Vilka universitet är bra på samverkan?

Vinnova har precis genomfört en pilot för att värdera hur duktiga lärosäten är på samverkan. I begreppet samverkan ingår som bekant både samverkan kopplat till utbildning och forskning. För Naturvetarna som arbetar intensivt för att fler naturvetare ska känna sig förberedda för arbetslivet när de tar examen är det självklart intressant att se om Vinnovas modell för utvärdering av samverkan överensstämmer med de resultat vi har när det gäller hur examinerade naturvetare upplever lärosätenas förmåga att förbereda dem för arbetslivet och underlätta kontakterna med arbetslivet.

I Vinnovas pilot har medel fördelats baserat på lärosätenas egna beskrivningar av sina samverkansstrategier och hur de implementeras. Syftet med piloten är att testa en modell för bedömning av samverkansarbetet, som kan användas i ett framtida resursfördelningssystem. Vid fördelning av medel har hänsyn även tagits till lärosätenas storlek.

Sammantaget kan jag konstatera att de lärosäten som erbjuder naturvetenskapliga utbildningar och som hamnat högt i Vinnovas pilotmodell också har fått ett bra betyg av de naturvetare som examinerades läsåret 2010/2011. Detta kan tyda på att lärosätenas samverkan är till gagn för studenterna vid lärosätet och att Vinnovas modell fångar upp detta på ett tillfredsställande sätt.

De lärosäten som fick mest medel i Vinnovas pilot och som också jämfördes i Naturvetarnas undersökning.
1. Lunds universitet, 3,8 miljoner
2. Göteborgs universitet, 3,5 miljoner
3. SLU, 3,2 miljoner
4. Linköpings universitet, 3,2 miljoner
5. KI, 2,3 miljoner
6. Umeå universitet, 2,2 miljoner
7. Linnéuniversitetet, 1,9 miljoner
8. Uppsala universitet, 1,5 miljoner
9. Stockholms universitet, 1,2 miljoner

Vilka lärosäten var enligt naturvetare examinerade 2010/11 bäst på att underlätta kontakten med arbetslivet?
1. SLU
2. KI
3. Linnéuniversitetet
4. Göteborgs universitet
5. Lunds universitet

Vilka lärosäten examinerade 2010/11 störst andel naturvetare som kände sig förberedda för arbetslivet?
1. Linnéuniversitetet
2. KI
3. SLU
4. Linköpings universitet
5. Göteborgs universitet

Mer information om Naturvetarnas undersökning finns i rapporten Akademisk utbildning – En språngbräda för karriären.

Share

Mer fakta inför val av tvättmaskin än utbildning

Saco kritiserar det nya kvalitetssystemet för att det kan komma att försvåra jämförelser mellan olika lärosäten. Naturvetarna delar den uppfattningen. Det är ytterst olyckligt att blivande studenter har mycket begränsade möjligheter att välja ett lärosäte utifrån kvalitet, samtidigt som det är tydligt att skillnaderna mellan lärosätena är betydande och har en stor betydelse för de framtida karriärmöjligheterna.

Naturvetarnas rapport ”Akademisk utbildning – en språngbräda för karriären” visar att de naturvetare som har gått på utbildningar som förberett den för arbetslivet får sitt första arbete snabbare, får ett arbete som är mer relevant i förhållande till sin utbildning samt ett mer kvalificerat arbete.

En högskoleutbildning är en stor investering för individen och för Naturvetarna är det oacceptabelt att det idag inte är möjligt att göra ett välunderbyggt val. Samhället ger idag enbart vägledning när de gäller val av utbildningsinriktning. Med tanke på att Naturvetarnas rapport pekar på att framtidsutsikterna påverkas minst lika mycket av hur förberedelserna för arbetslivet fungerar på utbildningen är det vilseledande och ineffektivt.

Naturvetarna förordar ett kvalitetsdrivande system, där tidigare studenters erfarenhet av utbildningen och etablering på arbetsmarknaden blir transparanta faktorer som blivande studenter kan ta del av.

Share

”Your education system today is your economy tomorrow”

Orden är Andreas Schleicher och yttrades vid en presskonferens på Utbildningsdepartementet tidigare idag. Schleicher är avdelningschef på avdelningen ”Education and Skills” vid OECD och var på plats för att presentera en  ny rapport om det svenska resultatet i den senaste PISA-undersökningen. Kanske ville Schleicher se till att alla som var där verkligen förstod allvaret i det han sa men det kändes ärligt talat lite överflödigt. Mycket kan man säga om skoldebatten sen PISA 2012 presenterades i december men ljum är inte en av dem.

OECD har på förfrågan från den svenska regeringen försökt förstå vad som egentligen ligger bakom de svenska elevernas allt sämre PISA-resultat. Varför hamnar Sverige långt under de toppresterande länderna och, i vissa fall, till och med under genomsnittet? Vad gör andra som vi inte gör?

Enligt OECD och Schleicher OECD finns det flera förklaringar. Till dess del handlar det om resurser. Sverige är inte längre ett av de länder som satsar mest på utbildning utan hamnar någonstans i den gyllene mittfåran.Viktigare än hur mycket pengar som satsas är emellertid hur de används och här verkar den svenska skolpolitiken ha en hel del att lära. På samtliga av de tre mått för resursanvändning som OECD använt sig av så ”underpresterar” Sverige. Korea däremot, satsar både mer pengar och mer pengar på rätt saker (som t.ex. undervisningstid och bättre lärarlöner). Detär knappast ett sammanträffande att just Korea är en av PISAs absolut mesta högpresterare…

”No education system is better than its teachers” sa Schleicher och sammanfattade därmed OECDs andra förklaring till varför det går allt sämre för svenska elever. Jämfört med hur det ser ut i andra länder, toppresterare såväl som genomsnitt, så är de svenska lärarnas villkor rätt mediokra. Begränsade möjligheter till kompetensutveckling, dålig lön och inga egentliga karriärvägar att tala om…

Men om både resurser och lärarnas villkor och status var väntade förklaringar (de är trots allt rätt vanligt förekommande i den svenska skoldebatten) så var den tredje mer förvånande. Enligt OECD kan en stor del av skillnaderna i prestation nämligen bero på attityder. Låter det otroligt? Kanske inte så ändå. De hävdar att det i (PISA-)framgångsrika länder finns en tydlig tilltro till kopplingen mellan skolresultat och arbetsinsats, i samhället i stort såväl som bland eleverna. Dessutom är frågan om hur man uppnår excellens inte sällan i fokus.  I mer mellanpresterande länder, som Sverige,, däremot, ses skolan mer som ett sorteringsinstrument än som en plats för eller hjälp att prestera.  Schleicher exemplifierar med när svenska elever fick frågan om hur man blir bra på matte och det var en klar majoritet som svarade att det beror på talang eller fallenhet. I länder som Korea svarade de flesta elever att det beror på hur hårt man arbetar…

OECDs analys ger inga definitiva svar på vad som är fel i det svenska systemet – det som är ”fel” är ju så bara i jämförelse till hur andra gör – men nog ger den en signal om vad som behöver undersökas närmare. Vilka förutsättningar ger vi egentligen skolans viktigaste resurs, lärarna? Vad satsas pengarna på? Och, framförallt, vilka signaler ger vi till våra barn om deras förmåga?

Sekunden efter att jag hade tittat klart på presskonferensen trillade ett nytt nyhetsbrev från Utbildningsdepartementet in i mailboxen. ”Jan Björklund presenterar åtgärder för minskad administration för lärare” löd titeln. Mindre administration är knappast det enda som behövs för att höja undervisningskvaliteten i de svenska skolorna men visst finns det ett samband mellan tid och kvalitet.

 Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Att titta på en presskonferens om skolresultat och utbildningspolitik kanske inte låter som det sexigaste man kan hitta på en tisdagskväll, även om det bara är trettio minuter. Likväl vill jag verkligen uppmana er att göra det. Schleichers genomgång av hur Sveriges position försämrats (båda i absoluta och relativa termer) och vad det kan bero på är en riktig väckarklocka. Dessutom är det ovärderlig information för alla som tycker att skolan är en fråga som avgör riksdagsvalet.

 

—–UPPDATERAT—–Hårt arbete utan genväg – ledare i DN
Rätt satsningar kan vända skolresultaten – artikel i Svenska Dagbladet
Så ska Sverige förbättra skolan – inslag SR

Share

Högre utbildning ftw!

Högre utbildning for the win! Eller hur? I teorin, absolut. Men vadom praktiken?

Idag skriver Agneta Bladh (ordförande för Vetenskap och Allmänhet och före detta rektor vid Högskolan i Kalmar) och Nils Karlson (vd för Ratio) på SvD Brännpunkt om att högre utbildning bör ge bättre chanser än idag.  Ratio har genomfört en undersökning där de jämfört högskole- och yrkesutbildning, med utgångspunkt i de tre nyckelbegreppen relevans, effektivitet och kvalitet. De konstaterar att för yrkeshögskolan är effektivitet och relevans samma sak: en effektiv yrkeshögskoleutbildning är en utbildning som är relevant och tvärtom och en relevant och effektiv utbildning är en utbildning av hög kvalitet. För ”traditionell” högre utbildning, emellertid, saknas samma typ av harmoni. Effektiviteten är frikopplad från relevansen och kvaliteten och kvaliteten mäts ofta utan hänsyn till utbildningen grad av relevans…  Ratios och rapportförfattarnas slutsats är att det till mycket stor del handlar om styrsystemet för den högre utbildningen – eller snarare bristen på samstämmighet mellan önskad output och utformningen av styrsystemet. Jag tror att de har helt rätt. Det finns mycket man kan säga om dagens system för högre utbildning men att det är inriktat på att möjliggöra största möjliga kvalitet är tyvärr inte en av dem.

”När man fördelar resurser premierar man effektivitet, utan hänsyn till vare sig relevans eller kvalitet. Kvaliteten värderas utan koppling till relevans för arbetsmarknaden” skriver Bladh och Karlson i debattartikeln och sammanfattar i två meningar den svenska högre utbildningens idag kanske största problem. Som man frågar får man svar och det som mäts är det som prioriteras…

Rapporten avslutas med ett antal rekommendationer till (eller kanske krav på? åtgärder, riktade till regering och riksdag såväl som lärosäten och arbetsliv. De flesta är bra och rimliga men det finns ett som framstår som lite extra viktigt:  ”Förändra resurstilldelningen till högskoleutbildning så att den inte motverkar lärosätenas uppgift att sammanlänka effektivitet, kvalitet och relevans i sitt utbud av utbildningar”.  Jag hoppas innerligt att den valrörelse vi nu börjar ana bär med sig en reell och relevant debatt om högre utbildning och forskning och att politikerna vågar ta det till synes enkla men i realiteten tydligen väldigt svåra steget att ifrågasätta grunden för hur högskolan styrs.

Sofie Andersson, utredare utbildning och forskning

Ps. Frågan om högskolans styrsystem hänger såklart ihop med frågan om hur de enskilda universiteten och högskolorna leds. Du har väl inte missat att Naturvetarna presenterade en undersökning om just detta tidigare i år? Rapporten Alla bestämmer, ingen bestämmer handlar om hur akademins anställda ser på högskolans ledning. Resultatet visar bland annat att det är lite sisådär med hur tydliga universitetsledningarna är och att det de universitetsanställda framförallt efterlyser är mer visioner och strategisk ledning.  Sugen på mer?  Läs gärna artikeln Vem bestämmer egentligen? i senaste numret av tidningen Curie också.

 

Share

Studenterna är viktiga för utbildningens kvalitet

Högskolestudenters förkunskaper är för dåliga, hör vi i debatten. Det må vara sant, men vad betyder det för utbildningens kvalitet? Det skriver Emelie Lilliefeldt, utredare i utbildnings- och forskningsfrågor på Saco, som idag gästbloggar på Naturvetarbloggen.

Studenter är viktiga för utbildningens kvalitet. Som student anade jag att det var så, men när jag blev lärare på högskolan var det uppenbart. Även i forskningen kopplas studenten samman med utbildningens kvalitet. Det finns flera skäl till att studenterna själva spelar en stor roll för utbildningskvaliteten.

Högskoleutbildning är en social aktivitet. Du lär dig av dina kursares frågor till läraren och andra studenter, men också av deras sätt att angripa olika problem. Det kan vara allt från praktiska saker i studentlivet till specifika frågor om vetenskapliga begrepp, teorier eller metoder. Att ha högt motiverade kursare med goda förkunskaper skulle alltså kunna lyfta en lite svagare student. Detta är vad som brukar kallas ”peer effects”, kompiseffekter, i lärandet.

Kompiseffekter kan förstås verka omvänt också. Vi kan inte utesluta att studenter som har starkare förkunskaper, men befinner sig i en grupp studenter med svagare förkunskaper, lär sig mindre än vad de skulle kunna göra om deras kursare hade mer kunskaper från början. I första hand berör detta enskilda studenter, men det handlar också om att de skattepengar vi lägger på högskolan ger oss så mycket kunskaper som möjligt per krona. Därför vinner vi alla på att högskolestudenter har goda förkunskaper.

Idag utvärderas utbildningar med fokus på resultaten. Enkelt uttryckt utreder Universitetskanslersämbetet (tidigare Högskoleverket) om studenter som skriver examensarbeten har de kunskaper och färdigheter som anges i de nationella examensmålen. Det innebär att man i princip aldrig tar hänsyn till vilka kunskaper studenterna hade när de började på utbildningen. Det finns två bra poänger med detta.

För det första är det rimligt, ja önskvärt, att utvärdera om en skattefinansierad verksamhet når sina mål. Då är det klokt att titta på resultaten, även om det i sig har flera metodologiska problem. För det andra är det metodologiskt avancerat att koppla ihop studenternas kunskaper då de börjar på utbildningen med de kunskaper som de har när de avslutar utbildningen. Båda dessa poänger bör respekteras.

Därmed inte sagt att de tvunget måste efterlevas. Att räkna med studenterna är nämligen grundläggande för frågan om utbildningskvalitet. Det är på inget sätt omöjligt, heller. Om vi inte förstår vem som började på utbildningen, hur ska vi då förstå hur hen har utvecklats med hjälp av den? Kunskapsresan, den personliga utvecklingen, är en av de centrala pusselbitarna för att förstå utbildningens kvalitet. Där är studenterna själva vår bästa kunskapskälla.

Den 5e juni släpper Saco en rapport om utbildningskvalitet och att välja utbildning. Se www.saco.se för mer information.

EmelieLilliefeldt-2012_80pxEmelie Lilliefeldt
fil dr i statsvetenskap och utredare i utbildnings- och forskningsfrågor på Saco

Saco är Sveriges Akademikers Centralorganisation, som består av 22 självständiga fackförbund och yrkesförbund. Saco vill utveckla Sverige till en ledande kunskapsnation. Därför arbetar vi för att utbildning och forskning ska ha hög kvalitet.

Share