”Så här kan vi ju inte ha det, det måste vi förändra” – om farthinder och engagemang

Jag skrev en gång ett medborgarförslag. Jag ville ha ett farthinder på min smala gata där bilarna får lite extra fart efter en nedförsbacke. Och kvarterets barn och katter lever farligt. Jag engagerade grannarna för att känna att jag hade mer pondus då jag också talade för dem. Och så skickade jag in förslaget om ett gupp, en skylt, en lägre hastighetsbegränsning, vilken slags hinder som helst…

Oftast känns det som om livet innehåller för många val och för många frågor jag borde engagera mig i. Och för lite tid att sätta mig in i vad detta betyder. ”Någon annan vet säkert bättre.” Och i bästa fall finns den där ”annan” och har dessutom både bra koll och bra omdöme.

Efter att ha varit en flitig årsmötesbesökare de senaste månaderna kan jag konstatera att det är väldigt lätt att kliva fram och få vara med. Och att det ofta går att påverka i lokala frågor.

Nu fick jag inget farthinder, eftersom stadsdelsnämnden inte kan ändra på kommunens regler. Det skulle behövas förändringar på en högre politisk nivå. I stället fick jag ett bättre nätverk bland grannarna och en känsla av att vi bryr oss om och hjälper varandra att hålla koll.

Jag tycker att det finns paralleller i arbetslivet. Du kan påverka på din arbetsplats genom engagemanget i lokalföreningen. Kanske får du inte heller här till ett ”farthinder”. Men du kan få medlemmar som månar om varandra och kommer med förslag på hur arbetsmiljön och de lokala arbetsvillkoren kan bli bättre. Du får insyn i verksamheten och en bättre dialog med arbetsgivaren.

För att nå ut utanför den egna arbetsplatsen eller påverka centrala avtal kan du engagera dig i ditt fackförbund. Naturvetarna bygger på medlemsdemokrati. Alla medlemmar har rätt att nominera och rösta på ombud till kongressen, som är förbundets högsta beslutande organ. I höst håller vi kongress och tar beslut som påverkar inriktningen för de kommande tre åren.

Jag tycker att man som medlem i förbundet ska ta chansen att påverka vem som ska föra fram de frågor man själv brinner för. Det där som man känner att ”Så här kan det ju inte få vara, det måste vi förändra!”.

Nu är det sista chansen att rösta på vem eller vilka som ska representera dig på kongressen. Gör det här. Du kan också skriva en motion om en fråga som du tycker att förbundet ska jobba med.

Agronomer gör skillnad!

Hur ska vi kunna producera tillräckligt med hälsosam mat på ett miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbart sätt? Vad händer med landsbygden när allt fler flyttar in till städer? Hur ska det svenska lantbruket förbli konkurrenskraftigt? Detta är exempel på högst aktuella frågor utan enkla svar.

För att närma sig en ett svar och en lösning på dessa frågor krävs kompetens kring landsbygdsfrågor, lantbruk, ekonomi, miljö och livsmedels. Det krävs kompetens både naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig kompetens. Det krävs den kompetens som agronomer besitter!

När agronomer har en så viktig kompetens kring områden som är flitigt debatterade och intresset är stort för – varför väljer då inte fler att bli agronomer? Vi, initiativtagarna till Agronomuppropet, ställde oss denna fråga och insåg att utmaningen ligger i att så få vet vad en agronom är. Därför bestämde vi oss för att öka kunskapen om vad en agronom är och gör. Agronomer har en bred tvärvetenskaplig kompetens med koppling till lantbruk och livsmedelsproduktion, fokus i utbildningen ligger på livsmedel, husdjur, ekonomi, landsbygdsutveckling eller mark- och växtvetenskap. Det är en stor samverkan och ett stort utbyte mellan de olika agronominriktningarna vilket ger agronomer kunskaper inom fler områden än sin egen inriktning. Agronomutbildningen är unik i dess bredd och dess fokus på att hela tiden försöka se hela bilden. Agronomer kan fungera som en i nuläge saknad länk mellan en mängd olika områden, mellan teori/forskning och praktik, mellan produktion och bevarande och inte minst mellan vetenskapen och politiken.

Genom att vi blir bättre på att lyfta fram och tydliggöra vår kompetens tror vi att agronomtiteln kan bli mer igenkänd, förstådd och eftertraktad. Vi är också övertygade om att fler skulle söka sig till agronomutbildningarna om de visste vad agronomer arbetar med. I dagsläget är de största arbetsmarknadssektorerna för agronomer statliga myndigheter, privata företag, lantbruk, universitet och högskolor. Vanliga arbetsgivare är Sveriges Lantbruksuniversitet, länsstyrelserna, kommuner, Jordbruksverket, Lantmännen och landsbygdsdepartementet. Många agronomer arbetar även som egenföretagare.

Agronomuppropet startade våren 2014 och är ett ideellt projekt under Agronomförbundet, en av Naturveternas professionsföreningar. Agronomuppropet är tänkt att fungera som en plattform för att få agronomer att mötas, bli mer stolta i sin yrkesroll och motiveras till att själva göra åtaganden för att öka kännedomen om agronomers kompetens. Ett åtagande kan handla om allt från att lyfta fram att man är agronom i tal och skrift, till att göra riktade kampanjer för att få fler intresserade av agronomyrket. Genom att många gör lite kommer vi tillsammans göra ett stort arbete som förhoppningsvis leder till att agronomtiteln blir både välkänd och eftertraktad i samhället.

Den 31 oktober arrangerar Agronomuppropet en Fokusdag för att inspirera agronomer och andra intressenter till att känna yrkesstolthet och motivera deltagarna till att själva vilja göra något för att öka kännedomen om deras kompetens. Vi vill att deltagarna ska lämna Fokusdagen med en känsla av att de har ett otroligt viktigt yrke och även känna att var och en faktiskt kan göra något för att öka vetskapen om vad en agronom är och gör. Dagen syftar till att se lösningar och inte bara diskutera utmaningar. För oss är det viktigt att fokus inte ligger på att diskutera vad ”någon” borde göra, utan vem kan göra vad och vad kan du eller jag göra!

AgronomuppropetProfil_150pxInitiativtagarna till Agronomuppropet är Julia Fransson, mark/växtagronom och fältsäljare på RagnSells. Maria Karlsson, livsmedelsagronom och doktorand på institutionen för livsmedelsvetenskap vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Beatrice Ramnerö, snart färdig mark/växtagronom, jobbar som kårordförande på Ultuna Studentkår.

Läs gärna mer om Agronomuppropet och hur vi arbetar på www.agronomuppropet.se och tveka inte att höra av er med funderingar, kommentarer eller om ni vill ha tips för att genomföra en egen kampanj!

”Alla får möjlighet att göra sin röst hörd”

Jag har jobbat i lantbruksbranschen i snart 25 år och tillhört den grupp som alltid tackat nej till fackliga uppdrag. När valberedningen gång efter gång tålmodigt letat efter någon som kunde tänka sig att ställa upp, har jag legat lågt. Ann Christin Olsson, förtroendevald, gästbloggar idag om utmaningen att få fler att engagera sig fackligt på arbetsplatserna. 

Mina skäl att tacka nej har varit brist på tid och att det fackliga uppdraget verkat torrt och tråkigt. Det är i frågor som rör jordbruk och mjölkproduktion som jag har mitt brinnande intresse och engagemang.

Det är inte bara facket som kan ha svårt att få sina medlemmar att engagera sig. Det är samma problem för valberedningarna i lantbrukskooperationen och i ideella idrottsföreningar att locka till engagemang. Men för 1,5 år sedan valde jag ändå att ställa upp som förtroendevald i Akademikerföreningen på vårt företag. Det var i samband med en större omorganisation där Svensk Mjölk som jag jobbade för lades ner och vi var en grupp som skulle gå över till husdjursföreningen Växa Sverige. Då kändes det viktigt att vi som medarbetare skulle få göra vår röst hörd. Att ha tid eller inte blev underordnat, jag ville vara med och påverka!

Nu inser jag hur oinsatt jag tidigare varit i fackligt arbete. Naturvetarnas utbildningssatsning av förtroendevalda är positiv, men mer kunskap och information behövs även till alla medlemmar. Känns viktigt att alla har insikt i till exempel hur förhandlingsgången är. Innan kunde jag tillhöra de som gick och knorrade över att facket inte lyckats få igenom sin vilja i en fråga. Med den erfarenhet jag fått idag har jag en annan förståelse för hur förhandlingsgången är med lokala och centrala förhandlingar. När jag gick den fackliga grundkursen i mars, vilket gav många aha-upplevelser, var det någon som konstaterade: ”Det är skillnad på att tycka att man har rätt och att också få rätt”.

Vid omorganisationen kastades vi snabbt in i förhandlingar om inrangering av villkor och lokaliseringsort för personalen. Att mjölkinvägningen har minskat med 20 procent på 25 år i Sverige sätter sina spår i branschen. Vi har fått hantera tunga frågor i samband med att verksamheten ska anpassas till en krympande marknad. Ibland har vi drivit frågor ensamma, och ibland tillsammans med Unionen. Även om vi inte lyckas nå i mål i alla frågor, kan jag tycka att det i sig är en poäng att framföra vad vi från fackligt håll anser.

Vi är över 90 medlemmar utspridda i nästan hela Sverige i vår Akademikerförening och i början var jag fundersam över hur vi skulle kunna föra allas talan. Ett sätt är att vi i styrelsen är utspridda geografiskt över landet och har olika kompetenser. Ett annat att vi försöker fånga upp vad medlemmarna tycker genom att vi skickar ut korta webbenkäter som är anonyma och där alla får tycka till. Det kan vara en enda fråga, till exempel ”Vad tyckte du om årets lönesamtal?”. Det har varit en styrka att kunna visa att: ”Fyra av fem medlemmar tycker så här”. Det arbetssättet känns bra. Vi kan snabbt fånga upp medlemmarnas åsikt i en fråga och anpassa den linje vi ska driva. Det känns verkligen som påverkan från gräsrotsnivå – alla får möjlighet att göra sin röst hörd.

I vår bransch har det fusionerats mellan kooperativa föreningar, inte bara inom Sverige utan också internationellt. För några fusioner sedan satt jag i samma hus som vd och resten av företagsledningen. Det var lätt att vid en fikapaus diskutera en fråga med vd. För majoriteten av medarbetarna idag finns företagsledningen på en annan ort. Man känner inte ledningen personligen och det kan göra det svårare att ta steget att framföra en åsikt. När det är förhandling är vi en motpart till arbetsgivaren, men i övrigt ser jag att facket är en viktig samarbetspartner och ett bollplank. Inte minst viktigt i ett kunskapsföretag, där företaget är varken mer eller mindre än sina medarbetare. Facket har blivit en allt viktigare länk mellan medarbetare och företag under mina år. Erbjuds du möjligheten att vara med och påverka, ta chansen! Det är inte torrt och tråkigt att vara lokalt förtroendevald, utan spännande och utvecklande.

Ann-Christin-Olsson_80pxAnn Christin Olsson är husdjursagronom och fackligt förtroendevald på Växa Sverige. Hon har arbetat i husdjursorganisationen sedan 1989 och arbetar idag som reporter på facktidningarna Husdjur och Nötkött på Växa Sverige, som är ett rikstäckande rådgivnings- och serviceföretag som vänder sig främst till mjölk- och köttföretagare.

 

Är EU ett hot mot den svenska modellen?

Igår möttes partiledarna för riksdagsdebatt om det stundande Europaparlamentsvalet.  Eftersom EU-frågorna lyst med sina frånvaro i media hela våren och politikerna verkat måttlig intresserade när de någon gång fått en fråga om europapolitiken var mina förväntningar lågt ställda. Jag väntade mig en lite segdragen, i bästa fall ljummen, debatt. Men tji fick jag! Under de dryga fyra timmar som debatten pågick hann partiledarna elda upp sig själva (och mig!) flera gånger och det blev tydligt att EU inte bara är den ”byråkratfråga” som unionen ibland (felaktigt)  reduceras till.  EU-politik handlar till mycket stor del om värderingar.

En av frågorna som verkade engagera partiledarna allra mest var frågan om rörligheten och arbetsrätten. Det är nämligen inte givet att kraven på borttagna hinder bara får positiva effekter. För vad händer egentligen med den svenska modellen och tron på att villkoren på arbetsmarknaden hanteras bäst av parterna själva (arbetstagarna och arbetsgivare) när detta krockar med större delen av övriga Europa, där minimilöner är normen och de fackliga rättigheterna är svaga? Statsminister Fredrik Reinfeldt betonade visserligen flera gånger  vikten av goda arbetsvillkor och betydelsen av den svenska modellen, men han hade samtidigt  svårt att svara på en del av oppositionens kritik. Inte minst blev frågan om svenska arbetsgivares missbruk av visstidsanställningar utan ett bra svar. När Socialdemokraternas Mikael Damberg (ersättare för Stefan Lövfén som pga att han inte sitter i riksdagen inte får delta i riksdagsdebatter) frågade vad regeringen tänker göra åt att man än en gång blivit anmäld av EU-kommissionen för att inte göra något åt situationen med tidsbegränsade anställningar snurrade Reinfeldt in sig i ett lite märkligt resonemang om att arbetsmarknaden behöver visstidsanställningar och att både fackföreningar och opposition är naiva som inte inser det. Well… jag tror nu att det är ganska få som skulle argumentera för ett totalförbud av visstidsanställningar. Det är klart att man måste kunna tidsanställa människor i tider av stor belastning eller för specifika projekt. Vad Naturvetarna (liksom de flesta fackliga organisationer som uttalat sig i frågan) vänder oss mot är inte bruket av visstidsanställningar – det är missbruket av dem.

Även om rörligheten och arbetsrätten onekligen fick igång partiledarna så tror jag det är tveksamt om det är detta som kommer att avgöra Europaparlamentsvalet. Frågan anses nog vara lite för… byråkratisk. Å andra sidan finns ingen annan given valfråga och nu börjar det dra ihop sig. Om 17 dagar är det dags för val.

Sofie Andersson

Bra men mesigt förslag om klinisk forskning

Det går utför för den svenska kliniska forskningen. Den ecxeptionellt starka ställningen ( i förhållande till vår storlek) som Sverige hade under 80- och 90-talen har sakta försämrats och idag ser det rätt mediokert ut. Antalet kliniska prövningar som utförs här blir helt enkelt färre och färre.

I februari i år presenterades en ny utredning som haft i uppdrag föreslå hur denna trend kan vändas. Utan att gå in i detalj på vad utredningen säger så kan det sammanfattas ungefär så här:

  • Inrätta ett nationellt stöd  och samordningssystem, baserat på samarbete mellan en ny nationell nämndmyndighet och sex regionala stödfunktioner.
  • Förenkla regelverken och se till att det blir mindre komplicerat att initiera och driva kliniska forskningsprojekt.
  • Gör det enklare att hitta och motivera patienter att vara med i kliniska studier.
  • Förbättra statistikinsamlingen inom området.

Starka tillsammans är till största del en bra utredning. Analysen är genomarbetad och konsekvent, problembeskrivningen ger en bra bild av hur det ser ut idag och de konkreta förslag som läggs är vettiga.  Framförallt tror jag att dagens krångliga och segdragna regulatoriska processer som omgärdar den kliniska forskningen är en viktig bromskloss för att forskare och företag i såväl som utanför Sverige ska välja att förlägga sina projekt här. Men som förslaget nu är utformat återstår en hel del ytterligare att göra innan vi kan förvänta oss någon förändring.  Hur regelverkan ska förenklas, incitamentsstrukutrerna se ut och statistikinsamligen arrangeras  lämnas nämligen till den nya nämndmyndigheten att bestämma.

Naturvetarna tycker därför precis som exempelvis Myndigheten för TillväxtanalysSveriges Läkarförbund och Sweden Bio att det är ytterst viktigt att förslagen realiseras så snart som möjligt. Utredarn hade faktiskt dessutom gärna fått gå ännu lite längre.

Slutligen kan det vara värt att säga något om det som var utgångspunkten för utredningen. Är det verkligen så väldigt problematiskt att färre studier utförs just i Sverige, så länge de utförs någonstans? Å ena sidan är ifrågasättandet rimligt. Huvudsaken är ju faktiskt att nya läkemedel och behandlingar  tas fram och testas så att fler patienter blir friska, inte var i världen utvecklingen sker.  Å andra sidan kan finns det just ifråga om den kliniska forskningen ett stort egenvärde i att den finns inom landets gränser. Den lärprocess som uppstår medan forskningen bedrivs är en viktig del i utvecklandet av hälso- och sjukvården, inte minst eftersom de kliniker som varit inblandade i att ta fram ett nytt preparat eller en behandling har bättre förutsättningar att bidra till att nyheterna implementeras i det dagliga arbetet.  Ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv är det också viktigt:  för att ambitionen om en kunskapsintensiv arbetsmarknad ska kunna realiseras måste det såklart finnas högkvalificerade och specialiserade jobb för den högkvalificerade arbetskraften. Dessutom är finns en stor poäng i att uppmuntra den typ av samverkan som är en förutsättning för den kliniska forskningen eftersom den tenderar att stimulera till ny och ofta bättre forskning. Detta är ett värde som ibland glöms bort men som vi de facto går miste om om/när forskningen bedrivs i andra länder.

Sofie Andersson

Läs Naturvetarnas svar på remissen om klinisk forskning här.