Rosor samt någon tistel (eller maskros?) till regeringsförklaringen

Så var då dagen med stort R här. Ja, alltså R som i Regeringsförklaring. Det fina med en regeringsförklaring är att den kan vara visionär samtidigt som den, i alla fall stundom, bottnar i någon sorts verklighet. Det är politikens finaste stund när den nya statsministern står där och förkunnar hur bra allt ska utvecklas under den kommande mandatperioden. Jag menar det på fullaste allvar då jag tycker att det är befriande när politiken är så visionär. Men värt att poängtera är att jag inte specifikt menar partipolitiken utan oavsett vilken regering som hade stått där och proklamerat vad de vill göra hade jag suttit och myst framför min dator.

Vad kan man då säga om Löfvéns anförande idag utifrån Naturvetarnas perspektiv? Jo, att det fanns mycket bra i det men det ligger också lite i sakens natur då det som sagt är en blandning av visioner, stundtals grandiosa sådana, och konkret politik. Vem kan liksom säga emot att ”Alla politiska beslut ska ta hänsyn till mänskliga rättigheter, människors demokratiska delaktighet, bekämpningen av fattigdom och sträva mot en hållbar utveckling globalt”? Det är svårt att hitta något att klanka ner på i en sådan text. Men nu är det, som man brukar säga, upp till bevis under den kommande mandatperioden.

Om man tar avstamp i det som är det allra viktigaste för Naturvetarna, den svenska modellen (som vi självfallet värnar om samtidigt som vi likafullt är en del av den), var det skönt att höra att regeringen slår vakt om parternas ställning. Samtal ska bland annat inledas med arbetsmarknadens parter om kompetensutveckling, möjligheter till karriärbyte samt kring rehabiliteringsfrågor. Missbruket av visstidsanställningar ska stoppas, vilket är mycket välkommet. Löfvén slog bland annat också fast att det är svenska kollektivavtal och villkor som ska gälla på svensk arbetsmarknad samt att man kommer att arbeta för att den fria rörligheten för företag inom EU inte kan användas för att kringgå nationella lagar och kollektivavtal.

När det gäller Naturvetarnas syn på lönepolitik var det mest glädjande att höra om den satsning på bostäder som ska göras. Detta då bostadsbristen i nuläget hämmar rörligheten på arbetsmarknaden på (och till) flera orter runtom i Sverige. Rörlighet som är en viktig aspekt för att den lönepolitik som Naturvetarna förespråkar ska fungera på bästa sätt. Lönekartläggningar ska återigen genomföras årligen, vilket naturligtvis kan vara bra ur jämställdhetssynpunkt, men det är samtidigt tråkigt att regeringen på denna punkt underkänner arbetsmarknadens parters förmåga att hantera detta. Visst, utvecklingen har inte gått så fort som man kan önska men samtidigt har inte individuell lönesättning heller slagit igenom på full front och det i sig är en process. När utvärderingar av individuell lönesättning på lokal nivå fungerar optimalt (efter varje lönerevision) kommer oförklarade löneskillnader upp till ytan och man kan få en löneprocess där ansvar, kompetens och prestation är det avgörande helt oavsett kön, ålder, bakgrund eller någon annan ovidkommande faktor.

Att Sverige ska vara en ledande forskningsnation och att unga forskares villkor ska förbättras var också glädjande besked samt att en ny forskningsproposition ska ha ett tioårigt perspektiv. Det behövs långsiktighet i forskning! Basanslagen för forskning prioriteras också upp. Införandet av ett innovationsråd som leds av statsministern sänder också signaler om att man värnar om ett innovativt och kunskapsintensivt samhälle, vilket är i den riktning Sverige även fortsättningsvis måste gå. Klimatfrågor, omställning och att man ska göra sociala och miljömässiga offentliga upphandlingar är andra saker som dominerade regeringsförklaringen. Mycket tyder på att arbetsmarknaden för naturvetare som på ett eller annat sätt arbetar inom frågor relaterade till ett hållbart samhälle ser ljus ut utifrån formuleringarna från Löfvén. Ett nationellt och permanent finansierat system för validering av behörighet förvärvad i ett annat land införs också. Taket i A-kassan höjs och skyddet vid sjukdom för studerande stärks. Som sagt, man kan stapla alla de positiva formuleringarna ovanpå varandra och bygga ett väldigt vackert slott av ord och meningar. Hoppas bara att det inte är ett luftslott.

Trots detta har jag ändå sparat det bästa till sist, ur en rent krass personlig synvinkel utifrån de frågor som mitt arbete främst fokuserat på under de senaste åren. Nämligen tillsynsfrågor, problem med hot och våld i arbetslivet, brist på resurser i offentlig sektor, erkännande för naturvetares professioner i offentlig sektor och arbetsmiljöfrågor i största allmänhet men inte minst utifrån den ”gränslösa arbetsplatsen”. Att då få läsa sådana här meningar i regeringsförklaringen är rena mumman: ”Ny teknik och effektivare arbetssätt ska inte leda till stress och utslitning”; ”Tillsynen över djurskyddet förstärks”; ”Förvaltningspolitiken och myndighetsstyrningen prioriteras upp”; ”Professionerna i den offentliga sektorn behöver stärkas”; ”Nya styrmodeller som skapar större frihet för medarbetarna i offentlig sektor ska utvecklas”. Svårt att säga vad allt detta innebär rent konkret men att landsbygdsdepartementet införlivas med näringsdepartementet tolkar jag som att det är en rättssäker, likvärdig och resurseffektiv tillsyn som premieras.

Slutbetyget blir med beröm godkänt, för själva framförandet alltså och de fina orden. När det gäller att själva innehållet i politiken inom de närmaste fyra åren också blir guld och gröna skogar ur Naturvetarnas perspektiv ska vi arbeta på högvarv för att se till att så blir fallet.

Share

Märkliga platsannonser på KI

Häromdagen skickade Naturvetarna och Sulf ett gemensamt brev till Karolinska Institutets rektor där vi ber om ett förtydligande. KI har nämligen lagt ut ett antal platsannonser som väcker en mängd frågor om hur KI  egentligen tolkar reglerna för anställningar och hur de ser på sitt ansvar som arbetsgivare. Utan att gå in i detaljer (dem överlåter jag till min ombudsmannakollega Maja Reizenstein) kan jag konstatera att det ser lite tveksamt ut. Framförallt är det faktum att de efterlyser någon som innehar en tidsbegränsad anställning till ännu en tidsbegränsad tjänst ytterst märkligt. Hur tänkte de där? Att  man skulle stapla den ena projektanställningen på den andra var ju som bekant inte meningen med möjligheten till tidsbegränsade anställningar när den infördes i högskolan…

Det ska bli väldigt spännande att se hur (om alls) KI:s rektor Anders Hamsten svarar.

Nästa vecka är det äntligen dags för Akademikernas Högskolepolitiska Forum, en heldagskonferens om utbildningens och forskningens betydelse som Naturvetarna arrangerar tillsammans med Saco, Saco Studentråd och en hel rad andra Sacoförbund. Där kommer vi att diskutera en mängd olika frågor och ett av alla teman är just anställningsvillkoren i akademin. Syftet med seminariet ”Brain drain eller brain gain – vad håller högskolan på med”? är att lyfta frågan om vad som händer om de svenska lärosätena inte börjar ta sitt arbetsgivaransvar på större allvar och erbjuda bättre villkor till sina forskare. Som titeln på seminariet antyder tror vi att det finns en överhängande risk att duktiga forskare kommer att söka sig någon annanstans än akademin om inte villkoren förbättras.

Enligt en undersökning om tidsbegränsade anställningar som Sulf presenterade förra sommaren är KI ett av de värsta lärosätena i Sverige. De har helt enkelt väldigt få tillsvidareanställda. Det kan således vara idé för Anders Hamsten att ta våra frågor på allvar.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Share

Ibland lönar det sig att protestera

Det var bara några veckor sedan regeringen ut med att studiebidraget för högskolestudenter skulle förändras. Bidragsdelen skulle sänkas med 300 kr samtidigt som lånedelen skulle höjas med 1000 kr. En ”satsning” på studenterna kallade finansminister Anders Borg det och tillade käckt att den student som tycker att känns kymigt att låna ännu mer alltid kan jobba extra istället. Så igår kväll kom nyheten att förslaget om studiebidrag dras tillbaka. 

”När vi nu ser att det finns en oro har vi försökt hitta ett annat sätt att hitta finansieringen. Och bara med ett litet påslag på alkohol-, tobak- och fordonsskatten så kan vi klara hem finansieringen i alla fall” sade statsminister Fredrik Reinfeldt till SVT:s Rapport.

”Oron” som Reinfeld talar om är den ganska massiva kritik som förslaget mött sedan det presenterades. Ett hårt slag som utbildningssystemet skrev bl.a. Naturvetarnas studentordförande Josefine Jerlström på  SvD Brännpunkt, Regeringens satsning gör studentrörelsen mörkrädd menade Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, och Sacos ordförande Göran Arrius beskrev förslaget som både ”oklokt och ologiskt”.  Regeringen har med andra ord haft det hett om öronen den senaste tiden. Men att de nu väljer att backa är ändå förvånande och faktiskt inte helt självklart bra.

Missförstå mig rätt: jag tycker att själva beslutet om studiemedlet är helt rätt. Att öka studenternas lånebörda samtidigt som vi övriga sitter med ett femte (!) jobbskatteavdrag känns bara fel. Men ur ett principiellt perspektiv är det faktiskt inte lika självklart. Förslaget om sänkt studiemedel var tydligt ideologiskt motiverat : alliansen vill öka genomströmningen i högskolan och tycker därför att studenterna måste ta ett större ansvar för sin ekonomi.  Att de nu backar får därför konsekvenser för hur tydliga de uppfattas vara. Vad betyder det egentligen? Har de ångrat sig om hur de tycker att inriktningen för studentpolitiken bör se ut? Eller orkade de helt enkelt inte med all kritik just nu?

Enligt Socialdemokraternas ekonomisk-poltiska talesperson Magdalena Andersson har vi en regering som vänder kappan efter vinden. Det ligger onekligen något i den analysen. Jag tror absolut inte på alltför mycket dogmatik i politiken. Tvärtom. Ledande politiker måste kunna ta intryck av opinionen och lyssna till kritik; det om något är att bedriva en ansvarsfull politik. Men att föreslå en så kontroversiell reform som den om studebidraget trots att man rimligen måste ha förutsett och räknat med kritik och sedan backa med hänvisning till att det ”väckt oro” framstår mest som ett valrörelsestrategiskt beslut.

Lärdom? Ibland lönar det sig att protestera. Särskilt om det är valår.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Utöver sänkningen av studiebidraget och höjningen av studielånet så innehöll ju regeringens förslag om studiemedlet en komponent till:  avskrivningen av studielånen vid 68 år ålder.
Denna förändring kvarstår. Kanske är det naturligt att debatten inte alls handlat om avskrivningsförslaget: för majoriteten av dagens studenter är ju 68 år rätt långt bort. Men borttagandet av avskrivningen kan faktiskt komma att betyda en hel del, inte minst för gruppen äldre studenter. För dem gör möljligheten till avskrivning stor skillnad.

Share

Sökes: bredd och kulturförändring

Ungefär så kan slutsatsen från Vetenskap&Allmänhets, Sveriges Ingenjörers och Hanaholmens seminarium tidigare i eftermiddags sammanfattas. Temat var förstås samverkan och frågan för dagen om, och i så fall hur, samverkan kan mätas.

Ja, svarade Maria Landgren, chefsstrateg på Vinnova och konstigt vore det kanske annars: Vinnova är ju just nu mitt uppe i arbetet med att utarbeta en modell för att just utvärdera akademins samverkan med övriga samhället. Deras ambition är kunna fånga upp hela universitetens verksamhet, från utbildning och forskning till hur samverkan inkorporeras i ledningens strategier. Ja, svarade även Dan Brändström, ledamot i IVA och ordförande för den ”egna” expertgrupp för samverkan som Sveriges Ingenjörer tillsatte våren 2013. Han tryckte på att samverkan måste blir en mer integrerad del av universitetens belöningssystem och en parameter i meritvärderingen. Rimlig synpunkt med tanke på att det ju brukar vara det som mäts som premieras. Mycket mer än så fick vi tyvärr inte veta om expertgruppens arbete; deras rapport presentera nämligen inte förrän den 28 mars så den som vill ha mer konkreta förslag får snällt vänta tills dess…

Den intressantaste delen av diskussionen handlade emellertid om betydelsen av kultur och svårigheten att införa krav på samverkan utan att det ses som en naturlig del av  akademins verksamhet. Innan så sker kommer samverkan inte att bli integrerad på det sätt som Landgren, Brändström och övriga menade krävs för att det ska prioriteras. Jag tror att det ligger mycket i dettadet är knappast en slump att samverkan brukar benämnas ”den tredje uppgiften”.

Så hur förändrar vi kulturen?  Maria Lindholm, chefsutredare på Vetenskap&Allmänhet menade att indikatorer mycket väl kan vara ett första steg. Genom att sätta samverkansfrågorna i fokus och – om man hårddrar – faktiskt tvinga fram vissa förändringar, så kan de bidra till en kulturförändring på sikt.  Tänk om man dessutom samtidigt kunde se till att införa incitament på alla universitetens OCH samhällets nivåer så att nyttan av att samverka blir mer tydlig. Då kanske ett och annat faktiskt skulle kunna börja hända.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Share

”Your education system today is your economy tomorrow”

Orden är Andreas Schleicher och yttrades vid en presskonferens på Utbildningsdepartementet tidigare idag. Schleicher är avdelningschef på avdelningen ”Education and Skills” vid OECD och var på plats för att presentera en  ny rapport om det svenska resultatet i den senaste PISA-undersökningen. Kanske ville Schleicher se till att alla som var där verkligen förstod allvaret i det han sa men det kändes ärligt talat lite överflödigt. Mycket kan man säga om skoldebatten sen PISA 2012 presenterades i december men ljum är inte en av dem.

OECD har på förfrågan från den svenska regeringen försökt förstå vad som egentligen ligger bakom de svenska elevernas allt sämre PISA-resultat. Varför hamnar Sverige långt under de toppresterande länderna och, i vissa fall, till och med under genomsnittet? Vad gör andra som vi inte gör?

Enligt OECD och Schleicher OECD finns det flera förklaringar. Till dess del handlar det om resurser. Sverige är inte längre ett av de länder som satsar mest på utbildning utan hamnar någonstans i den gyllene mittfåran.Viktigare än hur mycket pengar som satsas är emellertid hur de används och här verkar den svenska skolpolitiken ha en hel del att lära. På samtliga av de tre mått för resursanvändning som OECD använt sig av så ”underpresterar” Sverige. Korea däremot, satsar både mer pengar och mer pengar på rätt saker (som t.ex. undervisningstid och bättre lärarlöner). Detär knappast ett sammanträffande att just Korea är en av PISAs absolut mesta högpresterare…

”No education system is better than its teachers” sa Schleicher och sammanfattade därmed OECDs andra förklaring till varför det går allt sämre för svenska elever. Jämfört med hur det ser ut i andra länder, toppresterare såväl som genomsnitt, så är de svenska lärarnas villkor rätt mediokra. Begränsade möjligheter till kompetensutveckling, dålig lön och inga egentliga karriärvägar att tala om…

Men om både resurser och lärarnas villkor och status var väntade förklaringar (de är trots allt rätt vanligt förekommande i den svenska skoldebatten) så var den tredje mer förvånande. Enligt OECD kan en stor del av skillnaderna i prestation nämligen bero på attityder. Låter det otroligt? Kanske inte så ändå. De hävdar att det i (PISA-)framgångsrika länder finns en tydlig tilltro till kopplingen mellan skolresultat och arbetsinsats, i samhället i stort såväl som bland eleverna. Dessutom är frågan om hur man uppnår excellens inte sällan i fokus.  I mer mellanpresterande länder, som Sverige,, däremot, ses skolan mer som ett sorteringsinstrument än som en plats för eller hjälp att prestera.  Schleicher exemplifierar med när svenska elever fick frågan om hur man blir bra på matte och det var en klar majoritet som svarade att det beror på talang eller fallenhet. I länder som Korea svarade de flesta elever att det beror på hur hårt man arbetar…

OECDs analys ger inga definitiva svar på vad som är fel i det svenska systemet – det som är ”fel” är ju så bara i jämförelse till hur andra gör – men nog ger den en signal om vad som behöver undersökas närmare. Vilka förutsättningar ger vi egentligen skolans viktigaste resurs, lärarna? Vad satsas pengarna på? Och, framförallt, vilka signaler ger vi till våra barn om deras förmåga?

Sekunden efter att jag hade tittat klart på presskonferensen trillade ett nytt nyhetsbrev från Utbildningsdepartementet in i mailboxen. ”Jan Björklund presenterar åtgärder för minskad administration för lärare” löd titeln. Mindre administration är knappast det enda som behövs för att höja undervisningskvaliteten i de svenska skolorna men visst finns det ett samband mellan tid och kvalitet.

 Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Att titta på en presskonferens om skolresultat och utbildningspolitik kanske inte låter som det sexigaste man kan hitta på en tisdagskväll, även om det bara är trettio minuter. Likväl vill jag verkligen uppmana er att göra det. Schleichers genomgång av hur Sveriges position försämrats (båda i absoluta och relativa termer) och vad det kan bero på är en riktig väckarklocka. Dessutom är det ovärderlig information för alla som tycker att skolan är en fråga som avgör riksdagsvalet.

 

—–UPPDATERAT—–Hårt arbete utan genväg – ledare i DN
Rätt satsningar kan vända skolresultaten – artikel i Svenska Dagbladet
Så ska Sverige förbättra skolan – inslag SR

Share