Desillusionerad

Mest beklämmande den här veckan är utan tvekan en debattartikel i tidningen Curie . Budskapet är skrämmande! Tydligen förekommer det att NGO-organisationer försöker stoppa forskningsresultat, som inte stödjer deras ideologi, från att komma ut. Ett beteende som industrin ofta anklagats för men nu sällar sig alltså även den ideella rörelsen till skaran av de som försöker förhindra allmänheten från att få hela bilden. Rätten att få ta del av den samlade kunskap som finns är grundläggande för att vårt demokratiska system ska kunna fungera, men nu anser sig alltså vissa veta bättre än gemena man och tar sig därför rätten att se till att vissa saker inte når ut. Kanske enligt principen ”ändamålet helgar medlet”, men för mig brast tilliten till Greenpeace m.fl. organisationer i ett slag. Jag känner mig lurad och helt tagen på sängen av min naivitet, där jag på något sätt utgått för att NGO-organisationer skulle ha en bättre moral än industrin och därför avhålla sig för sådana här tilltag.

Inte heller politiska partier verkar sky några metoder för att vinkla sanningen så att den passar in i den ideologiska övertygelsen. I det här fallet var det Miljöpartiet som anklagade forskare för att gå regeringens ärende i vargfrågan (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/grona-politiker-maste-tala-gron-granskning_3711156.svd).

Jag är naturvetare och har en stor tilltro till den vetenskapliga metoden, där forskare försöker ta reda på hur saker förhåller sig och blir granskade av andra forskare så att vi slutligen kommer ett litet steg närmare sanningen. Att sedan forskare inte är mer än människor och ibland kan låta sig påverkas av sin egen övertygelse, samt att forskningen kan vara bristfällig är ofrånkomligt. Samtidigt är det just här som den vetenskapliga metoden är så förträfflig, eftersom denna typ av brister med tiden kommer att överbyggas i takt med att vår kunskap om hur det verkligen förhåller sig växer.

Det är av största vikt för samhället att forskare har en etisk kompass, som varken låter näringsliv, statsmakten, ideella organisationer eller egen vinning påverka resultat eller de slutsatser som dras. Även här är jag övertygad om att den vetenskapliga metoden i det långa loppet kommer att avslöja om någon låtit sig köpas eller känt sig tvingad att agera oetiskt.
Jag vill avsluta med att poängtera att det är långt ifrån alla NGO-organisationer som agerar oetiskt. Många arbetar oförtröttligt för att göra vår värld till en bättre plats och jag arbetar också själv för en NGO. Även om Naturvetarna aldrig har hindrat forskning från att komma fram har vi säkert en tendens att lyfta fram forskning som bekräftar vår världsbild. Det är mänskligt, men i ljuset av det som hänt tror jag att det är dags för oss alla att rannsaka oss själva.

Share

Sökes: bredd och kulturförändring

Ungefär så kan slutsatsen från Vetenskap&Allmänhets, Sveriges Ingenjörers och Hanaholmens seminarium tidigare i eftermiddags sammanfattas. Temat var förstås samverkan och frågan för dagen om, och i så fall hur, samverkan kan mätas.

Ja, svarade Maria Landgren, chefsstrateg på Vinnova och konstigt vore det kanske annars: Vinnova är ju just nu mitt uppe i arbetet med att utarbeta en modell för att just utvärdera akademins samverkan med övriga samhället. Deras ambition är kunna fånga upp hela universitetens verksamhet, från utbildning och forskning till hur samverkan inkorporeras i ledningens strategier. Ja, svarade även Dan Brändström, ledamot i IVA och ordförande för den ”egna” expertgrupp för samverkan som Sveriges Ingenjörer tillsatte våren 2013. Han tryckte på att samverkan måste blir en mer integrerad del av universitetens belöningssystem och en parameter i meritvärderingen. Rimlig synpunkt med tanke på att det ju brukar vara det som mäts som premieras. Mycket mer än så fick vi tyvärr inte veta om expertgruppens arbete; deras rapport presentera nämligen inte förrän den 28 mars så den som vill ha mer konkreta förslag får snällt vänta tills dess…

Den intressantaste delen av diskussionen handlade emellertid om betydelsen av kultur och svårigheten att införa krav på samverkan utan att det ses som en naturlig del av  akademins verksamhet. Innan så sker kommer samverkan inte att bli integrerad på det sätt som Landgren, Brändström och övriga menade krävs för att det ska prioriteras. Jag tror att det ligger mycket i dettadet är knappast en slump att samverkan brukar benämnas ”den tredje uppgiften”.

Så hur förändrar vi kulturen?  Maria Lindholm, chefsutredare på Vetenskap&Allmänhet menade att indikatorer mycket väl kan vara ett första steg. Genom att sätta samverkansfrågorna i fokus och – om man hårddrar – faktiskt tvinga fram vissa förändringar, så kan de bidra till en kulturförändring på sikt.  Tänk om man dessutom samtidigt kunde se till att införa incitament på alla universitetens OCH samhällets nivåer så att nyttan av att samverka blir mer tydlig. Då kanske ett och annat faktiskt skulle kunna börja hända.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Share

Minska glappet mellan akademi och samhälle

Sverige behöver mer dialog och samverkan mellan forskare och det omgivande samhället. Det är en förutsättning för att möta de stora framtidsutmaningar som världen står inför. Det skriver Klas-Herman Lundgren, projektledare och kommunikationsstrateg på Vetenskap & Allmänhet.

Jag jobbar med dialogen och kunskapsflödet mellan forskning och samhälle – det som ofta kallas samverkan. Jag tror att de flesta håller med om att samverkan är viktigt, och nog är ordet ett välanvänt så kallat buzz-word både under Almedalsveckan och i den forskningspolitiska världen. Ingen är emot att lärosäten och forskare ska samverka med resten av samhället. Samtidigt är arbetet med samverkan ofta inte något som är meriterande för forskare och det ger inte heller extra forskningspengar. Därför blir samverkan alltför ofta bortprioriterat en stressad forskarvardag.

Denna vecka släppte vi på Vetenskap & Allmänhet vår årliga undersökning om allmänhetens syn på forskning och forskare, VA-barometern. Förtroendet för forskning vid lärosäten når rekordnivåer. 89 procent har stort eller mycket stort förtroende för forskare vid universitet och högskolor. Samtidigt visar våra årliga mätningar att förtroende för forskning är lättrörligt och inte nödvändigtvis måste bestå. Svenskarna är inte heller okritiska utan hyser en del farhågor. Bland annat anser de flesta att forskare som använder sig av dataregister i sin forskning bör ha vissa restriktioner och många litar inte helt på nyheter om forskning som presenteras i media. Många menar också att forskare ofta tycker olika i viktiga frågor.

Att arbetet med samverkan nedprioriteras riskerar att medföra stora problem på lång sikt. Världen står inför en rad kolossala utmaningar inom områden som klimat, energi och hälsa liksom inför behovet att skapa inkluderande och hållbara samhällen. För att klara detta behövs forskning. Men resultaten som tas fram måste också spridas och komma till användning. För att lösa utmaningarna krävs i regel kostsamma och långsiktiga satsningar, god förankring hos väljare och beslutsfattare, och ibland till och med medborgarnas aktiva hjälp.

Forskare och samhälle kan lära sig av varandra via en bred samverkan och dialog. Forskarna kan bidra med sin kunskap till förståelse, diskussion och analys av olika fenomen i samhället. Det gynnar demokratin, stärker regioners utveckling, inspirerar unga och ger forskningsresultat större möjlighet att nå användning i samhället. Samtidigt kan även forskarna få nya perspektiv. Många forskare skulle också vilja få mer intryck från omvärlden, delta i samhällsdebatten och berätta om sina resultat. Men då måste de få stöd och resurser som ger dem bra förutsättningar för detta.

Därför behövs en tydlig politik och ekonomiska resurser som kan stärka arbetet med samverkan. Just nu pågår ett regeringsuppdrag vid innovationsmyndigheten VINNOVA som ska utveckla förslag till ett system för att fördela pengar till forskning utifrån bland annat samverkan. Om de lyckas att väga in uppgiften i sin helhet kan ett sådant system ge mycket positiva effekter. Men då behöver alla aspekter av samverkansuppgiften vägas in – annars kommer det att slå fel.

Sammanfattningsvis har vi ett högt förtroende för forskning i Sverige och det är tydligt att vi är villiga att satsa pengar på forskning. Samtidigt visar mätningen på vikten av att forskare deltar i dialogen om vad forskningen syftar till och hur den genomförs. Här blir de stora samhällsutmaningarna och debatten om registerbaserad forskning kopplad till den personliga integriteten tydliga exempel på vikten av dialog mellan forskare och allmänhet.

Samverkansuppgiften är för viktig för vårt samhälle för att låta den bero av enskilda eldsjälars engagemang. Den måste bli en självklar och integrerad del i forskarnas vardag!

KlasHermanLundgren_80pxKlas-Herman Lundgren är projektledare och kommunikationsstrateg på Vetenskap & Allmänhet.

Vetenskap & Allmänhet, VA, främjar dialog och öppenhet mellan allmänhet – särskilt unga – och forskare. Föreningen arbetar för att åstadkomma samtal i nya former om forskning. VA utvecklar också ny kunskap om samspelet forskning – samhälle genom opinionsundersökningar och studier. Medlemmar är ett 80-tal organisationer, myndigheter, företag och föreningar. Dessutom finns individuella medlemmar. Se även www.v-a.se

Share

Vetenskap <3 samhälle?

EU vill stärka allmänhetens förtroende för forskning och vill med sitt nya program för forskning och innovation, Horizon 2020, fördjupa relationen mellan vetenskap och samhället. Samtidigt blir ett av de viktigaste projekten, Scence in Society, helt utan finansiering. Går det ihop? Tveksamt, tror Cissi Askwall, generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet (VA), som idag gästbloggar på Naturvetarbloggen.

”Fördjupa relationen mellan vetenskapen och samhället”. Det är ett av målen för EU:s kommande ramprogram för forskning och innovation, det som fått namnet Horisont 2020. För mig som jobbar i en organisation som ska främja dialog och öppenhet mellan allmänhet och vetenskap låter det både lovande och insiktsfullt.

Men samtidigt som ”behovet av att återta allmänhetens förtroende för forskningen” lyfts fram i förslaget till Horisont 2020 har det särskilda programmet för just Science in Society tagits bort. Science in Society har hanterat områden som t.ex. medborgarengagemang, forskningskommunikation och utveckling av undervisningsmetoder. Frågorna finns visserligen kvar men tanken är att de i fortsättningen ska vara horisontella principer som ska genomsyra alla delar av ramprogrammet.

Även det låter i grunden bra. Men risken är uppenbar att viktiga frågor kommer att försvinna helt och hållet – som det kan bli när frågor inte får ett tydligt utrymme. Utan ett eget program i Horisont 2020 blir det heller ingen egen budget. Och utan pengar är det som bekant svårt att åstadkomma någon verkstad.

Just via Science in Society-programmet har EU-kommissionen de senaste åren utvecklat en struktur för RRI, Responsible Research and Innovation. RRI ska vara en vägledande princip i Horisont 2020 och strukturen består av sex delar: People and civil society engagement, gender equality, science education, open access, ethics och governance.

Men ska RRI bli mer än en ambition behöver vi runt om i Europa testa olika angreppssätt för att faktiskt få till stånd ansvarsfull forskning och innovation – och då behövs pengar att söka för att kunna driva sådana pilotprojekt. Därför behövs ett särskilt program för Science in Society/RRI även i Horisont 2020.

Europaparlamentet har kommit till samma slutsats. Parlamentets ITRE-utskott som har hand om industrifrågor, forskning och energi vill se ett nytt program kallat Science with and for society: A cross-cutting Challenge. Parlamentet har högprioriterat utskottets tillägg (Amendment 137) om ett sådant program. Tillägget innehåller kärnvärden som öppenhet, dialog, transparens och demokratisering av forskning och innovation – samtidigt som det lyfter fram de sex RRI-delarna.

Efter att ha jobbat med att främja samverkan mellan forskare och det omgivande samhället sedan 2002 är vi på Vetenskap & Allmänhet övertygade om att även ganska små summor som avsätts för pilotprojekt kan ge stora effekter. Vi talar förstås delvis i egen sak, men också av egen erfarenhet eftersom vi har varit med i ett projekt kallat ComScience, finansierat av sjunde ramprogrammets Science in Society-program. Pilotprojekten kan handla om sådant som att inspirera unga att intressera sig för forskning, att möjliggöra dialog på nya sätt mellan forskare och olika samhällsaktörer och att utveckla metoder för att ge allmänhet och civilsamhälle möjlighet att påverka forskningens inriktning.

Ska EU långsiktigt kunna satsa på forskning är stöd från EU-medborgarna förstås en förutsättning. Allmänheten har dessutom rätt att veta och kunna påverka hur deras skattepengar används och vad forskningen går ut på. Därför är det nödvändigt att satsningarna på forskning förankras och sker i dialog med medborgarna.

I Ministerrådet har Sverige tyvärr slutit upp bakom förslaget att Science in Society inte ska finnas som ett specifikt program – men förhandlingarna mellan rådet och parlamentet om Horisont 2020 pågår fortfarande och frågan om Science in society kommer förmodligen upp mot slutet av april.

Utbyte av kunskap, idéer och resultat mellan forskningen och samhället i stort gynnar både forskningens kvalitet och samhällets utveckling. Låt oss därför hoppas att Sverige agerar så att Ministerrådet stödjer Europaparlamentets tilläggsförslag i slutförhandlingarna – så att Science in Society går en ny vår till mötes!

cissi-askwall-color_80px
Cissi Askwall

generalsekreterare på Vetenskap & Allmänhet

Vetenskap & Allmänhet, VA, är en ideell förening som arbetar för att främja dialog och öppenhet mellan forskare och allmänhet. Deras utgångspunkt är att dialogen bör utgå från vad människor är intresserade av snarare än från vad forskarna själva vill föra ut. 

Naturvetarna är en av VA:s medlemasorganisationer och Helena Nicklasson, förbundsdirektör på Naturvetarna, sitter i VA:s styrelse. VA stod dessutom tillsammans med Naturvetarna och Kungl. Vetenskapsakademien bakom den forskningspolitiska konferensen Stockholm Meeting i höstas. 

 

Share

Att byta ut en gammal käpphäst.

Ibland är det bra att bli ifrågasatt – särskilt när det sådant man tar för givet. Visst kan det kännas obehagligt – man vill ju ogärna att det man håller för sant, ens käpphästar – ska isa sig vara fel. Men ifrågasättandet kan ju faktiskt leda till att man blir stärkt snarare än stjälpt i sin övertygelse.

När jag läste Louise Bringselius debattartikel i Curie förra veckan blev jag först irriterad. Bringselius hävdar att politikers och andras vurmande på forskarmobilitet saknar stöd och att det, tvärtemot vad den forskningspolitiska debatten ger sken av, faktiskt finns både nackdelar och faror med rörlighet. Det är långt ifrån självklart att rörlighet faktiskt leder till alla de gynnsamma effekter för både forskare och forskning som de flesta är så övertygade om. Min spontana reaktion var ett typiskt fall av ”rör inte min sanning” och jag ville avfärda artikeln. Men efter att ha funderat en stund insåg jag att Bringselius pekar på något fullständigt fundamentalt om vi överhuvudtaget ska komma vidare, nämligen den delikata frågan om varför vi tror på rörlighet. Som jag ser det är det egentligen rätt enkelt. Förutom att det underlättar att realisera vetenskapens mest grundläggande princip – den om att ingenting nånsin är för alltid sant utan alltid måste prövas och omvärderas – så handlar det om att rörlighet möjliggör sådant som vi vet leder till bättre forskning. Allt tyder på att kreativa miljöer lättast uppstår när olika personer och verksamheter samverkar; utbytet av idéer och perspektiv skapar helt enkelt kreativitet. (Varför vi behöver idéer utifrån beskrivs mycket bra av Jan Carlstedt-Duke på dagens debattsida i Curie.)

Så jag skrev en replik där jag utvecklar varför Naturvetarna tror att mobilitet behövs och tänkte att det var det. Men så igår satt jag på den workshop om forskarmobilitet som Vetenskapsrådet (VR) och Sveriges Universitets- och högskoleförbund (SUHF) arrangerade och fann mig själv tvingad att fundera ett varv till. Tron på mobilitet bygger ju som bekant till stor del på ett antagande om att rörlighet leder till bättre forskning. Men, visar det sig, det finns en del problem med det här antagandet. Stina Gerdes Barriere på Vetenskapsrådet har undersökt sambandet mellan hur rörlig en forskare är och hur väl hon/han presenterar (mätt i antal publiceringar i internationella tidskrifter). Intressant nog visar det sig att kopplingen mellan mobilitet och prestation endast gäller i forskningens extremgrupper, dvs. för de särskilt framstående eller mediokra forskarna. Väldigt framstående forskare tenderar att vara mycket rörliga och tvärtom, de mediokra mycket orörliga. För den stora majoriteten forskare, ”mellanskiktet”, går emellertid inget tydligt samband mellan rörlighet och prestation att uppmäta.

Detta leder till två frågor. Den ena är vari kausaliteten egentligen ligger. Är de framstående forskarna framstående för att de rör på sig, eller är det så att framstående forskare är mer benägna att röra på sig? Båda svaren är lika möjliga. Den andra gäller vilka slutsatser vi bör dra av resultatet. Betyder det att vi bör sluta att bekymra oss om svenska forskares låga rörlighet?

Nja. Först och främst går det ju varken att veta hur utvecklingen sett ut utan att forskarna ifråga rört på sig. I teorin skulle ju prestationerna ha kunnat vara ännu sämre… Dessutom har Barriere har bara mätt effekten för enskilda forskare. Analysen säger med andra ord ingenting om hur rörligheten påverkat forskningen ur ett mer generellt perspektiv. Hur har forskningsfältet påverkats av att nya konstellationer uppstått?  Vad har det betytt för den mottagande forskargruppen att få in en ny person med nya perspektiv? Och omvänt, vad har det betytt för den forskargrupp som den rörlige forskaren lämnat? Men oavsett om dessa korrigeringar av mätteknik skulle ändra (den uppmätta) effekten av rörlighet eller ej så sänder VR:s studie en viktig signal om hur viktigt det är att våga testa sina övertygelser.

För min del har de senaste dagarnas (något obekväma, det medges), ifrågasättande av mobilitet-är-bra-sanningen inte inneburit att jag lagt den på hyllan. Tvärtom. Jag tror (fortfarande) att rörlighet är fullständigt fundamental, både för att forskningen ska fortsätta att utvecklas och för att svensk forskning ska kunna bidra till det internationella forskningssamtalet. Men kanske; en viss nyansering. Rörlighet, absolut. Men rörlighet måste inte vara att spendera x antal år utomlands på en  post docs, sabbatical eller gästprofessur. Det kan lika gärna vara att delta vid internationella konferenser, att ha seminarier via Skype etc. Poängen är att det är målet – att skapa plattformer för kreativitet – som måste styra valet av medel.

Gårdagens mobilitetsworkshop handlade om hindren och instrumenten för rörlighet; knappt något fokus låg på frågan om varför. När vi avslutade hade perspektiven skiftat. Och jag tänker att det är just denna perspektivskiftning som var det absolut viktigaste resultatet av dagen: nämligen att även buzz wordet mobilitet måste ifrågasättas.

Sofie Andersson

Share