Att byta ut en gammal käpphäst.

Ibland är det bra att bli ifrågasatt – särskilt när det sådant man tar för givet. Visst kan det kännas obehagligt – man vill ju ogärna att det man håller för sant, ens käpphästar – ska isa sig vara fel. Men ifrågasättandet kan ju faktiskt leda till att man blir stärkt snarare än stjälpt i sin övertygelse.

När jag läste Louise Bringselius debattartikel i Curie förra veckan blev jag först irriterad. Bringselius hävdar att politikers och andras vurmande på forskarmobilitet saknar stöd och att det, tvärtemot vad den forskningspolitiska debatten ger sken av, faktiskt finns både nackdelar och faror med rörlighet. Det är långt ifrån självklart att rörlighet faktiskt leder till alla de gynnsamma effekter för både forskare och forskning som de flesta är så övertygade om. Min spontana reaktion var ett typiskt fall av ”rör inte min sanning” och jag ville avfärda artikeln. Men efter att ha funderat en stund insåg jag att Bringselius pekar på något fullständigt fundamentalt om vi överhuvudtaget ska komma vidare, nämligen den delikata frågan om varför vi tror på rörlighet. Som jag ser det är det egentligen rätt enkelt. Förutom att det underlättar att realisera vetenskapens mest grundläggande princip – den om att ingenting nånsin är för alltid sant utan alltid måste prövas och omvärderas – så handlar det om att rörlighet möjliggör sådant som vi vet leder till bättre forskning. Allt tyder på att kreativa miljöer lättast uppstår när olika personer och verksamheter samverkar; utbytet av idéer och perspektiv skapar helt enkelt kreativitet. (Varför vi behöver idéer utifrån beskrivs mycket bra av Jan Carlstedt-Duke på dagens debattsida i Curie.)

Så jag skrev en replik där jag utvecklar varför Naturvetarna tror att mobilitet behövs och tänkte att det var det. Men så igår satt jag på den workshop om forskarmobilitet som Vetenskapsrådet (VR) och Sveriges Universitets- och högskoleförbund (SUHF) arrangerade och fann mig själv tvingad att fundera ett varv till. Tron på mobilitet bygger ju som bekant till stor del på ett antagande om att rörlighet leder till bättre forskning. Men, visar det sig, det finns en del problem med det här antagandet. Stina Gerdes Barriere på Vetenskapsrådet har undersökt sambandet mellan hur rörlig en forskare är och hur väl hon/han presenterar (mätt i antal publiceringar i internationella tidskrifter). Intressant nog visar det sig att kopplingen mellan mobilitet och prestation endast gäller i forskningens extremgrupper, dvs. för de särskilt framstående eller mediokra forskarna. Väldigt framstående forskare tenderar att vara mycket rörliga och tvärtom, de mediokra mycket orörliga. För den stora majoriteten forskare, ”mellanskiktet”, går emellertid inget tydligt samband mellan rörlighet och prestation att uppmäta.

Detta leder till två frågor. Den ena är vari kausaliteten egentligen ligger. Är de framstående forskarna framstående för att de rör på sig, eller är det så att framstående forskare är mer benägna att röra på sig? Båda svaren är lika möjliga. Den andra gäller vilka slutsatser vi bör dra av resultatet. Betyder det att vi bör sluta att bekymra oss om svenska forskares låga rörlighet?

Nja. Först och främst går det ju varken att veta hur utvecklingen sett ut utan att forskarna ifråga rört på sig. I teorin skulle ju prestationerna ha kunnat vara ännu sämre… Dessutom har Barriere har bara mätt effekten för enskilda forskare. Analysen säger med andra ord ingenting om hur rörligheten påverkat forskningen ur ett mer generellt perspektiv. Hur har forskningsfältet påverkats av att nya konstellationer uppstått?  Vad har det betytt för den mottagande forskargruppen att få in en ny person med nya perspektiv? Och omvänt, vad har det betytt för den forskargrupp som den rörlige forskaren lämnat? Men oavsett om dessa korrigeringar av mätteknik skulle ändra (den uppmätta) effekten av rörlighet eller ej så sänder VR:s studie en viktig signal om hur viktigt det är att våga testa sina övertygelser.

För min del har de senaste dagarnas (något obekväma, det medges), ifrågasättande av mobilitet-är-bra-sanningen inte inneburit att jag lagt den på hyllan. Tvärtom. Jag tror (fortfarande) att rörlighet är fullständigt fundamental, både för att forskningen ska fortsätta att utvecklas och för att svensk forskning ska kunna bidra till det internationella forskningssamtalet. Men kanske; en viss nyansering. Rörlighet, absolut. Men rörlighet måste inte vara att spendera x antal år utomlands på en  post docs, sabbatical eller gästprofessur. Det kan lika gärna vara att delta vid internationella konferenser, att ha seminarier via Skype etc. Poängen är att det är målet – att skapa plattformer för kreativitet – som måste styra valet av medel.

Gårdagens mobilitetsworkshop handlade om hindren och instrumenten för rörlighet; knappt något fokus låg på frågan om varför. När vi avslutade hade perspektiven skiftat. Och jag tänker att det är just denna perspektivskiftning som var det absolut viktigaste resultatet av dagen: nämligen att även buzz wordet mobilitet måste ifrågasättas.

Sofie Andersson

Share