Djurskydd, EU & antibiotika

Vill bara lyfta reportaget i DN igår om de nya EU-lagar om djurhälsa som ska antas om någon av Naturvetarbloggens läsare missade det. Jag har tidigare skrivit här på bloggen om ett av de stora hoten mot folkhälsan, antibiotikaresistenta bakterier, och import av ”dåligt” kött till Sverige (inte minst inom den offentliga upphandlingen). Detta är en intressant fråga för många av våra medlemmar ur olika perspektiv; de som arbetar med frågor kring antibiotika resistens, de som arbetar i vården, de som arbetar med djurskyddskontroll, de som arbetar med djuruppfödning, de som är vid SLU med mera.

Att man nu strävar efter att resten av EU ska få till en mer restriktiv användning av antibiotika i djuruppfödning, som fallet varit i Sverige under lång tid, är positivt. Därför är det också bra att svenska uppfödare lyfts fram i detta. Konkurrenskraftsutredningen har lyft att en uppluckring av det svenska djurskyddet kan vara en framkomlig väg, för att kunna konkurrera på mer lika villkor, och LRF diskuterade också detta i radio i förra veckan.

Själv närmar jag mig detta rent ”nationalekonomiskt” och givet att man kan få till en offentlig upphandling som på ett bättre sätt stödjer svensk djurskyddslagstiftning (genom att upphandla kött med bra djurskyddskrav) och kraven på djurhälsa inom EU ökar ser jag att Sverige har en komparativ fördel i ett gott djurskydd. Om en sådan strategi som jag förespråkar ska fungera krävs dock att det går undan för just nu går svensk djuruppfödning lite på knäna och då är det en klen tröst i det som DN skriver: ”Sverige är nästan bäst i klassen i Europa när det gäller användning av antibiotika till djur. Förebyggande djurhälsovård, samarbete mellan veterinär och uppfödare är delar av receptet.”

Däremot om Sverige kan få spinn på detta med den offentliga upphandlingen och branschen kan lyfta sin komparativa fördel på ett tydligt sätt då hoppas jag att det kan bli annat ljud i skällan. Vad tror du, har du någon åsikt i frågan?

Gott mos – eller lönespridning/sifferlöst vs fattigdom/exportindustrins förfall

För ett par veckor sen pågick en debatt på SvD opinion. Det började med ett inlägg från Tankesmedjan Tiden om att ”Allt fler med jobb lever i fattigdom.” I sin artikel hänvisar Tiden till rapporten ”Working poor – om arbetande fattigdom och klass”. Man hävdar att det är den förda politiken under Alliansen som har lett till en ökad fattigdom bland arbetare och artikeln var rubricerad med ”Arbetarklass”. Förvisso förs tesen fram att om man klarar sig på sin lön/eller inte har blivit den nya klassmarkören. Men när tankesmedjan Timbro som replik på detta skriver om att ”lönespridningen bör öka, inte minska” då har man gjort alla en stor otjänst eftersom man felaktigt kopplar ihop lönespridning med fattigdom. Slutrepliken av Tiden blev sedan ett mos (av päron och äpplen).

I Timbros replik kopplas nämligen Tidens resonemang till att Sverige redan är ett insider-outsider-samhälle, där höga ingångslöner och höga skatter på arbete försvårar för personer som inte har genomsnittlig produktivitet. Timbro skriver vidare att Sverige alltjämt har bland världens absolut minsta lönespridning. Sen gör man kopplingen mellan lön och fattigdom: ”Om man istället vill att antalet relativt fattiga som arbetar ska vara noll, då måste vi tvinga upp alla löner en bit över 16 000 kronor.” Men det handlar om två helt olika saker. Faktiskt! Att Timbro vill koppla fattigdom till en ökad lönespridning är beklagligt då det förstör för sådana (Naturvetarna) som försöker föra ett seriöst resonemang. Det är fullt möjligt att ha en ökad lönespridning utan en ökande fattigdom!

När SCB, som Tiden hänvisar till i sin rapport, tittar på inkomstskillnader tittar man på disponibel inkomst (alltså inkomst efter skatt). Nu tar inte Naturvetarna tydligt ställning åt något håll när det gäller skatter, då vi är partipolitiskt obundna och det blir lite ”rörigt”, men att lönespridning inte kan kopplas direkt till fattigdom är ganska givet. Inte minst om man återkopplar till klassresonemanget i Tidens artikel blir sådana här diskussioner väldigt konstiga. Naturvetarna är nämligen för en ökad lönespridning bland våra grupper, alltså akademiker med naturvetenskaplig utbildning. Däremot har vi ingen åsikt alls om vad de utan eftergymnasial utbildning (arbetarna enligt Tidens klasstänk) ska ha för lön, annat än att vi anser att det ska löna sig att skaffa en högre utbildning.

När jag hade tänkt att släppa detta kom så en film från Teknikföretagen Så fungerar märket som också gör mos av blandade frukter. Filmen presenteras med att ”Den här filmen beskriver varför det är viktigt att exportsektorn sätter märket i avtalsrörelsen.” Filmen är välgjord, innehåller fina illustrationer och förklarar saker på ett enkelt sätt, dessvärre på ett alltför enkelt sätt. Bland annat sägs det att vi i Sverige har haft två olika sätt att förhandla löner ”…så vi vet hur det går.” Det ena av dessa sätt att förhandla lön (märket) illustreras med en tumme upp och det andra sättet illustreras med en bilkrasch (jag återkommer till det).

Löneförhandling utan märket som det hänvisas till är perioden 1975-95 (innan märket trädde i kraft). Man säger att fackförbund då genom konflikter försökte få störst löneökningar för just sina medlemmar. Fackförbund illustreras som en sorts Pacman-figurer som äter sedlar på ett löpande band med kommentaren ”Den fackliga huggsexan ledde till en ond spiral”. Följden av denna ondskans spiral från facken blev enligt filmen dyra löneavtal, devalveringar, ökade priser, låg tillväxt, svagare företag och ökad arbetslöshet. Jag skulle kunna förklara varför detta är en grov förenkling men i brist på utrymme och eftersom det är ganska givet att verkligheten sällan är så svartvit (avregleringen av kreditmarknaden på 80-talet!?) släpper jag detta. För det som är intressant i detta sammanhang är att allt som skett tidigare är just historia, speciellt det som skedde innan 1992 (då Sverige fick en flytande växelkurs, småningom ett inflationsmål och Riksbanken sedermera blev oberoende).

Det är därför felaktigt att säga att vi då vi har haft två olika sätt att sätta lön i Sverige vet hur det går. Nej, det vet vi inte eftersom en decentraliserad lönebildning med sifferlösa avtal i den nya kontexten efter 1992 är något annat. Som av en händelse hittade jag en presentation från dåvarande vice riksbankschef Villy Bergström från 2005. Presentationen hölls på Teknikföretagens personaldirektörskonferens på Johannesbergs slott i Rimbo och temat var Arbetsmarknad & lönebildning. Väldigt relevant trots några år på nacken då den dels gjordes efter 1992 och dels då åhörarna var Teknikföretagen.

Här några axplock från presentationen: ”Det är viktigt att komma ihåg att de aktuella förutsättningarna för lönebildning i Sverige – rörlig växelkurs och inflationsmål – markant skiljer sig från vår föregående regim med fast växelkurs.” ”Vid flytande växelkurs…har inte relativt högre nominella löneökningar lika stor betydelse för konkurrenskraften, om växelkursen anpassar sig. Vi kan ha en högre pris- och kostnadsutveckling än våra handelspartner utan att vår konkurrenskraft försämras, om kronan fungerar som en stötdämpare. Företagen bär alltså inte den direkta bördan av för höga löneökningar, eftersom växelkursen anpassar sig på lite sikt så att vinsterna hålls uppe i de konkurrensutsatta sektorerna.” Bara för att förtydliga (utifrån liknelsen med Pacman-figurer) förespråkar Naturvetarna inte heller för höga löneökningar som inte kan bäras av verksamheterna/företagen. ”Med flytande växelkurs dämpas också ofta konjunktursvängningarna. År 2001 drabbades den svenska IT-sektorn – bland annat Ericsson och Telia – av en djup nedgång. Men nedgången kompenserades delvis av den försvagade kronkursen, så att vinsterna hölls uppe i massa-, pappers-, järn- och stålindustrin, samt i övriga delar av verkstadsindustrin.”

Det avslutande citatet leder mig också tillbaka till den dåliga allegorin med bilkraschen. I filmen visas nämligen en väg där en bil kör om ett par andra bilar, vilket leder till en krasch. För att återkoppla till resonemanget ovan, som visar på hur olika branscher och företag i ekonomin går i olika takt, är denna bilkrasch inte ens sannolik med flytande växelkurs. Att alla branscher och företag ska köra i samma takt i bredd på denna väg verkar än mer riskabelt (i alla fall som allegori betraktat). För kunskapsintensiva svenska företag kan de dessutom förlora lite av sin styrkraft och bränsle med denna modell. Akademiker är rörliga (nationellt och internationell). Varför ska de stanna på ett svensk företag där det går otroligt bra, individen presterar väldigt bra samtidigt som deras löneutveckling hålls tillbaka av det normerande märket? Varför ska inte en bransch/företag/verksamhet få köra i den takt som dess motor tillåter? Alla kommer inte att vara Ferraris samtidigt, det kan jag lova, och den rörliga växelkursen finns dessutom där som stötdämpare i nödfall.

Snälla, sluta gör mos av de här frågorna…speciellt om moset inte ens är gott (äpple- och päronmos är ingen höjdare för den som inte har testat).

Om nätverk, djurskyddskontroll och näthat

Rubriken här ovan är en sådan som jag gärna skulle vilja slippa skriva men dessvärre finns det en verklighet att förhålla sig till. För ca två månader sen blev jag kontaktad av några medlemmar i förbundet som arbetar som djurskyddsinspektörer. De informerade mig om att det hade varit en delegation med missnöjda medborgare och träffat länsledningen på länsstyrelsen i Skåne för att prata djurskyddsfrågor. Inget konstigt i det tyckte jag.

När jag själv arbetade som tjänsteman på kommunstyrelsens kansli i en kommun för ett par år sen var det vanligt förekommande att kommundirektören lät personer som var missnöjda med olika verksamheter komma till tals. Det är en del av demokratin enligt mig att man ska få komma till tals om man anser att man har blivit utsatt för en oegentlighet eller liknande i myndighetsutövning. Helt rätt av länsledningen därför att låna sitt öra. Att komma till tals är dock inte samma sak som att någon agerar på det, då krävs det nämligen att man kan bevisa en oegentlighet.

Blev därför väldigt förvånad när detta besök hos länsstyrelsen föranledde skriverier i media i Skåne. Om lokaltidningen i den kommun där jag tidigare arbetade hade skrivit om alla de gånger en missnöjd medborgare besökt ledningen skulle de inte ha fått mycket annat att göra. Nu betyder inte detta att kommunen jag arbetade i var särskilt misskött, utan det handlade snarare om kommundirektörens vilja att lyssna. Det ligger i sakens natur att det alltid finns individer som kan känna att de hamnar i kläm i olika typer av myndighetsutövning. Att dessa individer också kan få uttrycka detta är som sagt ett tecken på en sund demokrati, anser jag.

Det som är lite speciellt i detta fall är dock att det är just en delegation. Det kan jag i ärlighetens namn säga att jag inte upplevde i kommunen. Däremot tror jag säkert att delegationer förekommer i större utsträckning i dag då man lätt kan få ihop en grupp på nätet som har råkat ut för ungefär samma sak som man själv. Man kan känna gemenskap i något som upplevs som fel och hitta varandra på ett enkelt sätt på nätet. Möjligheterna att förena sig har blivit större med internet, bloggar och olika grupper på FB. Det kan också vara en styrka rent demokratiskt som jag ser det.

Denna delegation krävde vid sitt möte att vissa specifikt namngivna inspektörer, fem till antalet, ska omplaceras och hade en kravlista med 16 punkter. Inte heller detta är något som jag inte har upplevt när jag själv arbetat på myndighet. Att upprätta punktlistor, hävda att olagligheter/oegentligheter förekommer och kräva att tjänstemän ska få sparken/omplaceras är snarare regel än undantag i sådana här fall. Det blir lätt att man fokuserar på individen när det i själva verket är regelverket (som tjänstemannen bara är en förlängning av i sitt tjänsteutövande) man är missnöjd med. När detta lyftes som en nyhet i Norra Skånes tidning intervjuades också en i delegationen som påpekade att det grundläggande problemet är…regelverket. Varför försöker man påverka länsstyrelsen i Skåne kring en fråga som de inte äger?

Att länsledningen i Skåne nu går ut med att man väljer att inte agera utifrån delegationens kravlista bör därför heller inte förvåna någon. Uppenbarligen har delegationen inte lyckats styrka någon oegentlighet och att prata lagstiftning/regelverk med länsledningen är som sagt missriktat. Det enda som är ovanligt med det här fallet är som sagt den uppmärksamhet som denna delegation har fått i media. Tyngden man kan få genom att blogga om saker och sprida saker på nätet är stor. Är man då ett organiserat nätverk kan man få ett oerhört genomslag och denna delegation har om inget annat verkligen lyckats i sin mediestrategi.

Men om det är en fördel med nätet ur demokratisk synvinkel i vissa aspekter finns det andra aspekter av nätet som inte är lika kul. Det har nämligen upprättats en polisanmälan i Skåne om ofredande och förtal på Facebook mot en djurskyddsinspektör. Denna inspektör hängs ut, hotas och trakasseras på Facebook och i bloggar tillsammans med fyra kollegor. Dessutom förekommer förtäckta hot mot dessa fem inspektörers anhöriga. Med anledning av upprättandet av anmälan uttalade sig Marcus Björklund, chef för länsstyrelsen Skånes djurskydds- och veterinärenhet på följande sätt i Lantbrukets Affärstidning: – Folk samarbetar på nätet. Det finns flera bloggar med liknande innehåll som i den aktuella Facebookgruppen. Det verkar som det finns någon form av samlande kraft i Skåne.

Detta är nätet när det visar upp sitt allra fulaste tryne. Folk som organiserar sig för att kasta skit, hata och hota individer på nätet. Det kan aldrig vara ok och är något som vi aldrig kan acceptera i ett demokratiskt samhälle. Ytterst är hot mot tjänstemän ”i samhällets tjänst” ett hot mot demokratin. Helt oavsett vad man tycker om vissa tjänstemän, om lagstiftningen/regelverk eller om myndighetsutövningen är detta helt oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle.

PS. Vill understryka att jag inte gör någon sammankoppling mellan delegationen/nätverket som besökte länsledningen och det nätverk som hänger ut djurskyddsinspektörer på nätet i Skåne. Inte heller har jag hemfallit till att raljera över att de som har besökt länsledningen är ”rättshaverister” eller liknande, vilket har gjorts på andra ställen. Om någon vill kommentera detta blogginlägg förväntar jag mig en fortsatt god ton i samma anda som ovan. Här är en länk till våra regler om kommentarer. DS.

Blev miljötillsynen bortdribblad?

I förra veckan kom regeringen med vårpropositionen. Jag blev lite konfunderad över en sak. Tiden var dock knapp då jag hade möten hela den dagen och skulle åka bort på internat med jobbet under resten av veckan. Att läsa budgeten lite mer noggrant, och mitt allra djupaste grubblande, fick därför vänta till idag. Har nu suttit och tittat på regeringens budget igen under ett par timmar…och jag är fortfarande lika konfunderad. Var finns klimat- och miljöministerns utlovade resursförstärkningar för ökad effektivitet och rättssäkerhet i miljötillsynen?

För ett par veckor sedan lade miljömyndighetsutredningen nämligen fram sitt slutbetänkande. Utredningen konstaterade brister i effektivitet, enhetlighet, rättssäkerhet och konkurrensneutralitet i tillståndsgivning, tillsyn och tillsynsvägledning och föreslog därför inrättandet av en ny nationell myndighet – Miljöinspektionen. Miljöinspektionens uppdrag skulle i ett första steg vara att hantera tillsyn och tillstånd.

Klimat- och miljöminister Åsa Romson kommenterade förslaget direkt med att tillsynen inte i första hand förbättras genom stora myndighetsreformer. Istället skulle förbättringar åstadkommas i andra sammanhang däribland genom resursförstärkningar. ”Vi avser att återkomma i den frågan i samband med vårpropositionen” sa Romson.

Men var finns dessa åtgärder i regeringens budget? Blev vi politiskt bortdribblade eller har regeringen inte förstått vilka problem tillsynen av miljö, djur och livsmedel upplever i dagsläget? Jag hoppas på det andra även om de problem som lyfts av miljömyndighetsutredningen kring rättssäkerhet och konkurrensneutralitet för näringsidkare inom miljötillsyn borde omöjliggöra detta scenario. Tittar man dessutom på underlag som Naturvetarna har tagit fram kring frågor om jävsproblematik och i hur hög utsträckning förbundets inspektörer är utsatta för hot och våld framstår detta som än mer märkligt. Kan alla dessa underlag, inte minst den statliga utredningens slutbetänkande, ha gått regeringen helt förbi?

Jag ska dock inte dra alltför långtgående slutsatser av detta för det kan ju också vara så att jag har tolkat Åsa Romson fel och att hon kommer att återkomma inom kort i denna fråga. En annan sak som uttalades när slutbetänkandet kring miljötillsynen kom var nämligen att regeringen ”…istället kommer att se över hur vi i annat sammanhang kan åstadkomma förbättringar på detta område.” Jag ser fram emot detta sammanhang och hoppas att sambandet kring resursförstärkningar till tillsynen och vårpropositionen också kan klargöras. Men för att få klarhet i detta (och skapa ett eget sammanhang) kommer Naturvetarna nu att uppvakta klimat- och miljöministern för att diskutera dessa frågor.

Dribblar man (eller tappar bort!?) bollen när man har öppet mål kan nämligen en medspelare vara snäll och passa tillbaka bollen. Man kan få en ny chans! Som en arbetsmarknadspart (medspelare) är det en skyldighet för oss att passa tillbaka bollen till klimat- och miljöministern i det här läget. Målet är vidöppet, det går inte att tolka det på något annat sätt än att något måste göras inom tillsynen och att läget är akut, och att då inte göra något alls/avvakta är inget alternativ.

Snabbtitt på anställningsform för naturvetare

Har en tendens att skriva väldigt långa blogginlägg. Ibland kan det så klart vara motiverat men ibland kan det nog ha mer att göra med att jag har svårt för att inte dra iväg i en massa olika resonemang…det finns ju alltid så många olika intressanta aspekter på en fråga. Nu kommer här i alla fall ett försök att göra ett väldigt sammanhållet blogginlägg där jag inte försöker sväva iväg och besvara allt.

Jag har nämligen läst på SvD:s Opinion om hur först Handelsanställdas förbund och sedan Svenskt Näringsliv skrivit om visstidsanställningar. Mot bakgrund av detta tyckte jag att det var intressant att göra ett snabbdyk ner i vår lönestatistik och titta på hur det ser det ut för naturvetare. Ingen djupare analys än att jag tog två olika databasår 2010 och 2014 och helt enkelt tittade på hur många av våra medlemmar som hade tillsvidareanställningar, då de som inte har det per definition har någon annan form av anställningsform (oftast visstidsanställning).

Resultatet förvånade mig för jag hade förväntat mig att antalet med tillsvidareanställning skulle ha minskat men istället har det ökat…för samtliga arbetsmarknadssektorer för naturvetare. Stat (utan universitet/högskola) från 88 till 91 procent, landsting 87 till 90 procent, kommun 86 till 88 procent och privat sektor 92 till 94 procent.  Som sagt, den djupare analysen är inte där än så vad som ligger bakom detta har jag inte klart för mig än. Men utifrån diskussionen i media om visstidsanställningar på sistone och min spontana magkänsla (baserat i bland annat omstruktureringen av Life Science) får det ändå ses som ett positivt resultat.

Med vissa reservationer (det är beroende på vilka som svarat på löneenkäten, vilka som är våra medlemmar (är de representativa?) med mera ) verkar det alltså som att naturvetare i större utsträckning har tillsvidaretjänster idag jämfört med för fyra år sen. Hmmm, det här känner jag att man vill dyka djupare ner i men det får jag återkomma om en annan dag. Det är bara måndag än så länge och man ska inte förta sig utan också spara något spännande till resten av veckan…