Forskning i statens tjänst – men utan anställning

Året har hunnit bli 2018, ändå finns det än idag forskare som arbetar utan anställning på statliga myndigheter. Varför tillåts myndigheter att hålla sig med arbetskraft utan anständiga villkor (=utan lön, utan tillgång till sociala skyddsnät)? De statliga lärosätena erbjuder stipendier istället för anställning som postdoktorer och sätter därmed många forskare i en osäker sits.

SULF och Naturvetarna kräver att staten tar sitt ansvar som arbetsgivare och skärper regelverket så att lärosätena inte kan omvandla externa medel till stipendier för postdoktorer https://www.svd.se/skandal-att-staten-utnyttjar-forskare . Arbetet som postdoktorer utför ska ersättas med lön och samtliga postdoktorer ska omfattas av samma anställnings- och arbetsmiljöregler som andra anställda.

I dag har Naturvetarna tillsammans med SULF genomfört ett seminarium här i Almedalen för att synliggöra och diskutera förutsättningarna för alla de postdoks på stipendium som jobbar utan att få lön och likvärdiga villkor som de anställda postdoktor som finns på våra lärosäten. För oss på Naturvetarna är detta en viktig fråga, vår kongress har beslutat att stipendium är något som ska omvandlas till lön och anställning på våra lärosäten.

Många postdoktorer får idag stipendium som har omvandlats av bidrag från externa forskningsfinansiärer, oftast forskningsstiftelser eller via forskningsprogram inom EU. Här kan våra politiker agera för att stoppa detta otyg, liksom de har instruerat de statliga forskningsfinansiärerna såsom VR, FORTE, FORMAS m.fl. att upphöra med stipendium.

Det innebär att om man får ett postdoktor-anslag från en statlig forskningsfinansiär för att forska vid ett utländskt lärosäte så får man numera en så kallad URA (Utlandsreseavtals) anställning, vilket innebär att man är utstationerad från ett universitet eller högskola och bibehåller sin sociala trygghet i Sverige inklusive sjukpenninggrundande inkomst när man kommer hem. Många postdoks är i familjebildande ålder och vi anser att det ska gå att kombinera en forskarkarriär med att starta familj. Naturvetarna tycker därför att detta är en viktig och positiv förändring som ger lika möjligheter för män och kvinnor att satsa på en forskarkarriär efter disputation.

Vid seminariet framkom det att Karin Dahlman-Wright från Karolinska Institutet är övertygad om att dessa vid lärosätet inrättade stipendium kommer att försvinna på sikt.

Ett argument som ofta har förts fram i debatten kring syftet med stipendium är att dessa personer inte ska/kommer stanna i Sverige och att det då skulle vara acceptabelt att ha sämre villkor under en begränsad tid. Vi som fackförbund håller inte med.

Jobbar man i Sverige på ett statligt lärosäte ska man ha samma villkor och möjligheter som andra anställda som utför samma arbetsuppgifter, inklusive möjligheten att vara föräldraledig med en rimlig ekonomisk standard (föräldrapenning på SGI-nivå). Stipendium kvalificerar inte till a-kassa, pension eller föräldrapenning. Vi har under de senaste åren företrätt medlemmar som har hamnat i djupt tragiska situationer då de gått från en avlönad anställning till ett stipendium med alla dess konsekvenser.

Ett väldigt positivt löfte avslutade seminariet, att vi som arbetsmarknadens parter Naturvetarna och SULF tillsammans med Karolinska Institutet och Uppsala Universitet lovade att sätta oss ner och försöka hitta gemensamma lösningar på stipendieproblemet!

Andreas Nyström Förhandlingschef offentlig sektor, Docent Tekn Dr. Har själv genomfört en stipendiefinansierad postdok i USA.

Research on behalf of the state – but without proper employment

Debate regarding stipend financed Postdoc’s at Almedalen, 3 July 2018

Well, it is now 2018 and yet there are still researchers who work at Universities without having a proper paid position. Why are Universities allowed to employ people without giving them decent working conditions (= without proper salary, without access to the social security system)? These state-owned Universities and Colleges offer scholarships instead of postdoctoral employment, which puts many researchers in an uncertain situation.

SULF and Naturvetarna demand that the state takes its responsibility as an employer and tightens up regulations so that institutions cannot convert external funding into postdoctoral scholarships, (see https://www.svd.se/skandal-at-stat-utnyttjarforskare). The work of postdoctoral employees must be paid by a proper salary, and all postdocs must enjoy the same employment and occupational health conditions as other employees.

Today, Naturvetarna, together with SULF, has led a seminar here at Almedalen to highlight and discuss the conditions for all postdocs who work without a salary and who do not enjoy the same rights as the people employed as postdocs higher education institutions. This is an important issue for us at Naturvetarna. Our Congress has taken a decision that scholarships must be converted to salaried, proper employment at our higher education institutions.

Today, many postdocs receive scholarships that have been transformed from contributions from external research financiers, usually research foundations or through EU research programmes. On this issue, our politicians can act to stop this bad practice, just as they have instructed state research financiers such as VR, FORTE, FORMAS and others to stop using scholarships.

This means that if you receive a postdoctoral grant from a state research fund to work at a foreign higher education institution, you will now receive what is known as a URA (Foreign Travel Agreement) position, which means that you are posted from a university or college in Sweden and retain your social security entitlements in Sweden, including sickness benefit-based income level for when you return home. Many postdocs are at an age where it is normal to start a family, and we think it should be possible to combine a research career with having a family. Consequently, Naturvetarna believe that this is an important and positive change that provides equal opportunities for women and men to invest in a career in research after completing a PhD.

At the seminar Karin Dahlman-Wright made it clear that she thinks that the stipends created at KI will disappear in the near future.

One argument that has often been put forward in the debate about the purpose of scholarships is that scholarship-recipients will not be staying in Sweden long, so it would then be acceptable for them to work under poorer conditions for a limited period of time. As unions, we do not agree.

If you work in Sweden at a state university, you must have the same conditions and opportunities as other employees who carry out the same working tasks, including the opportunity to take parental leave with reasonable financial compensation, (parental benefits at sick-pay level). Scholarships do not qualify recipients for membership of unemployment insurance funds, pension contributions or parental benefits. Over the course of the past few years, we have represented members who have found themselves in deeply tragic situations because they have moved from paid employment to a scholarship, with all the consequences that this loss of rights brings.

A very positive promise ended the seminar, that we as the parties on the labor market, Naturvetarna and SULF together with Karolinska Institutet and Uppsala University promised to sit down and try to find common solutions to the scholarship problem!

Andreas Nyström, Chief Negotiator (Public Sector), is an Associate Professor and Doctor of Philosophy in Technology. He completed a scholarship-funded postdoctorate position in the USA.

”Så här kan vi ju inte ha det, det måste vi förändra” – om farthinder och engagemang

Jag skrev en gång ett medborgarförslag. Jag ville ha ett farthinder på min smala gata där bilarna får lite extra fart efter en nedförsbacke. Och kvarterets barn och katter lever farligt. Jag engagerade grannarna för att känna att jag hade mer pondus då jag också talade för dem. Och så skickade jag in förslaget om ett gupp, en skylt, en lägre hastighetsbegränsning, vilken slags hinder som helst…

Oftast känns det som om livet innehåller för många val och för många frågor jag borde engagera mig i. Och för lite tid att sätta mig in i vad detta betyder. ”Någon annan vet säkert bättre.” Och i bästa fall finns den där ”annan” och har dessutom både bra koll och bra omdöme.

Efter att ha varit en flitig årsmötesbesökare de senaste månaderna kan jag konstatera att det är väldigt lätt att kliva fram och få vara med. Och att det ofta går att påverka i lokala frågor.

Nu fick jag inget farthinder, eftersom stadsdelsnämnden inte kan ändra på kommunens regler. Det skulle behövas förändringar på en högre politisk nivå. I stället fick jag ett bättre nätverk bland grannarna och en känsla av att vi bryr oss om och hjälper varandra att hålla koll.

Jag tycker att det finns paralleller i arbetslivet. Du kan påverka på din arbetsplats genom engagemanget i lokalföreningen. Kanske får du inte heller här till ett ”farthinder”. Men du kan få medlemmar som månar om varandra och kommer med förslag på hur arbetsmiljön och de lokala arbetsvillkoren kan bli bättre. Du får insyn i verksamheten och en bättre dialog med arbetsgivaren.

För att nå ut utanför den egna arbetsplatsen eller påverka centrala avtal kan du engagera dig i ditt fackförbund. Naturvetarna bygger på medlemsdemokrati. Alla medlemmar har rätt att nominera och rösta på ombud till kongressen, som är förbundets högsta beslutande organ. I höst håller vi kongress och tar beslut som påverkar inriktningen för de kommande tre åren.

Jag tycker att man som medlem i förbundet ska ta chansen att påverka vem som ska föra fram de frågor man själv brinner för. Det där som man känner att ”Så här kan det ju inte få vara, det måste vi förändra!”.

Nu är det sista chansen att rösta på vem eller vilka som ska representera dig på kongressen. Gör det här. Du kan också skriva en motion om en fråga som du tycker att förbundet ska jobba med.

Agronomer gör skillnad!

Hur ska vi kunna producera tillräckligt med hälsosam mat på ett miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbart sätt? Vad händer med landsbygden när allt fler flyttar in till städer? Hur ska det svenska lantbruket förbli konkurrenskraftigt? Detta är exempel på högst aktuella frågor utan enkla svar.

För att närma sig en ett svar och en lösning på dessa frågor krävs kompetens kring landsbygdsfrågor, lantbruk, ekonomi, miljö och livsmedels. Det krävs kompetens både naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig kompetens. Det krävs den kompetens som agronomer besitter!

När agronomer har en så viktig kompetens kring områden som är flitigt debatterade och intresset är stort för – varför väljer då inte fler att bli agronomer? Vi, initiativtagarna till Agronomuppropet, ställde oss denna fråga och insåg att utmaningen ligger i att så få vet vad en agronom är. Därför bestämde vi oss för att öka kunskapen om vad en agronom är och gör. Agronomer har en bred tvärvetenskaplig kompetens med koppling till lantbruk och livsmedelsproduktion, fokus i utbildningen ligger på livsmedel, husdjur, ekonomi, landsbygdsutveckling eller mark- och växtvetenskap. Det är en stor samverkan och ett stort utbyte mellan de olika agronominriktningarna vilket ger agronomer kunskaper inom fler områden än sin egen inriktning. Agronomutbildningen är unik i dess bredd och dess fokus på att hela tiden försöka se hela bilden. Agronomer kan fungera som en i nuläge saknad länk mellan en mängd olika områden, mellan teori/forskning och praktik, mellan produktion och bevarande och inte minst mellan vetenskapen och politiken.

Genom att vi blir bättre på att lyfta fram och tydliggöra vår kompetens tror vi att agronomtiteln kan bli mer igenkänd, förstådd och eftertraktad. Vi är också övertygade om att fler skulle söka sig till agronomutbildningarna om de visste vad agronomer arbetar med. I dagsläget är de största arbetsmarknadssektorerna för agronomer statliga myndigheter, privata företag, lantbruk, universitet och högskolor. Vanliga arbetsgivare är Sveriges Lantbruksuniversitet, länsstyrelserna, kommuner, Jordbruksverket, Lantmännen och landsbygdsdepartementet. Många agronomer arbetar även som egenföretagare.

Agronomuppropet startade våren 2014 och är ett ideellt projekt under Agronomförbundet, en av Naturveternas professionsföreningar. Agronomuppropet är tänkt att fungera som en plattform för att få agronomer att mötas, bli mer stolta i sin yrkesroll och motiveras till att själva göra åtaganden för att öka kännedomen om agronomers kompetens. Ett åtagande kan handla om allt från att lyfta fram att man är agronom i tal och skrift, till att göra riktade kampanjer för att få fler intresserade av agronomyrket. Genom att många gör lite kommer vi tillsammans göra ett stort arbete som förhoppningsvis leder till att agronomtiteln blir både välkänd och eftertraktad i samhället.

Den 31 oktober arrangerar Agronomuppropet en Fokusdag för att inspirera agronomer och andra intressenter till att känna yrkesstolthet och motivera deltagarna till att själva vilja göra något för att öka kännedomen om deras kompetens. Vi vill att deltagarna ska lämna Fokusdagen med en känsla av att de har ett otroligt viktigt yrke och även känna att var och en faktiskt kan göra något för att öka vetskapen om vad en agronom är och gör. Dagen syftar till att se lösningar och inte bara diskutera utmaningar. För oss är det viktigt att fokus inte ligger på att diskutera vad ”någon” borde göra, utan vem kan göra vad och vad kan du eller jag göra!

AgronomuppropetProfil_150pxInitiativtagarna till Agronomuppropet är Julia Fransson, mark/växtagronom och fältsäljare på RagnSells. Maria Karlsson, livsmedelsagronom och doktorand på institutionen för livsmedelsvetenskap vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Beatrice Ramnerö, snart färdig mark/växtagronom, jobbar som kårordförande på Ultuna Studentkår.

Läs gärna mer om Agronomuppropet och hur vi arbetar på www.agronomuppropet.se och tveka inte att höra av er med funderingar, kommentarer eller om ni vill ha tips för att genomföra en egen kampanj!

”Alla får möjlighet att göra sin röst hörd”

Jag har jobbat i lantbruksbranschen i snart 25 år och tillhört den grupp som alltid tackat nej till fackliga uppdrag. När valberedningen gång efter gång tålmodigt letat efter någon som kunde tänka sig att ställa upp, har jag legat lågt. Ann Christin Olsson, förtroendevald, gästbloggar idag om utmaningen att få fler att engagera sig fackligt på arbetsplatserna. 

Mina skäl att tacka nej har varit brist på tid och att det fackliga uppdraget verkat torrt och tråkigt. Det är i frågor som rör jordbruk och mjölkproduktion som jag har mitt brinnande intresse och engagemang.

Det är inte bara facket som kan ha svårt att få sina medlemmar att engagera sig. Det är samma problem för valberedningarna i lantbrukskooperationen och i ideella idrottsföreningar att locka till engagemang. Men för 1,5 år sedan valde jag ändå att ställa upp som förtroendevald i Akademikerföreningen på vårt företag. Det var i samband med en större omorganisation där Svensk Mjölk som jag jobbade för lades ner och vi var en grupp som skulle gå över till husdjursföreningen Växa Sverige. Då kändes det viktigt att vi som medarbetare skulle få göra vår röst hörd. Att ha tid eller inte blev underordnat, jag ville vara med och påverka!

Nu inser jag hur oinsatt jag tidigare varit i fackligt arbete. Naturvetarnas utbildningssatsning av förtroendevalda är positiv, men mer kunskap och information behövs även till alla medlemmar. Känns viktigt att alla har insikt i till exempel hur förhandlingsgången är. Innan kunde jag tillhöra de som gick och knorrade över att facket inte lyckats få igenom sin vilja i en fråga. Med den erfarenhet jag fått idag har jag en annan förståelse för hur förhandlingsgången är med lokala och centrala förhandlingar. När jag gick den fackliga grundkursen i mars, vilket gav många aha-upplevelser, var det någon som konstaterade: ”Det är skillnad på att tycka att man har rätt och att också få rätt”.

Vid omorganisationen kastades vi snabbt in i förhandlingar om inrangering av villkor och lokaliseringsort för personalen. Att mjölkinvägningen har minskat med 20 procent på 25 år i Sverige sätter sina spår i branschen. Vi har fått hantera tunga frågor i samband med att verksamheten ska anpassas till en krympande marknad. Ibland har vi drivit frågor ensamma, och ibland tillsammans med Unionen. Även om vi inte lyckas nå i mål i alla frågor, kan jag tycka att det i sig är en poäng att framföra vad vi från fackligt håll anser.

Vi är över 90 medlemmar utspridda i nästan hela Sverige i vår Akademikerförening och i början var jag fundersam över hur vi skulle kunna föra allas talan. Ett sätt är att vi i styrelsen är utspridda geografiskt över landet och har olika kompetenser. Ett annat att vi försöker fånga upp vad medlemmarna tycker genom att vi skickar ut korta webbenkäter som är anonyma och där alla får tycka till. Det kan vara en enda fråga, till exempel ”Vad tyckte du om årets lönesamtal?”. Det har varit en styrka att kunna visa att: ”Fyra av fem medlemmar tycker så här”. Det arbetssättet känns bra. Vi kan snabbt fånga upp medlemmarnas åsikt i en fråga och anpassa den linje vi ska driva. Det känns verkligen som påverkan från gräsrotsnivå – alla får möjlighet att göra sin röst hörd.

I vår bransch har det fusionerats mellan kooperativa föreningar, inte bara inom Sverige utan också internationellt. För några fusioner sedan satt jag i samma hus som vd och resten av företagsledningen. Det var lätt att vid en fikapaus diskutera en fråga med vd. För majoriteten av medarbetarna idag finns företagsledningen på en annan ort. Man känner inte ledningen personligen och det kan göra det svårare att ta steget att framföra en åsikt. När det är förhandling är vi en motpart till arbetsgivaren, men i övrigt ser jag att facket är en viktig samarbetspartner och ett bollplank. Inte minst viktigt i ett kunskapsföretag, där företaget är varken mer eller mindre än sina medarbetare. Facket har blivit en allt viktigare länk mellan medarbetare och företag under mina år. Erbjuds du möjligheten att vara med och påverka, ta chansen! Det är inte torrt och tråkigt att vara lokalt förtroendevald, utan spännande och utvecklande.

Ann-Christin-Olsson_80pxAnn Christin Olsson är husdjursagronom och fackligt förtroendevald på Växa Sverige. Hon har arbetat i husdjursorganisationen sedan 1989 och arbetar idag som reporter på facktidningarna Husdjur och Nötkött på Växa Sverige, som är ett rikstäckande rådgivnings- och serviceföretag som vänder sig främst till mjölk- och köttföretagare.

 

Är EU ett hot mot den svenska modellen?

Igår möttes partiledarna för riksdagsdebatt om det stundande Europaparlamentsvalet.  Eftersom EU-frågorna lyst med sina frånvaro i media hela våren och politikerna verkat måttlig intresserade när de någon gång fått en fråga om europapolitiken var mina förväntningar lågt ställda. Jag väntade mig en lite segdragen, i bästa fall ljummen, debatt. Men tji fick jag! Under de dryga fyra timmar som debatten pågick hann partiledarna elda upp sig själva (och mig!) flera gånger och det blev tydligt att EU inte bara är den ”byråkratfråga” som unionen ibland (felaktigt)  reduceras till.  EU-politik handlar till mycket stor del om värderingar.

En av frågorna som verkade engagera partiledarna allra mest var frågan om rörligheten och arbetsrätten. Det är nämligen inte givet att kraven på borttagna hinder bara får positiva effekter. För vad händer egentligen med den svenska modellen och tron på att villkoren på arbetsmarknaden hanteras bäst av parterna själva (arbetstagarna och arbetsgivare) när detta krockar med större delen av övriga Europa, där minimilöner är normen och de fackliga rättigheterna är svaga? Statsminister Fredrik Reinfeldt betonade visserligen flera gånger  vikten av goda arbetsvillkor och betydelsen av den svenska modellen, men han hade samtidigt  svårt att svara på en del av oppositionens kritik. Inte minst blev frågan om svenska arbetsgivares missbruk av visstidsanställningar utan ett bra svar. När Socialdemokraternas Mikael Damberg (ersättare för Stefan Lövfén som pga att han inte sitter i riksdagen inte får delta i riksdagsdebatter) frågade vad regeringen tänker göra åt att man än en gång blivit anmäld av EU-kommissionen för att inte göra något åt situationen med tidsbegränsade anställningar snurrade Reinfeldt in sig i ett lite märkligt resonemang om att arbetsmarknaden behöver visstidsanställningar och att både fackföreningar och opposition är naiva som inte inser det. Well… jag tror nu att det är ganska få som skulle argumentera för ett totalförbud av visstidsanställningar. Det är klart att man måste kunna tidsanställa människor i tider av stor belastning eller för specifika projekt. Vad Naturvetarna (liksom de flesta fackliga organisationer som uttalat sig i frågan) vänder oss mot är inte bruket av visstidsanställningar – det är missbruket av dem.

Även om rörligheten och arbetsrätten onekligen fick igång partiledarna så tror jag det är tveksamt om det är detta som kommer att avgöra Europaparlamentsvalet. Frågan anses nog vara lite för… byråkratisk. Å andra sidan finns ingen annan given valfråga och nu börjar det dra ihop sig. Om 17 dagar är det dags för val.

Sofie Andersson