Det krävs bättre kompetensutveckling för biomedicinska analytiker

Biomedicinska analytiker har en viktig roll i vård-kedjan då de analyserar olika provsvar. Trots det är det få som vet vad biomedicinska analytiker gör, vilket resulterar i dålig löneutveckling och bristande möjligheter till kompetensutveckling. Johanna Macho Bergström från Biomedicinska analytikerföreningen gästbloggar om hur kompetensutveckling för biomedicinska analytiker kan förbättras – något som är minst lika viktigt för säkerheten inom vården.

Under 2012 presenterades resultatet av EU-projektet EUCOLabs, där bland annat IBL funnits med som svensk samarbetspartner. EUCOLabs var en satsning för att ta fram gemensamma riktlinjer för dokumentation av biomedicinska analytikers kompetensutveckling vilket skulle kunna användas som motivering till bättre löner vid anställning och lönesamtal. Dokumentationen ska även vara användbar för arbetsgivaren då den kan fungera som försäkran att personal får den kompetensutveckling som krävs. Detta är något det i Sverige finns ett stort behov av.

Ett bra CPD-system, Continuing Professional Development, ska ge biomedicinska analytiker möjligheten att registrera sin fortsatta professionella utveckling på ett sätt som tar upp relevant information. Det ska finnas tydliga riktlinjer för vilka typer av aktiviteter som kan registreras och hur. Det är även viktigt att använda ett standardiserat poängsystem för att liknande system ska finnas i alla europeiska länder.

Projekt har framtagit ett standardiserat poängsystem som till skillnad från andra system, exempelvis ECTS för högre utbildning och ECVET för professionell utbildning, omfattar ett större spektrum av aktiviteter.

Samtidigt som CPD verkligen visar bredden av det arbete en biomedicinsk analytiker kan utföra och borde få erkännande för, allt från metodbeskrivning, publiceringar och forskning till deltagande i yrkesfrämjande organisationer, så anser jag att systemet är svårt att greppa och de många olika delarna blir överväldigande och vissa även godtyckliga. Att dokumentationen följer med den anställde istället för att finnas tillgänglig i övervakade system gör att trovärdigheten sjunker. Vem bär ansvar för att de poänggivande vidareutbildningar och självstudier i individens dokument faktiskt ägt rum och är poänggivande?

Biomedicinska analytikerföreningen har tagit fram en karriär- och kompetensstege som kategoriserat den anställdes utveckling på ett mer översiktligt och lättolkat sätt. Detta tar inte upp samma bredd som CDP-systemet, men är ett stort steg i rätt riktning och är mycket användbart inom kommuner och landsting där det som biomedicinsk analytiker är svårare att få lön enligt kompetens än i den privata sektorn. Karriär- och kompetensstegen skulle lätt kunna kombineras med AID-koder, arbetsidentifikationskoder, vilka används inom kommuner och landsting för att klassificera arbetsuppgifter för anställda. För biomedicinska analytiker finns endast en AID-kod, 20813. Denna står för ”utför och bedömer laboratorieanalyser samt fysiologiska undersökningar”. För att tydliggöra de olika kompetensnivåerna hos biomedicinska analytiker krävs ytterligare AID-koder. Detta på grund av att lön för funktions- och specialistbefattningar styrs av AID-kodningen. Det finns många biomedicinska analytiker som har funktions- och specialistbefattningar men ingen motsvarande AID-kod. För optimalt nyttjande av en kompetens- och karriärstege krävs fler AID-koder för biomedicinska analytiker. Då fler AID-koder för biomedicinska analytiker införts skulle fler delar av CDP-systemet kunna implementeras, men steget att gå från en enda AID-kod till att använda ett poängsystem med över 35 olika poänggrundande aktiviteter är orealistiskt stort.

Johanna-Macho_80pxJohanna Macho Bergström sitter i Biomedicinska analytikerföreningens styrelse. Hon tog sin BMA-examen i juni 2013 och sedan dess har hon jobbat på Klinisk Mikrobiologi vid Centralsjukhuset i Karlstad där hon stortrivs med att arbeta med bakterier!

Biomedicinska analytikerföreningen är en professionsförening inom Naturvetarna. De arbetar för att synliggöra deras viktiga roll i vårdkedjan och höja statusen för professionen. Biomedicinska analytikerföreningen arbetar för att biomedicinska analytiker ska ha bättre möjligheter till kompetensutveckling och få betalt för sin kompetens och sina presentation.

Kompetens- och karriärstege som Biomedicinska analytikerföreningen tagit fram:

BMA-karriarstege

Djurskyddsinspektörens vardag – en ohållbar arbetsmiljö

Djurskyddsinspektörernas Riksförening, DIRF, gästbloggar om hur hot och kränkningar färgar djurskyddsinspektörers vardag.

”Du är den vidrigaste människa jag träffat. Jag hatar dig och ska hänga ut dig.” ”Jag vet var du och din familj bor och var dina barn går på dagis.” ”Din dotter ska rida klockan 19 idag va?!”  ”Din jävla hora.”  ”Du skulle bara våga ringa på min dörr igen.” ”Kom så ska jag trycka ner ditt huvud i kattlådan.” ”Du har förstört hela mitt liv, hoppas du är nöjd nu när jag inte längre har något att leva för.” ”Du ska dö!”

Jag faller framåt och hör min kollega skrika till. Det tar ett par sekunder innan jag förstår vad som hänt när jag i ögonvrån ser djurägarens höjda hand.

”Varje gång jag ser ett hus med farstutrapp minns jag den där kontrollen när jag vart sparkad i magen.”

Detta är några av de händelser som våra medlemmar råkat ut för. Händelserna är tyvärr inte ovanliga. Det är inte svårt att förstå att våra upplysningar kan väcka mycket starka känslor. Vi kommer t ex oanmält till någons hem för kontroll och framför synpunkter på deras sätt att sköta sina djur. Finns det brister får djurägaren dessutom en faktura för besöket. Det handlar även om tunga beslut som att ta djur ifrån en person eller förbjuda någon att hålla djur. Att djurskyddsinspektörsyrket är utsatt finns nu svart på vitt i Naturvetarnas rapport Inspektörernas arbetsmiljö i fokus: En ohållbar situation. Där framgår att 70 % av de inspektörer som svarat har utsatts för hot. 10 % har även utsatts för våld i sin yrkesutövning.  Skulle enkäten ha omfattat frågan om kränkning och förtal vore det inte förvånande om resultatet hade varit 100 %.

De direkta hoten har funnits länge, men uthängningen på nätet har ökat markant ikapp med att sociala medier blivit mer populära. Det har skapats bloggar, facebooksidor och namninsamlingar med syfte att sprida negativa budskap om denna yrkeskår och hänga ut inspektörer med namn.

Vad får då dessa hot och kränkningar för konsekvenser? Enligt uppgift polisanmäls endast ett fåtal av dessa händelser. Våra arbetsgivare, de 21 länsstyrelserna, har olika rutiner för att hantera situationerna internt. Rutindokument finns ofta, men som rapporten visar används inte dessa. Speciellt när det kommer till hot och kränkningar på internet står många arbetsgivare handfallna och vet inte hur de ska agera. För inspektörer som utsatts för detta under en längre tid utan att arbetsgivaren” står upp” för den utsatte och därmed tydligt visar att detta inte är acceptabelt blir situationen dubbelt påfrestande.   Det är lätt att kränkningar, förtal och hot börjar ses som en del av yrket och något man ofrivilligt vänjer sig vid. Utan ett uttalat stöd från arbetsgivaren är det även lätt att den enskilde inspektören lägger skulden för hot och våldssituationer på sitt eget agerande.  Arbetsmiljön blir i längden ohållbar och risken är stor att inspektören lämnar yrket i förtid av detta skäl.

Under året har medier rapporterat om näthatet mot kvinnor samt hoten mot politiker och ledare inom sportvärlden.  Naturvetarnas rapport kom därför i rätt tid och borde kunnat ge stort genomslag. Intresset har dock varit obefintligt från politiker och arbetsgivare. Andra har blivit upprörda och utsatt personerna bakom rapporten för hot och kränkningar.

DIRF ser denna fråga som extra viktig att fortsätta driva tillsammans med Naturvetarna. Ingen ska behöva känna att detta är beteenden som är acceptabelt att råka ut för i jobbet och därför inte leder till några konsekvenser. Vi hoppas att ”Instagram-åtalet” har banat väg för att fler ärenden lyfts till åtal och att arbetsgivarna tar sitt ansvar. Nu är det upp till bevis för arbetsgivaren och samhället att visa att denna yrkeskår, liksom alla andra yrkeskårer, ska behandlas med respekt och inte med hot, våld och kränkningar.

Skulle du acceptera att du, någon i din familj, en vän eller kollega utsätts för detta i sitt dagliga arbete? Det gör inte vi!

/Styrelsen för Djurskyddsinspektörernas Riksförening

Djurskyddsinspektörernas Riksförening, DIRF, är en professionsförening inom Naturvetarna. DIRF stödjer medlemmarna i deras arbete och verkar för ändamålsenlig utbildning av handläggare av djurskyddsfrågor inom länsstyrelsen eller motsvarande.

Trettio år med ekoteknik

Med anledning av att ekotekniken fyller 30 år i år gästbloggar Andreas Englund, ordförande i Ekoingenjörernas Riksförbund, om vikten av kreativitet och entreprenörskap för att lösa miljöproblem.

För några veckor sedan konstaterade FN:s klimatpanel att vi inte har många år på oss att vända trenden med ökande utsläpp av växthusgaser. Lyckas vi inte med det så kommer vi inte att kunna undvika en temperaturökning på jorden som kan få ödesdigra konsekvenser för vår civilisation. För att lyckas vända trenden måste vi uppbåda en kreativitet och ett entreprenörskap vi aldrig tidigare har sett i historien. Det krävs nya sätt att tänka. Är det möjligt? Jag tror det. Saker sker i språng. Vi har nu i decennier laddat för språnget.

Växthuseffekten är bara en av de viktiga miljöfrågorna. De kommer i många skepnader. Inte alltid i de former som man förväntar sig. Vi måste därför framsynt kunna tyda tecknen. För några veckor sedan såg jag en fransk dokumentär om att sanden på våra stränder håller på att ta slut. Sand är inte det första man tänker på som en bristvara. Vårt byggande håller dock på att utplåna våra stränder. Saken blir inte bättre av att våra vattenkraftverk hindrar påfyllnad av sand från våra floder. När jag såg dokumentären om sanden kunde jag inte låta bli att tänka på min mentors ord för drygt tjugo år sedan: ”Det är inte så många som tror det, men sand kommer att bli en bristvara”. Orden uttalades av Lars Thofelt som 1983 grundade ekoteknikutbildningen på Mittuniversitetet i Östersund. Han hade förmåga att se framtiden som få andra. Han ville agera och skapa miljöns entreprenörer.

Lars Thofelt fyllde i år åttio år och i somras stod den första biogasanläggningen byggd på hans idéer färdig vid gården Vagled på Frösön. Ekoteknik handlar om att ta tillvara på våra rika bioresurser på ett klokare sätt, att inspireras av våra levande system. Fokus är på lösningar, kreativitet och livet i sig själv. Biogasanläggningen vid Vagled kan ses som en manifestation av dessa tankar. Essensen av ekoteknik. I anläggningen möter de komplexa mikrobiella ekosystemen människans teknik. Ett möte som ger hög avkastning av gas för vår energiförsörjning och samtidigt recirkulerar våra näringsämnen i ett kretslopp. Hemligheten bakom anläggningen i Vagled är att man där har lämnat ingenjörens syn på slam som ett flöde som skulle hanteras och ser istället ett mikrobiellt ekosystem som med teknikens hjälp skall vårdas. Belöning av att vårda är hög och stabil avkastning av biogas.

Kan dessa principer appliceras på hela vårt samhälle? Kan människans kreativitet och entreprenörskap användas för att vårda istället för att hantera? Jag tror det. Det är i alla fall det jag och Sveriges ekoingenjörer arbetar för. Det är det vi som arbetar med att utbilda studenter vid ekoteknik har försökt uppnå under trettio år. För att lyckas arbetar vi med att förena ekologi, ekonomi och teknik. Grunden är att sätta kunskaper i arbete och frigöra studenternas kreativa förmåga. Studenter kan ofta mer än vad de tror. En pedagogik där studenterna tvingas gå utanför de gränser och ramar de själva ser frigör deras inneboende kunskap. Vi kommer att behöva frigöra mycket kunskap och kreativitet för att lösa de utmaningar världen står inför.  Mycket har hänt under trettio år, men mycket återstår att göra.

Andreas-Englund_80pxAndreas Englund är ordförande i Ekoingenjörernas Riksförbund, lärare i ekoteknik och egenföretagare.

Ekoingenjörernas Riksförbund är en professionsförening inom Naturvetarna vars syfte är att stärka ekoingenjörernas ställning i yrkeslivet. Föreningen är en sammanslutning av personer som läser eller har läst ekoteknikprogrammet.

Ekoteknik är en tvärvetenskaplig miljöutbildning – kandidat och master – som förenar ekologi, ekonomi och teknik för att utbilda miljöns entreprenörer.

Vem forskar på våra lärosäten?

För att skapa kreativa miljöer för forskare krävs ett öppet förhållningssätt och transparens i rekryteringsprocessen. Inte kortsiktiga forskningsprojekt eller bristande mobilitet och nytänkande som verkar vara fallet på en del lärosäten idag. Det skriver gästbloggaren Annette Granéli, ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet.

I höstas presenterade Kungl. Vetenskapsakademien en rapport (Excellensutredningen) som framhöll att svensk akademisk forskning i naturvetenskap och medicin tappar mark gentemot jämförbara länder. Mest oroande är att tillväxten av forskning med störst genomslagskraft är lägre än på andra håll. Siffrorna pekar alltså inte direkt uppåt, det riskerar att bli värre innan det blir bättre. Ändå satsas stora summor på forskning och betydelsen av naturvetenskaplig och medicinsk forskning lyfts fram som aldrig förr.

Jag tror att de flesta är överens om att en bra forskningsmiljö kännetecknas av öppenhet, ett inflöde av både personer och idéer och en viss brokighet i forskarnas bakgrund. Framför allt måste forskarna väljas på grundval av meriter.

Hur ser det ut på de svenska lärosätena? Har vi förutsättningar att skapa denna typ av kreativa miljöer? Vilka blir forskare och professorer?

Statistiken är tyvärr nedslående. 29 procent av forskarassistenterna inom naturvetenskap och teknikområdet är kvinnor, men kvinnor utgör blott 12 procent av professorerna. Skillnaderna tycks inte växa bort av sig själv.

Män blir i dubbelt så hög utsträckning som kvinnor professorer tidigt i karriären. Dessutom visar statistik att forskare som inte är födda i Sverige i större utsträckning är verksamma som postdoc-forskare och forskarassistenter än som professorer och lektorer. Ju högre i den akademiska hierarkin vi tittar, desto tunnare blir det alltså med personer som inte är svenska män. Väldigt många professorer och lektorer har dessutom blivit kvar vid samma lärosäte där de doktorerade – på Lunds och Göteborgs universitet gäller detta 70 procent av professorerna och 80 procent av lektorerna. För att citera Bo Rothstein (statsvetare från Göteborgs universitet): ”Hemkära forskare skapar slutna miljöer”.

Strukturen skapar alltså motsatsen till de öppna och kreativa miljöer vi vill ha. Hur har det blivit så här tokigt? Många faktorer spelar in men detta är några av de viktigaste:

  1. Avsaknad av ett transparent karriärsystem.
  2. Kortsiktiga forskningsprojekt på grund av ett alltför stort beroende av externa anslag.
  3. Forskare som verkar tycka att mobilitet, jämställdhet och nya idéer inte är så väldigt viktigt.

Punkt tre är nog mest förvånande. Det är häpnadsväckande att lärosätena anser sig ha råd att hålla sig med sådana attityder i en forskningsvärld vars själva essens är nytänkande.

För attityder formar forskningsmiljöerna. Våren 2012 presenterades en utredning (Jämställda fakulteter, hsv) kring jämställdhet. Som förklaring till varför det är en så liten andel kvinnor inom vissa delar av naturvetenskapen anförde en manlig professor följande:

”Flickor tappar så mycket fart i tonåren. Runt tretton händer det något som gör att de inte längre kan fokusera på den slags abstrakt tänkande och analys som är grunden för det som vi ägnar oss åt. Det är hormonerna som ställer till det. Det går överhuvudtaget inte att prata med flickor under den här tiden. Runt arton års ålder börjar de komma tillbaka, men då har de ju tappat så mycket att de aldrig riktigt kommer i kapp killarna.”

Svaret är så remarkabelt att jag först trodde att det hade författats av en stor humorist, men så var nog tyvärr inte fallet.

Jag är ganska säker på att sådana attityder, jämte kortsiktigheten, bär ett stort ansvar för de resultat som visades i Excellensutredningen.

Vi har alltså mycket att ta itu med. Vi måste skapa rätt förutsättningar för lärosätena att vara de myllrande, kreativa, ifrågasättande och nyskapande institutioner de är tänkta att vara.

Vi måste bli öppnare. Vi måste rekrytera transparent och inte anställa den käcka nydisputerade killen eller tjejen i rummet bredvid, oavsett hur duktiga de än är. Vi ska premiera mobilitet, nytänkande och självständighet. Vi kan motverka kortsiktighetstänkandet genom att betala forskarens hela lön tillsammans med projektmedel, så att inte hela verksamheten bygger på externa medel.

Politiskt innebär detta att mer pengar bör direkt till lärosätena utan att passera forskningsråden.

Jag är optimistisk. Jag tror att vi kan lyckas vända denna oljetanker. Vi måste helt enkelt göra det. Men vi har långt kvar. Är ni med?

Annette-Granèli-färg_80pxAnnette Granéli är ordförande i Sveriges unga akademi och forskarassistent i biofysik på Göteborgs universitet. Hon fascineras av proteiner och DNA som hon studerar både på längden och på tvären.

Sveriges unga akademi är en fristående akademi vars syfte är att fungera som ett tvärvetenskapligt forum och ge en forskningspolitisk plattform för unga forskare i Sverige.

Arbetslivsanknytning = praktik?

De flesta av studenterna som studerar på universiteten runt omkring i landet vill efter avslutad grundutbildning få ett jobb utanför universitet, ute i arbetslivet. Frågan är hos vem eller vilka ansvaret för arbetslivsanknytning ligger, skriver Lovisa Neikter, ledamot i Naturvetarnas studentråd, som idag gästbloggar på Naturvetarbloggen.

Arbetslivsanknytning är en viktig del i Bolognaprocessens mål om ”employability” – eller på svenska – anställningsbarhet. Det är även viktigt för arbetsgivare att studenter har arbetslivserfarenhet och förståelse för arbetslivets krav och behov.

Naturvetarnas studentråd släpper idag rapporten Arbetslivsanknytning = praktik? med fokus på arbetslivsanknytningen och vad som kan göras för att studenter ska få möjlighet till en bättre förankring på arbetsmarknaden. Vi har valt att fokusera på kandidatprogrammet i biologi vid tre stora universitet i Sverige (Lund, Stockholm och Lindköping). Med hjälp av intervjuer med studievägledare och studielektorer har vi fått en bild över hur situationen ser ut när det kommer till arbetslivsanknytning på de olika universiteten.

Syftet med rapporten är att lyfta fram positiva resultat som kommer till följd av en bra arbetslivsanknytning, såväl för studenterna som för utbildningens rykte. Vi ville undersöka vilka metoder som dessa tre stora lärosäten i Sverige använder sig av i arbetet med detta. Universiteten erbjuder praktik men även andra resurser som leder till ökad arbetslivanknytning som exempelvis studiebesök, karriärservice, arbetsmarknadsdagar etc.

Det går inte bara att skylla på lärosäten utan det är i lika hög grad studenter, myndigheter och andra samhällsaktörer som är ansvariga för en mer hållbar arbetslivsanknytning. Alltså behövs det en större politisk medvetenhet kring dessa utmaningar, något som är mycket viktigt att komma ihåg!

Med hjälp av rapporten vill Naturvetarnas studentråd rikta tre följande rekommendationer till lärosätena:

  • Ett förslag till att kringgå bristen på systematik i utvärderingsprocessen, är att standardiserautvärderingarna och låta de följa samma struktur över hela landet.
  • Istället för att till exempel verka för att öka antalet praktiktimmar bör både lärosäten och andra intressenter, exempelvis Naturvetarna samt andra fackförbund, hellre fokusera på att få studenterna att förstå varför arbetslivsanknytning är viktigt.
  • Att öka arbetslivsanknytningen inte är prioriterat, istället bör lärosätena fokusera på att få studenterna att förstå vikten av arbetslivsanknytning, tidigt under sin utbildning.

Vi tycker det är dags att universiteten blir bättre på att se problematiken ur studenternas och näringslivets ögon – genom att skapa möjligheter och forum som väcker studenternas intresse och delaktighet. Nu hoppas vi att rapporten kan vara en startpunkt för en bredare diskussion om problemen med arbetslivsanknytning i allmänhet.

Lovisa-Neikter-2013-06-16-18.09.09_80pxLovisa Neikter
Lovisa Neikter är ledamot i Naturvetarnas studentråd. Hon studerar även till Agronom med inriktningen landsbygdsutveckling vid Sveriges lantbruksuniversitet. Förutom studenternas rätt så brinner Lovisa för bevarandet av vår natur och miljö, samt jämställdhet.