Tveksamt om forskningspropositionen blir den energiinjektion som behövs

Så kom den äntligen, forskningspropositionen.  Fyra år har gått sedan sist och förväntningarna var höga. I debatter, i artiklar och i intervjuer har utbildnings- och forskningsminister Jan Björklund (FP) och (oftare) statssekreterare Peter Honeth upprepat mantrat om att allting snart faller på plats. Bara proppen kommer så löser den allt. Men gör den verkligen det, fixar allt?

De drygt 200 sidorna innehåller onekligen många bra förslag. Inte minst finns där några symboliskt mycket viktiga skrivningar: om sambandet mellan kunskap, forskning och tillväxt, om nödvändigheten i att skapa ett forsknings- och innovationsfrämjande klimat som lockar utländska forskare och företag att etablera sig i Sverige och om kopplingen mellan karriärvägar och rörlighet. (Just denna sista detalj läste jag med lika delar tillfredsställelse och förvåning: behovet av tydliga karriärvägar för forskare är en av Naturvetarnas absolut viktigaste käpphästar. Dessvärre har vi länge talat för döva öron. Innebär det faktum att man nu skriver att det inte finns någon motsättning mellan tydligt definierade karriärvägar å ena sidan och rörlighet å den andra att regeringen äntligen förstått att trygghet inte är detsamma som stagnation? Man kan ju hoppas…) Uppmuntrande är också att kvalitetsbegreppet ges en tydligare plats i det framtida forskningsfinansieringssystemet. Förutom att storleken på den andel resurser som fördelas utifrån kvalitet fördubblas från 10% till 20% kommmer sättet att mäta kvalitet att förändras. Dagens modell med bibliometriska mått kompletteras med det kvalitativa kollegial bedömning (oftare kallat peer review).

Men forskningspropositionen väcker också en del frågor. Vem ansvarar egentligen för att identifiera vilka konkreta åtgärder som behövs och, än viktigare, vem ansvarar för att genomförandet? Regeringen med Jan Björklund i spetsen säger ofta att Sverige i allmänhet och universitetsvärlden i synnerhet mår bra av mer frihet och mer självbestämmande. Jag håller helt med. Jag tror att de flesta både vill och motiveras av att själva kunna kontrollera sin tillvaro, oavsett om det gäller individ- eller organisationsnivå. Givet regeringens starka tro på självbestämmande skulle man ju kunna tro att det naturliga vore att bolla över ansvaret för att organisera forskningsverksamheten till lärosätena själva. Men proppen blir tyvärr bara en halvhjärtad spark i den riktningen. Visserligen inrättas ytterligare några incitament för lärosätena att satsa på kvalitet. Men lärosätenas möjlighet att faktiskt styra verksamheten fortsätter att vara begränsad. Nu undrar kanske vän av ordning om jag är helt ute och snurrar: borde inte universitetens inflytande vara större nu än nånsin förr med ökade basanslag och en nyligen genomförd autonomireform? På ett sätt ja, men detta är en sanning med modifikation. För samtidigt som mycket av detaljstyrningen av universitetens verksamhet flyttats från politiken till lärosätena själva så har det parallellt skett en minskning av den totala potten inflytande – dvs. de forskningsmedel som riktas direkt till universitet/högskolor.

Vetenskapens Värld i SVT hade igår ett både intressant och pedagogiskt inslag om forskningspolitik där de bl.a. intervjuade ekonomiprofessor Mats Benner om den s.k. Excellensutredningen. Excellensutredninen handlar om hur svensk forskning står sig i ett internationellt perspektiv och hur detta förändrats över tid. På 1980-talet bestämde svenska universitet och högskolor över ca 80% av forskningsmedlen. Idag är motsvarande andel lägre än 50%.

Basanslagens andel av den totala andelen forskningsmedel

När Björklund säger att universitetens inflytande är större nu än tidigare eftersom de idag bestämmer över mer pengar har han visserligen rätt på ett sätt. Det har skett en ökning av basanslagen i absoluta tal och förr bestämdes även fördelningen mellan fakulteter politiskt. Men eftersom det samtidigt skett en urholkning av samma resurser så har lärosätens relativa inflytande minskat.

Björklund och resten av regeringen försvarar minskningen av direkta anslag med hänvisning till att man inte vill styra forskningen. Också detta är en sanning med modifikation: på ett sätt kan man nämligen säga att den politiska styrningen ökat. Trenden är nämligen att en allt större andel forskningsmedel riktas till specifika områden. Vad svenska forskare ska forska om bestäms alltså i allt högre grad från politiskt håll; genom riktade satsningar via bl.a. Vetenskapsrådet. Meningen här är inte att ifrågasätta satsningarna som sådana (jag tror t.ex. att det är helt nödvändigt att stärka svensk life scienceforskning). Poängen är att det finns mer än ett sätt att se på frågan om politisk styrning av forskningen. Björklund vill gärna framhålla hur alliansregeringen ökat universitetens självbestämmande och vill inte alls kännas vid att politisk styrning fortfarande är ett faktum – bara på ett annat sätt än tidigare.

Frågan är om detta har någon betydelse: hur stor roll spelar politikens inblandning, egentligen? Mycket stor, visar det sig. En av Excellensutredningens viktigaste slutsatser är nämligen att den svenska av Benner kallad ”utspelsinriktade forskningspolitiken” riskerar att försvåra för nytänkande forskning. När forskningen är beroende av att forskarna ansöker om medel är det främst ”modern” forskning som premieras. Kontroversiella idéer och projekt faller ofta utanför ramen för externa anslag.

När vi tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien och Vetenskap & Allmänghet arrangerade det forskningspolitiska seminariet Stockholm Meeting för några veckor sedan var Gunnar Öquist, huvudsekreterare för Excellensutredningen på plats för att berätta om studien. Han berättaade att deras kanske viktigaste slutsats efter att ha jämfört situationen i Sverige med hur det ser ut i några andra europeiska länder är att långsiktighet och en god organisatorisk grund är nyckelfaktorer för högkvalitativ och framåtsyftande forskning. Det som behövs är således inte i första hand fler strategiska satsningar som är så populära i Sverige utan ett gott akademiskt ledarskap – något som i sin tur förutsätter ett tydligt mandat och resurser.

Sammanfattningsvis ger forskningspropositionen alltså anledning till både hopp och oro. Den huvudsakliga inriktningen är bra, men det är oklart om den kommer att bli den energiinjektion som det svenska forskningssystemet så väl behöver.

Sofie Andersson

Ps. Jag är egentligen inget stort fan av särskilda dagar (utom möjligen Kanelbullens dag) men jag kan ändå inte låta bli att nämna att det idag är Ada Lovelace-dagen –  en dag för att uppmärksamma kvinnliga naturvetenskapliga forskare. Läs mer om vem matematikern Ada Lovelace var eller lyssna på Vetenskapsradions inslag!

Share

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *