Utan excellent utbildning ingen excellent forskning

Kan svenska studenter för lite? I senaste numret av Sulfs tidning Universitetsläraren hävdar Ebba Lisberg Jensen, universitetslektor och programkoordinator vid Malmö högskola att många av dagens studenter befinner sig på en 13-årings nivå ifråga om inlärningsförmåga. Detta ställer nya krav på utbildningssystemet konstaterar Lisberg Jensen och efterlyser en ny utbildningsstrategi. Hon menar att dagens unga i många fall saknar de färdigheter som behövs för att klara sin utbildning och att de därför behöver mer stöd från sina lärare än vad tidigare generationer gjort.

Det Lisberg Jensen egentligen kritiserar är nu inte studenterna: hennes poäng är tvärtom att utbildningssystemet är dåligt anpassat för att tillgodose studenternas behov. Hennes argument såväl som reaktionerna som följt på artikeln pekar på en av universitetens absolut största utmaningar, nämligen hur man på bästa sätt tar tillvara på och stöttar sina i särklass viktigaste resurser:  lärarna och forskarna. För som Erik Arroy, ordförande för Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, påpekar i Metro bör vi hellre prata om förutsättningarna inom högskolan än om studenternas förkunskaper. Det riskerar att leda till en pseudodebatt. För oavsett hur bra eller dåligt förberedda studenterna än är så är ju nyckelfrågan hur vi organiserar och bedriver utbildningarna på ett sådant sätt att alla får de kunskaper och färdigheter som de ska ha när de avslutar sina utbildningar. Huruvida så faktiskt är fallet beror i sin tur på kompetensen hos de lärare och forskare som ansvarar för undervisningen, men också på kompetensen hos dem planerar och organiserar utbildningarna. De senaste dagarnas debatt gör tydligt att, oavsett vad det beror på, så lämnar dagens system en del övrigt att önska.

Så vad göra? Jag tror att mycket handlar om hur ledarskapet ser ut och fungerar vid våra lärosäten. Finns det en genomtänkt strategi för vilken utbildning och forskning som bedrivs?  För hur den organiseras? Har de som är formellt ansvariga också de reella möjligheterna att påverka?
Vi har skrivit om betydelsen av gott ledarskap här på bloggen tidigare (läs exempelvis En massa sous-chefs men ingen chef? , Efterlyses: akademiska ledare  och Dags att akademin börjar dejta?) Men lika viktigt som ledningen är för forskningen är den också för utbildningen. Utan ett tydligt och sanktionerat ledarskap kommer universiteten svårligen att lyckas med att erbjuda de utbildningar av världsklass som vi vill ha.

Den 24 maj breddar vi på Naturvetarna diskussionen om akademiskt ledarskap och bjuder in till ett seminarium för att diskutera ledarskapets betydelse för utbildningskvaliteten. Mer information om seminariet Excellent ledarskap för excellent utbildning kommer inom kort. Håll utkik på  Naturvetarnas webbsida.

Sofie Andersson

Ps. Slutligen kan jag inte låta bli att applådera att Erik Arroy och SFS passar på att ge en känga åt den märkliga uppfattningen att forskning och utbildning är två separata företeelser. God forskningsanknytning är en grundförutsättning för god utbildningskvalitet och hög forskningskvalitet förutsätter en högkvalitativ utbildning. Mer komplicerat är det inte.

 

Share

En massa sous-chefs men ingen chef?

De senaste dagarna har jag ägnat en hel del tid åt att läsa om lednings- och beslutsstrukturer. Jättekrångligt eller jättespännande? Både och, visar det sig. Det här med var, hur och av vem beslut fattas är nämligen inte helt enkel. Inte minst gör det faktum att det i de flesta organisationer finns två parallella strukturer, en formell och en reell, att det är svårt att identifiera var makten egentligen finns. De personer som har de formella maktpositionerna och alltså bör vara de som fattar beslut är långt ifrån alltid de som i praktiken gör så. Men även om de formella organisationsstrukturen inte ger hela bilden av verkligheten så bör deras betydelse inte underskattas – de definierar ju ramarna för vad som är möjligt.

Att ledning och ledarskap är viktiga frågor också ur ett forskningsperspektiv blev tydligt i slutet av förra året då Excellensutredningen presenterade sin analys av svensk forsknings konkurrenskraft. Den visar nämligen att just graden av ledning inom akademin är en av de största skillnaderna mellan de svenska kontra de mer framgångsrika (europeiska) universiteten. Enligt huvudsekreteraren Gunnar Öquist och de andra som gjort utredningen kan bristen på starka ledningar mycket väl vara en förklaring till att svensk forskning tappar mark.

När jag nu läser om kollegial styrning, linjestyrning, chefskap och ledarskap är det för att försöka förstå hur det akademiska ledarskapet egentligen fungerar och varför det, som det verkar, fungerar sämre i Sverige än i många andra länder. Så hur ser ledningsstrukturerna vid de svenska lärosätena egentligen ut? Frågan kan tyckas enkel att besvara: det är ju bara att surfa in på universitetens webbsidor och ta en titt på deras organisationsscheman och sedan jämföra dessa med hur de som befinner sig i systemet säger att det fungerar i realiteten. Men riktigt så lätt är det nu inte. Visst finns organisationsscheman att ladda ned men att förstå dem visar sig vara betydligt klurigare än vad jag hade förväntat mig. Hur de olika nämnderna, grupperna och personerna förhåller sig till varandra är långt ifrån givet, likaså vilken funktion som styr vilken eller vem som har befogenhet att tillsätta vem. (Ta en kik på exempelvis Göteborgs Universitets organisationsschema så förstår ni vad jag menar). När jag sedan började jämföra lärosätena med varandra blev jag ännu mer förvirrad – ironiskt nog med tanke på att syftet med organisationsscheman ju är att tydliggöra maktförhållanden… Försöket till kartläggning slutade med att jag gav upp och gick hem, fylld av en närmast foucaultsk känsla av att makten finns överallt.

Organisationsscheman
Några organisationsscheman

När jag senare i veckan lunchade med Christian Broberger, ordförande för Sveriges Unga Akademi, passade jag på att fråga honom var han som befinner sig mitt i systemet tycker att makten finns. Men inte heller Christian kunde ge något enkelt svar.

Ett sätt att angripa frågan om vem som bestämmer är att gå bakvägen och titta på varje enskild funktion/person. Vilka har någon slags möjlighet att påverka förutsättningarna för och inriktningen på forskningen? Plötsligt framträder en bild som faktiskt hamnar rätt nära den jag hade efter att ha plöjt organisationsscheman: att makten finns lite överallt och ingenstans. På ett plan har givetvis universitetsledningarna (med styrelsen och rektorn i spetsen) det yttersta ansvaret för det universiteten gör. Men på ett annat bestäms väldigt mycket, från forskningsprioriteringar till personalsammansättning, av de enskilda forskarna eftersom det är de som initierar, söker finansiering för och driver forskningsprojekten som är universiteten.  Effekten blir att det blir mycket svårt för någon alls att ta det där övergripande ansvaret som Excellensutredningen efterlyser.

Senare i år tillsätter regeringen en utredning om ledningen vid svenska universitet och högskolor. Varför vi har så många sous-chefs men väldigt få chefs tror jag är en av de frågor som är viktigast att försöka besvara.

Sofie Andersson

Ps. Igår släppte Sveriges Förenade Studentkårers SFS, sin årliga studentbudget. Den visar att den ekonomiska situationen för Sveriges studenter är fortsatt tuff. En vanlig student har idag inte bara ont om pengar; han/hon går t.om. back med ca 759 kronor varje månad. Detta i kombination med dyra boenden gör att många tvingas arbeta under studietiden för att överhuvudtaget klara sitt uppehälle. Jag är ingen motståndare till att man arbetar under studietiden. Tvärtom: jag tror att för den som kan, vill och lyckas hitta ett jobb som ger mer än (bara) pengar kan detta att kombinera studier och arbete vara jättebra. Men att tvingas arbeta medan man pluggar för att studiemedlet inte räcker till är en helt annan sak. Det säger sig självt att den som utöver att plugga också arbetar extra får svårare att prestera lika väl som om hon enbart studerat. Detta skapar naturligtvis en onödig press men sämre studieresultat är inte bara en fråga för de enskilda studenterna utan för samhället i stort. I förlängningen finns en uppenbar risk att vi inte får full utväxling för investeringarna som görs i högre utbildning. Vi riskerar att inte få full utväxling för  I förlängningen

SFS kräver att studiemedlet höjs med 800 kronor. Det är ett rimligt krav. Om vi menar allvar med ambitionen att alla som vill ska kunna läsa vidare måste vi också se till att det också finns förutsättningar att göra så, fullt ut.

 

 

 

Share

Att byta ut en gammal käpphäst.

Ibland är det bra att bli ifrågasatt – särskilt när det sådant man tar för givet. Visst kan det kännas obehagligt – man vill ju ogärna att det man håller för sant, ens käpphästar – ska isa sig vara fel. Men ifrågasättandet kan ju faktiskt leda till att man blir stärkt snarare än stjälpt i sin övertygelse.

När jag läste Louise Bringselius debattartikel i Curie förra veckan blev jag först irriterad. Bringselius hävdar att politikers och andras vurmande på forskarmobilitet saknar stöd och att det, tvärtemot vad den forskningspolitiska debatten ger sken av, faktiskt finns både nackdelar och faror med rörlighet. Det är långt ifrån självklart att rörlighet faktiskt leder till alla de gynnsamma effekter för både forskare och forskning som de flesta är så övertygade om. Min spontana reaktion var ett typiskt fall av ”rör inte min sanning” och jag ville avfärda artikeln. Men efter att ha funderat en stund insåg jag att Bringselius pekar på något fullständigt fundamentalt om vi överhuvudtaget ska komma vidare, nämligen den delikata frågan om varför vi tror på rörlighet. Som jag ser det är det egentligen rätt enkelt. Förutom att det underlättar att realisera vetenskapens mest grundläggande princip – den om att ingenting nånsin är för alltid sant utan alltid måste prövas och omvärderas – så handlar det om att rörlighet möjliggör sådant som vi vet leder till bättre forskning. Allt tyder på att kreativa miljöer lättast uppstår när olika personer och verksamheter samverkar; utbytet av idéer och perspektiv skapar helt enkelt kreativitet. (Varför vi behöver idéer utifrån beskrivs mycket bra av Jan Carlstedt-Duke på dagens debattsida i Curie.)

Så jag skrev en replik där jag utvecklar varför Naturvetarna tror att mobilitet behövs och tänkte att det var det. Men så igår satt jag på den workshop om forskarmobilitet som Vetenskapsrådet (VR) och Sveriges Universitets- och högskoleförbund (SUHF) arrangerade och fann mig själv tvingad att fundera ett varv till. Tron på mobilitet bygger ju som bekant till stor del på ett antagande om att rörlighet leder till bättre forskning. Men, visar det sig, det finns en del problem med det här antagandet. Stina Gerdes Barriere på Vetenskapsrådet har undersökt sambandet mellan hur rörlig en forskare är och hur väl hon/han presenterar (mätt i antal publiceringar i internationella tidskrifter). Intressant nog visar det sig att kopplingen mellan mobilitet och prestation endast gäller i forskningens extremgrupper, dvs. för de särskilt framstående eller mediokra forskarna. Väldigt framstående forskare tenderar att vara mycket rörliga och tvärtom, de mediokra mycket orörliga. För den stora majoriteten forskare, ”mellanskiktet”, går emellertid inget tydligt samband mellan rörlighet och prestation att uppmäta.

Detta leder till två frågor. Den ena är vari kausaliteten egentligen ligger. Är de framstående forskarna framstående för att de rör på sig, eller är det så att framstående forskare är mer benägna att röra på sig? Båda svaren är lika möjliga. Den andra gäller vilka slutsatser vi bör dra av resultatet. Betyder det att vi bör sluta att bekymra oss om svenska forskares låga rörlighet?

Nja. Först och främst går det ju varken att veta hur utvecklingen sett ut utan att forskarna ifråga rört på sig. I teorin skulle ju prestationerna ha kunnat vara ännu sämre… Dessutom har Barriere har bara mätt effekten för enskilda forskare. Analysen säger med andra ord ingenting om hur rörligheten påverkat forskningen ur ett mer generellt perspektiv. Hur har forskningsfältet påverkats av att nya konstellationer uppstått?  Vad har det betytt för den mottagande forskargruppen att få in en ny person med nya perspektiv? Och omvänt, vad har det betytt för den forskargrupp som den rörlige forskaren lämnat? Men oavsett om dessa korrigeringar av mätteknik skulle ändra (den uppmätta) effekten av rörlighet eller ej så sänder VR:s studie en viktig signal om hur viktigt det är att våga testa sina övertygelser.

För min del har de senaste dagarnas (något obekväma, det medges), ifrågasättande av mobilitet-är-bra-sanningen inte inneburit att jag lagt den på hyllan. Tvärtom. Jag tror (fortfarande) att rörlighet är fullständigt fundamental, både för att forskningen ska fortsätta att utvecklas och för att svensk forskning ska kunna bidra till det internationella forskningssamtalet. Men kanske; en viss nyansering. Rörlighet, absolut. Men rörlighet måste inte vara att spendera x antal år utomlands på en  post docs, sabbatical eller gästprofessur. Det kan lika gärna vara att delta vid internationella konferenser, att ha seminarier via Skype etc. Poängen är att det är målet – att skapa plattformer för kreativitet – som måste styra valet av medel.

Gårdagens mobilitetsworkshop handlade om hindren och instrumenten för rörlighet; knappt något fokus låg på frågan om varför. När vi avslutade hade perspektiven skiftat. Och jag tänker att det är just denna perspektivskiftning som var det absolut viktigaste resultatet av dagen: nämligen att även buzz wordet mobilitet måste ifrågasättas.

Sofie Andersson

Share

Resurser, resurser… Ständigt dessa resurser.

Svenska studenter ska studera effektivare, de ska ta ut sin examen i högre utsträckning än idag och utbildningar som håller särskilt god kvalitet ska få extra resurser. Det är kärnan i det förslag om ett nytt resurstilldelningssystem för universitet och högskolor som Svensk Näringsliv presenterade igår.

Och visst låter det bra. Svensk Näringsliv har nämligen helt rätt i dagens system fungerar dålig. Att tilldelningen av resurser sker på basis av hur många studenter lärosätena antar respektive hur många poäng studenterna tar skapar inte precis drivkrafter för kvalitet – snarare tvärtom. Den modell som Svensk Näringsliv nu föreslår, där helårsstudent-komponenten kompletteras med en examenspeng, en etableringspeng samt en kvalitetspeng, skulle mycket väl kunna leda till starkare incitament för kvalitetsarbete. Mer nyanser och bredd behövs.

Förslaget väcker emellertid lika många frågor som det ger svar; något som till viss del kan förklaras av att Svenskt Näringsliv inte haft som ambition att presentera en färdig modell utan snarare att starta diskussionen om hur ett alternativt system skulle kunna se ut. Man kan förvisso tycka att Svensk Näringsliv gör det lite väl enkelt för sig när de duckar för frågan om hur utformningen av och fördelningen mellan indikatorerna ska se ut. Samtidigt är det ett som German Bender på TCO konstaterar konstruktivt och rätt sympatiskt sätt att angripa frågan att presentera ett underlag för diskussion hellre än en färdig modell.

Mina främsta funderingar gäller examens- och kvalitetskomponenterna. Visst är det bra att man försöker komma åt problemet med att svenska studenter studerar allt längre utan att ta examen. Men hur mycket inflytande har universiteten och högskolorna över hur länge svenska studenter pluggar, egentligen? Visst kan de påverka på marginalen, t.ex. genom att göra det lättare för fler att slutföra påbörjade studier. Ett större mått av flexibilitet i upplägget skulle exempelvis kunna göra skillnad för studenter som har barn eller som börjar arbeta under studietiden. Men i likhet med Saco och Saco Studentråd så tror jag  att om man vill öka effektiviteten och få fler att faktiskt ta examen så är det bättre att rikta åtgärderna till studenterna. Varför inte göra verklighet av den idé om examenspremie till studenter som tar sin examen ”i tid” som fortsätter att dyka upp då och då?

Vad gäller kvalitetskomponenten är det givet att den bör vara med. Jag är emellertid tveksam till upplägget med att utbildningar som håller hög kvalitet ska få mer resurser. Visst ska kvalitet premieras med att indirekt bestraffa utbildningar av lägre kvalitet lär ju knappast underlätta att höja kvaliteten…

Kvalitet var för övrigt ordet för dagen vid veckans andra Svenskt Näringsliv-seminarium; Nationellt peer review-system – borgar det för resultatfokus?. Svaret var – som vanligt – ett tveksamt ”mja”. Som Dr Marc Luwel från Hercules Stitching så träffande påpekade är det med peer review-systemet som med demokrati: systemet har många brister men det är det bästa vi har. Den viktigaste slutsatsen från dagens diskussioner är därför att frågan om peer review inte gäller huruvida vi bör ha det som hur vi bör förstå det.  Kanske är det som Dr Graeme Rosenberg förordade – och som statssekreterare  Peter Honeth direkt plockade upp – så att ”Expert based review system” är ett bättre begrepp?

Svenskt Näringslivs initiativ, både gårdagens rapportsläpp och dagens seminarium har uppmuntrats från en rad håll, från Vetenskap & Allmänhet, Sveriges Universitetslärarförbund (Sulf), Saco och TCO. Återstår att se om man kommer att göra som många nu hoppas och utveckla ett skarpt förslag.

Sofie Andersson

Ps. Jag inte låta bli att sucka över att bland de nio medverkandena vid seminariet på Näringslivets hus idag så fanns endast en – en! – kvinna. Jag har mycket svårt att tro att det inte finns några andra kvinnor än Helena Malmqvist från ABB som har relevanta perspektiv att tillföra diskussionen om peer review.

Share

Risk för kakafoni…

I morgonens Kulturnytt, tv -soffor och kultursidor kvittrade kulturjournalisterna exalterat ikapp. Kommer Svenska Akademin att överraska med en oväntad och okänd kandidat  eller blir det någon som folk känner till och har läst? Kl. 13:00 idag annonserar Peter Englund vem som får 2012 års Nobelpris i litteratur och det är knappast en vild gissning att vi under resten av dagen kommer att översköljas av kritikers såväl som vanliga bokälskares kommentarer kring valet.

Samtidigt pågår (kan man anta) en febril verksam inom Utbildningsdepartementets väggar. Igår meddelade nämligen regeringen att den forsknings- och innovationspolitiska propositonen inte alls kommer den 16 oktober som tidigare aviserats utan presenteras redan i eftermiddag. Att budgetar, poltiska förslag, utredningar etc. inte alltid håller tidscchemat är inte ovanligt – tvärtom tycks det snarare vara regel än undantag att dagen ändras både en och flera gånger. Ovanligare är dock att offentliggörandet tidigareläggs och, inte minst, att det nya datumet blir så mycket sämre än det tidigare planerade. För regeringens beslut att lansera proppen mitt under Nobelveckan (Nobelveckan!) och samma dag som Nobelpriset i litteratur presenteras framstår som synnerligen oövertänkt. Nobelpriset må vara en symbol vars praktiska betydelse för forskningen är mycket begränsad, men det är den kanske viktigaste symbolen som finns för forskningen i Sverige. Att på detta sätt låta den största händelsen inom svensk forskningspolitik på fyra år samtidigt med Nobelveckan väcker därför onekligen en del frågor. En välvillig tolkning är att man vill understryka  forskningspolitikens betydelsen genom att koppla den till Nobelprisen: ett av Björklunds favorittuttryck är ju ”…fler Nobelpris till Sverige”… Men oavsett om detta var eller ej tror jag tyvärr att det får motsatt effekt att forskningsproppen presenteras samtidigt som Nobelprisen. Risken är överhängande att forskningspolitiken och Nobelprisen konkurrerar om utrymme och intresse.

Överdriver jag? För den som verkligen är intresserad av forskningsproppen och/eller Nobelpriset får det sannolikt inte så stora konsekvenser att allting händer på samma gång. Vi bevakar det ändå, om än möjligen något mer splittrade än vi anmnars skulle ha varit. Nej, dem det verkligen påverkar är ”verklighetens folk”, för att tala med Göran Hägglund. För den som inte är specialintresserad av forskning och forskningspolitik riskerar mängden av offentliggöranden att smälta samman. Det är synd. Både Nobelprisen och forskningspolitiken förtjänar nämligen att uppmärksammas och att  diskuteras i en bredare krets än de närmast berörda. Beslutet att presentera forskningsproppen mitt under Nobelveckan och samma dag som litteraturpristagaren offentliggörs kan därför ifrågasättas. Och med tanke på hur pr-mässigt regeringen brukar agera framstår det dessutom som väldigt märkligt.

Kommer vi att hurra eller deppa i eftermiddag? Att döma av det som redan läckt ut så ser det mycket ljust ut. De närmaste åren görs stora investeringar i life science-området, man satsar särskilt på unga forskare och stärker arbetet för att locka utländska forskare till Sverige. Dessutom framgår av Björklunds artikel på DN Debatt idag att kvalitet ges en nyckelroll i framtidens resursfördelningssystem. Andelen forskningsanslag som omfördelas utifrån kvalitetskriterier dubbleras från 10 procent till 20 procent och dagens kvalitetsmått (mängden externa anslag en forskare får beviljat och s.k. bibliometriska mått, dvs. mängden publiceringar/ citeringar en forskare får i vetenskapliga tidskrifter) kompletteras med måttet peer review eller kollegial bedömning (forskningen utvärderas av andra forskare). Detta är onekligen ett skäl att hurra: att kvalitet inte låter sig mätas med (uteslutande) kvantitativa mått är för mig fullständigt självklart. Kvalitet handlar om så mycket mer om antal citeringar och måste därför också utvärderas kvalitativt. Det ska bli mycket spännande att se vad uppdraget att ta fram en modell för kvalitetsgranskning som Vetenskapsrådet nu får kommer att resultera i.

Slutligen är det oroande att Björklunds artikel inte innehåller ett enda ord om varken rörlighet eller samkverkan. Huruvida detta betyder att man inte hörsammat alla uppmaningar om att fokusera mer på mobiliteten i forskningssystemet eller ej återstår att se. Efter kl 14:30 idag vet vi.

Sofie Andersson

Ps. Som tur är behöver den som vill följa både pressträffen där forskningsproppen presenteras och Svenska Akademins offentliggörande av Nobelpriset i litteratur live, inte välja. Peter Englunds presenterar litteraturpristagaren kl. 13:00 och utbildnings- och forskningsminister Jan Björklunds lanserar proppen kl 14:30.

Share