Vilka universitet är bra på samverkan?

Vinnova har precis genomfört en pilot för att värdera hur duktiga lärosäten är på samverkan. I begreppet samverkan ingår som bekant både samverkan kopplat till utbildning och forskning. För Naturvetarna som arbetar intensivt för att fler naturvetare ska känna sig förberedda för arbetslivet när de tar examen är det självklart intressant att se om Vinnovas modell för utvärdering av samverkan överensstämmer med de resultat vi har när det gäller hur examinerade naturvetare upplever lärosätenas förmåga att förbereda dem för arbetslivet och underlätta kontakterna med arbetslivet.

I Vinnovas pilot har medel fördelats baserat på lärosätenas egna beskrivningar av sina samverkansstrategier och hur de implementeras. Syftet med piloten är att testa en modell för bedömning av samverkansarbetet, som kan användas i ett framtida resursfördelningssystem. Vid fördelning av medel har hänsyn även tagits till lärosätenas storlek.

Sammantaget kan jag konstatera att de lärosäten som erbjuder naturvetenskapliga utbildningar och som hamnat högt i Vinnovas pilotmodell också har fått ett bra betyg av de naturvetare som examinerades läsåret 2010/2011. Detta kan tyda på att lärosätenas samverkan är till gagn för studenterna vid lärosätet och att Vinnovas modell fångar upp detta på ett tillfredsställande sätt.

De lärosäten som fick mest medel i Vinnovas pilot och som också jämfördes i Naturvetarnas undersökning.
1. Lunds universitet, 3,8 miljoner
2. Göteborgs universitet, 3,5 miljoner
3. SLU, 3,2 miljoner
4. Linköpings universitet, 3,2 miljoner
5. KI, 2,3 miljoner
6. Umeå universitet, 2,2 miljoner
7. Linnéuniversitetet, 1,9 miljoner
8. Uppsala universitet, 1,5 miljoner
9. Stockholms universitet, 1,2 miljoner

Vilka lärosäten var enligt naturvetare examinerade 2010/11 bäst på att underlätta kontakten med arbetslivet?
1. SLU
2. KI
3. Linnéuniversitetet
4. Göteborgs universitet
5. Lunds universitet

Vilka lärosäten examinerade 2010/11 störst andel naturvetare som kände sig förberedda för arbetslivet?
1. Linnéuniversitetet
2. KI
3. SLU
4. Linköpings universitet
5. Göteborgs universitet

Mer information om Naturvetarnas undersökning finns i rapporten Akademisk utbildning – En språngbräda för karriären.

Share

Reflektioner från utkanten av storstaden

Nu lånade jag rubriken här ovan från en svensk rapgrupp men jag hoppas att de inte missminner för det känns träffande för detta alster jag tänkt författa från…Almedalen. Att hävda att Visby är utkanten av Stockholm kanske någon har en invändning mot men just där jag sitter känns det som att jag sitter i en förort till vår huvudstad. Hur då kanske du tänker? Jo, jag har just slagit mig ner framför ett 60-talshus som skulle kunna ligga i en Stockholmsförort men främst är det för att det på de senaste minuterna bara har gått förbi folk som jag känner och som bor i Stockholm. Men nog om rubriken, det var inte det jag tänkte skriva om utan mera lite olika reflektioner.

Jag skulle egentligen ha gått på seminariet ”Vad händer med jobben när datorerna arbetar åt oss?” för ett tag sedan men var tvungen att ändra mina planer för att istället arbeta med en sak på min…dator. Lite paradoxalt. Man kan väl säga att som utredare på Naturvetarna är man inte riktigt där än vad det gäller datoriseringen i samhället.

En annan fråga som många seminarier har behandlat har varit hur långt vårt arbetsliv ska vara framöver, utifrån ett pensionsperspektiv (hur länge måste vi jobba för att det ska gå ihop såväl samhällsekonomiskt som på det individuella planet) men också utifrån hur man ska kunna växla karriär. Panelerna har mest bestått av personer som befinner sig närmare pensionen snarare än långt ifrån den, för att uttrycka sig lite diplomatiskt. Det kan man uppleva som problematiskt, då de representerar experterna på dessa frågor, men min spontana reflektion kring dessa experter är att de alla sett oerhört fräscha, hälsosamma och vältränade ut. Dessa tjänstemän har verkligen gett sken av att det är fullt möjligt att arbeta längre upp i åldrarna för den som så vill. Age is but a number!

Innovation står också högt på agendan och att höra ledamöter i utbildningsutskottet prata om att samverkan och forskning inom främst life science och kring frågor om klimathotet (sagt på seminariet ”Allt man kan göra av olja kan man göra av trä”) är positiva signaler för Naturvetarna. Samtidigt konstaterade en av paneldeltagarna på sagda seminarium att ”Samverkan vill alla ha, det är lite som fred på jorden. Men vem tar ansvar för det?” Lite så är det ju, det pratas ofta vitt och brett om samverkan mellan akademi och näringsliv men ”talk is cheap”.

Till och med att göra utredningar kan ibland vara ganska verkningslöst…iaf om man sedan inte gör något med dem. Nu ska jag iväg och fråga Åsa Romson varför regeringen har varit helt tyst sedan Miljömyndighetsutredningen, som konstaterar stora brister i miljötillsynen, kom tidigare i våras. Det ska bli väldigt intressant att höra vad/om regeringen har något på gång för att hantera de problem som utredningen lyft…

Share

Nytt avtal ska underlätta övergången från studier till arbete

Att arbetslivserfarenhet är enormt viktigt vet alla som är nya på arbetsmarknaden. Alltför ofta möter jag nyutexaminerade naturvetare som vittnar ofta om att de är fast i en ond cirkel, där de inte kan få ett jobb utan erfarenhet och erfarenhet utan att få ett jobb. Personligen är jag därför otroligt glad att Naturvetarna tillsammans med andra fackliga organisationer i Saco-S nu tagit fram ett avtal som ska göra det enklare för studenter att arbeta vid sidan av sina studier.

Jag är väl medveten om detta inte är en lösning som passar alla. Samtidigt tror jag att det är viktigt att pröva olika metoder för att göra det enklare att gå från studier till arbete. Det tjänar alla på; studenten, arbetsgivarna, lärosäten och samhället. Studenten får inte bara möjlighet att träna på att använda sin kunskap i en verksamhet, utan kanske också en bättre idé om vad hen vill ägna sig åt efter studierna och vilka kurser som kan underlätta att nå fram till ett initialt karriärmål. Arbetsgivarna vinner genom att få in aktuell kunskap i organisationen, men också genom att de får en länk till lärosätet. För lärosätena kan detta också bli ytterligare en kontaktyta med det omgivande samhället och bidra till en större förståelse för hur de kan bidra till att lösa aktuella utamningar. Att det är en samhällsekonomisk vinst att korta tiden mellan studier och arbete är en självklarhet.

Det avtal som nu har träffats gäller inom det statliga området, men förhoppningsvis kan det inspirera andra arbetsgivare att ta fram avtal för studentmedarbetarskap. Att vara studentmedarbetare innebär att en studerande, under maximalt fyra terminer, kan ha en tidsbegränsad deltidsanställning i statlig verksamhet. Arbetet ska vara kvalificerat och får högst omfatta 25 procent av en heltid. Viktigt också är att det finns en skrivning om att arbetsgivaren ska ta hänsyn till studentens behov av att delta i obligatoriska moment i undervisningen när arbetet planeras.

I sammanhanget vill jag passa på att förtydliga att avtalet om studentmedarskap aldrig får användas som ett argument för att begränsa studiemedlen. Det måste alltid vara möjligt att studera utan att arbeta vid sidan om. Avtalet får inte heller bli ett skäl för lärosätena att undslippa sitt ansvar när det gäller att se till att alla utbildningar på ett bra sätt förbereder studenterna för det kommande arbetslivet.

I nuläget är det naturligtvis svårt att uttala sig om effekterna av förslaget, men jag ser med spänning fram emot en utvärdering.

Share

Sökes: bredd och kulturförändring

Ungefär så kan slutsatsen från Vetenskap&Allmänhets, Sveriges Ingenjörers och Hanaholmens seminarium tidigare i eftermiddags sammanfattas. Temat var förstås samverkan och frågan för dagen om, och i så fall hur, samverkan kan mätas.

Ja, svarade Maria Landgren, chefsstrateg på Vinnova och konstigt vore det kanske annars: Vinnova är ju just nu mitt uppe i arbetet med att utarbeta en modell för att just utvärdera akademins samverkan med övriga samhället. Deras ambition är kunna fånga upp hela universitetens verksamhet, från utbildning och forskning till hur samverkan inkorporeras i ledningens strategier. Ja, svarade även Dan Brändström, ledamot i IVA och ordförande för den ”egna” expertgrupp för samverkan som Sveriges Ingenjörer tillsatte våren 2013. Han tryckte på att samverkan måste blir en mer integrerad del av universitetens belöningssystem och en parameter i meritvärderingen. Rimlig synpunkt med tanke på att det ju brukar vara det som mäts som premieras. Mycket mer än så fick vi tyvärr inte veta om expertgruppens arbete; deras rapport presentera nämligen inte förrän den 28 mars så den som vill ha mer konkreta förslag får snällt vänta tills dess…

Den intressantaste delen av diskussionen handlade emellertid om betydelsen av kultur och svårigheten att införa krav på samverkan utan att det ses som en naturlig del av  akademins verksamhet. Innan så sker kommer samverkan inte att bli integrerad på det sätt som Landgren, Brändström och övriga menade krävs för att det ska prioriteras. Jag tror att det ligger mycket i dettadet är knappast en slump att samverkan brukar benämnas ”den tredje uppgiften”.

Så hur förändrar vi kulturen?  Maria Lindholm, chefsutredare på Vetenskap&Allmänhet menade att indikatorer mycket väl kan vara ett första steg. Genom att sätta samverkansfrågorna i fokus och – om man hårddrar – faktiskt tvinga fram vissa förändringar, så kan de bidra till en kulturförändring på sikt.  Tänk om man dessutom samtidigt kunde se till att införa incitament på alla universitetens OCH samhällets nivåer så att nyttan av att samverka blir mer tydlig. Då kanske ett och annat faktiskt skulle kunna börja hända.

Sofie Andersson
Utredare, utbildnings- och forskningspolitik

Share

Minska glappet mellan akademi och samhälle

Sverige behöver mer dialog och samverkan mellan forskare och det omgivande samhället. Det är en förutsättning för att möta de stora framtidsutmaningar som världen står inför. Det skriver Klas-Herman Lundgren, projektledare och kommunikationsstrateg på Vetenskap & Allmänhet.

Jag jobbar med dialogen och kunskapsflödet mellan forskning och samhälle – det som ofta kallas samverkan. Jag tror att de flesta håller med om att samverkan är viktigt, och nog är ordet ett välanvänt så kallat buzz-word både under Almedalsveckan och i den forskningspolitiska världen. Ingen är emot att lärosäten och forskare ska samverka med resten av samhället. Samtidigt är arbetet med samverkan ofta inte något som är meriterande för forskare och det ger inte heller extra forskningspengar. Därför blir samverkan alltför ofta bortprioriterat en stressad forskarvardag.

Denna vecka släppte vi på Vetenskap & Allmänhet vår årliga undersökning om allmänhetens syn på forskning och forskare, VA-barometern. Förtroendet för forskning vid lärosäten når rekordnivåer. 89 procent har stort eller mycket stort förtroende för forskare vid universitet och högskolor. Samtidigt visar våra årliga mätningar att förtroende för forskning är lättrörligt och inte nödvändigtvis måste bestå. Svenskarna är inte heller okritiska utan hyser en del farhågor. Bland annat anser de flesta att forskare som använder sig av dataregister i sin forskning bör ha vissa restriktioner och många litar inte helt på nyheter om forskning som presenteras i media. Många menar också att forskare ofta tycker olika i viktiga frågor.

Att arbetet med samverkan nedprioriteras riskerar att medföra stora problem på lång sikt. Världen står inför en rad kolossala utmaningar inom områden som klimat, energi och hälsa liksom inför behovet att skapa inkluderande och hållbara samhällen. För att klara detta behövs forskning. Men resultaten som tas fram måste också spridas och komma till användning. För att lösa utmaningarna krävs i regel kostsamma och långsiktiga satsningar, god förankring hos väljare och beslutsfattare, och ibland till och med medborgarnas aktiva hjälp.

Forskare och samhälle kan lära sig av varandra via en bred samverkan och dialog. Forskarna kan bidra med sin kunskap till förståelse, diskussion och analys av olika fenomen i samhället. Det gynnar demokratin, stärker regioners utveckling, inspirerar unga och ger forskningsresultat större möjlighet att nå användning i samhället. Samtidigt kan även forskarna få nya perspektiv. Många forskare skulle också vilja få mer intryck från omvärlden, delta i samhällsdebatten och berätta om sina resultat. Men då måste de få stöd och resurser som ger dem bra förutsättningar för detta.

Därför behövs en tydlig politik och ekonomiska resurser som kan stärka arbetet med samverkan. Just nu pågår ett regeringsuppdrag vid innovationsmyndigheten VINNOVA som ska utveckla förslag till ett system för att fördela pengar till forskning utifrån bland annat samverkan. Om de lyckas att väga in uppgiften i sin helhet kan ett sådant system ge mycket positiva effekter. Men då behöver alla aspekter av samverkansuppgiften vägas in – annars kommer det att slå fel.

Sammanfattningsvis har vi ett högt förtroende för forskning i Sverige och det är tydligt att vi är villiga att satsa pengar på forskning. Samtidigt visar mätningen på vikten av att forskare deltar i dialogen om vad forskningen syftar till och hur den genomförs. Här blir de stora samhällsutmaningarna och debatten om registerbaserad forskning kopplad till den personliga integriteten tydliga exempel på vikten av dialog mellan forskare och allmänhet.

Samverkansuppgiften är för viktig för vårt samhälle för att låta den bero av enskilda eldsjälars engagemang. Den måste bli en självklar och integrerad del i forskarnas vardag!

KlasHermanLundgren_80pxKlas-Herman Lundgren är projektledare och kommunikationsstrateg på Vetenskap & Allmänhet.

Vetenskap & Allmänhet, VA, främjar dialog och öppenhet mellan allmänhet – särskilt unga – och forskare. Föreningen arbetar för att åstadkomma samtal i nya former om forskning. VA utvecklar också ny kunskap om samspelet forskning – samhälle genom opinionsundersökningar och studier. Medlemmar är ett 80-tal organisationer, myndigheter, företag och föreningar. Dessutom finns individuella medlemmar. Se även www.v-a.se

Share