Styrning av vården – professionerna ska ta, ha & tillåtas ta ansvar utifrån sin kompetens

I lördags bjöd nätverket för Bättre hälsa, vård & omsorg in till ett seminarium i Stockholm på temat ”Hur ska vi bli styrda?”. Så här beskrevs det innan: ”Framtidens styrning av vård, hälsa och omsorg behöver perspektiv. Forskning om styrning pekar på att försök att finna ett styrsystem för allt på alla nivåer inte bara är ofruktbart, det kan vara direkt skadligt.” Seminariet satte ljuset på styrning och ledning inom hälso- och sjukvården ur olika infallsvinklar från representanter för olika delar av systemet.

Det blev en väldigt intressant diskussion även om det framgick att samtliga närvarande i stort var rätt överens. Vad var det man var överens om då? I början av seminariet när de första personerna, ”Vi som ska styra”, hade stått på scenen twittrade jag ut följande tweet ”Alla ”styrande” verkar rätt överens om att professioner inom vården ska få ta ett större ansvar utifrån sin kompetens. Bra!”. Göran Stiernstedt, regeringens utredare av en effektivare vård och omsorg, var även rörande överens med mig i precis allting han sade under sina minuter i rampljuset.

Det är någonstans jättebra, så klart, men samtidigt var det lite jobbigt då han var på scenen innan mig och sade ungefär det som jag hade tänkt mig att säga. När jag skulle prata i tre minuter utifrån perspektivet ”Vi som ska styras” fick jag därför lägga mina stödord åt sidan och köra ad-lib. Någon twittrade ut det som jag sade och sammanfattade det så här ”Nu pratar @KJervinge från Naturvetarna om Best Practices och vikten av att ge medarbetarna ansvar efter kompetens!”.

Det sammanfattar nog mitt ad-libbande rätt bra förutom att jag också nämnde att all styrning, på alla nivåer av sjukvården, måste peka i en sådan riktning samt att jag berättade om alla av Naturvetarnas professioner som jag var där och representerade. När jag läser det så här i efterhand känns det som att det var rätt bra sagt…men att det nog inte gick så bra att säga något nytt som inte redan var sagt trots allt. Så mycket för improvisationen. Det ska väl vara detta med best practices då som jag förde in i diskussion för första gången under eftermiddagen.

Att bra lokala exempel måste lyftas fram var det sedan också många andra som pratade om i sina anföranden. Som sagt alla var rätt överens, politiker, särskilda utredare och professionsföreträdare. För att återigen hänvisa till twitterflödet så kom följande, som sammanfattar det hela rätt bra, ut under den avslutande diskussionen: ”Vi behöver inte vänta på nya styrsystem och ersättningsmodeller för att jobba med förbättring”; ”Vi (i vården) behöver våga tro på vår kraft att skapa bra vård!”; ”Låt proffsen vara proffs!”; ”Vi måste beskriva vår kraft som professioner och ta ansvar.” och ”Kontinuitet efterfrågas i verksamheterna. Det visar på vikten av att stärka självbestämmandet och ge förutsättningar för detta!”

För att förändra styrsystemen och uppnå en bättre hälsa, vård och omsorg behöver det arbetas på flera nivåer eftersom det är ett så komplext system. Detaljstyrning måste bort på alla nivåer, inte minst politikerna måste våga lita på de som arbetar i verksamheterna, men professionerna måste också arbeta aktivt med att synliggöra sin kompetens och hur den kan göra skillnad. Alla bra lokala exempel på hur en profession används mer effektivt utifrån sin kompetens måste lyftas. Samtidigt måste man arbeta nationellt och på landstingsnivå för att hitta styrmodeller som inte ger felaktiga incitament och går bort från detaljstyrning. Jag har redan fått stor kunskap om goda lokala exempel som gäller olika professioner hos Naturvetarna men jag är övertygad om att det finns fler. De vill vi på Naturvetarnas kansli ha vetskap om.

Men detta är något som vi måste göra tillsammans, inte minst eftersom alla är överens på alla nivåer, varför möjligheterna att åstadkomma något konkret också borde vara gynnsamma. Naturvetarna måste diskutera med andra professioner inom vården som är med i Leading Health Care. Där måste vi alla gemensamt diskutera goda lokala exempel där olika professioner hittat bra samarbeten utifrån sin kompetens. Vi måste lyfta det i diskussioner med politiker, tjänstemän och särskilda utredare. Samtidigt som förändringen, som all riktig och bestående förändring, ytterst måste komma från golvet på det lokala planet.

Dags att kraftsamla, på alla nivåer, för en bättre hälsa, vård och omsorg för patientens bästa!

Share

Checklista vid ohälsosamma matvanor

Det talas om ett paradigmskifte inom hälso- och sjukvården, vilket välkomnas av många, inte minst dietister. Tiden är mogen att fokusera på sjukdomsförebyggande metoder och hälsofrämjande förhållningssätt. Vi dietister hoppas på att den sedan länge utlovade ljusnande framtiden nu äntligen är här, menar Maria Franzén för Dietisternas Riskförbund.

Färska nordiska näringsrekommendationer för vad som är hälsosamma matvanor – check. Nationella riktlinjer för hur vi bäst ska stötta individen till att förändra ohälsosamma levnadsvanor – check. Således, ”det här är ohälsosamma matvanor och så här förändrar vi dem” – check. En checklista att bara bocka av? Är det möjligt? Nej, så enkelt är det inte, inser de flesta. Hur ska vi bäst samverka inom hälso- och sjukvården för att optimera effekten av dessa nyvunna kraftfulla verktyg?

Varje människa äger sina matvanor. En människas matvanor är något högst personligt och i mångt och mycket knutet till hennes identitet, vilket bidrar till att kostrådgivning är en särskilt utmanande uppgift. Kostrådgivning kan lätt uppfattas som integritetskränkande och skambeläggande. Om vi som hälso- och sjukvårdspersonal kräver alltför stor förändring av individen blir effekten lätt den motsatta. Vad som är en alltför stor förändring kan bara den enskilde individen själv avgöra.

När det gäller matvanor hos exempelvis äldre och svårt sjuka patienter, kan flera faktorer bidra till minskad matlust och ett för lågt energiintag, vilket ökar risken för näringsbrist och undernäring. Dessa patientgrupper bör genomgå screening för undernäring, och det eventuella efterföljande kvalificerade rådgivande samtalet bör anpassas efter deras behov.

Matvanor och livsmedelsval är komplext och en förändring kan se ut på olika sätt. För många sjukdomstillstånd är Livsmedelsverkets generella råd inte förenliga med sjukdomsanpassade råd. Dietisten har den spetskompetens som patienterna behöver få tillgång till för att en individanpassad optimal kost- och nutritionsbehandling ska kunna säkerställas.

Alla professioner inom hälso- och sjukvården kan vara involverade i arbetet med hälsosamma matvanor. Läkaren tar upp frågan och lyfter matvanornas betydelse för hälsan. Sköterskan kan ge generella råd om hälsosam mat i enklare fall. Tydliga rutiner måste utarbetas för när det är aktuellt att remittera vidare till dietist för ett kvalificerat rådgivande samtal. Möjligheten till en kontinuerlig kontakt med en och samma dietist är av stor värde för att kunna skapa en allians med individen för bästa resultat.

Ett hälsofrämjande samtal stödjer individens möjlighet att öka kontrollen över sin egen hälsa och den egna hälsan. Samtalet utformas som en stödjande dialog, som utgår från patientens egen upplevelse och tar hänsyn till patientens motivation till förändring. Hälso- och sjukvårdspersonalens roll i ett sådant samtal är främst att ge patienten kunskap, verktyg och stöd i den form som efterfrågas.

Dietistens uppgift är att omsätta den vetenskapliga evidensen om sambandet mellan mat och hälsa, samt mat vid olika sjukdomstillstånd, till konkreta råd om livsmedelsval för enskilda patienter eller grupper av befolkningen.

DRFs ståndpunkt är att det är dietisten som besitter den självklara kompetensen för att bedriva kvalificerat rådgivande samtal om hälsosamma matvanor, särskilt då det gäller personer som har sjukdomar där hänsyn behöver tas till nutritionen i övrigt. Det är också DRFs ståndpunkt att dietister ska samverka med övriga professioner, för att så många som möjligt ska få tillgång till bra stöd för att förbättra sina matvanor.

Argumentet att vi dietister är alltför få, för att räcka till för att hålla de kvalificerade rådgivande samtalen som förordas vid ohälsosamma matvanor håller inte. Dietister finns det relativt gott om, det är dietisttjänsterna som fortfarande år 2013 är alltför få. Kommer den ljusnande framtiden 2014, då vi kan checka av att tillgång till dietistkompetens är en självklarhet?

Maria-Franzen_80pxMaria Franzén är leg dietist och projektledare för Dietisternas Riksförbunds projekt Dietisters samtal om levnadsvanor.

Dietisternas Riksförbund (DRF) är en professionsförening inom Naturvetarna. Medlemmarna är legitimerade och har en universitetsutbildning med huvudinriktning på näringslära och nutrition. Av DRF:s drygt 1200 medlemmar arbetar de flesta inom sluten- och öppenvård samt kommunal äldreomsorg, med prevention och behandling av nutritionsrelaterade problem samt undervisning av personal. Dietister arbetar också inom folkhälsa och friskvård samt för olika
livsmedels- och läkemedelsföretag.
www.drf.nu

Share

Patientens säkerhet och hälsa borde alltid vara överordnat!

I Uppdrag Granskning i veckan redogjordes för hur sjukvården gav fel provsvar till över hundra kvinnor som testat sig för livmoderhalscancer. Som programmet mycket tydligt visar innebär en felaktig diagnostik ofta ett stort lidande för dem som drabbas. Dessvärre är detta systemfel endast ett symptom på ett djupare sjukdomstillstånd inom svensk sjukvård.

Livmodershalscancer är en av de vanligaste cancersjukdomarna hos kvinnor, med hög dödlighet om den inte upptäcks och behandlas i tid. Trots de stora riskerna för fel är denna del av cancerdiagnostiken inte reglerad. Dessutom gör bristen på cytodiagnostiker, som är den yrkesgrupp som utför diagnostiken, det svårt att säkra kvaliteten i varje provsvar. Alltför många provsvar hamnar på varje individ!

Under lång tid och vid ett flertal tillfällen har frågan om legitimation för cytodiagnostiker varit föremål för utredning men regeringen har varit passiva. En reglering av cytodiagnostikernas arbete skulle skapa säkra system och möjlighet att följa upp eventuella misstag. På det sjukhus som uppmärksammats i Uppdrag Granskning följdes inte ens de riktlinjer som är fastställda för ackrediterade laboratorier och enligt programmet saknar flera laboratorier ackreditering. Landstingen som huvudman åsidosätter medvetet de nationella riktlinjer som är fastställda för utförandet av en säker cancerdiagnostik.

Anledningen till att en ensam cytodiagnostiker satt och arbetade på distans i det här fallet, trots att man tydligt visade i programmet att man behöver vara flera som gör diagnoser tillsammans, handlar ytterst om resurser, styrning och organisation. Patienternas hälsa och säkerhet borde vara det övergripande målet för all sjukvård men så är det inte. Marknadssystem som applicerats inom landstingen har redan debatterats till leda men det går inte att komma ifrån att så länge som fel mekanismer styr och lönsamhet är det överordnade målet kommer det att finnas stora problem i sjukvården. Om det är dyrare att remittera en patient åt ett håll testar man självfallet att remittera den åt det andra hållet först, om detta får återverkningar på den egna verksamheten i form av resurstilldelning, men sådant borde inte få styra när det handlar om hälsa.

Medlen som står till buds kommer alltid vara av en överordnad betydelse, då detta är skattefinansierad verksamhet, men när resurserna används som styrmedel inom olika verksamheter är man ute på hal is. Det övergripande syftet med all sjukvård borde rimligtvis vara att så många som möjligt kommer ut så friska som det bara går på andra sidan vårdapparaten. Låt oss för ett ögonblick stanna till vid det ord som jag nyss använde också, vårdapparat. Det är ett allmänt vedertaget begrepp numera och det säger egentligen allt om hur det inte fungerar idag. En maskin eller en apparat är något som omvandlar energi och bara behöver en enkel kraft för att utföra mekaniskt arbete enligt en grundläggande definition.

En viss systematik och ett visst ”mekaniskt” sätt att se på arbetsprocesser kan behövas inom sjukvården. Men när det övergripande syftet blir monetärt och det börjar styra olika val som görs kring patienters hälsa är man väldigt snett på det. När det dessutom är extremt otydligt för såväl patienter som de som arbetar inom sjukvården hur arbetsflödena ser ut, kan man konstatera att man har väldigt stora problem. Att känslan blir att man är inne i en vårdapparat som patient, och även som anställd, är egentligen inte konstigt.

För att återigen knyta an till cancerdiagnostiken måste regeringen tänka om när det gäller behovet av behörighetsregler och skyndsamt införa legitimation för cytodiagnostiker. Landstingen måste ta sitt ansvar som huvudman genom att kvalitetssäkra cancerdiagnostiken och se till att det finns tillräckligt med behörig kompetens, alltså cytodiagnostiker. Men det är lika sant för all sjukvård i Sverige, oavsett inriktning, att landstingen måste ta sitt ansvar som huvudman genom att kvalitetssäkra och se till att det finns tillräckligt med kompetens.

Detta åstadkommer man genom att visa att man värdesätter olika professioner. Att istället använda ett marknadssystem när det gäller hur man värdesätter sin personal inom sjukvården skulle nog göra underverk jämfört med att använda modellen internt på processer som per definition inte borde vara mätbara då det övergripande syftet inte går att mäta i monetära termer. Genom att skapa säkra system där olika kompetenser värdesätts och får ett ökat ansvarsområde inom sitt expertområde kan man uppnå en större effektivitet inom sjukvården utan att göra avkall på, utan snarare stärka upp, patienternas hälsa och säkerhet.

Share