Tänk om visstidsanställningar kunde bli undantag, på riktigt.

Föreställ dig det här: företagsledaren Maja vill stärka upp sin verksamhet och funderar på att utöka personalen med en person till. Ekonomin har emellertid varit lite svajig de senaste åren och Maja känner sig osäker på om de verkligen har råd. Hon bestämmer sig därför för en kompromiss: att anställa någon på begränsad tid. De hittar Nico. När den tvååriga visstidsanställningen närmar sig slut har Nico blivit så viktig för verksamheten att Maja inte är  särskilt sugen på att avsluta hans anställning. Samtidigt är ekonomin fortfarande osäker. Lösningen blir att erbjuda Nico en ny tjänst, också den på två år. Två tjänster på ett företag senare står alltså Nico kvar på precis samma plats som innan han började hos Maja. Han har inget fast jobb och ingen anställningstrygghet att tala om.

Hittepå? Förvisso. Men också ett högst realistiskt exempel.

I början av förra året skickade EU-kommissionen en officiell varning till den svenska regeringen om att man inte gjort tillräckligt för att leva upp till skydddirektivet för anställningsformer. Kommissionen menade att det är alldeles för lätt för svenska arbetsgivare att kringgå reglerna för tidsbegränsningar eftersom de helt enkelt kombinerar olika typer av anställningar för en och samma arbetstagare.

Arbetsgivaren Maja kan behålla arbetstagaren Nico utan att behöva erbjuda honom en fast tjänst trots att han passerat maxgränsen för en tidsbegränsad anställning, bara genom att byta namn på hans tjänst. Detta är helt okej enligt svensk lag: tekniskt sett är ju Nico ”ny”.

Regeringen har hittills avvisat kritiken med att Sverige visst uppfyller EU-reglerna som ska skydda anställda mot arbetsgivares missbruk av visstidsanställningar. Att det nu kommer ännu en varning visar att de inte lyckats särskilt väl med att övertyga Kommissionen att så verkligen är fallet…

Naturvetarna är inte emot tidsbegränsade anställningar. Tvärtom: vi är för flexibla lösningar eftersom vi tror att det gör att fler arbetsgivare vågar anställa och att fler människor får (kanske sitt första) jobb. Vad vi däremot starkt opponerar oss emot är när tidsbegränsade anställningar blir regel och möjligheten att ta in någon på visstid missbrukas för att arbetsgivare ska slippa ta sitt arbetsgivaransvar på allvar. Det duger helt enkelt inte.

Sofie Andersson

Ps. En sektor som är särdeles dålig på att ta sitt arbetsgivaransvar är den svenska högskolan. Oproportioneligt många akademianställda forskare går på den enda tidsbegränsade anställningen efter den andra och får först efter många år en fast tjänst.
Ett bra exempel är Alexandra Kretteks, professor vid NHV ,historia. I vår korta film om anställningsvillkoren i högskolan berättar hon att det var först efter sex år som hon fick en längre finansierad tjänst. Sex år.

Se filmen här:  https://www.youtube.com/watch?v=IHO5bxMjQXs&feature=youtu.be

Läs också debattartikeln om att osäkra villkor hotar forskningen från oss och Sveriges Ingenjörer. Den är inte helt ny, men deprimerande nog fortfarande precis lika aktuell som när vi skrev den.

 

Share

Bostadsbristen gör att de stora motorerna hackar

Bostadsbristen i Stockholm, vissa universitetsstäder, och andra storstadsregioner hämmar tillväxten. Yrkesverksamma och högskolestudenter styrs i nuläget i alltför hög utsträckning av bostadssituationen. Politikerna måste åtgärda bostadsutbudet i dessa regioner för att främja rörligheten och den potentiella utvecklingen på arbetsmarknaden.

Det kom en inbjudan på FB från en gammal utredarkollega i Sundbybergs stad. Han har liksom jag själv gått vidare mot nya utmaningar och arbetar numera på Hyresgästföreningen region Stockholm. Henrik, min f.d. kollega, bjöd in mig till frukostseminariet ”Bostadsbristens Stockholm och välfärdssektorns utmaningar” i måndags morse. Min egen tolkning av temat var dock kopplingen mellan arbetsmarknad och bostadsbrist. Följande skrev jag in i min kalender när jag la in att jag skulle gå på seminariet ”Hur påverkar bostadsbristen i Stockholm valet av utbildning och framtida arbetsmarknad.” Ingen klockren titel men för mig är det detta det ytterst handlar om, vilket seminariet i viss mån bekräftade.

Den nuvarande bostadssituationen hämmar den potentiella utvecklingen/tillväxten i Stockholm, vissa universitetsstäder och de andra storstadsregionerna som har liknande problematik. Dessutom kan det bli så att man inte väljer den studieort eller den utbildning man helst vill påbörja vid universitet/högskola på grund av detta. Den gode Henke föredrog förtjänstfullt hur rekryteringsbehovet inom kommuner och landsting är runt 420 000 individer under 2010-19 och att ca en fjärdedel av dessa behöver rekryteras till Stockholm. Utbudet av arbetstagare hämmas i nuläget av bostadsbristen. Glesbygd brottas med en delvis annan problematik, som är värt ett helt eget blogginlägg, men givet att storstadsregionerna är starka motorer i ekonomin är det oroande när de hackar.

Att kommuner och landsting kan få problem att rekrytera personal är naturligtvis problematiskt även för alla andra i dessa regioner som är beroende av att barnomsorg, skola, äldreomsorg, vård m.m. fungerar. Dessutom är problemet lika påtagligt för ett privat företag som vill expandera. Men det gäller också att se vad man kan påverka genom att åtgärda bostadsproblematiken. En personalchef från en kranskommun i Stockholm drog nämligen en väldigt underlig slutsats. Utgångspunkten var att de som arbetar i denna kommun i regel rör på sig efter ca 2-3 år. Kommunen vill att medarbetarna ska stanna kvar längre. Då tänker sig denna kommun att de ska konkurrera med bra arbetsvillkor, löner och löneutveckling kanske? Nej, analysen var att det ska lösas genom att lösa bostadssituationen.

I min värld handlar det nog faktiskt mer om hur kommunen är som arbetsgivare än hur bostadssituationen specifikt ser ut i kommunen (speciellt i Stockholm där möjligheterna att pendla mellan olika kommuner är väldigt goda). En annan fråga som lyftes frekvent var att det är viktigt att det finns hyresrätter då individer som arbetar i kommuner och landsting har dåliga löner. Arbetsgivarna, olika företrädare för kommuner, var inne på de dåliga lönerna och den fackliga representant som talade, från Kommunal, var också inne på det som ett argument för hyresrätter. Ett dåligt argument enligt mig. Jag låter det vara osagt vad det ska vara för upplåtelseform förutom att konstatera att det verkar bäst att ha en blandning och att det främst behövs fler bostäder.

Studenter vid universitet/högskola har det allt som oftast väldigt knapert och för dem är det bra med hyresrätter. En annan orsak till att det behövs hyresrätter är för att det finns människor som vill bo i hyresrätt. Inte minst när man tar chansen och flyttar från ett ställe man är rotad på för att man har fått ett intressant jobberbjudande kan det vara så att man inte vill investera i en bostadsrätt (åtminstone inte initialt). Vad jag däremot vänder mig emot är att hyresrätter ska vara något sorts försvar för framförallt kommuner (då de såväl upplåter mark för byggande, har kommunala hyresbolag och är arbetsgivare) att betala ut dåliga löner. Speciellt i storstadsregionerna måste kommuner och landsting kunna konkurrera om kompetensen, som i allt högre grad har högskoleutbildning, med andra sektorer och arbetsgivare inom samma sektor. Att de skulle konkurrera främst genom att erbjuda en billig hyresrätt; istället för bra arbetsvillkor och lön; känns…tragiskt!

När så Kommunal fick frågan om varför man inte driver bostadsfrågor var svaret ”- För att vi är ett fackförbund”. Touché! Nu vill jag inte såga Kommunal för detta uttalande, även om jag tycker att resonemanget hade kunnat utvecklas något, för det är naturligtvis så att det är upp till politiker att lösa bostadsproblematiken. Men det är likväl en viktig fråga för fackförbund och då inte som ett argument för någon viss upplåtelseform utifrån att kunna upprätthålla dåliga löner. Nej, snarare borde argumentet vara rörlighet och att möjliggöra för att våra medlemmars val (yrkesverksamma eller studenter) inte styrs av bostadssituationen.

Naturvetarna förespråkar stor rörlighet på arbetsmarknaden och har nyligen haft en krönika i vårt magasin som hyllar ”hoppjerkan” som byter arbete efter 2-3 år. Därför är bostadsproblematiken i tillväxtregioner i högsta grad problematisk för oss. Då tänker jag främst på de akademiker som aldrig tar ett jobb i storstadsregionerna därför att bostadsbristen utgör ett hinder. De som har rätt kompetens, bor någon annanstans och saknar rätt kontakter på bostadsmarknaden i dessa regioner. Jag tänker också på de högskolestudenter som inte studerar där, eller kanske inte ens det, de egentligen vill för att de inte kan hitta en bostad.

Politikerna måste ta denna problematik på allvar och försöka att se kopplingen mellan utbud på bostäder (oavsett upplåtelseform!) och potentiell utveckling/tillväxt i en region. Ekonomiska incitament brukar ju ta skruv…

Share

Arbetslivsanknytning = praktik?

De flesta av studenterna som studerar på universiteten runt omkring i landet vill efter avslutad grundutbildning få ett jobb utanför universitet, ute i arbetslivet. Frågan är hos vem eller vilka ansvaret för arbetslivsanknytning ligger, skriver Lovisa Neikter, ledamot i Naturvetarnas studentråd, som idag gästbloggar på Naturvetarbloggen.

Arbetslivsanknytning är en viktig del i Bolognaprocessens mål om ”employability” – eller på svenska – anställningsbarhet. Det är även viktigt för arbetsgivare att studenter har arbetslivserfarenhet och förståelse för arbetslivets krav och behov.

Naturvetarnas studentråd släpper idag rapporten Arbetslivsanknytning = praktik? med fokus på arbetslivsanknytningen och vad som kan göras för att studenter ska få möjlighet till en bättre förankring på arbetsmarknaden. Vi har valt att fokusera på kandidatprogrammet i biologi vid tre stora universitet i Sverige (Lund, Stockholm och Lindköping). Med hjälp av intervjuer med studievägledare och studielektorer har vi fått en bild över hur situationen ser ut när det kommer till arbetslivsanknytning på de olika universiteten.

Syftet med rapporten är att lyfta fram positiva resultat som kommer till följd av en bra arbetslivsanknytning, såväl för studenterna som för utbildningens rykte. Vi ville undersöka vilka metoder som dessa tre stora lärosäten i Sverige använder sig av i arbetet med detta. Universiteten erbjuder praktik men även andra resurser som leder till ökad arbetslivanknytning som exempelvis studiebesök, karriärservice, arbetsmarknadsdagar etc.

Det går inte bara att skylla på lärosäten utan det är i lika hög grad studenter, myndigheter och andra samhällsaktörer som är ansvariga för en mer hållbar arbetslivsanknytning. Alltså behövs det en större politisk medvetenhet kring dessa utmaningar, något som är mycket viktigt att komma ihåg!

Med hjälp av rapporten vill Naturvetarnas studentråd rikta tre följande rekommendationer till lärosätena:

  • Ett förslag till att kringgå bristen på systematik i utvärderingsprocessen, är att standardiserautvärderingarna och låta de följa samma struktur över hela landet.
  • Istället för att till exempel verka för att öka antalet praktiktimmar bör både lärosäten och andra intressenter, exempelvis Naturvetarna samt andra fackförbund, hellre fokusera på att få studenterna att förstå varför arbetslivsanknytning är viktigt.
  • Att öka arbetslivsanknytningen inte är prioriterat, istället bör lärosätena fokusera på att få studenterna att förstå vikten av arbetslivsanknytning, tidigt under sin utbildning.

Vi tycker det är dags att universiteten blir bättre på att se problematiken ur studenternas och näringslivets ögon – genom att skapa möjligheter och forum som väcker studenternas intresse och delaktighet. Nu hoppas vi att rapporten kan vara en startpunkt för en bredare diskussion om problemen med arbetslivsanknytning i allmänhet.

Lovisa-Neikter-2013-06-16-18.09.09_80pxLovisa Neikter
Lovisa Neikter är ledamot i Naturvetarnas studentråd. Hon studerar även till Agronom med inriktningen landsbygdsutveckling vid Sveriges lantbruksuniversitet. Förutom studenternas rätt så brinner Lovisa för bevarandet av vår natur och miljö, samt jämställdhet.

Share

Resurser, resurser… Ständigt dessa resurser.

Svenska studenter ska studera effektivare, de ska ta ut sin examen i högre utsträckning än idag och utbildningar som håller särskilt god kvalitet ska få extra resurser. Det är kärnan i det förslag om ett nytt resurstilldelningssystem för universitet och högskolor som Svensk Näringsliv presenterade igår.

Och visst låter det bra. Svensk Näringsliv har nämligen helt rätt i dagens system fungerar dålig. Att tilldelningen av resurser sker på basis av hur många studenter lärosätena antar respektive hur många poäng studenterna tar skapar inte precis drivkrafter för kvalitet – snarare tvärtom. Den modell som Svensk Näringsliv nu föreslår, där helårsstudent-komponenten kompletteras med en examenspeng, en etableringspeng samt en kvalitetspeng, skulle mycket väl kunna leda till starkare incitament för kvalitetsarbete. Mer nyanser och bredd behövs.

Förslaget väcker emellertid lika många frågor som det ger svar; något som till viss del kan förklaras av att Svenskt Näringsliv inte haft som ambition att presentera en färdig modell utan snarare att starta diskussionen om hur ett alternativt system skulle kunna se ut. Man kan förvisso tycka att Svensk Näringsliv gör det lite väl enkelt för sig när de duckar för frågan om hur utformningen av och fördelningen mellan indikatorerna ska se ut. Samtidigt är det ett som German Bender på TCO konstaterar konstruktivt och rätt sympatiskt sätt att angripa frågan att presentera ett underlag för diskussion hellre än en färdig modell.

Mina främsta funderingar gäller examens- och kvalitetskomponenterna. Visst är det bra att man försöker komma åt problemet med att svenska studenter studerar allt längre utan att ta examen. Men hur mycket inflytande har universiteten och högskolorna över hur länge svenska studenter pluggar, egentligen? Visst kan de påverka på marginalen, t.ex. genom att göra det lättare för fler att slutföra påbörjade studier. Ett större mått av flexibilitet i upplägget skulle exempelvis kunna göra skillnad för studenter som har barn eller som börjar arbeta under studietiden. Men i likhet med Saco och Saco Studentråd så tror jag  att om man vill öka effektiviteten och få fler att faktiskt ta examen så är det bättre att rikta åtgärderna till studenterna. Varför inte göra verklighet av den idé om examenspremie till studenter som tar sin examen ”i tid” som fortsätter att dyka upp då och då?

Vad gäller kvalitetskomponenten är det givet att den bör vara med. Jag är emellertid tveksam till upplägget med att utbildningar som håller hög kvalitet ska få mer resurser. Visst ska kvalitet premieras med att indirekt bestraffa utbildningar av lägre kvalitet lär ju knappast underlätta att höja kvaliteten…

Kvalitet var för övrigt ordet för dagen vid veckans andra Svenskt Näringsliv-seminarium; Nationellt peer review-system – borgar det för resultatfokus?. Svaret var – som vanligt – ett tveksamt ”mja”. Som Dr Marc Luwel från Hercules Stitching så träffande påpekade är det med peer review-systemet som med demokrati: systemet har många brister men det är det bästa vi har. Den viktigaste slutsatsen från dagens diskussioner är därför att frågan om peer review inte gäller huruvida vi bör ha det som hur vi bör förstå det.  Kanske är det som Dr Graeme Rosenberg förordade – och som statssekreterare  Peter Honeth direkt plockade upp – så att ”Expert based review system” är ett bättre begrepp?

Svenskt Näringslivs initiativ, både gårdagens rapportsläpp och dagens seminarium har uppmuntrats från en rad håll, från Vetenskap & Allmänhet, Sveriges Universitetslärarförbund (Sulf), Saco och TCO. Återstår att se om man kommer att göra som många nu hoppas och utveckla ett skarpt förslag.

Sofie Andersson

Ps. Jag inte låta bli att sucka över att bland de nio medverkandena vid seminariet på Näringslivets hus idag så fanns endast en – en! – kvinna. Jag har mycket svårt att tro att det inte finns några andra kvinnor än Helena Malmqvist från ABB som har relevanta perspektiv att tillföra diskussionen om peer review.

Share

Lögn, förbannad lögn och statistik?

Huruvida och i så fall vad man ska studera är ett av livets absolut viktigaste beslut.Vilken utbildning man har styr inte bara vad man kan arbeta med. Faktum är att huruvida man har en utbildning eller ej verkar påverka förutsättningarna att få ett jobb överhuvudtaget. Valet av utbildning bör därför göras med omsorg och med utgångspunkt i den kunskap som finns om hur arbetsmarknaden ser ut för olika utbildningsområden. Men ibland är detta lättare sagt än gjort. När Myndigheten för Yrkeshögskolan tidigare i år gick ut och slog på stora trumman för att studenter som gått en yrkeshögskoleutbildning klarar sig bättre på den svenska arbetsmarknaden än dem som gått en traditionell universitetsutbildning var det många som drog efter andan. Nio av tio av yrkeshögskolans studenter får jobb eller startar företag efter avklarad yrkeshögskoleutbildning, sa Pia Enochsson, generaldirektör för Myndigheten för yrkeshögskolan. Fantastiska siffror – om bara de vore korrekta.I gårdagens SvD framkommer nämligen att detta är en sanning med modifikation: den verkliga siffran ligger i själva verket närmare sex av tio än nio av tio. I en rapport som lämnades till YH-myndigheten tidigare i vår framkommer att det ett år efter examen var så många som 40 procent som hade en osäker, svag eller ingen ställning på arbetsmarknaden. 58 procent var så etablerade att de tjänade minst 16 300 kronor i månaden. Som framgår av bilden nedan är motsvarande siffror bland dem som gått en universitets- eller högskoleutbildning 22 respektive 78 procent. Yrkeshögskoleutbildningarna är med andra ord inte alls överlägsna traditionella universitetsutbildningar ifråga om hur fort studenterna får arbete efter examen.

Skillnader i etablering på arbetsmarknaden

Både de siffror som Svd refererar till och de som Pia Enochsson använder sig av kommer från samma undersökning. Men istället för att redovisa allting tillsammans valde Myndigheten för Yrkeshögskolan att ge ut två separata rapporter: en som innehåller de mindre säljande siffrorna och en som ger solskensbild. Ni kan ju gissa själva vilken av rapporterna som använts i offentliga sammanhang…

Att Myndigheten för Yrkeshögskolan gjort en (välvilligt beskrivet) gynnande tolkning och framställning  av resultatet är allvarligt i sig. Svenska myndigheter ska inte syssla med att mörka saker och ting. Ännu allvarligare är emellertid de konsekvenser detta att inte allting redovisas riskerar att få. För den som står inför att välja vad och var man ska studera är ju givetvis budskapet om att ”nio av tio får jobb oerhört lockande, inte minst satt i relation till siffrorna för etableringsgraden bland de universitetsutbildade.

Man kan ibland bli lite trött över tidningarnas rubriksättning som verkar styras mer av jakten på att sälja så många lösnummer (eller klick…) som möjligt än av artiklarnas innehåll men i detta fallet tycks det verkligen finnas skäl för SvD:s Studenter luras av förskönade siffror. Det Myndigheten för Yrkeshögskolan gjort genom att undanhålla både potentiella studenter och beslutande politiker information om hur bra yrkeshögskoleutbildningarna verkligen är faktiskt inget mindre än att luras. De som inte är så förtjusta i statistik använder gärna talessättet ”lögn, förbannad lögn och statistik”. Men statistik är ju varken dåligt eller farligt per se – allting handlar om hur man använder den. Rätt hanterad kan statistik vara ett kraftfullt verktyg som möjliggör helhetsbilder såväl som analyser av generella trender och tendenser. Slarvigt eller t.om. felaktigt hanterad riskerar den emellertid att skapa mer problem än kunskap. Statistik måste därför hanteras med respekt, inte minst när det gäller en så viktig fråga som ungdomars utbildningsval…

Sofie Andersson

Ps. Slutligen kan jag inte låta bli att komma med en liten brasklapp… Visst gör den som ska söka till universitetet klokt i att titta på några av alla de arbetsmarknadsprognoser som finns (titta t.ex. på Saco:s Framtidsutsikter). Men det viktigaste är ändå att välja med hjärtat och att låta frågan om vad man vill syssla med – inte (enbart) hur stor chansen är att få jobb – styra. Detta kräver i sin tur mer djupgående kunskap om arbetsmarknaden och olika yrken än vad statistiken erbjuder. Idag presenteras årets upplaga av Välja Yrke – Sacoförbundens beskrivning av många av alla de yrken som finns på den svenska arbetsmarknaden. Den är ett bra underlag för att göra ett informerat utbildningsval.

Share