Vad är en doktorsexamen värd på svensk arbetsmarknad?

Är arbetsgivarna fullt ut medvetna om vilket mervärde en forskarexamen innebär? Är doktorerna förberedda för den arbetsmarknad de kommer att möta? Och finns ett adekvat karriärstöd för disputerade som siktar mot en karriär utanför akademin? Det korta svaret på samtliga frågor är tyvärr nej, enligt rapporten ”The value of a PhD Degree in the Swedish Job Market”.

Rapporten väcker många frågor. Hur kan det exempelvis komma sig att bara 20 procent anser att de har bra eller utmärkta karriärmöjligheter, trots att de tillhör de mest välutbildade i Sverige och sällan varit arbetslösa? I runda slängar har endast en procent av Sveriges befolkning en forskarutbildning och endast tre procent av de svarande hade varit arbetslösa. Jag undrar också vad denna pessimistiska syn på de egna möjligheterna beror på och hur denna inställning påverkar de faktiska framtidsutsikterna?

Att arbetsgivarna inte till fullo förstår mervärdet av att anställa disputerade är inte bara en förlust för de verksamheter som går miste om kompetensen, utan också för hela samhället. Doktorerade är den länk mellan forskning och praktik som så väl behövs, men som tycks vara svagare i Sverige än i många andra länder.

Till råga på allt är bristen på karriärstöd stor. Jag känner mig tacksam för att de kollektivavtalade trygghetslösningarna i form av TRR och Trygghetsstiftelsen levererar när andra samhällsaktörer misslyckas och också så klart över att Naturvetarna sedan länge erbjuder alla sina medlemmar en mycket uppskattad karriärservice.

Share

Comments

  1. Magnus

    Hej,

    Intressant diskussion. Jag vill förmedla min syn på tiden efter disputationen och det blev ganska långt. Hoppas det är ok.

    Jag är nyligen disputerad och nu direkt arbetslös vilket känns lite orättvist och tomt. Jag vill ge forskningen en chans eftersom jag trivs med den och tycker forskning är viktigt för Sveriges utveckling. Fortsatt forskning är trots allt det som doktorandutbildningen främst syftar till att ge kunskaper för i mina ögon (utföra vetenskapliga studier, skriva vetenskapliga artiklar, undervisa på universitetsnivå osv). Att gå utanför akademien är plan B för mig. Jag tror spontant att fem år (som min doktorandutbildning tog) inom arbetslivet skulle ha gjort mig bättre rustad för arbetslivet än doktorandutbildningen.

    Om akademin och vad en doktorsexamen är värd:

    Strategin för att ta hand om nydisputerade skiftar mellan institutioner på olika universitet enligt vad jag hört. Vissa institutioner ser till att anställa nydisputerade forskare tills det att personen ifråga haft möjligheten att söka och få egna anslag. Det är en positiv strategi men jag förstår att alla institutioner inte har den möjligheten ekonomiskt. För de som vill fortsätta forska vill jag slå ett slag för att det ska finnas någon typ av ”akut”-anslag för nydisputerade att söka innan disputationen med kort handläggningstid från te.x. FORMAS. Där kan te.x. en projektidé presenteras och en plan för vilka anslag som avses sökas beskrivas. Om anslaget beviljas blir omfattningen ca 1år med samma lön som under doktorandtiden.

    Som det ser ut just nu är det inbyggt i systemet att vara arbetslös en längre tid eller att man ”tvingas” in på arbetsmarknaden. Många väljer då arbetsmarknaden i väntan på anslagen. Det här beror på att de stora anslagsivarna till post-doc pengar (FORMAS, VR) har en handläggninstid som är väldigt lång (besked på ansökningar i november för FORMAS). Jag tycker det här är dumt. Den arbetslösa tiden efter disputation för en nydisputerad som vill fortsätta inom akademin innebär i verkligheten samma jobb som en senior forskare dvs. söka stora utlysningarna på våren (FORMAS, VR), publicera och revidera artiklar för att förbättra publikationslistan och öka chanserna till att få anslag, vara reviewer på inskickade manus osv. Om du då istället tar ett vanligt jobb på arbetsmarknaden under tiden eftersom arbetsförmedlingen kräver att sådana jobb söks, när ska forskararbetet göras då? kvällstid, natt när barnen sover? Det borde finnas en plan för det här tycker jag.

    Och nu till hur det här eventuellt kan anknyta till dina frågor Marita. Den här typen av inslussning på arbetsmarknaden för forskarstuderande tror jag kan bli fel eftersom det inte är någon egen vilja till karriär som styr in en på arbetsmarknaden och det kan bli pannkaka med dubbel arbetsbelastning som forskare kvällstid och ny på en arbetsmarknad man inte är förberedd på dagtid. Jag tror tyvärr en del nydisputerade hamnar där och statistiken om hur bra en person med doktorsexamen är förberedd för arbetsmarknaden kanske färgas av den här situationen? Slutsatsen är att jag tror att det finns flera som känner som jag. Vill i alla testa att fortsätta forska men tvingas ta ett jobb pga. arbetslinjen och då kanske man uner en tid har en pessimistisk syn på möjligheterna och framtidsutsikterna i jobbet eftersom man nästan blivit tvingad till åtgärden och ämnar fortsätta forska ifall anslag beviljas i alla 2-3 år efter disputationen. Vad tror du/ ni? Ligger det något i de här tankarna?

  2. Sofie Andersson

    Ricardo,
    unfortunately that is our experience too: there is a clear tendency that academic diplomas are of highest value within the academia itself. This is of course highly problematic and Naturvetarna work to make emplyers more aware of the benefits of PhDs. The other values of getting a diploma (cultural, personal development etc.) should be ADDED values, not the sole rewards.

  3. Riccardo

    A PhD is not really valuable in the Swedish labour market: my experience (and I do have a Swedish PhD) is that five years of experience in the industry give a consistent advantage in terms of salary compared to those who spent five years getting their doctoral diploma.

    Still, I would not exchange the cultural gain of my postgraduate studies to fill up the 10% salary gap.

  4. Marita Teräs Inläggsförfattare

    Aha, förstod inte vad som avsågs med att 15 procent beskrivit sin erfarenhet av arbetslöshet. Jag trodde att det betydde varit arbetslösa någon gång i livet och inte nödvändigt efter disputationen. Min erfarenhet är också att om man är mer specialiserad, så tar det längre tid att få ett relevant och kvalificerat arbete. Skulle varit intressant att veta mer om skälen att ge upp den primära karriärvägen och tankar kring vilka hinder som stod i vägen för att nå fram. Med tanke på att så många fortfarande är under utbildning och därför inte bör ha så många negativa erfarenheter tycker jag ändå att oroande många har en pessimistisk framtidssyn. Kanske behöver fler fundera över i vilken utsträckning de kan påverka sina framtidsutsikter och hur?
    När det gäller disputerade naturvetare pekar Naturvetarnas undersökningar på att det lönar sig att doktorera, samt att de får arbeten där de har nytta av sin forskarutbildning.

  5. Karin

    Nja, enligt rapporten gäller siffran 3 % de som för tillfället var arbetslösa, och av dessa var 55% fortfarande doktorander, vilket ger en högre siffra för de disputerade. Däremot var det 15% av de svarande som hade varit arbetslösa någon gång (och av dessa hade många varit det under en längre tid). Dessutom tror jag många har fått välja andra- eller tredjehandsval när det gäller karriärvägar, vilket kan förklara en del av pessimismen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *