Mer fakta inför val av tvättmaskin än utbildning

Saco kritiserar det nya kvalitetssystemet för att det kan komma att försvåra jämförelser mellan olika lärosäten. Naturvetarna delar den uppfattningen. Det är ytterst olyckligt att blivande studenter har mycket begränsade möjligheter att välja ett lärosäte utifrån kvalitet, samtidigt som det är tydligt att skillnaderna mellan lärosätena är betydande och har en stor betydelse för de framtida karriärmöjligheterna.

Naturvetarnas rapport ”Akademisk utbildning – en språngbräda för karriären” visar att de naturvetare som har gått på utbildningar som förberett den för arbetslivet får sitt första arbete snabbare, får ett arbete som är mer relevant i förhållande till sin utbildning samt ett mer kvalificerat arbete.

En högskoleutbildning är en stor investering för individen och för Naturvetarna är det oacceptabelt att det idag inte är möjligt att göra ett välunderbyggt val. Samhället ger idag enbart vägledning när de gäller val av utbildningsinriktning. Med tanke på att Naturvetarnas rapport pekar på att framtidsutsikterna påverkas minst lika mycket av hur förberedelserna för arbetslivet fungerar på utbildningen är det vilseledande och ineffektivt.

Naturvetarna förordar ett kvalitetsdrivande system, där tidigare studenters erfarenhet av utbildningen och etablering på arbetsmarknaden blir transparanta faktorer som blivande studenter kan ta del av.

Share

Prognoser – vi vet med säkerhet att vi inte vet något med säkerhet

Var igår på SCB:s Prognosdagen 2014 – Framtida utmaningar – Jobb, utbildning och arbetslöshet. Det var en mycket lärorik dag där författare bakom olika prognoser från myndigheter i samhället; SCB, Arbetsförmedlingen, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor med flera; var representerade.

En av presentationerna hölls av Anders Ekholm, vice VD för Institutet för Framtidsstudier. I programmet var det skrivet att Ekholm skulle prata om Framtidens arbetsmarknad…icke så. Istället började han med att gå igenom att samhället är komplext, vilket väl inte direkt chockade någon av de närvarande. Men när han sedan gick in på att det i praktiken inte är någon idé att människor gör några prognoser (avancerade datorer bör istället göra det i framtiden) klev han säkerligen på en del ömma tår och gav en intressant dimension till en dag som alltså kallas för Prognosdagen 2014. Indirekt gav han alla oss som var där en frisedel att lämna auditoriet direkt då resten av föredragningarna skulle vara totalt intetsägande eftersom de aldrig kan fånga upp denna komplexitet. Men för analytiker, statistiker, utredare (som de flesta som var där är) kan inte ens sådana dystopiska presentationer lägga sordi på en sådan här högstidsdag…merparten stannade kvar även efter föredragningen.

Som sagt, det var väl egentligen inget nytt i sak och de allra flesta som försöker prognostisera (även undertecknad) är smärtsamt medvetna om det här men Ekholms presentation kom mitt i mellan alla andra prognosmakares prediktioner. Det gav en otroligt intressant twist på hela dagen och om SCB var medvetna om att hans presentation skulle ta den här vägen måste jag applådera deras mod. Oavsett måste jag applådera presentationen. Äntligen någon som tar bladet från munnen och säger det som vi alla (som arbetar med arbetsmarknadsfrågor och prognoser kanske ska tilläggas…då det säkerligen inte är någon annan som ligger sömnlös över sådana här frågor:) brottas med. Jag kan personligen tycka att det är fel att prognoser i så stor utsträckning framhålls som någon sorts sanning när media rapporterar om dem. När jag själv har gjort en prognos kan jag tycka att det känns som ett stort ok på axlarna när någon lyfter fram dem ”fel” i media.

Jag blev kontaktad av en journalist när förra årets Framtidsutsikter släpptes där vederbörande upprepade gånger ville lägga orden i min mun. ”Ni har sagt att det är en bra idé för folk att utbilda sig till kemist i framtiden…”. Varpå jag varje gång svarade att ”Nej, vi har inte sagt att det är en bra idé för alla att utbilda sig till kemist utan valet av högskoleutbildning bör man främst göra utifrån intresse. Däremot har vi gjort en prognos där vi förutsäger att det kommer att råda brist på kemikompetens år 2018, utbudet motsvarar inte efterfrågan, om man utgår ifrån utbildningsdimension, hur många som söker utbildningarna, genomströmning, pensionsavgångar och andra variabler i dagsläget”. Journalisten ”Just det, ni har sagt att fler borde utbilda sig till kemister i framtiden”. Den torre utredaren/prognosmakaren ”Ehhh, nej vi har inte uttryckligen sagt att fler borde utbilda sig till kemister i framtiden. Vi har gjort en prognos utifrån…” Osv, osv in absurdum. Vad skrevs det sen i slutändan? Självklart skrevs det att vi hade sagt att det är en bra idé för folk att utbilda sig till kemist i framtiden…helt oavsett.

När Naturvetarna gör prognoser försöker vi att ta oss bort från att tänka statiskt och att ha med att samhället (förhoppningsvis) ständigt utvecklas. Därför var kontrasten lite intressant igår när SCB först föredrog Trender och Prognoser 2014; där man tar sikte på att förutspå befolkning, utbildning och arbetsmarknaden 2035; och Institutet för Framtidsstudier talade strax därefter. Jag är som sagt en djupt rotad skeptiker och hade själv börjat fundera över det som sades om 2035 där framme vid podiet från SCB. Man pratade bland annat om gymnasieingenjörer. Prognosen var att efterfrågan på gymnasieingenjörer skulle minska men inte så kraftigt och framförallt var man inne på att det ändå borde vara ett mycket större utbud (än vad man räknat på att det kommer att bli). Tillåt mig att tvivla på att efterfrågan kommer att vara så stor som man räknar med.

Samhället blir alltmer kunskapsintensivt och som sagt förutsätter jag att det kommer att fortsätta utvecklas och vara innovativt (inte minst tack vare akademiker). I en rapport som kom från Stiftelsen för Strategisk Forskning tidigare i höstas sägs att ingenjörer/tekniker kommer att automatiseras till 56 procent på 20 års sikt och de som arbetar med drift i betydligt högre utsträckning…därtill lär nog många gymnasiekompetenser ersättas med högskolekompetenser framöver…

Det finns en person från ett annat förbund inom Saco som gör arbetsmarknadsprognoser och också är en smått fantastisk människa (det är för övrigt så klart alla mina kollegor inom Saco-federationen och Naturvetarna:). Nu vill jag inte hänga ut vederbörande på den här bloggen så jag nämner vare sig namn, förbundstillhörighet eller kön. Men hen har alltid fantastiskt långa utläggningar vid möten som börjar i ett resonemang om olika statistik som har legat till grund för prognoserna…ett resonemang som brukar pågå i 5-10 minuter…och alltid brukar mynna ut i att ”…så egentligen är det ingen idé att vi gör prognoser”. Hen har naturligtvis delvis rätt men i brist på annat är det klart att prognoser är bättre än inget, speciellt om folk inser att man inte kan ta det som en spådom utan för vad det är. Sen finns det en annan person som är disputerad i nationalekonom som står mig nära. Hen blir alltid arg när jag använder begreppet som finns i Sacos Framtidsutsikter om att prognoser är ”kvalificerade gissningar”. Hen menar att det visst kan vara mycket mer än kvalificerade gissningar om man gör det på ett djuplodande ”nationalekonomiskt” sätt. Tillåt mig att tvivla även på detta.

Vad prognoser däremot kan göra är att belysa trender och tendenser, speciellt om olika prognoser sammantaget säger samma sak. Det som var positivt med gårdagens olika prognoser ur denna aspekt var att alla konstaterade (inte heller detta särskilt förvånande egentligen) att Sverige behöver invandring framöver för att klara våra utmaningar i samhället. Det känns som en väldigt positiv sak att ta med sig i det hårda och kalla klimatet i Sverige för närvarande…

Share

Ibland lönar det sig att protestera

Det var bara några veckor sedan regeringen ut med att studiebidraget för högskolestudenter skulle förändras. Bidragsdelen skulle sänkas med 300 kr samtidigt som lånedelen skulle höjas med 1000 kr. En ”satsning” på studenterna kallade finansminister Anders Borg det och tillade käckt att den student som tycker att känns kymigt att låna ännu mer alltid kan jobba extra istället. Så igår kväll kom nyheten att förslaget om studiebidrag dras tillbaka. 

”När vi nu ser att det finns en oro har vi försökt hitta ett annat sätt att hitta finansieringen. Och bara med ett litet påslag på alkohol-, tobak- och fordonsskatten så kan vi klara hem finansieringen i alla fall” sade statsminister Fredrik Reinfeldt till SVT:s Rapport.

”Oron” som Reinfeld talar om är den ganska massiva kritik som förslaget mött sedan det presenterades. Ett hårt slag som utbildningssystemet skrev bl.a. Naturvetarnas studentordförande Josefine Jerlström på  SvD Brännpunkt, Regeringens satsning gör studentrörelsen mörkrädd menade Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, och Sacos ordförande Göran Arrius beskrev förslaget som både ”oklokt och ologiskt”.  Regeringen har med andra ord haft det hett om öronen den senaste tiden. Men att de nu väljer att backa är ändå förvånande och faktiskt inte helt självklart bra.

Missförstå mig rätt: jag tycker att själva beslutet om studiemedlet är helt rätt. Att öka studenternas lånebörda samtidigt som vi övriga sitter med ett femte (!) jobbskatteavdrag känns bara fel. Men ur ett principiellt perspektiv är det faktiskt inte lika självklart. Förslaget om sänkt studiemedel var tydligt ideologiskt motiverat : alliansen vill öka genomströmningen i högskolan och tycker därför att studenterna måste ta ett större ansvar för sin ekonomi.  Att de nu backar får därför konsekvenser för hur tydliga de uppfattas vara. Vad betyder det egentligen? Har de ångrat sig om hur de tycker att inriktningen för studentpolitiken bör se ut? Eller orkade de helt enkelt inte med all kritik just nu?

Enligt Socialdemokraternas ekonomisk-poltiska talesperson Magdalena Andersson har vi en regering som vänder kappan efter vinden. Det ligger onekligen något i den analysen. Jag tror absolut inte på alltför mycket dogmatik i politiken. Tvärtom. Ledande politiker måste kunna ta intryck av opinionen och lyssna till kritik; det om något är att bedriva en ansvarsfull politik. Men att föreslå en så kontroversiell reform som den om studebidraget trots att man rimligen måste ha förutsett och räknat med kritik och sedan backa med hänvisning till att det ”väckt oro” framstår mest som ett valrörelsestrategiskt beslut.

Lärdom? Ibland lönar det sig att protestera. Särskilt om det är valår.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Ps. Utöver sänkningen av studiebidraget och höjningen av studielånet så innehöll ju regeringens förslag om studiemedlet en komponent till:  avskrivningen av studielånen vid 68 år ålder.
Denna förändring kvarstår. Kanske är det naturligt att debatten inte alls handlat om avskrivningsförslaget: för majoriteten av dagens studenter är ju 68 år rätt långt bort. Men borttagandet av avskrivningen kan faktiskt komma att betyda en hel del, inte minst för gruppen äldre studenter. För dem gör möljligheten till avskrivning stor skillnad.

Share

Kompetensbristen ökar med ungdomsarbetslösheten

Läste en väldigt intressant McKinsey-rapport till morgonkaffet. Tydligen är det i länder med högst ungdomsarbetslöshet som företagen har allra svårast att hitta rätt kompetens. En absurd situation som fick mig att tänka på en diskussion jag hade med en kollega för några dagar. Upprinnelsen till samtalet var att jag har lite svårt att förstå varför regeringen går ut med höjd pensionsålder samtidigt som vi har större problem med ungdomsarbetslösheten än någonsin. Min utgångspunkt var att det är bättre att en äldre person, som etablerat sig i samhället är arbetslös än att ungdomar är det. Risken för att ungdomar, som saknar sysselsättning och därmed möjlighet att försörja sig, hamnar på glid och blir en kostnad för samhället är väldokumenterad.

Ungdomsarbetslösheten har att göra med att ungdomar saknar den kompetens som efterfrågas, att det i den effektivitetsiver som råder i dagens arbetsliv finns litet utrymme att lära upp oerfarna och slutligen att de ungdomar som utbildar sig inte får den kompetens och det stöd de behöver för att klara att etablera sig i arbetslivet.

Naturvetarna fokuserar under den här kongressperioden på att öka arbetslivsanknytningen i naturvetenskapliga utbildningar. Ett angeläget arbete, som jag själv verkligen är engagerad i. Vad kan vara mer tillfredställande att kunna bidra till att nästa generation naturvetare får bästa tänkbara förutsättningar att vara till nytta för alla de verksamheter som är beroende av naturvetenskaplig kompetens?

Ibland blir jag oerhört frustrerad t.ex. när utbildningsansvariga inte förstår att en karriär utanför akademin inte är en alternativ karriär utan huvudspåret för de allra flesta naturvetare samt när studenterna inte inser att kontakter med arbetslivet faktiskt är långt viktigare än hur väl de presterar på nästa tenta, samt när arbetsgivare glömmer bort vikten av att tydligt kommunicera vilken typ av kompetens de behöver och ge ungdomar en chans att visa vad de går för.

Det finns väldigt mycket att göra för att komma till rätta med de problem vi ser. Nedan är några saker som Naturvetarna ser som prioriterat.
• Incitamenten för lärosätena måste ändras så att kvalitet, där arbetslivsanknytning är en viktig faktor, snarare än genomströmning är i fokus.
• Uppföljningen av hur det går för studenterna efter att de lämnar en viss utbildning måste systematiseras och bli obligatorisk.
• Karriärservicen på våra lärosäten måste förstärkas och bli en integrerad del i utbildningarna, så att alla studenter får bättre möjlighet att redan under studietiden förbereda sig för att uppnå sina karriärmål.
• Studenter måste under hela sin studietid erbjudas möjlighet till kontakt med alumner, branschföreträdare, yrkesorganisationer och arbetsgivare.
• Studenters medvetenhet om vikten av kontakter med och kunskap om arbetslivet måste öka.

Ett problem som vi brottas med när det gäller naturvetare är att många arbetsgivare är små utvecklingsintensiva företag med begränsade resurser för att samverka med lärosätena. Det är självklart ett problem om lärosätena enbart för en dialog med de stora bolagen om vilken kompetens som behövs, eftersom deras kompetensbehov sannolikt skiljer sig från mindre verksamheters. Enligt Mc Kinsey rapporten var det också de små bolagen som upplevde störst problem att få tag på rätt kompetens. Med den rådande utvecklingen på arbetsmarknaden kommer detta problem att öka, så en strategi för att fånga upp och tillgodose mindre verksamheters kompetensbehov är angelägen.

Share

Vilka utbildningar leder till jobb?

Idag släpps Framtidsutsikter, där Naturvetarna och andra Saco-förbund ger sin bild av hur efterfrågade olika kunskaper och yrken kommer att vara om 5 år. Bedömningar av det här slaget är problematiska. Det är helt enkelt väldigt många faktorer som påverkar och en del är väldigt oförutsägbara, såsom till exempel olika politiska initiativ, tekniska genombrott eller konjunkturen. Mer förutsägbart är pensionsavgångar och antalet examinerade, men att basera en prognos bara på detta fungerar inte. Tänk bara på att det hela tiden tillkommer och försvinner yrken.

Jag och min kollega Kristoffer Jervinge har gjort vårt bästa för att få till så bra prognoser som möjligt för de naturvetenskapliga utbildningarna. I våra bedömningar utgår vi vid sidan av pension- och examinationssiffror från hur utvecklingen ser ut i branscher som är viktiga för naturvetare. Vi försöker också väga in satsningar på FoU och hur viktig kompetensen är för samhällsutvecklingen. En strategi som fungerat hyfsat tidigare, men att gruvbranschen och därmed efterfrågan på geologer skulle få ett uppsving var exempelvis något varken vi eller någon annan kunde föreställa sig för tio år sedan.

I detta sammanhang kan det också vara värt att reflektera över att exakt vilka kurser eller vilken utbildning man har gått ofta inte spelar så stor roll för vilket jobb man får som man kan tro. Under november har jag ägnat mig åt att studera platsannonser inom life science och miljöområdet. Arbetsgivarnas fokus ligger utan undantag på erfarenhet och personlighet. Visst krävs en akademisk utbildning, men detta avfärdas ofta fort med en mening om att det krävs en relevant akademisk examen. Resten av annonsen ägnas åt att detalj beskriva exakt vilka erfarenheter personen ska ha och hur den framtida medarbetaren ska vara. Förmåga att samarbeta, skapa nätverk, kommunicera, ta ansvar, att planera och förstå sin egen samt verksamhetens roll nämns ofta.

En akademisk utbildning ska ge träning att klara allt detta, men självklart är skillnaderna stora mellan olika utbildningar. Det är också allt annat än lätt för den som ska välja utbildning att få klart för sig vilka utbildningar som är bra på att träna upp de färdigheter som efterfrågas i arbetslivet. Akademin fokuserar ofta på att lära ut rena ämneskunskaper.

I ljuset av allt detta blev jag nästan full i skratt när jag läste SCBs pressmeddelande om att individer med yrkesexamen i större utsträckning arbetar inom ”rätt” område. Jag undrar vad som är ”rätt” område för breda generella utbildningar, såsom en kemist-, fysik- eller biologutbildning? För dessa utbildningar finns det varken en specifik bransch som efterfrågar deras kompetens eller en viss tjänst som de är ämnade emot. Om du kan bringa klarhet i detta, så snälla hör av dig till mig.

Share