Tänk om visstidsanställningar kunde bli undantag, på riktigt.

Föreställ dig det här: företagsledaren Maja vill stärka upp sin verksamhet och funderar på att utöka personalen med en person till. Ekonomin har emellertid varit lite svajig de senaste åren och Maja känner sig osäker på om de verkligen har råd. Hon bestämmer sig därför för en kompromiss: att anställa någon på begränsad tid. De hittar Nico. När den tvååriga visstidsanställningen närmar sig slut har Nico blivit så viktig för verksamheten att Maja inte är  särskilt sugen på att avsluta hans anställning. Samtidigt är ekonomin fortfarande osäker. Lösningen blir att erbjuda Nico en ny tjänst, också den på två år. Två tjänster på ett företag senare står alltså Nico kvar på precis samma plats som innan han började hos Maja. Han har inget fast jobb och ingen anställningstrygghet att tala om.

Hittepå? Förvisso. Men också ett högst realistiskt exempel.

I början av förra året skickade EU-kommissionen en officiell varning till den svenska regeringen om att man inte gjort tillräckligt för att leva upp till skydddirektivet för anställningsformer. Kommissionen menade att det är alldeles för lätt för svenska arbetsgivare att kringgå reglerna för tidsbegränsningar eftersom de helt enkelt kombinerar olika typer av anställningar för en och samma arbetstagare.

Arbetsgivaren Maja kan behålla arbetstagaren Nico utan att behöva erbjuda honom en fast tjänst trots att han passerat maxgränsen för en tidsbegränsad anställning, bara genom att byta namn på hans tjänst. Detta är helt okej enligt svensk lag: tekniskt sett är ju Nico ”ny”.

Regeringen har hittills avvisat kritiken med att Sverige visst uppfyller EU-reglerna som ska skydda anställda mot arbetsgivares missbruk av visstidsanställningar. Att det nu kommer ännu en varning visar att de inte lyckats särskilt väl med att övertyga Kommissionen att så verkligen är fallet…

Naturvetarna är inte emot tidsbegränsade anställningar. Tvärtom: vi är för flexibla lösningar eftersom vi tror att det gör att fler arbetsgivare vågar anställa och att fler människor får (kanske sitt första) jobb. Vad vi däremot starkt opponerar oss emot är när tidsbegränsade anställningar blir regel och möjligheten att ta in någon på visstid missbrukas för att arbetsgivare ska slippa ta sitt arbetsgivaransvar på allvar. Det duger helt enkelt inte.

Sofie Andersson

Ps. En sektor som är särdeles dålig på att ta sitt arbetsgivaransvar är den svenska högskolan. Oproportioneligt många akademianställda forskare går på den enda tidsbegränsade anställningen efter den andra och får först efter många år en fast tjänst.
Ett bra exempel är Alexandra Kretteks, professor vid NHV ,historia. I vår korta film om anställningsvillkoren i högskolan berättar hon att det var först efter sex år som hon fick en längre finansierad tjänst. Sex år.

Se filmen här:  https://www.youtube.com/watch?v=IHO5bxMjQXs&feature=youtu.be

Läs också debattartikeln om att osäkra villkor hotar forskningen från oss och Sveriges Ingenjörer. Den är inte helt ny, men deprimerande nog fortfarande precis lika aktuell som när vi skrev den.

 

Share

Märkliga platsannonser på KI

Häromdagen skickade Naturvetarna och Sulf ett gemensamt brev till Karolinska Institutets rektor där vi ber om ett förtydligande. KI har nämligen lagt ut ett antal platsannonser som väcker en mängd frågor om hur KI  egentligen tolkar reglerna för anställningar och hur de ser på sitt ansvar som arbetsgivare. Utan att gå in i detaljer (dem överlåter jag till min ombudsmannakollega Maja Reizenstein) kan jag konstatera att det ser lite tveksamt ut. Framförallt är det faktum att de efterlyser någon som innehar en tidsbegränsad anställning till ännu en tidsbegränsad tjänst ytterst märkligt. Hur tänkte de där? Att  man skulle stapla den ena projektanställningen på den andra var ju som bekant inte meningen med möjligheten till tidsbegränsade anställningar när den infördes i högskolan…

Det ska bli väldigt spännande att se hur (om alls) KI:s rektor Anders Hamsten svarar.

Nästa vecka är det äntligen dags för Akademikernas Högskolepolitiska Forum, en heldagskonferens om utbildningens och forskningens betydelse som Naturvetarna arrangerar tillsammans med Saco, Saco Studentråd och en hel rad andra Sacoförbund. Där kommer vi att diskutera en mängd olika frågor och ett av alla teman är just anställningsvillkoren i akademin. Syftet med seminariet ”Brain drain eller brain gain – vad håller högskolan på med”? är att lyfta frågan om vad som händer om de svenska lärosätena inte börjar ta sitt arbetsgivaransvar på större allvar och erbjuda bättre villkor till sina forskare. Som titeln på seminariet antyder tror vi att det finns en överhängande risk att duktiga forskare kommer att söka sig någon annanstans än akademin om inte villkoren förbättras.

Enligt en undersökning om tidsbegränsade anställningar som Sulf presenterade förra sommaren är KI ett av de värsta lärosätena i Sverige. De har helt enkelt väldigt få tillsvidareanställda. Det kan således vara idé för Anders Hamsten att ta våra frågor på allvar.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Share

Ska trygghet vara en självklarhet eller lyxvara?

Tillgång till det sociala skyddsnätet, rätt till sjuk- och föräldrapenning… Sådant som de flesta av oss tar för givet är lyxvara för många av Sveriges doktorander; något man i bästa fall får efter år av harvande med stipendier, projektansökningar och tidsbegränsade anställningar. När (S) idag presenterar sin forskningsmotion står forskarna i fokus. (S) vill förbättra villkoren för unga forskare och föreslår bl.a. att alla doktorander ska ges anställning från dag ett och att utbildningsbidragen tas bort. Dessutom vill man att formerna för stipendiefinansierad forskarutbildning ses över. Idag är det en stor del av forskningen som bedrivs vid svenska universitet och högskolor som utförs av doktorander som i princip står utanför det sociala trygghetssystemet. Utan anställning finansierar de sin forskarutbildning via utbildningsbidrag eller stipendier. Man kan hävda att det är en fråga om hederlighet att doktorander ska ha samma trygghet som alla andra. Varför ska de behöva kompromissa med sådant som ingen annan behöver kompromissa med? Men frågan om doktoranders trygghet är större än så: den handlar om återväxten av forskare och, i förlängningen, om svensk forsknings förutsättningar att hävda sig i den internationella konkurrensen. Precis som Maria Ehlin Kolk, ordförande för Saco Studentråd skriver på Sacobloggen är det nämligen oklart varför en lovande doktorand ska välja att leva på ca 15 000 i månaden istället för att ta en riktig anställning utanför akademin…  Det är också oklart hur man tänker sig att forskningskvaliteten gynnas av att forskarna saknar grundläggande trygghet. Hur kan någon förväntas vara fullt koncentrerad på sin forskning om hon samtidigt måste oroa sig över hur hyran ska betalas nästa månad? Att bristen på bra villkor och tillgång till trygghetssystemet påverkar forskningen negativt är ingen vild gissning… (S) förslag är därför bra. Bara genom att erbjuda konkurrensmässiga anställningar kan vi locka de största talangerna att satsa på en forskarkarriär inom akademin. Forskarna är forskningens viktigaste resurs och som jag konstaterat här tidigare är vi farligt ute om forskaryrket tillåts bli ett kall…

Sofie Andersson

 

Share

Forskningsanknytning är inte synonymt med forskande lärare.

Man säger ofta att forskningsanknytning är en nyckelfaktor i en högkvalitativ högre utbildning. Men vad är egentligen en god forskningsanknytning? Frågan restes i veckan av IVA  och Agenda för Forskning. I Dagens Samhälle problematiserar de idén om forskningsanknytning som synonymt med forskande lärare. De menar att begreppet måste breddas och att vi borde ställa olika krav på vad som är god forskningsanknytning beroende på vilket ämnesområde det gäller. Jag kan inte annat än att hålla med. Visst är det viktigt med en hög andel disputerade lärare och visst bör studenterna få kunskaper om vad forskningsfronten finns, hur forskningsbedrivs inom sitt ämnesområde men det är långt ifrån självklart att det enda eller ens bästa sättet att uppnå detta är genom att alla lärare är aktiva som forskare. Olika utbildningar är uppbyggda på olika sätt och eftersom också relationen mellan forskning och utbildning varierar mellan forskningsområden måste också kraven variera. Som IVA och Agenda för forskning klokt påpekar måste mer än deras meriter som forskare vägas in.

Jag tror dessutom att vi riskerar att få sämre forskning såväl som forskare om vi håller fast vid tron på att alla forskare bör undervisa.  Alla forskare passar nämligen inte för undervisning. Tvärtom: en del är både ovilliga och direkt olämpliga som lärare. Hur många studenter tvingas varje dag genomlida långa, sega föreläsningstimmar med någon som helt uppenbart inte vill vara där? Att tvinga dessa forskare att ta en viss andel undervisningstimmar bara ”för att” är inte ändamålsenligt. Det är bara dumt och gynnar varken forskaren, studenterna eller forskningens utveckling.

På andra sidan av skalan finns doktorander och disputerade som verkligen uppskattar att undervisa; som inspirerar och som har verkligt utbyte av sina studenter. Det är ju dessa personer vi vill ska stå i föreläsningssalen. Och visst gör de det, men sällan i den utsträckning som vore önskvärt. Tyvärr finns det nämligen en stark attityd inom den svenska universitetsvärlden om att undervisning inte är fint nog utan bara något man gör för att man ”måste”. Detta är förördande, både för studenternas utveckling och för återväxten av nya forskare. Jag tror därför att höja lärarrollens status är en nyckelåtgärd för att förbättra kvaliteten i svensk högre utbildning. En annan är att säkra och öka graden av forskningsanknytning. Men hur detta görs bäst är inte självklart.

Sofie Andersson

 

 

Share