Om slapp journalistik och den svenska modellen

Min dotter och son, 7 och 10 år, reagerar alltid på samma sätt när jag ska försöka förklara vad jag arbetar med och till slut landar i att förklara vad ”facket” och den svenska modellen är på ett otroligt enkelt sätt. De brukar nämligen framförallt reagera på och fråga mig om man får säga ”facket”, då de båda känner till den engelska betydelsen av ett ord som låter snarlikt. Förutom det brukar de inte vara så intresserade och glömma bort diskussionen lika fort som de frågat (som sig bör!). Men att jag landar i att försöka förklara på ett väldigt basalt sätt för mina barn, när verkligheten kring den svenska arbetsmarknaden är lite mer komplicerad, är inte samma sak som att media kan köra med samma förenklingsmodell.

Efter skriverierna om Kommunal för ett tag sedan fick jag kännedom om att medias förenklingar att använda begreppet ”facket” i var och varannan artikel hade föranlett att Naturvetarna blivit kontaktade av ett par medlemmar som ville gå ur Naturvetarna,,,pga av ett annat fackförbunds affärer?! Jag blev smått chockad för jag tänkte att man måste väl kunna förstå att det inte finns något likhetstecken mellan dessa affärer och Naturvetarna? Men när jag började tänka mer på det och utanför min snäva box som arbetandes på ett fackförbund, och djupt insnyltad i denna värld, kan jag förstå att man går på medias bild. Inte minst då journalister i någon mån anses vara en av grundpelarna i en demokrati, då de är en garant för opartisk information till alla medborgare i det demokratiska samhället. Det är i alla fall så de teoretiska resonemangen kring medias roll i ett demokratisk samhälle brukar föras.

Vår förbundsordförande, Ivar de la Cruz, gick också ut på vår hemsida för att visa att Naturvetarna har rent mjöl i påsen. Även Juseks förbundsordförande skrev en debattartikel i Folkbladet om att hela affären med Kommunal hanterats bedrövligt av media i sina grova förenklingar i torsdags i förra veckan. Utbildning är alltid bra tänkte jag och om media inte gör sin uppgift får väl arbetsmarknadens parter ta tag i frågan. Blev därför smått bedrövad när jag läste den här debattartikeln i Dagens Nyheter dagen efter av arbetsgivarorganisationen Svensk Handel. Varför bedrövad? Jo, därför att Svensk Handel skriver ”facket” om sin motpart Handelsanställda förbund och talar i svepande generaliserande termer om ”facket”. ”Facket” tillskrivs egenskaper som stämmer in på vissa fackförbund (kanske Handelsanställdas förbund, vad vet jag?) men inte på andra; om till exempel hur man ställer sig till ingångslöner, löneökningar med mera och huruvida dessa ska förhandlas kollektivt eller inte. Man behöver inte gå in på detaljer men det är kanske än mer bedrövligt att en av arbetsmarknadens parter själva faktiskt i viss mån förminskar sina motparter. Varför inte genom hela artikeln föra en dialog med den organisation som man också förhandlar med, Handelsanställdas förbund, istället för att generalisera, förminska och prata ”facket”?

Det är lite som den läsebok min son har i skolan, Varg nosar och jagar, som är ett skolmaterial framtaget av Svenskt Näringsliv för mellanstadiet om ekonomi och företagande. Jag har egentligen ingenting att invända mot att min son lär sig en hel del om entreprenörskap (även om ordet indoktrinering hela tiden svävar i mitt huvud varje gång vi sitter med läsläxan) vad jag däremot kan ha invändningar emot är att det inte pratas den svenska modellen överhuvudtaget…och då tillkommer ändå avlönad personal till den tidning (Varg) som ett par barn startar i boken. Men man kanske ändå någonstans får vara tacksam för att denna del har hoppats över och att det inte skrivs i svepande och generella termer om ”facket”. Skrämmande är det ändå att många som går ut gymnasiet i Sverige har en bristande arbetsmarknadskunskap, då de kanske inte vet vad som är viktigt att försäkra sig om i sitt kommande arbetsliv. Media hjälper som sagt inte dessa vilsna ungdomar på traven heller genom svepande generaliseringar.

Min syn på media och journalistik har nog varit alltför naiv börjar jag att inse och det är väl helt enkelt upp till fackförbund att själva försöka nå igenom mediebruset för att informera om sin egen verksamhet och att bidra till den allmänna arbetsmarknadskunskapen. Däremot är det väl tveksamt om alla ska ge sig in i att författa skolmaterial…då det inte känns som kärnverksamheten i ett fackförbund och om alla fackförbund kollektivt (även om man inte använder begreppet ”facket”) kan lära sig något av de senaste tidens skriverier är det väl just detta. Kärnverksamheten och medlemsnyttan måste alltid självfallet stå i fokus i all verksamhet som bedrivs i ett fackförbund! Så är det för Naturvetarna och så ska det också självfallet förbli. Om inget annat så är medlemsnyttan i det här blogginlägget kanske detta: det här är Naturvetarna!

Share

Om att dansa forskning och akademisk talkshow

Akademisk talkshow… En omöjlig ekvation? Inte enligt KTH och Stockholms Universitet. De har nämligen startat just detta: en akademisk talkshow där svenska toppforskare diskuterar brännande forskningsfrågor, med varandra och med tittarna. Eftersom programmet är på engelska och sänds live via webben kan vem som helst, var som helst i hela världen delta i diskussionerna.

Crosstalks är ett både spännande och potentiellt viktigt initiativ. Inte bara ger det fler människor möjlighet att få ta del av och reflektera kring aktuell forskning – det innebär också att svensk forsknings räckvidd breddas avsevärt, åtminstone potentiellt. Visst kan man argumentera för att nya forskningsresultat länge varit tillgänglig för alla. Med de allra flesta akademiska (och populärvetenskapliga) tidskrifter tillgängliga online är ju ny kunskap bara ett par knapptryckningar bort… Men nyttjar folk denna möjlighet? Knappast. För den som saknar kunskap om och inte är van vid hur den internationella forskningsdebatten fungerar idag är steget mellan intresse och att faktiskt hitta svar på frågan mycket stort; hur stort intresset än må vara. Det Crosstalk gör är att erbjuda en plattform för forskare att kommunicera forskning på ett mer effektivt sätt, genom att använda ett medium som många känner till och behärskar.

Förra veckan var jag på TCO:s årliga konferens om högre utbildning. Bland alla intressanta seminarier och debatter fanns ett något okonventionellt inslag: Vi dansar din avhandling. Inspirerade av amerikanska Dance your PhD lät TCO i samarbete med Vetenskap & Allmänhet ”danstolka” några av Forskar Grand Prix-finalisternas forskning. I tur och ordning fick författarna till avhandlingarna ”Mis-movements: The Aschetichs of gesture in Samuel Beckett’s drama”, ”Phylogeny, historical biogeography and phylogeography of Selaginella” , ”On the role of transversus abdomins in trunk control” och ”En kompispappa och en ytlig djuping. Partieliters ambivalenta partiledarideal” se sin forskning gestaltad i dans. Låter det onödigt eller t.om. omöjligt? Det tänkte jag också – innan. För det gick faktiskt att förstå vad dansen handlade om och när publiken fick svara på vilken avhandling som dansades så blev svaret rätt fyra gånger av fyra.

Ytterligare ett exempel på att forskare tar till nya grepp för att nå ut till fler och kanske framförallt andra grupper är inititativet Two minutes thesis som jag skrivit om här tidigare. Forskarna ska på två minuter beskriva sin forskning så att den blir begriplig också för den som inte är insatt i ämnet…

Initiativ som Two minutes thesis, Forskar Grand Prix och Crosstalks kritiseras ibland för att leda till att forskningen förenklas. För är det verkligen möjligt att sammanfatta något som tar år att komma fram till och hundratals sidor att beskriva genom en dans eller en två minuter lång presentation? Naturligtvis inte. Att på två minuter ge en heltäckande bild av en hel avhandling är inte görligt;: vore det det vore det nog inget avhandlingsämne i första taget…  Men att beskriva vad forskningen handlar om och vad den betyder i ett större sammanhang är däremot långt ifrån omöjligt.

En annan kritik som ofta hörs är riktad mot själva grundidén; dvs. behöver ”vanliga människor” verkligen förstå vad forskarna sysslar med? Svaret är enkelt: visst behöver vi det. Om vi inte förstår vad forskningen handlar om förstår vi svårligen varför den behövs. Och förstår vi inte varför den behövs är vi naturligtvis mindre villiga att lägga pengar på att finansiera forskning… Forskningskommunikation är med andra ord tätt knuten till frågan om legitimitet.

Tyvärr är svenska forskare (med några undantag) generellt rätt avvaktande till att delta i samhällsdebatten. Anledningen? De menar att dagens medieklimat tvingar dem att sammanfatta och förenkla forskningen så till den grad att det riskerar att leda till missuppfattningar. Även om jag håller med om att det finns en sån risk och att forskarnas förhågor för förenkling bör tas på allvar så tycker jag inte att det är skäl nog att avstå från att försöka. Samverkan mellan forskning och samhället i övrigt (den s.k. tredje uppgiften) ingår faktiskt i akadmeins uppdrag. Och vem är egentligen bättre lämpad att föra ut nya forskningsrön på ett korrekt och begripligt sätt om inte forskarna själva..?

Sofie Andersson

Är du skeptisk till att det går att beskriva en avhandling med dans? Döm själv! På TCO:s webbplats kan du bl.a. se ”Mis-movements: The Aschetichs of gesture in Samuel Beckett’s drama”, och ”On the role of transversus abdomins in trunk control”.

 

Share