Tänk om visstidsanställningar kunde bli undantag, på riktigt.

Föreställ dig det här: företagsledaren Maja vill stärka upp sin verksamhet och funderar på att utöka personalen med en person till. Ekonomin har emellertid varit lite svajig de senaste åren och Maja känner sig osäker på om de verkligen har råd. Hon bestämmer sig därför för en kompromiss: att anställa någon på begränsad tid. De hittar Nico. När den tvååriga visstidsanställningen närmar sig slut har Nico blivit så viktig för verksamheten att Maja inte är  särskilt sugen på att avsluta hans anställning. Samtidigt är ekonomin fortfarande osäker. Lösningen blir att erbjuda Nico en ny tjänst, också den på två år. Två tjänster på ett företag senare står alltså Nico kvar på precis samma plats som innan han började hos Maja. Han har inget fast jobb och ingen anställningstrygghet att tala om.

Hittepå? Förvisso. Men också ett högst realistiskt exempel.

I början av förra året skickade EU-kommissionen en officiell varning till den svenska regeringen om att man inte gjort tillräckligt för att leva upp till skydddirektivet för anställningsformer. Kommissionen menade att det är alldeles för lätt för svenska arbetsgivare att kringgå reglerna för tidsbegränsningar eftersom de helt enkelt kombinerar olika typer av anställningar för en och samma arbetstagare.

Arbetsgivaren Maja kan behålla arbetstagaren Nico utan att behöva erbjuda honom en fast tjänst trots att han passerat maxgränsen för en tidsbegränsad anställning, bara genom att byta namn på hans tjänst. Detta är helt okej enligt svensk lag: tekniskt sett är ju Nico ”ny”.

Regeringen har hittills avvisat kritiken med att Sverige visst uppfyller EU-reglerna som ska skydda anställda mot arbetsgivares missbruk av visstidsanställningar. Att det nu kommer ännu en varning visar att de inte lyckats särskilt väl med att övertyga Kommissionen att så verkligen är fallet…

Naturvetarna är inte emot tidsbegränsade anställningar. Tvärtom: vi är för flexibla lösningar eftersom vi tror att det gör att fler arbetsgivare vågar anställa och att fler människor får (kanske sitt första) jobb. Vad vi däremot starkt opponerar oss emot är när tidsbegränsade anställningar blir regel och möjligheten att ta in någon på visstid missbrukas för att arbetsgivare ska slippa ta sitt arbetsgivaransvar på allvar. Det duger helt enkelt inte.

Sofie Andersson

Ps. En sektor som är särdeles dålig på att ta sitt arbetsgivaransvar är den svenska högskolan. Oproportioneligt många akademianställda forskare går på den enda tidsbegränsade anställningen efter den andra och får först efter många år en fast tjänst.
Ett bra exempel är Alexandra Kretteks, professor vid NHV ,historia. I vår korta film om anställningsvillkoren i högskolan berättar hon att det var först efter sex år som hon fick en längre finansierad tjänst. Sex år.

Se filmen här:  https://www.youtube.com/watch?v=IHO5bxMjQXs&feature=youtu.be

Läs också debattartikeln om att osäkra villkor hotar forskningen från oss och Sveriges Ingenjörer. Den är inte helt ny, men deprimerande nog fortfarande precis lika aktuell som när vi skrev den.

 

Share

Matchningslån? Okej. Men hellre en lösning på det verkliga problemet.

Idag lanserar Saco Studentråd ett förslag om matchningslån för nyutexaminerade studenter. Tvärtemot vad man kan tro är det nämligen inte alltid så lätt för akademiker att få ett arbete – och ännu mindre rätt arbete. Faktum är att ungefär 20-35 procent av Sveriges nyutexaminerade akademiker är drabbade av någon form av ”matchningsproblematik”; dvs. de har antingen svårt att alls etablera sig på arbetsmarknaden eller så har de ett jobb som inte motsvarar deras utbildningsnivå. Detta är ytterst ploblematiskt. För vem vill egentligen lägga tre, fyra eller fem år på att gå en utbildning utan att få utdelning för det? Och är det verkligen samhällsekonomiskt försvarbart att satsa stora summor pengar på att utbilda människor som går tillbaka till samma jobb som de hade innan de utbildade sig? Svaren är att det varken är moraliskt eller ekonomiskt försvarbart.

Att Saco Studentråd nu lyfter frågan är således välkommet. Jag undrar dock om just matchningslån är vägen att gå. Saco Studentråd vill korta vägen mellan utbildning och arbetsliv. De föreslår därför ett tredelat åtgärdspaket: förutom att alla studenter ska kunna ta ett särskilt ”matchningslån” á tre månader direkt efter examen ska lärosätena rustas med ”ordentliga karriärcentrum” med ansvar att hjälpa studenterna att hitta (rätt) jobb. De studenter som inte lyckas hitta ett kvalificerat arbete under matchningslånsperioden bör erbjudas ytterligare matchningshöjande hjälp, exempelvis med att hitta trainee- eller praktikplatser.

Idén med att skapa en brygga mellan utbildning och arbetsliv är i grunden god. Det är svårt att hitta jobb – inte minst när själva jobbsökande måste utföras på fritiden eftersom studenter står utan försörjning så fort de lämnat studierna. Men ett än större problem än bristen på trygghet är bristen på förankring i arbetslivet. Många studenter får nämligen bara mycket begränsad (om alls någon) kontakt med framtida arbetsgivare under utbildningen. Effekten blir att många faktiskt har en rätt vag uppfattning om vad de överhuvudtaget kan syssla med när de är klara och att de saknar de där ”kontakterna” som alla studier menar är så avgörande för det första jobbet. Viktigare än att studenterna erbjuds en alternativ försörjning till vilket jobb som helst är därför att det finns en rell och ordentlig arbetslivsanknytning som löper genom hela utbildningen. Praktik är ett sätt (under förutsättning att den är kvalificerad och att studenterna lär sig något – inte bara fungerar som billig arbetskraft) men knappast det enda att skapa kontakter mellan utbildning och arbetsliv. Det görs också genom gästföreläsningar och arbetsplatsbesök men, framförallt, genom att arbetslivsperspektivet är en självklar del i all undervisning. Kort sagt handlar arbetslivsanknytning om att kontextualisera vad kunskapen betyder och hur den används i ett bredare sammanhang.

Matchningslån är ingen dum idé. Frågan är dock om det är den enda eller ens bästa lösningen på ett problem som handlar om långt mer än enbart studenternas försörjningssituation efter examen? Jag tror inte det. Men förhoppningsvis kan Saco Studentråds Rätt jobb, inte ett jobb fungera som den utgångspunkt för fortsatta diskussioner som Maria Ehlin Kolk, avgående ordförande, efterlyste vid den hearing där rapporten presenterades. Av panelisternas ord att döma tycks det inte vara en helt utopisk förhoppning. Utmaningen är bara att hitta ett sätt att skapa de konkreta länkar mellan utbildning och arbetsliv som alla är ense om behövs.

Sofie Andersson

Ps. Slutligen kan jag inte låta bli att fundera över en av de debatter som uppstod under morgonens hearing. Några av paneldeltagarna var oroliga för att matchningslånet kommer att missa dem som är dess kanske viktigaste målgrupp: studenter från studieovana miljöer. Jag tror att det är precis tvärtom. Genom att erbjuda en möjlighet till försörjning direkt efter examen ger matchningslånet en tidsfrist som gör att man faktiskt kan söka jobb på heltid och inte tvingas hoppa på vilket jobb som helst bara för att klara sin försörjning. Och i min värld framstår denna möjlighet som särskilt viktig för den som saknar självklar förankring i det som är det framtida arbetslivet.

 

Share

Ska trygghet vara en självklarhet eller lyxvara?

Tillgång till det sociala skyddsnätet, rätt till sjuk- och föräldrapenning… Sådant som de flesta av oss tar för givet är lyxvara för många av Sveriges doktorander; något man i bästa fall får efter år av harvande med stipendier, projektansökningar och tidsbegränsade anställningar. När (S) idag presenterar sin forskningsmotion står forskarna i fokus. (S) vill förbättra villkoren för unga forskare och föreslår bl.a. att alla doktorander ska ges anställning från dag ett och att utbildningsbidragen tas bort. Dessutom vill man att formerna för stipendiefinansierad forskarutbildning ses över. Idag är det en stor del av forskningen som bedrivs vid svenska universitet och högskolor som utförs av doktorander som i princip står utanför det sociala trygghetssystemet. Utan anställning finansierar de sin forskarutbildning via utbildningsbidrag eller stipendier. Man kan hävda att det är en fråga om hederlighet att doktorander ska ha samma trygghet som alla andra. Varför ska de behöva kompromissa med sådant som ingen annan behöver kompromissa med? Men frågan om doktoranders trygghet är större än så: den handlar om återväxten av forskare och, i förlängningen, om svensk forsknings förutsättningar att hävda sig i den internationella konkurrensen. Precis som Maria Ehlin Kolk, ordförande för Saco Studentråd skriver på Sacobloggen är det nämligen oklart varför en lovande doktorand ska välja att leva på ca 15 000 i månaden istället för att ta en riktig anställning utanför akademin…  Det är också oklart hur man tänker sig att forskningskvaliteten gynnas av att forskarna saknar grundläggande trygghet. Hur kan någon förväntas vara fullt koncentrerad på sin forskning om hon samtidigt måste oroa sig över hur hyran ska betalas nästa månad? Att bristen på bra villkor och tillgång till trygghetssystemet påverkar forskningen negativt är ingen vild gissning… (S) förslag är därför bra. Bara genom att erbjuda konkurrensmässiga anställningar kan vi locka de största talangerna att satsa på en forskarkarriär inom akademin. Forskarna är forskningens viktigaste resurs och som jag konstaterat här tidigare är vi farligt ute om forskaryrket tillåts bli ett kall…

Sofie Andersson

 

Share

Jag kan inte men andra borde…

…är en vanlig inställning till att göra sådant som känns lite jobbigt eller svårt. Och visst finns det tillfällen då man tycker att det vore bra om någon gjorde något – bara denna någon är någon annan än man själv. Jag tycker t.ex. att det är viktigt att innergården hemma ser fin ut men är själv sällan särskilt sugen på att kratta löv, rensa ogräs eller rengöra trädgårdsmöblerna. Vissa saker vill man helt enkelt bara ska ske.

Men det finns situationer då den här inställningen är mer motiverad än i fallet med ostädade innergårdar. Som när det verkligen är svårt, på riktigt.

Idag presenterar Naturvetarna en ny undersökning om hur svenska forskare inom naturvetenskap ser på rörligheten inom svensk forskning. För den som tror att graden av rörlighet har betydelsen för forskningens kvalitet är det oroande läsning. Undersökningen visar nämligen att även om forskarna tycker att rörlighet är viktigt är det få som faktiskt rör på sig. Av de forskare som arbetar inom akademin är det så många som 45 procent som aldrig lämnar sitt utbildningslärosäte. 45 procent tillbringar alltså hela sin akademiska karriär innanför samma väggar tillsammans med samma kollegor, år ut och år in. Tittar man på hur det ser ut från forskarutbildningens start och framåt är rörligheten ännu lägre: 63 procent av de universitetsanställda forskarna är kvar på samma lärosäte som de gått hela forskarutbildningen!

Så vad beror det på att forskarna inte rör sig mer, trots att de tycker att rörlighet är viktigt? Vår undersökning visar att det inte handlar om forskarnas attityder. Tvärtom. Mer än hälften anser att svenska forskare borde byta arbetsplats oftare än idag. Problemet är att möjligheterna saknas. På frågan om vad som är det främsta hindret för mobilitet i dagens forskningssystem svarade en överväldigande majoritet (90 procent!) bristen på anställningsmöjligheter. 9 av 10 tycker alltså att det är så svårt att hitta arbete som forskare att de inte vågar byta jobb, även om de skulle vilja. Forskarnas syn på personrörligheten i Sverige är ett solklart exempel på ett motiverat fall av ”jag kan inte men andra borde-”attityden. Forskarna vill röra på sig men anser att de helt enkelt inte kan.

Givet att en hög grad av mobilitet är ett nyckelelement i kreativa forskningsmiljöer är detta något som måste tas på allvar. När forskare rör sig över olika typer av gränser (mellan discipliner, länder, verksamheter och lärosäten) så får de nämligen input till nya forskningsidéer. Dessutom skapas nya typer av nätverk som i förlängningen kan underlätta nya forskningsprojekt. Forskare som inte rör sig får följaktligen mindre input och mindre nätverk.

Betyder vårt resultat att den som hoppas på mer rörlighet hoppas förgäves? Inte nödvändigtvis. Vad det framförallt visar är att forskare också är människor som vill kunna kombinera arbetsliv och familj och som vill ha ett arbete som erbjuder en bra grundtrygghet. På så vis skulle man t.o.m. kunna säga att undersökning ger anledning att hoppas mer, inte mindre, på ökad rörlighet. Att den bristande mobiliteten verkar bero mer på hur forskningssystemet är utformat än på forskarnas attityder innebär ju att problemen går att åtgärda.

Idag anordnar Naturvetarna tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien och Vetenskap & Allmänhet seminariet Stockholm Meeting. Temat är rörlighet och kreativa forskningsmiljöer och några av dem som deltar är statssekreteraren på Utbildningsdepartementet, Peter Honeth (FP) och ledamoten i utbildningsutskottet, Thomas Strand (S). Det ska bli väldigt spännande att höra vad de har att säga om forskarnas mycket tydliga budskap. Om rörligheten i det svenska forskningssystemet ska öka måste anställningsmöjligheterna och villkoren för forskarna förbättras.

Stockholm Meeting-seminariet sänds live via vår webbsida: www.naturvetarna.se
Där kan du också ta del av hela rapporten Jag kan inte men andra borde.

Naturvetarnas nya rapport: "Jag kan inte men andra borde"

 

Sofie Andersson

Share