Naturligtvis kemi

Det spirande intresset för ”kemin runt omkring oss” har potential att bidra till diskussionerna om ett hållbart samhälle. Det skriver dagens gästbloggare Lars Öhrström, professor i oorganisk kemi vid Chalmers tekniska högskola och vice ordförande i Svenska Kemistsamfundet.

Man hör många som vill ersätta alla ”kemikalier” med naturliga ämnen. Ska man som kemist då känna sig missförstådd och baktalad? Jag tycker faktiskt inte det, även om man ofta kan ha synpunkter på språkbruket när ”kemikalier” kommer på tal. Dels för att själva principen är något vi delar: att vi för varje användning noga ska fundera på vilken nytta en viss molekyl eller kemiskt ämne gör och vilka problem som kan uppstå vid produktion, användning och efteråt, dels för att man med lite god vilja och pedagogik kan förvandla detta engagemang till, om inte ett kemiintresse så väl en insikt om vad kemi och kemikalier egentligen är.

Ta till exempel alla som vill göra egna ”naturliga” hygienprodukter. En stor, och verkar det, växande grupp. Avfärda dem inte, tyck istället att det är skoj och intressant, och framhåll hur mycket roligare det blir om man vet vad det egentligen är man pysslar med, det vill säga 100 % kemi (och många inser nog det också).

För mycket kemi blir det, och rätt snabbt också. Man vill naturligtvis göra egen tvål från grunden. Olika fetter kan man få tag på, men man måste ha en bas också. Får man använda natriumhydroxid? Jo, NaOH verkar vara OK, KOH också. Men farligt, använd skyddsutrustning. Instämmer helt, och glömt inte kontrollera pH på produkten. Hur gör man det då? Kanske det finns något spännande från frukt och grönsakslådan man kan använda, testat rödkål? Man undrar hur det kan tänkas fungera?

Ju förr desto bättre, eller i alla fall mer naturligt kan man också tycka, och hur gjorde egentligen farfarsfarmor? Aska kan man tydligen använda till diverse rengöring. Kanske man ska rena själva askan först och få pottaska, det vill säga natriumkarbonat, Na2CO3. Skoj, en kemisk produkt som våra förfäder bönderna en gång i tiden tillverkade både till husbehov för export.

Bönderna kunde också göra kaliumnitrat, eller salpeter, från den inkissade jorden i stall och ladugårdar. Den gjorde kungen sedan krut av, men man kan ju tänka sig att ta restprodukten från vår tvåltillverkning, glycerin heter den, eller E422, och kombinera den med nitratjonerna från salpetern för göra nitroglycerin.

Och vad ska man ha nitroglycerin till då? Fråga mina ingenjörskollegor som är väg och vattenbyggare. Till exempel byggde man tunnlar och vägar upp till byar och samhällen i Alperna som långt in på 1800-talet fått klara sig med åsnestigar. Närodlat i all ära, men när regnet lakat ur det mesta av joden (I) ur jorden för flera tusen år sedan är det inte så roligt. Men med tätare handelsutbyte med omvärlden var jodbristen över inom loppet av en generation, medel-IQ höjdes och snart fanns det inte längre några ”kretiner från Savojen” kvar ens i den mest avlägsna bergsby.

E422, vi kan också kalla den glycerol eller propan-1,2,3-triol, är dessutom en högaktuell kemikalie. Biodiesel kanske vi vill välja istället för fossila bränslen, och vips har vi ett globalt överskott på glycerol när vi omvandlat rapsoljan till RME, rapsmetylestrar. När nya hållbara och förnyelsebara råvaror som denna pumpas in till vår kemiska industri krävs nya processer och kemister och kemiingenjörer som kan både uppfinna och hantera dem.

Men vad ska man säga om att odla drivmedel istället för mat? Kanske att det inte är den enda pusselbiten vi behöver för att lösa våra energiproblem. Vi behöver också lösa ekvationen ”solljus” + ”kemister” = ”kemisk energi” (som t.ex. H2, metanol eller batterier) för att få tillstånd ett uthålligt samhälle.

Eller man kan också säga att mina förfäder hallandsbönderna sannolikt inte hade något emot det. När Krimkriget satte stopp för drivmedelsexport från Ryssland till Storbritannien drog produktionen igång och många av den tidens motsvarigheter till Londons dubbeldäckare och välkända ”cabs” gick på halländskt havre.

Svenska Kemistsamfundets inofficiella devis är ”Allt är kemi”, och det ska vi använda för att fånga upp detta omedvetna spirande kemiintresse för att få nyttiga och framåtsyftande diskussioner om ett hållbart samhälle. Och det är inte bara uppförsbacke tycks det, mer än 60 % av svenskarna anser enligt en EU undersökning att ”nya kemikalier kan hjälpa till att reducera användandet av naturresurser”.

Då är det desto mer oroande att våra gymnasister läser mindre kemi.  Att de studenter som läser vidare på kemist och kemiingenjörsutbildningar har sämre förkunskaper kan vi leva med, problemet är de som inte gör det. Få naturvetare och i stort sett inga ingenjörsstudenter klarar sig undan kurser i fysik och matematik. Kanske det är dags att höja keminivån för dessa igen, förslagsvis genom ordentliga kemiinslag i baskurser om miljö och hållbar utveckling.

Lars ÖhrströmLars Öhrström
Professor i oorganisk kemi vid Chalmers tekniska högskola och vice ordförande i Svenska Kemistsamfundet.
I höst kommer hans populärvetenskapliga kemibok The Last Alchemist in Paris, ut på Oxford University Press.

Svenska Kemistsamfundet är en ideell förening, öppet för alla som är intresserad av kemi.  Ändamålet är att befordra utvecklingen av kemin och dess tillämpningar.

Studenterna är viktiga för utbildningens kvalitet

Högskolestudenters förkunskaper är för dåliga, hör vi i debatten. Det må vara sant, men vad betyder det för utbildningens kvalitet? Det skriver Emelie Lilliefeldt, utredare i utbildnings- och forskningsfrågor på Saco, som idag gästbloggar på Naturvetarbloggen.

Studenter är viktiga för utbildningens kvalitet. Som student anade jag att det var så, men när jag blev lärare på högskolan var det uppenbart. Även i forskningen kopplas studenten samman med utbildningens kvalitet. Det finns flera skäl till att studenterna själva spelar en stor roll för utbildningskvaliteten.

Högskoleutbildning är en social aktivitet. Du lär dig av dina kursares frågor till läraren och andra studenter, men också av deras sätt att angripa olika problem. Det kan vara allt från praktiska saker i studentlivet till specifika frågor om vetenskapliga begrepp, teorier eller metoder. Att ha högt motiverade kursare med goda förkunskaper skulle alltså kunna lyfta en lite svagare student. Detta är vad som brukar kallas ”peer effects”, kompiseffekter, i lärandet.

Kompiseffekter kan förstås verka omvänt också. Vi kan inte utesluta att studenter som har starkare förkunskaper, men befinner sig i en grupp studenter med svagare förkunskaper, lär sig mindre än vad de skulle kunna göra om deras kursare hade mer kunskaper från början. I första hand berör detta enskilda studenter, men det handlar också om att de skattepengar vi lägger på högskolan ger oss så mycket kunskaper som möjligt per krona. Därför vinner vi alla på att högskolestudenter har goda förkunskaper.

Idag utvärderas utbildningar med fokus på resultaten. Enkelt uttryckt utreder Universitetskanslersämbetet (tidigare Högskoleverket) om studenter som skriver examensarbeten har de kunskaper och färdigheter som anges i de nationella examensmålen. Det innebär att man i princip aldrig tar hänsyn till vilka kunskaper studenterna hade när de började på utbildningen. Det finns två bra poänger med detta.

För det första är det rimligt, ja önskvärt, att utvärdera om en skattefinansierad verksamhet når sina mål. Då är det klokt att titta på resultaten, även om det i sig har flera metodologiska problem. För det andra är det metodologiskt avancerat att koppla ihop studenternas kunskaper då de börjar på utbildningen med de kunskaper som de har när de avslutar utbildningen. Båda dessa poänger bör respekteras.

Därmed inte sagt att de tvunget måste efterlevas. Att räkna med studenterna är nämligen grundläggande för frågan om utbildningskvalitet. Det är på inget sätt omöjligt, heller. Om vi inte förstår vem som började på utbildningen, hur ska vi då förstå hur hen har utvecklats med hjälp av den? Kunskapsresan, den personliga utvecklingen, är en av de centrala pusselbitarna för att förstå utbildningens kvalitet. Där är studenterna själva vår bästa kunskapskälla.

Den 5e juni släpper Saco en rapport om utbildningskvalitet och att välja utbildning. Se www.saco.se för mer information.

EmelieLilliefeldt-2012_80pxEmelie Lilliefeldt
fil dr i statsvetenskap och utredare i utbildnings- och forskningsfrågor på Saco

Saco är Sveriges Akademikers Centralorganisation, som består av 22 självständiga fackförbund och yrkesförbund. Saco vill utveckla Sverige till en ledande kunskapsnation. Därför arbetar vi för att utbildning och forskning ska ha hög kvalitet.

Vad sägs om att låta naturvetare undervisa i naturvetenskap?

Många grundskolelärare som undervisar i naturvetenskap saknar helt utbildning inom ämnet. Så varför inte låta naturvetare sköta undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena? Det föreslår Fysikersamfundets ordförande Anne-Sofie Mårtensson som idag gästbloggar på Naturvetarbloggen.

Femtio procent av de ämneslärare som undervisar i fysik i grundskolan har ingen utbildning i ämnet, bara 13 % har tillräcklig utbildning enligt lärarlegitimationens krav. När Dagens Nyheter den 15 mars presenterade resultaten från Skolverkets rapport ”Beskrivande data 2012. Förskola, skola och vuxenutbildning” var rubrikerna svarta, och kommentarerna bestörta. Och fysikämnet är inte unikt: 48 % av kemilärarna saknar utbildning i ämnet, 70 % av tekniklärarna.

Men även om det är först nu som vi fått fram någorlunda tillförlitlig statistik på hur illa det är ställt, så är problemet känt sedan tidigare. Och det görs också stora ekonomiska satsningar från statens sida för att komma till rätta med problemet. Frågan är bara om pengarna läggs på rätt saker?

Låt oss granska de tre stora satsningar staten nu gör på området: Lärarlyftet II, Utbildning av NT-utvecklare och Statsbidrag för karriärtjänster:

Lärarlyftet II är den reform som direkt har som mål att få fram fler ämnesbehöriga lärare. Lärare, som undervisar i ett ämne de saknar behörighet för, får här möjlighet att bedriva högskolestudier i särskilda av Skolverket upphandlade kurser, och när studierna är avklarade blir de ämnesbehöriga. Men det finns två hakar. Den ena är att studierna ska skötas vid sidan om ordinarie arbete. Det säger en del om vilken syn som är rådande på hur krävande det är att arbeta som lärare. Och på hur krävande högskolestudierna kan förväntas vara.

Den andra haken är att Skolverket förbjuder högskolorna att ställa krav på förkunskaper i form av gymnasiestudier i ämnet. Du behöver alltså inte ha läst någon gymnasiefysik för att komma in på en lärarlyftskurs som gör dig till behörig ämneslärare i fysik i grundskolan.   Utbildning av NT-utvecklare är en del av de ”systematiska utvecklingsinsatser inom ämnesområdena naturvetenskap och teknik” som regeringen förra våren gav Skolverket i uppdrag att bedriva. Här ska 100 lärare under tre år en dag i veckan utbildas till lokala NT-utvecklare genom att studera: Handledning, Kollegialt lärande, Formativ bedömning, It och lärande. Ämnesdidaktik inom naturvetenskap och teknik samt Systematiskt kvalitetsarbete, dvs bara en sjättedel av tiden används till något ämnesrelaterat när vi nu har svart på vitt på att ämneskunskaperna brister.

Statsbidrag för karriärtjänster kommer skolhuvudmännen att kunna få från och med i sommar. När reformen först presenterades såg det ut som om staten här fått till en snilleblixt om hur andelen ämneslärare med riktigt djupa ämneskunskaper skulle kunna öka ordentligt. Skolor som anställde en lektor utlovades nämligen 170 000 kr i bidrag per år för att täcka en ökad lönekostnad med 10 000 kr per månad. Nu är reformens detaljer spikade och då blir bilden en annan. Alla skolhuvudmän (kommuner och friskoleägare) får bidrag utifrån hur många elever man har, enda villkoret är att man befordrar tillräckligt många av sina tidigare anställda till ”förstelärare” och ger dem 5 000 kr mer i månadslön. Huvudmännen kan förstås växla in sina förstelärartjänster, anställa en lektor istället för två förstelärare, men om man ser till hur stort kommunernas intresse för lektorsanställningar varit hittills så verkar detta scenario inte bli så frekvent: 1980 fanns det 1 500 lektorer, år 2006 uppgick antalet lektorer till totalt 311.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) har precis publicerat ett stödmaterial för att visa vad förstelärarna kan ha för arbetsuppgifter: ”En vanligt förekommande arbetsuppgift för en förstelärare kommer att vara att handleda och coacha andra lärare för att få maximal utväxling av varje pedagog och elev” och ”Det kan även handla om att studera kollegornas undervisningsmetoder med ett vetenskapligt förhållningssätt…”. Mina mekanikkunskaper säger mig att maximal utväxling sliter rätt hårt på materialet, och om jag sätter igång och studerar mina kollegors undervisningsmetoder är det lätt hänt att samarbetsklimatet inte blir det bästa.

Ja, SKL nämner ämnesutveckling också, men man kan nog förutse att denna reform (som ska kosta staten 880 miljoner om året när den är fullt utbyggd år 2016) inte på något radikalt sätt kommer att öka ämneskunskaperna hos lärarkåren.

Kanske är det helt andra åtgärder som ska till? Jag har ett radikalt förslag: Låt naturvetare sköta undervisningen i de naturvetenskapliga ämnena!  För visst kan man förmoda att den som själv valt att läsa naturvetenskapliga ämnen på högskolenivå har lättare entusiasmera andra för att göra samma sak, än den som inte har det? Och om vi kan få yrkesverksamma naturvetare att sadla om och arbeta i skolan så får våra elever också möta lärare som vet vad kunskaper om fysik, kemi, biologi och teknik kan användas till i arbetslivet.

Förslag: Betald ettårig pedagogisk lärarutbildning för naturvetare som på högskolenivå läst minst det antal poäng av ett ämne som krävs för lärarlegitimation. Och inför lärarlöner och arbetsvillkor som gör att naturvetare vill arbeta i skolan!

anne-sofie-mårtensson_80pxAnne-Sofie Mårtensson
ordförande i Svenska Fysikersamfundet och universitetslektor vid Högskolan i Borås

Fysikersamfundet är en förening för alla som gillar fysik. Vi ger ut tidningen Fysikakuellt och årsskriften Kosmos, skickar gymnasister på fysikolympiad och ordnar konferenser. I juni är det dags för Nordiska fysikdagarna i Lund. Välkommen!

Hur bra har vi det egentligen? Alla vinner på att nyexaminerade matchas bättre på arbetsmarknaden

I dag gästbloggar Saco Studentråds ordförande Johannes Danielsson på Naturvetarbloggen. Han lyfter fram vikten av att nyexaminerade matchas bättre på arbetsmarknaden – en fråga som har betydelse för studenters trygghet efter examen, och samtidigt är relevant för större delar av samhället.

I studentfacket pratar vi ofta om situationen på arbetsmarknaden för den som nyligen tagit högskoleexamen. Hurdan är den situationen egentligen? Mitt svar är att det beror på vad man jämför med.

Arbetslösheten i Sverige är över 8 %. Men endast tre procent av akademikerna är utan jobb. Det kan knappast kallas för dåliga förutsättningar. En utbildning är en förträfflig försäkring mot arbetslöshet.

Bilden nyanseras då man zoomar in. 1-1,5 år efter examen har en femtedel hade en ”osäker” eller ”svag” ställning på arbetsmarknaden enligt HSV. En tiondel studerade fortfarande. Svenskt näringsliv hävdar att en tredjedel av de som tog examen 2010/11 hade underkvalificerade arbeten ett år senare. En utbildning är inte en garanti för att hamna rätt på arbetsmarknaden.

Är det något att klaga över? Med tanke på konjunkturen i Sverige och Europa borde vi väl glädjas åt att få jobb överhuvudtaget. Får man vara så kräsen?

Den typen av frågor är inte obefogade. Studenter och fackföreningar i Sydeuropa brottas med helt andra bekymmer än vi. Personer i Sverige utan högskoleutbildning brottas med större bekymmer än vi. Men om vi vänder på frågan?

Den högre utbildningen, studiemedlet inräknat, kostar samhället nästan 60 miljarder kr om året. En ofattbart stor summa. Kan vi då acceptera att upp till en tredjedel av en årskull kommer ut på andra sidan och är missnöjda?

Missnöjet, ja kanske. I vårt mättade samhälle kan nog vissa bli bättre på att nöja sig med det man får.

Men det finns en till sida av problemet. Samtidigt som många får jobb som inte motsvarar utbildningsnivån har arbetsgivare flaggat för att de har svårt att rekrytera kompetent arbetskraft. Både i offentlig och privat sektor.

Det gäller alltså inte bara utbudet av arbetstillfällen. Även i mötet mellan arbetskraft och arbetstillfällen finns något som skaver – dålig matchning.

Då blir frågan plötsligt större. Dålig matchning innebär att fler kan smittas. Välutbildade tränger undan andra från okvalificerade jobb. Resultatet blir en högre arbetslöshet inom andra grupper, samtidigt som akademiker är missnöjda och företag har svårt att rekrytera. Alla blir förlorare.

Så här långt in i resonemanget insåg vi i Saco Studentråd för att den här frågan har betydelse för studenters trygghet efter examen, samtidigt som den är relevant för större delar av samhället. Vi bestämde oss därför för att bidra med ett studentperspektiv i den, vilket resulterade i rapporten Rätt jobb inte ett jobb – ett ansvarsfullt matchningslån för nyblivna akademiker. Delar av statistiken ovan kommer därifrån.

Där noterade vi att en del av problemet tycktes vara att den som precis har tagit examen inte har något stöd alls från det offentliga för att hitta jobb – ingen a-kassa, inga aktiva åtgärder. För att klara försörjningen var många tvungna att antingen läsa fler kurser medan man söker jobb. Det fanns en press på att ta första bästa jobb. Den pressen, sannolikt en del av en medveten arbetslinje, såg vi som boven i dramat.

Vi föreslog då följande. Den som tagit examen får rätt till ekonomiskt stöd under en tid för att kunna söka jobb i lugn och ro. Samtidigt stärks universitetens karriärcentrum för att kunna hjälpa till under processen. För att undvika överutnyttjande och missbruk är hela eller delar av stödet ett lån. Det gör också förslaget billigare och mer genomförbart.

Efter en rad samtal med politiker och utredare i riksdag och regering har jag stärkts i tron på att matchningslånet, eller en besläktad lösning, kan komma att förverkligas.

Jag tror att det är en viktig pusselbit för att förbättra den svenska arbetsmarknaden. Även om vi blivande akademiker har det bra, kan vi få det bättre. Precis som för resten av samhället ligger målet fortfarande framför oss.

Johannes Danielsson
Saco Studentråds ordförande

Johannes Danielsson har en pol kand-examen i statsvetenskap från Uppsala universitet, och har tidigare bland annat jobbat för föreningen Svenskar i Världen och på ambassaden i Moçambique. Under 2013 är han också Sveriges ungdomsdelegat i Unesco.

Saco Studentråd samlar Sacos 100 000 studentmedlemmar, och är Sveriges största fackliga studentorganisation. Saco Studentråd är en paraplyorganisation för Sacos 19 studentsektioner (dit Naturvetarnas studentråd ingår), och bedriver påverkansarbete i frågor om utbildning, arbetsmarknad och socialförsäkringar.

Vetenskap <3 samhälle?

EU vill stärka allmänhetens förtroende för forskning och vill med sitt nya program för forskning och innovation, Horizon 2020, fördjupa relationen mellan vetenskap och samhället. Samtidigt blir ett av de viktigaste projekten, Scence in Society, helt utan finansiering. Går det ihop? Tveksamt, tror Cissi Askwall, generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet (VA), som idag gästbloggar på Naturvetarbloggen.

”Fördjupa relationen mellan vetenskapen och samhället”. Det är ett av målen för EU:s kommande ramprogram för forskning och innovation, det som fått namnet Horisont 2020. För mig som jobbar i en organisation som ska främja dialog och öppenhet mellan allmänhet och vetenskap låter det både lovande och insiktsfullt.

Men samtidigt som ”behovet av att återta allmänhetens förtroende för forskningen” lyfts fram i förslaget till Horisont 2020 har det särskilda programmet för just Science in Society tagits bort. Science in Society har hanterat områden som t.ex. medborgarengagemang, forskningskommunikation och utveckling av undervisningsmetoder. Frågorna finns visserligen kvar men tanken är att de i fortsättningen ska vara horisontella principer som ska genomsyra alla delar av ramprogrammet.

Även det låter i grunden bra. Men risken är uppenbar att viktiga frågor kommer att försvinna helt och hållet – som det kan bli när frågor inte får ett tydligt utrymme. Utan ett eget program i Horisont 2020 blir det heller ingen egen budget. Och utan pengar är det som bekant svårt att åstadkomma någon verkstad.

Just via Science in Society-programmet har EU-kommissionen de senaste åren utvecklat en struktur för RRI, Responsible Research and Innovation. RRI ska vara en vägledande princip i Horisont 2020 och strukturen består av sex delar: People and civil society engagement, gender equality, science education, open access, ethics och governance.

Men ska RRI bli mer än en ambition behöver vi runt om i Europa testa olika angreppssätt för att faktiskt få till stånd ansvarsfull forskning och innovation – och då behövs pengar att söka för att kunna driva sådana pilotprojekt. Därför behövs ett särskilt program för Science in Society/RRI även i Horisont 2020.

Europaparlamentet har kommit till samma slutsats. Parlamentets ITRE-utskott som har hand om industrifrågor, forskning och energi vill se ett nytt program kallat Science with and for society: A cross-cutting Challenge. Parlamentet har högprioriterat utskottets tillägg (Amendment 137) om ett sådant program. Tillägget innehåller kärnvärden som öppenhet, dialog, transparens och demokratisering av forskning och innovation – samtidigt som det lyfter fram de sex RRI-delarna.

Efter att ha jobbat med att främja samverkan mellan forskare och det omgivande samhället sedan 2002 är vi på Vetenskap & Allmänhet övertygade om att även ganska små summor som avsätts för pilotprojekt kan ge stora effekter. Vi talar förstås delvis i egen sak, men också av egen erfarenhet eftersom vi har varit med i ett projekt kallat ComScience, finansierat av sjunde ramprogrammets Science in Society-program. Pilotprojekten kan handla om sådant som att inspirera unga att intressera sig för forskning, att möjliggöra dialog på nya sätt mellan forskare och olika samhällsaktörer och att utveckla metoder för att ge allmänhet och civilsamhälle möjlighet att påverka forskningens inriktning.

Ska EU långsiktigt kunna satsa på forskning är stöd från EU-medborgarna förstås en förutsättning. Allmänheten har dessutom rätt att veta och kunna påverka hur deras skattepengar används och vad forskningen går ut på. Därför är det nödvändigt att satsningarna på forskning förankras och sker i dialog med medborgarna.

I Ministerrådet har Sverige tyvärr slutit upp bakom förslaget att Science in Society inte ska finnas som ett specifikt program – men förhandlingarna mellan rådet och parlamentet om Horisont 2020 pågår fortfarande och frågan om Science in society kommer förmodligen upp mot slutet av april.

Utbyte av kunskap, idéer och resultat mellan forskningen och samhället i stort gynnar både forskningens kvalitet och samhällets utveckling. Låt oss därför hoppas att Sverige agerar så att Ministerrådet stödjer Europaparlamentets tilläggsförslag i slutförhandlingarna – så att Science in Society går en ny vår till mötes!

cissi-askwall-color_80px
Cissi Askwall

generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet

Vetenskap & Allmänhet, VA, är en ideell förening som arbetar för att främja dialog och öppenhet mellan forskare och allmänhet. Deras utgångspunkt är att dialogen bör utgå från vad människor är intresserade av snarare än från vad forskarna själva vill föra ut. 

Naturvetarna är en av VA:s medlemasorganisationer och Helena Nicklasson, förbundsdirektör på Naturvetarna, sitter i VA:s styrelse. VA stod dessutom tillsammans med Naturvetarna och Kungl. Vetenskapsakademien bakom den forskningspolitiska konferensen Stockholm Meeting i höstas.