Kaos, katastrof och kris!

Ungefär så kan man sammanfatta många av reaktionerna som kom när 2012-års upplaga av den internationella kunskapsundersökningen Pisa (Programme for International Student Assessment) presenterades igår. Och visst var det dyster läsning: svenska femtonåringars kunskaper fortsätter att sjunka. Från att ha legat över medel i början av 2000
-talet ligger de nu under genomsnitt. Allra sämst går det i matematik.

Resultatet är allvarligt. Vi är många som slänger oss med formuleringar om att ”Sverige ska vara en av världens främsta kunskapsnationer” eller att ”svensk utbildning och forskning ska hålla absoluta toppklass”. Menar vi allvar duger det knappast att ligga under medel – då måste vi toppa listorna. Men de största förlorarna är givetvis alla de barn och ungdomar som går i skolan idag. Hur kul är det för de femtonåringar som deltagit i studien när deras kunskaper nu beskrivs som katastrofdåliga? Och hur kul är det för alla yngre elever som nyss börjat att se fram emot en skolgång i ”en skola i kris” ? Inte särskilt kul alls, är min gissning.

Inte blir det bättre av att det som hittills präglat diskussionen om de svenska elevernas sjunkande kunskapsnivåer är politisk pajkastning och diverse desperata försök att hitta den skyldige. (S) med partiledaren Stefan Lövfén och den utbildningspolitiske talespersonen Ibrahim Baylan i spetsen menar att det vi nu ser är resultatet av alliansens och framförallt (Fp)s skolpolitik.  Regeringen och utbildningsminister Jan Björklund menar å sin sida att problemen uppstod innan (fp) och alliansen kom till makten och pekar på (S) och kommunaliseringen av skolan som förklaring. Sanningen ligger troligtvis någonstans däremellan: (S) kan givetvis inte friskriva sig från ansvar eftersom mycket av strukturen för dagens skola grundlades under deras styre. Samtidigt är det naivt av Björklund att hävda att problemen inte har någonting med dem att göra: hans utbildningsdepartement har genomfört ett flertal mycket långtgående reformer av den svenska skolan. Klart att det har betydelse.

Jag tycker dock att ansvarsfrågan är av underordnad betydelse. Det politikerna (och alla vi andra som är intresserade av skol- och utbildningsfrågor) borde ta fasta på är den förändring som Pisa-undersökningen trots allt visar. Svenska elevers läsförståelse och kunskaper i matematik och naturvetenskap sjunker. Punkt. Det skolan och alla de elever som finns innan för dess väggar idag och de kommande åren behöver är inte att vi kommer överens om vems felet är. Det de behöver är handlingskraft och konkreta strategier för hur vi vänder trenden. (S) presenterade sin lösning på DN Debatt idag men det räcker knappast med ett partis idéer. Skolan mer än någon annat politikområdet behöver blocköverskridande och långsiktiga överenskommelser.

Upp till bevis.

Sofie Andersson, utbildnings- och forskningspolitik

 

Vill du läsa mer? Följ flödet under #pisa13 på Twitter eller titta på Rapports reportage.
Läs också Naturvetarnas kommentarer som gick ut i ett pressmeddelandet igår.

 

 

 

 

Share

Högre utbildning ftw!

Högre utbildning for the win! Eller hur? I teorin, absolut. Men vadom praktiken?

Idag skriver Agneta Bladh (ordförande för Vetenskap och Allmänhet och före detta rektor vid Högskolan i Kalmar) och Nils Karlson (vd för Ratio) på SvD Brännpunkt om att högre utbildning bör ge bättre chanser än idag.  Ratio har genomfört en undersökning där de jämfört högskole- och yrkesutbildning, med utgångspunkt i de tre nyckelbegreppen relevans, effektivitet och kvalitet. De konstaterar att för yrkeshögskolan är effektivitet och relevans samma sak: en effektiv yrkeshögskoleutbildning är en utbildning som är relevant och tvärtom och en relevant och effektiv utbildning är en utbildning av hög kvalitet. För ”traditionell” högre utbildning, emellertid, saknas samma typ av harmoni. Effektiviteten är frikopplad från relevansen och kvaliteten och kvaliteten mäts ofta utan hänsyn till utbildningen grad av relevans…  Ratios och rapportförfattarnas slutsats är att det till mycket stor del handlar om styrsystemet för den högre utbildningen – eller snarare bristen på samstämmighet mellan önskad output och utformningen av styrsystemet. Jag tror att de har helt rätt. Det finns mycket man kan säga om dagens system för högre utbildning men att det är inriktat på att möjliggöra största möjliga kvalitet är tyvärr inte en av dem.

”När man fördelar resurser premierar man effektivitet, utan hänsyn till vare sig relevans eller kvalitet. Kvaliteten värderas utan koppling till relevans för arbetsmarknaden” skriver Bladh och Karlson i debattartikeln och sammanfattar i två meningar den svenska högre utbildningens idag kanske största problem. Som man frågar får man svar och det som mäts är det som prioriteras…

Rapporten avslutas med ett antal rekommendationer till (eller kanske krav på? åtgärder, riktade till regering och riksdag såväl som lärosäten och arbetsliv. De flesta är bra och rimliga men det finns ett som framstår som lite extra viktigt:  ”Förändra resurstilldelningen till högskoleutbildning så att den inte motverkar lärosätenas uppgift att sammanlänka effektivitet, kvalitet och relevans i sitt utbud av utbildningar”.  Jag hoppas innerligt att den valrörelse vi nu börjar ana bär med sig en reell och relevant debatt om högre utbildning och forskning och att politikerna vågar ta det till synes enkla men i realiteten tydligen väldigt svåra steget att ifrågasätta grunden för hur högskolan styrs.

Sofie Andersson, utredare utbildning och forskning

Ps. Frågan om högskolans styrsystem hänger såklart ihop med frågan om hur de enskilda universiteten och högskolorna leds. Du har väl inte missat att Naturvetarna presenterade en undersökning om just detta tidigare i år? Rapporten Alla bestämmer, ingen bestämmer handlar om hur akademins anställda ser på högskolans ledning. Resultatet visar bland annat att det är lite sisådär med hur tydliga universitetsledningarna är och att det de universitetsanställda framförallt efterlyser är mer visioner och strategisk ledning.  Sugen på mer?  Läs gärna artikeln Vem bestämmer egentligen? i senaste numret av tidningen Curie också.

 

Share

Backar regeringen om högskolestiftelser?

Som jag skrev på bloggen häromdagen presenterade regeringen i början av sommaren ett förslag om att göra det möjligt för svenska universitet och högskolor att ombildas till stiftelser. Målet är att öka deras självständighet och på så vis underlätta internationella forskningssamarbeten. Som jag också skrev har förslaget kritiserats mycket hårt, trots att det är många som i likhet med Naturvetarna anser att dagens organisationsform behöver ses över.  Kritiken har handlat om alltifrån att universitetens verksamhet inte lämpar sig för att bedrivas i privat regi till att just stiftelseformen inte är det bästa alternativet. Men i debatten är det en punkt som fortsatt att komma upp, oavsett vem som uttalat sig, nämligen förslagets bristande underbyggnad.

När nu regeringen meddelar att planerna skjuts upp och att förslaget om högskolestiftelser ska utredas vidare kan det inte tolkas som någonting annat än att kritiken haft effekt – vad än Björklund säger. Det är bra. De senaste månadernas diskussioner som visat att förslaget saknar förankring måste tas på allvar.  Universitetens verksamhet är alldeles för viktig för att reduceras till att vara en del i en (parti)politisk strategi.

Självkritik är sällsynt i politiken – alltför sällsynt om ni frågar mig. Att kunna pröva och omvärdera idéer borde ju vara ett grundkrav i en demokrati.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

 

Läs mer: Fackförbundet ST välkomnar att regeringen skjuter upp förslaget och det gör också Stockholms Universitets rektor Astrid Söderberg-Widding. Hon är dock  kritisk till att regeringen inte respekterar den formella remisstiden utan meddelar sitt beslut redan nu. Sveriges Ingenjörer menar att beslutet att sakta ned processen är ett tecken på att regeringen lyssnat på kritiken. Detsamma skriver Erik Arroy, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer som hoppas att den fortsatta diskussionen ska utgå från frågan om ändamålsenlighet. German Bender, utredare på TCO, tycker att det är bra att regeringen backar men ställer sig skeptisk till att det kommer att innebära så stor skillnad i praktiken.

 

 

 

 

 

 

 

Share

Högskolestiftelser = en möjlighet för den svenska modellen?

Högskolestiftelseförslaget hotar universitetens kärnvärden. Det menar 36 svenska forskare som idag skriver på DN Debatt om att förslaget om att svenska lärosäten ska kunna drivas i stiftelseform öppnar för en bolagisering som i sin tur äventyrar såväl forskningens oberoende som dess kvalitet och samhällsnytta. Deras analys, om den stämmer, är alarmerande. Ty vad är den högre utbildningen och forskningen värd om den inte är oberoende, högkvalitativ och samhällsnyttig?

Men har de rätt? Svårt att säga: forskarnas argumentation är nämligen lika svajig som regeringens förslag. Låt mig förklara hur jag tänker.

Förslaget om att göra det möjligt för svenska universitet och högskolor att ombildas till privata stiftelser har sedan det presenterades i början av sommaren kritiserats hårt. Mycket har handlat om själva hanteringen: varför presenteras det i form av en skrivelse istället för en gedigen utredning (som är brukligt gällande så omfattande förslag som högskolestiftelseförslaget är) och varför blev remisstiden bara tre månader, trots att förslaget släpptes mitt i sommarsemestern och större delen var Sverige går på sparlåga? En del kritik har dock handlat om själva principen och om att stiftelseformen inte lämpar sig för det som är universiteten och högskolornas uppdrag. Emedan den första formen av kritik är rimlig och ytterst befogad är den andra mer tveksam. Kritiker lyckas nämligen inte visa varför stiftelseformen är så dålig idé. Detta gäller i högsta grad debattörerna på DN Debatt. Deras främsta kritik är att förslaget öppnar för att ”…högskolor omvandlas till aktiebolag där tillgångarna delas ut till ägarna”. De undviker dock att nämna att det i skrivelsen står att aktieformen är olämplig och att det inte finns något nödvändigt samband mellan stiftelseformen och vinstuttag. Deras kritik är ideologisk. Detta är självfallet helt i sin ordning, ideologi är (eller borde åtminstone vara) grunden för all politik och en naturlig grund för att vara för eller emot någonting. Problemet är bara att de 36 debattörerna inte låtsas om att deras ställningstagande har med ideologi att göra och att de dessutom använder sina akademiska titlar för att stärka sin trovärdighet. Detta är problematiskt, särskilt då de – och det med rätta! – kritiserar regeringen för bristande och onyanserad analys. Genom att skriva under som professorer, lektorer gör debattörerna anspråk på att komma med en mer nyanserad, icke-ideologisk analys än vad de faktiskt gör. Det är beklagligt eftersom det riskerar att dra uppmärksamheten från det som verkligen är en relevant och riktig kritik: nämligen att regeringen misslyckats kapitalt med att visa varför stiftelseformen är den bästa organisationsformen för svenska universitet och högskolor.

Naturvetarna är helt överens med de 36 forskarna om att liggande förslag är bristfälligt. Vi vill exempelvis se att representationsrätten för studenter och anställda i stiftelsernas styrelser säkerställs och att det införs någon form av garanti för offentlighetsprincipen såväl som rättsäkerhet. Men det som tyvärr verkar ha tappats bort i debatten är att förslaget faktiskt skulle kunna innebära en del vinster också. Så länge den kvaliteten och oberoendet för den högre utbildningen och forskningen garanteras så finns ingenting som säger att staten måste vara huvudman för de svenska lärosätena. Framförallt finns inget som säger att staten måste vara arbetsgivare för dem som arbetar inom akademin. Naturvetarna är därför försiktigt positiva till idén om ombildning eftersom vi ser att det skulle kunna innebära en öppning för den svenska modellen; en öppning som i sin tur kunde innebära en chans att etablera för akademin specialsydda kollektivavtal.  Det tror vi vore bra för våra medlemmar (studerande som anställda) och för utbildningens och forskningens kvalitet.

Sofie Andersson

 

Mer läsning:
Några av de som hittills svarat på remissen är Ekonomistyrningsverket , Sveriges Ingenjörer och Universitetskanslerämbetet. Naturvetarnas svar på förslaget om högskolestiftelser hittar du här och ytterligare kommentarer kring öppningen för den svenska modellen här. Läs också
P.O Rehnqvists kommentarer kring om den vårdslösa debatten om högskolestiftelse 

Share

Budgetpropositionen – walk of fame eller walk of shame?

Igår släpptes regeringens budgetförslag för 2014. Här följer ett några reflektioner från Naturvetarnas utredare, Sofie Andersson och Kristofer Jervinge.

I går morse var det dags för finansminister Anders Borg (M) att gå den traditionella promenaden genom Stockholm med sin budget i handen. Budgetpropositionen för 2014  såg inte så tung ut rent viktmässigt även om det var en klassisk lunta och inte en CD-skiva som ibland har varit fallet. Men var budgeten då tung i andra avseenden och var det ur Naturvetarnas perspektiv en walk of fame eller en walk of shame?

Nja, lite både och kanske. Precis som det brukar vara om man inte brinner för endast en specifik fråga som man får gehör för i budgeten (som mannen som så gärna ville bjuda Borg på ett glas alkoholfritt vin under hans promenad då alkoholskatten föreslås höjas i budgetförslaget). Helt klart är 2014 års budget större. I 2013 års budget la regeringen 22, 7 miljarder medan det i budgetförslag för 2014 har avsatts 24 miljarder.

Den efterföljande budgetdebatten under gårdagen handlade mycket om hur viktig utbildning och forskning är för Sveriges utveckling. Därför är det förvånande att så lite resurser avsätts till högre utbildning. Förvisso sänker man arbetsgivaravgifterna vid FoU intensiva företag och allt som gynnar FoU välkomnar Naturvetarna. Samtidigt har just sänkta arbetsgivaravgifter bevisligen inte så stor effekt som vissa förespråkare hävdar. En sak som sticker ut är annars satsningen på stipendier för utländska studenter. Sedan studieavgifter infördes för personer från länder utanför EU och EES-området har antalet utländska studenter som läser vid de svenska universiteten minskat drastiskt. Att man nu försöker locka fler att söka sig till Sverige är positivt eftersom såväl utbildning som forskning mår bra av influenser utifrån. Varför satsningen görs genom en omfördelning från biståndsbudgeten är däremot inte helt självklart. Naturvetarna hade hellre sett att de 100 miljoner adderades till budgeten än togs bort från biståndsdelen.

När det gäller a-kassan är det bra att den differentierade avgiften avskaffas men problematiskt att man inte höjer inkomsttaket. Regeringen erkänner att det finns en stor matchningsproblematik mellan arbetssökande och lediga jobb och föreslår därför en översyn av Arbetsförmedlingen. En översyn av Arbetsförmedlingen är välkommet och framförallt är det välkommet att regeringen uppmärksammar att även de personer som står närmare ett jobb kan behöva ett bättre stöd för att finna ett arbete. Där befinner sig oftast de akademiker som är utanför arbetsmarknaden.

Regeringen lanserar också ett nytt jobbskatteavdrag, det femte i ordningen. Förhoppningen är att reformen, som kostar 12 miljarder att genomföra, ska leda till 13000 nya jobb. Att ha ambitionen att skapa fler nya jobb är naturligtvis bra och för de akademiker som har jobb innebär det extra pengar i plånboken som kan öka konsumtionen i samhället. Man kan emellertid som ekonomiprofessor Lars Calmfors gjorde i DN för ett tag sedan ifrågasätta effekten av jobbskatteavdraget. Ur Naturvetarnas perspektiv hade satsningar på utbildning, och då främst högre utbildning, större investeringar i välfärden samt satsningar på FoU varit mer önskvärda inslag i budgeten.

Sammanfattningsvis innehåller budgetpropositionen få överraskningar. Det är tydligt att regeringen valt att fortsätta på den inslagna vägen. Huruvida detta är rätt strategi och hur oppositionen tänker återstår att se. Nu är det mindre än ett år kvar till nästa val.

Kristofer Jervinge och Sofie Andersson, utredare

Share