Blir efterföljaren till Erasmus+ dubbelt så bra?

Studentutbytesprogrammet Erasmus+ är ett av endast två program som EU-kommissionen inte vill minska anslagen till i EU:s långtidsbudget för åren 2021-2027, tvärtom vill kommissionen fördubbla anslaget för att år 2025 ha dubblerat antal deltagare i studentutbytesprogrammet.

Frågan om efterföljaren till Erasmus+ diskuterades i EU:s ministerråd för utbildning, ungdom, kultur och idrott 15 februari 2018 i samband med en halvtidsutvärdering av Erasmus+. Den svenska hållningen som framfördes då var att det program som blir efterföljare till Erasmus plus inte får medföra ökade kostnader för den nationella budgeten eller EU-budgeten.

Men vad är Erasmus egentligen och var kom plustecknet ifrån? Erasmus+ är ett utbytesprogram som ger dig möjlighet att studera utomlands. Studerar du vid ett svenskt universitet eller högskola med syfte att ta ut en examen inom grund- eller forskarutbildning kan du läsa i 3–12 månader vid ett annat europeiskt universitet eller högskola i något av de 33 länder som ingår i Erasmusprogrammet.

Programmet finansieras av Europeiska kommissionen (med pengar från medlemsstaternas medlemsavgifter). I Sverige är det Universitets- och högskolerådet som ansvarar för Erasmus+, tillsammans med de universitet och högskolor som deltar i programmet. För att kunna söka stipendium för studier med Erasmus+ måste du ha läst minst ett år på högskolenivå och du ansöker om stipendium via det universitet eller högskola där du studerar i Sverige.

Åker du till ett högkostnadsland får du för närvarande ett bidrag för merkostnader på cirka 420 euro per månad (har du studiebidrag och studielån så behåller du dessa) och cirka 315 euro för studier i lågkostnadsländer. Mer än det merkostnadslån på 227 euro du kan teckna med CSN för utlandsstudier.

Plustecknet kommer ifrån att det ursprungliga Erasmusprogrammet år 2014 slogs ihop med bland annat Lifelong Learning Programme, Youth in Action och Erasmus Mundus . Förutom högre utbildning inkluderas nu yrkesutbildning och praktik, volontärtjänst, ungdomsutbyte och idrott för att nämna några . Mer om dessa någon annan gång kanske.

Erasmusprogrammet har lett till många utbyten under åren. Som Europaportalen skriver så har nästan 81 000 svenskar studerat eller gjort praktik utomlands via EU-programmet sedan Sverige gick med i det europeiska utbytesprogrammet 1992. De senaste åren har mellan 4 500 och 5 500 svenskar deltagit.


Det finns en obalans i antalet in- och utresande studenter och programmet verkar inte vara många svenska studenters förstahandsalternativ. Sedan starten har 171 000 inresande studenter studerat i Sverige vilket är dubbelt så många som antalet utresande studenter. Enligt Universitetskanslersämbetet så ordnar majoriteten av de utresande studenterna sina utlandsstudier på egen hand som så kallade freemover studenter. Av de utresande läsåret 2015/2016 var 70 procent freemoverstudenter, 27 procent utbytesstudenter och 3 procent språkkursstudenter. Många av utbytesstudenterna deltar i sina lärosätens egna utbytesprogram med utländska motparter eller andra program.

Om antalet utresande studenter ska fördubblas som kommissionen vill, eller hellre fyrdubblas till år 2025 så krävs det mycket stora insatser av något slag. Kanske behöver villkoren bli dubbelt så bra? 315 euro i månaden räcker inte långt i Tyskland som är den tredje populäraste destinationen, i alla fall inte om man har en hyra att betala hemma i Sverige.

Informations- och marknadsföringsinsatser kan hjälpa till att öka antalet sökande men att de ensamma skulle kunna öka antalet sökande från cirka 6 000 till 24 000 är osannolikt. Dels då 70 procent av de utresande idag lyckas hitta information på egen hand, dels då cirka 40 procent av varje årskull i sådana fall skulle åka på utbyte genom Erasmus++ eller vad det kommer heta (om vi bortser från doktorander och lärare). Men helt orimligt är ett sådant mål kanske inte då 50 procent av civilekonomerna examinerade 2015/2016 hade studerat utomlands under sin studietid.

Troligtvis spelar studentens begränsade val in jämfört med andra alternativ. Tidsperioden är begränsad till 3-12 månader och vart studenten kan åka och vad studenten kan läsa beror helt på vilka avtal institutionen, högskolan eller universitetet har med utländska lärosäten. Många svenska lärosäten som har relativt bra rykte har också andra bilaterala utbytesavtal med mer renommerade lärosäten än de som ingår i Erasmusprogrammet. Antal länder är begränsat även om det låter som många så har en biologstudent på Stockholms universitet omkring 10 länder att välja på och Danmark och Finland har man i regel redan varit i och Turkiet kanske inte lockar med tanken på det politiska läget och ett par andra länders biologutbildningar håller inte måttet, Brexit ska vi inte ens tala om.

Då blir det mer intressant att åka på ett bilateralt utbyte till USA eller att ordna ett år i Australien själv. Trots att det kostar mer för studenten. Kan det vara så att våra studenter väljer kvalitet framför kvantitet? Borde EU-kommissionen göra detsamma?