men risken är uppenbar att viktiga frågor kommer att försvinna helt och hållet – som det kan bli när frågor inte får ett tydligt utrymme. Utan ett eget program i Horisont 2020 blir det heller ingen egen budget. Och utan pengar är det som bekant svårt att åstadkomma någon verkstad.

Just via Science in Society-programmet har EU-kommissionen de senaste åren utvecklat en struktur för RRI, Responsible Research and Innovation. RRI ska vara en vägledande princip i Horisont 2020 och strukturen består av sex delar: People and civil society engagement, gender equality, science education, open access, ethics och governance.

Men ska RRI bli mer än en ambition behöver vi runt om i Europa testa olika angreppssätt för att faktiskt få till stånd ansvarsfull forskning och innovation – och då behövs pengar att söka för att kunna driva sådana pilotprojekt. Därför behövs ett särskilt program för Science in Society/RRI även i Horisont 2020.

Europaparlamentet har kommit till samma slutsats. Parlamentets ITRE-utskott som har hand om industrifrågor, forskning och energi vill se ett nytt program kallat Science with and for society: A cross-cutting Challenge. Parlamentet har högprioriterat utskottets tillägg (Amendment 137) om ett sådant program. Tillägget innehåller kärnvärden som öppenhet, dialog, transparens och demokratisering av forskning och innovation – samtidigt som det lyfter fram de sex RRI-delarna.

Efter att ha jobbat med att främja samverkan mellan forskare och det omgivande samhället sedan 2002 är vi på Vetenskap & Allmänhet övertygade om att även ganska små summor som avsätts för pilotprojekt kan ge stora effekter. Vi talar förstås delvis i egen sak, men också av egen erfarenhet eftersom vi har varit med i ett projekt kallat ComScience, finansierat av sjunde ramprogrammets Science in Society-program. Pilotprojekten kan handla om sådant som att inspirera unga att intressera sig för forskning, att möjliggöra dialog på nya sätt mellan forskare och olika samhällsaktörer och att utveckla metoder för att ge allmänhet och civilsamhälle möjlighet att påverka forskningens inriktning.

Ska EU långsiktigt kunna satsa på forskning är stöd från EU-medborgarna förstås en förutsättning. Allmänheten har dessutom rätt att veta och kunna påverka hur deras skattepengar används och vad forskningen går ut på. Därför är det nödvändigt att satsningarna på forskning förankras och sker i dialog med medborgarna.

I Ministerrådet har Sverige tyvärr slutit upp bakom förslaget att Science in Society inte ska finnas som ett specifikt program – men förhandlingarna mellan rådet och parlamentet om Horisont 2020 pågår fortfarande och frågan om Science in society kommer förmodligen upp mot slutet av april.

Utbyte av kunskap, idéer och resultat mellan forskningen och samhället i stort gynnar både forskningens kvalitet och samhällets utveckling. Låt oss därför hoppas att Sverige agerar så att Ministerrådet stödjer Europaparlamentets tilläggsförslag i slutförhandlingarna – så att Science in Society går en ny vår till mötes!

cissi-askwall-color_80px
Cissi Askwall

generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet

Vetenskap & Allmänhet, VA, är en ideell förening som arbetar för att främja dialog och öppenhet mellan forskare och allmänhet. Deras utgångspunkt är att dialogen bör utgå från vad människor är intresserade av snarare än från vad forskarna själva vill föra ut. 

Naturvetarna är en av VA:s medlemasorganisationer och Helena Nicklasson, förbundsdirektör på Naturvetarna, sitter i VA:s styrelse. VA stod dessutom tillsammans med Naturvetarna och Kungl. Vetenskapsakademien bakom den forskningspolitiska konferensen Stockholm Meeting i höstas. 

 

Att byta ut en gammal käpphäst.

Ibland är det bra att bli ifrågasatt – särskilt när det sådant man tar för givet. Visst kan det kännas obehagligt – man vill ju ogärna att det man håller för sant, ens käpphästar – ska isa sig vara fel. Men ifrågasättandet kan ju faktiskt leda till att man blir stärkt snarare än stjälpt i sin övertygelse.

När jag läste Louise Bringselius debattartikel i Curie förra veckan blev jag först irriterad. Bringselius hävdar att politikers och andras vurmande på forskarmobilitet saknar stöd och att det, tvärtemot vad den forskningspolitiska debatten ger sken av, faktiskt finns både nackdelar och faror med rörlighet. Det är långt ifrån självklart att rörlighet faktiskt leder till alla de gynnsamma effekter för både forskare och forskning som de flesta är så övertygade om. Min spontana reaktion var ett typiskt fall av ”rör inte min sanning” och jag ville avfärda artikeln. Men efter att ha funderat en stund insåg jag att Bringselius pekar på något fullständigt fundamentalt om vi överhuvudtaget ska komma vidare, nämligen den delikata frågan om varför vi tror på rörlighet. Som jag ser det är det egentligen rätt enkelt. Förutom att det underlättar att realisera vetenskapens mest grundläggande princip – den om att ingenting nånsin är för alltid sant utan alltid måste prövas och omvärderas – så handlar det om att rörlighet möjliggör sådant som vi vet leder till bättre forskning. Allt tyder på att kreativa miljöer lättast uppstår när olika personer och verksamheter samverkar; utbytet av idéer och perspektiv skapar helt enkelt kreativitet. (Varför vi behöver idéer utifrån beskrivs mycket bra av Jan Carlstedt-Duke på dagens debattsida i Curie.)

Så jag skrev en replik där jag utvecklar varför Naturvetarna tror att mobilitet behövs och tänkte att det var det. Men så igår satt jag på den workshop om forskarmobilitet som Vetenskapsrådet (VR) och Sveriges Universitets- och högskoleförbund (SUHF) arrangerade och fann mig själv tvingad att fundera ett varv till. Tron på mobilitet bygger ju som bekant till stor del på ett antagande om att rörlighet leder till bättre forskning. Men, visar det sig, det finns en del problem med det här antagandet. Stina Gerdes Barriere på Vetenskapsrådet har undersökt sambandet mellan hur rörlig en forskare är och hur väl hon/han presenterar (mätt i antal publiceringar i internationella tidskrifter). Intressant nog visar det sig att kopplingen mellan mobilitet och prestation endast gäller i forskningens extremgrupper, dvs. för de särskilt framstående eller mediokra forskarna. Väldigt framstående forskare tenderar att vara mycket rörliga och tvärtom, de mediokra mycket orörliga. För den stora majoriteten forskare, ”mellanskiktet”, går emellertid inget tydligt samband mellan rörlighet och prestation att uppmäta.

Detta leder till två frågor. Den ena är vari kausaliteten egentligen ligger. Är de framstående forskarna framstående för att de rör på sig, eller är det så att framstående forskare är mer benägna att röra på sig? Båda svaren är lika möjliga. Den andra gäller vilka slutsatser vi bör dra av resultatet. Betyder det att vi bör sluta att bekymra oss om svenska forskares låga rörlighet?

Nja. Först och främst går det ju varken att veta hur utvecklingen sett ut utan att forskarna ifråga rört på sig. I teorin skulle ju prestationerna ha kunnat vara ännu sämre… Dessutom har Barriere har bara mätt effekten för enskilda forskare. Analysen säger med andra ord ingenting om hur rörligheten påverkat forskningen ur ett mer generellt perspektiv. Hur har forskningsfältet påverkats av att nya konstellationer uppstått?  Vad har det betytt för den mottagande forskargruppen att få in en ny person med nya perspektiv? Och omvänt, vad har det betytt för den forskargrupp som den rörlige forskaren lämnat? Men oavsett om dessa korrigeringar av mätteknik skulle ändra (den uppmätta) effekten av rörlighet eller ej så sänder VR:s studie en viktig signal om hur viktigt det är att våga testa sina övertygelser.

För min del har de senaste dagarnas (något obekväma, det medges), ifrågasättande av mobilitet-är-bra-sanningen inte inneburit att jag lagt den på hyllan. Tvärtom. Jag tror (fortfarande) att rörlighet är fullständigt fundamental, både för att forskningen ska fortsätta att utvecklas och för att svensk forskning ska kunna bidra till det internationella forskningssamtalet. Men kanske; en viss nyansering. Rörlighet, absolut. Men rörlighet måste inte vara att spendera x antal år utomlands på en  post docs, sabbatical eller gästprofessur. Det kan lika gärna vara att delta vid internationella konferenser, att ha seminarier via Skype etc. Poängen är att det är målet – att skapa plattformer för kreativitet – som måste styra valet av medel.

Gårdagens mobilitetsworkshop handlade om hindren och instrumenten för rörlighet; knappt något fokus låg på frågan om varför. När vi avslutade hade perspektiven skiftat. Och jag tänker att det är just denna perspektivskiftning som var det absolut viktigaste resultatet av dagen: nämligen att även buzz wordet mobilitet måste ifrågasättas.

Sofie Andersson